Tack @Moa även jag har följt din tråd och känner mycket med dig.
Det som är jobbigt ambivalensen att ena stunden må helt ok till att sedan kastas ner i gruvan.
Jag har tagit mig upp några nivåer vilket gör att man inte hamnar nere på botten när man kastas ner igen.
För två månader sedan så låg jag i fosterställning på golvet och grät okontrollerat. Nu har förtvivlan och paniken mer utbytts mot sorg, den sorgen dyker upp när man minst anar det till en sång, till en sak, till en doft finns inget mönster.
Jag känner inom mig att jag är på rätt väg men nu när mina två älsklingar ligger i soffan bredvid mig är den en oerhörd sorg som väller upp inom mig när jag ser dem.
Innan hade jag börjat gråta okontrollerat, nu rinner tårar tyst ner för mina kinder.
Inombords uppfylls man inte av panik men mer av en tomhet, en ensamhet, en avsaknad av tillhörighet och samhörighet till min älskade fru. Något som jag själv inte valt utan blivit tilldelad mig av min fru.
Går just nu hos KBT Cura, som har varit fantastisk på många sätt. Mycket vet jag sedan tidigare genom mitt förra yrke där jag själv utbildade mina officerare och soldater i stressreaktioner, krishantering, fysiskt stridsvärde kopplat till detta och mycket mer. Men att veta och kunna är inte alltid samma sak som att själv alltid följa när man själv står där.
Ja forumet har blivit en tryckventil för mig både i syfte att få skriva av sig, att få reflektera, att spy galla utan att dömas utan några förutfattade meningar.
Få utlopp för alla känslor som strömmar genom kroppen, jag dömmer inte min fru, jag kan förstå hur hon tänker och resonerar, men trots det så gör det oerhört ont och smärtsamt, känslorna av svikenhet och att bli lurad finns då jag ser att det finns så mycket man kan göra nu när korten är framlagda på bordet. Jag älskar hennevet inte om jag kan släppa henne samtidigt så är det nog enda sättet för att ha en möjlighet att vinna henne åter.
Även om det för stunden känns som omöjligt att vi åter skall bli vi, men som även hon uttrycker: man vet aldrig vad framtiden ger.
Men ni här inne, starka människor som du @Moa , med era historier med era otroligt stora hjärtan får mig att kämpa och slåss mot gruvan för att besegra den och återta mitt liv.
Jag har en fantastiskt härlig och fin son som driver min motivation ytterligare för att få vara en bra och närvarande far för honom.
Samtidigt så måste man få sörja och vara ledsen över det som varit, det som är och det som kommer.
Hade man inte känt sådan sorg som vi alla gör betyder det att det som varit inte betytt något för oss. Jag har insett att för mig är det ett bevis över hur stor min kärlek och tro på min relation och mitt äktenskap är och har varit. Det gör det även naturligt för mig att jag reagerar som jag gör, med det är inte alltid enkelt.
Varma kramar och stort tack @Moa, var rädd om dig, du är inte ensam, vi är många som tänker på dig.
) chans framför dig då du förefaller att ha förmånen till både ekonomisk möjlighet, initiativförmåga, handlingskraft och ett vaket hjärta och sinne med full kapacitet till reflektion, omvärdering och nyorientering.
