Ja vet precis va du går igenom. Går igenom det just nu. Smärtan är olidlig. Bara lukten efter henne på kudden gör en ju helt till sig. Att en person man ändå älskar så mycket kan vara så kylig mot en o bryta upp familjen. Ibland känns det som om man kan ta o acceptera vad som helst trots det krossade hjärtat. Bara man får vara med henne. Jag har också sagt till min fru att jag inte vill vara hemma när hon flyttar. Det känns helt sjukt att man ska kunna ha en realtion till den här personen som man älskar så djupt o gör vad som helst för. Vet inte hur man ska klara av det. Men kämpa på. Det ordnar sig, försöker jag intala mig iaf.
@Tellix, @AbsolutIngenIdiot
Ja, jag har min familj där omkring, så flyr hem för att slicka såren, för att mentalt förbereda mig inför fredagen då jag återvänder hem till huset. Ett hus som då är halvmöblerat och i avsaknad av alla hennes tillhörigheter.
Min mor kommer följa med hem, så vi iordningställer huset intill måndagen då sonen kommer till mig åter.
@Mascot06
Tack min vän, ja det var en känsla jag inte ens skulle önska min värsta fiende. Kändes så definitivt på något sätt och symboliskt att se henne vandra bort från hemmet.
Usch Fyfan, betalade in kostnaderna till tingsrätten igår för skilsmässoansökan även det surrealistiskt…
@Tobias7
Ja, jag har samma tankar, vet vilken väg man behöver och skall vandra, har känts helt ok de senaste två veckorna men så kommer stunder som dessa när man kastas åter ner i gruvan begravd under stenmassan. Så otroligt svårt att skydda sig från dessa tillfällen. Hade bestämt mig för att vara neutral inför avskedet… haha jo tjena gick ju som på räls…
Var nog ingen bra dag att åka på, var inte helt fokuserad på vägen. Tankar som vandrade överallt och ingenstans.
Är framme helskinnad dock med några pauser längsvägen.
Höll på att fronta en lastbil samt köra in i ett räcke påvägen.
Inte alls normalläge för mig.
Finns ett visst lugn inom mig, men också en känsla av overklighet, svårt att ta in och begripa.
En oerhörd tomhet finns inom mig, min älskade son har ringt 4 gånger idag från fritids för att höra hur jag mådde. Herregud vad jag älskar honom, hade det inte varit för honom så känns det som man lika gärna hade kunnat skita i det här. Betonar att det är en känsla, livet är för värdefullt för att kastas bort.
Vem vet vad framtiden bär med sig, om det verkligen inte är menat att vara jag och M och detta inte bara är en prövning så kanske och borde det finnas någon annan ämnad för mig. Ett vet jag, jag är inte ämnad att leva själv, jag har för mycket kärlek som jag vill och behöver slösa på någon.
Vem vet kanske är nästa person man träffar eller kanske till och med någon på detta forum.
Men först krypa in i ensamhetensskugga, slicka såren, komma in i nya rutiner, försöka finna livsglädjen och sedan se vad livet har att erbjuda.
Tack för att ni finns, vetskapen om er värmer och skänker mig tröst och hopp om framtiden.
4 gillningar
Skönt att höra att du är framme och att du har din familj runt dig… sköt om dig nu❤
1 gillning
Bra att du har familjen omkring dig. Att slutligen dela upp och flytta måste ju vara kulmen. Vi har kvar hela den biten eftersom min man fortfarande inte har hittat någonstans att bo. Tänker på dig!
1 gillning
@kattis
Ja jag hoppas att det är kulmen och att det är starten på att läkningsprocessen kan påbörjas, vet att jag kommer besöka gruvan många gånger framöver, men nu finns det förhoppningsvis ett avstamp.
1 gillning
Jag tyckte det på ett sätt blev lättare när exet hade flyttat. Inte så att jag mådde bättre eller blev gladare men den där känslan av en analkande katastrof som man vet kommer, men inte kan stoppa försvann. Hoppas du också kommer känna det så om några dagar.
1 gillning
@Tellix
Ja, jag förstår vad du menar, och på ett sätt så finns det än lättnad, jag anser mig vara en ganska logisk, realistisk och strukturerad människa vilket har hjälpt mig i livet många gånger. Har som sagt ältat allt flera gånger, vet innerst inne vad som behövs, har nog stolpat upp det flertalet gånger i denna tråden.
Är på ett sätt ganska förberedd mentalt, men det onda gör inte mindre on ändå. Just nu gör det mindre ont än i morse, men känslan finns hela tiden där.
Men som du skriver det är ytterligare en händelse och situation, hur absurt det kanske låter, som kan läggas till handlingarna.
Jag har nu upplevt farvälet till min älskade fru, och jag lever fortfarande.
Jag vet att på fredag kväll kommer vara ännu ett sådant ögonblick där hjärtat fryses och jag kommer börja gråta när jag kliver innanför dörren till ett hus utan min fru och son. Men även där så kommer jag överleva den händelsen trots den smärta och saknad jag kommer att känna.
Dina ord är tröstande då de reflekterar det jag tror och hoppas. Det är den ackumulerande känslan av en annalkande katastrof som du skriver som är oerhört jobbig och känslosam. När de olika händelserna som jag tidigare fasat över som: påskrift skilsmässopapper, att inte ligga i samma säng, att inte få kyssas, utflyta mm, listan kan göras lång.
Men jag har överlevt dem, det har känts jobbigt men mentalt har man nog även skapat en mental checklista. En checklista där varje händelse bockas av allt eftersom och när det har bockats av så kommer dessa katastrofer inte smyga sig på en igen förutom i drömmarna, eller i tanken, men inte den fysiska handlingen.
Ett något osammanhängande inlägg för att själv försöka bena ut och sätta ord på de spridda tankarna. Men andemeningen är att jag förstår vad du menar och den vetskapen är en tröst i alltihopa.
En annan sak som hjälpt mej en bit på vägen är att försöka se exet för vad han gjort mot mej och sonen. Han valde att gå utan att ens vilja göra ett aktivt försök. Inte ens en chans gav han oss. Så lite var jag värd i hans ögon. En man som tycker jag är så betydelselös att han hellre trampar på mej än kämpar för mej en sån man vill jag inte ha.
Kanske kan det hjälpa dej lite om tänker så…
2 gillningar
Hur är det? Hur mår du? Tänker på dej i dag som har en tuff dag framför dej.
1 gillning
Har nu snart gått 1v sedan jag såg M och A.
Veckan har gått väldigt upp och ner, saknar A något oerhört det skall bli underbart att äntligen få träffa honom imorgon. Hur fan ska man stå ut att bara få träffa sitt barn varannan vecka?!?
Har försökt att inte tänka på M, men det är så svårt. Det känns bra när man lyckas trycka undan tankarna på henne, men så kommer något som gör att man blir påmind om henne och man trillar dit igen.
Saknar henne så otroligt mycket, känns som om hjärtat ska brista varje gång jag tänker på henne.
Har min mor hemma hos mig vilket känns skönt att slippa vara hemma själv. När vi åkte hit så passerade min nya lägenhet. Idiotiskt nog så passerade jag även M:s lägenhet, vet inte varför men bara blev så. Var fruktansvärt att se de upplysta fönstren till hennes lägenhet och vetskapen att hon fanns där. Så jävla dumt.
Var och handlade mat i fredagskväll för att fylla på i kyl och frysen. Vet att någon skrev i en annan tråd hur jobbigt de tyckte att det var att handla på en fredag med alla par och lyckliga människor. Jag förstår precis den känslan som hon upplevde. Mitt hjärnspöke svepte förbi flertalet gånger också med tankar som: Tänk om M gick förbi hand i hand med någon annan, eller tänk om jag skulle se henne stå och kyssa någon annan i nästa gång i affären.
Något jag vet absolut inte skulle hända, men tankarna klamrar sig fast och det är så sjukt jobbigt att man aldrig kan skaka sig fri från dem.
Jag har försökt att inte ha någon kontakt med M, vilket har känts bra. Men naturligtvis har telefonen gått varm med sms och liknande till min son. Han har ringt många gånger, varje gång får man bita sig i tungan för att inte fråga hur M mår och vad hon gör. Det är ju helvete att man skall bry sig så jävla mycket.
Jag saknar henne otroligt mycket, jag saknar även att få hålla om henne när man sitter i soffan på kvällen. Försöker att ockupera mina tankar med andra saker, det har nu knappt gått en vecka sedan hon flyttade. Samtidigt så har man levt ensam de senaste två månaderna även om vi har delat hus med varandra.
Hela dagen idag har tankarna gått inför morgondagen, känns hemskt att beslutet resulterat i att jag enbart får träffa min son varannan vecka.
Imorgon sker bytet, tanken är att jag skall hämta honom hos henne. Jag fasar inför att stå utanför hennes dörr, se hennes och sonens namn på dörren. Namnen på en familj utan mitt, vi har ju alltid varit M+M+A, nu kommer det finnas två stycken dörrar med M+A. Känns så definitivt på något sätt.
Komma innanför dörren och inte få krama om M, eller det kanske man får men tror inte att jag skulle fixa det. Komma innanför dörren till ett hem, ett hem som inte inkluderar mig. Se våra saker i en ny kontext, i en ny miljö. Fan fan vad jag hatar det här!
Men måste ju genomlida detta, första gången för allt. Fick några sms idag från M gällande A och skolan, också en konstig känsla att inte prata med M om sådana saker utan att det sker via sms… fy fan.
En ny vecka står för dörren, en ny vecka av ensamhet, samtidigt en vecka med sonen! Gäller nu att samla styrka sista kvällen och natten så att det blir en bra vecka för sonen hos mig.
Soffan anlände nu i helgen, känns skönt att den nu finns här när A kommer. Känns ändå som ett hem, mycket tända ljus för att skapa en varm stämning.
Ett mycket splittrat inlägg, men visar väl hur splittrad jag känner mig just nu…
7 gillningar
Idag fick jag äntligen hem min son, så underbart!
Kändes lite tungt inför dagensmöte med M…
Åkte till hennes lägenhet under dagen, ställde mig vid hennes dörr och tittade på deras namn. Ett sätt att stålsätta mig och mental förbereda mig inför kvällen.
Kändes inte lika jobbigt att se namnen som jag förväntat mig, förmodligen för att man spelat igenom scenariot i huvudet ett flertal gånger.
Märkligt hur mycket en människa kan påverka en annan människa.
Vid 17 var det dags att åka och hämta sonen.
Tog några djupa andetag i trapphuset för att samla mig.
När jag återigen stod vid dörren kändes det ok att se namnen (glad att jag åkte dit tidigare), ringde på dörren för att träffa M första gången sedan tisdag i hennes nya hem.
Hon var otroligt vacker när hon öppnade, tanken var att vi skulle ta en kaffe för att inte stressa på överlämningen. Gick runt i hennes lägenhet och såg många av våra föredetta gemensamma saker. Ett fint hem.
Var nog ganska kort i tonen, inte otrevlig men inte heller sprudlande glad. Ett sätt att skydda mig själv, det enda jag ville var att ta mig därifrån, vi pratade om kommande överlämningar.
Var tvungen att låtsas att jag behövde gå på toa, i själva verket behövde jag lugna ner mig, ta några djupa andetag.
Vi blev ganska kortvariga, orkade inte vara där längre än nödvändigt. Inser dock att jag behöver försöka minimera att träffa henne, nu är hon det enda jag tänker på. Vad gör hon nu, är hon ledsen att sonen inte är där, tänker hon på mig?
Många frågor som jag knappt reflekterat över under veckan men som igen blev påtagliga.
Distansera mig från henne för att kunna släppa henne.
Helvete vad svårt, men jag ska lyckas. Allt fokus på sonen!
Hon valde bort mig, hon valde bort oss. Fakta, och en ledstång att förhålla mig till.
5 gillningar
Lider med dig Martor. Känner så väl igen mig i din sorg, ångest, förtvivlan och maktlöshet. Känns ofattbart att den jag älskat och känt mig så trygg med nu är den som gjort mig mer otrygg än vad jag någonsin varit. Levde i en (vad jag trodde) stabil, lycklig relation och vi hade dessutom den rätt ovanliga kombinationen av trygghet och passion. Vår process var lite mer långdragen. Han lät mig tro (ville kanske övertyga sig själv) att han bara behövde lite space, att skilsmässa inte var ett alternativ osv. Jag kämpade och slet med lösningar medan hans intresse för vår relation minskade i takt med att min desperation ökade. Ju mer jag försökte, ju mer backade han. Försökte febrilt skaffa mig någon slags värdighet och “filter” men för varje dag som gick så mådde jag sämre och sämre. Han föreslog provseparation som enligt honom var det enda sättet att “hitta tillbaka till varandra”. Jo, tjena. Jag ställde ultimatum, provseparation var inte ett alternativ för mig, vi måste väl kunna snacka om vad det är som har hänt, känslorna försvinner väl inte ara över en natt. Nej då, de hade försvunnit “över tid”. Jaha, över tid tänkte jag förstående och försökte greppa om det var den gången han kröp upp bakom mig och sa att han älskade mig mest i hela världen (joråsåatteeehh) som känslorna mattades av, eller om det var den gången han uttryckte “vad skulle jag göra utan dig” (tydligen blev det akut att ta reda på det) eller om han redan för 5 år sedan när vi gifte oss och grät när han såg mig i kyrkan, kanske var det lite svalt redan då? Hursom, av ultimatumet blev han så jävla stressad att han flyttade till sin mammas lägenhet (hon har flyttat ihop med sin snubbe) en stund för att fundera igenom det. Helt plötsligt har han flyttat och hos parterapeuten fick JAG välja mellan provseparation ELLER skilsmässa. Eh, ursäkta men vad fan hände nu? Eftersom jag inte ville skiljas valde jag provseparation, det alternativ som inte var något alternativ för mig. Hur fintad kände jag mig inte? Efter knappt 1 månads provseparation (där han betedde sig som om vi inte har varit annat, ingen kommunikation förutom sjukt formell och krystad) fick jag nog (läs panik) och bad honom välja igen: Flytta hem eller så beställer vi papper. Ja, svaret kan ni nog lista ut. Eller, lite svävande som hela hans väsen: Eh, så jag måste alltså välja…ehh, då kanske det är bäst att vi beställer de där papprena då så det blir konkret…Jaha, men tack så jävla mycket för att du kämpade för vårt äktenskap och vår fina familj, att du lämnade allt det i byggt upp tillsammans och skapat för våra barn betydde zip, noll, zero och någonstans låter han förvånad när han hör mig säga att vi hade det bäst i världen. Det blir en lång väg tillbaka, det vet jag men jag vet en annan sak också @Martor, du är inte ensam och det finns ett annat liv utan svek där framme. Och du är stark, starkare än du tror. Vi fixar det här! Kram
5 gillningar
Ja @ulansnosan man kan väl lugnt säga att livet slogs i spillror.
Just nu så kan man väl säga att jag bockar av de olika situationer / händelser som jag kan se framför mig.
Försöker hitta en form av acceptans, fakta är ju att hon inte längre ville ha mig och hellre lever själv med sonen varannan vecka än att leva i en den familj som vi var.
Jag inser när man tittar tillbaka att det finns flera saker både hon och jag hade kunnat gjort annorlunda. Har ju sett att det funnits saker som inte varit bra att vi inte varit i synk, men när tron är att vi har det bra även om vi genomlider toppar och dalar där vi just nu levde i en liten svacka så kommer det som en chock. När man inser att illusionen av en svacka i själva verkat var ett avgrundshål så undrar jag hur jag kunde missat det så kapitalt.
Har accepterat faktumet, jag har en tydlig målbild och det är att läka och känna mig hel igen. Har tagit med mig det som verkligen kom upp under våra diskussioner. Jag förstår min del i situationen och jag köper det, vilket gör att jag nu försöker inrätta mig efter det, inte för henne utan mer för egen skull nu.
Känner mig överlag ganska ok, så länge mina tankar håller sig borta från henne. Men svårigheten är som sagt att bibehålla den linje man vill utan att derivera från kursen.
Men som psykologen sa och som speglar mina tankar är att utforska det som smärtar mig och möta dom känslorna.
Saker som att:
- Acceptera att hon har valt att lämna familjen.
- Att möta henne på offentliga platser
- Att möta henne i mitt eller hennes hem i samband med överlämning av sonen.
- Om/när hon träffar en annan
- Stöta på dem som ett par på offentliga platser eller i hemmet vid överlämning.
Inte förrän då kan jag släppa henne helt. Det är nog även det jag måste göra för att kunna läka helt, samtidigt så vet man aldrig vad framtiden ger. Men även om vi någonsin skulle hitta tillbaka så måste jag nog släppa henne, för att kunna skapa en ny relation med henne. Min tillit till henne har fått sig en ordentlig törn, inte i form av henne som mor till vår son, men henne som person i ett kärleksförhållande. Jag kan inte komma runt att hon hellre valde ensamheten för både henne och mig än att reda ut och stanna och slåss för oss.
Jag längtar just nu mest efter att få flytta ut från vårt hus till min lägenhet, få ny starta, få skapa min egen borg att ro om. Skapa ett självständigt liv med min son. Jag har levt hela mitt vuxna liv i en tvåsamhet, förvisso något jag älskar, att få vara med en annan människa, att älska och bli älskad av en annan människa är underbara känslor.
Men det finns en viss spänning i att få skapa något eget. Saknar dock den mentala närheten med någon och naturligtvis den fysiska närheten.
Men mycket som är självklart i tanken är inte alltid självklart när man väl står där i händelsens centrum.
Hur går det själv för dig, läste din historia och lider med dig, som sagt känner dina känslor utan och innan.
3 gillningar
Hej Martor, ja, hur går det för mig…jag tycker nog att det går lite bättre än tidigare (läs förra veckan :)) med fler minuter per dag där jag ändå känner att jag inte kommer gå under och att hjärtat kommer fortsätta slå fast hjärtat är som en stor tung sten av sorg. Är så mycket upp och ner i humöret, kan känna mig ok ena stunden för att i nästa kastas ner i det avgrundsdjupa hålet som är en blandning av förnekelse/acceptans/hopp/hopplöshet/ångest/sorg/förtvivlan osv. Det som är just nu är att jag förstår att det sannolikt kommer att bli skilsmässa och jag försöker hitta all världens sätt att förhålla mig till det. Jag försöker släppa ut alla känslor som kommer när jag har möjlighet eftersom de måste ju ta slut någon gång tänker jag och de ska inte få stanna inkapslade inombords. Jag kommer kämpa för att ha kvar tilliten till andra relationer och tänker att det bästa jag kan ge mig själv är att våga vara lycklig igen. Det kommer dock ta lång tid och tålamod är definitivt inte min starkaste gren, kanske det blir en lärorik övning…du skriver många kloka ord och jag kan känna igen motsägelsen i att ha en viss spänning i att få skapa något eget igen samtidigt som hela ens jag vill tillbaka i i den värmen som fanns, där man var skyddad mot den smärta som nu intagit ens kropp. Jag vet att jag är självständig, självförsörjande och kan ta hand om mina barn. Däremot VILL jag inte leva ensam, jag vill dela min vardag med en annan vuxen som uppskattar mig för den jag är, som klarar av att förverkliga sig själv utan att behöva lämna sin familj för det, som är trygg och klar med sig själv och vet vad han vill och också har förmågan att uttrycka sina behov och har förmågan att tillgodose andras utan att utplåna sig själv. Jag vill dessutom ha något så klyschigt som en man som inte ljuger. Jag och min man hade ett tillitsproblem och det är att han kan ljuga rätt obehindrat om han anser att det är för jobbigt att säga sanningen, kan vara små sakar, det kan vara stora saker och inser att detta var ett större problem i vårt äktenskap än vad jag velat låtsas om. Kram och godnatt!
Hej,
Låter så likt mig och min historia med min man…men nu 5 månader senare har vi inte kommit någon vart alls- vi går hos psykolog- men vi kommer ingen vart än iallafall. Jag bara undrar- hur fixar DU det? Jag fixar det nämnligen inte…jag är så ångeststinn så jävla ensam o tankarna går runt runt runt- hur gör du? Varför verkar alla andra vara så mycket starkare än jag?
1 gillning
Hej @Ylva5
Ja du just nu tar jag det dag för dag.
Har varit ute mycket och promenerat, reflekterat över vad hon har sagt och vad vi har pratat om. Har pratat mycket med vänner och kollegor, har blivit väldigt utåtriktad, framförallt har jag nyttjat detta forum som en tryckventil och skrivit av mig mycket.
Har börjat acceptera situationen och att jag inte kan påverka den, smärtar mycket men desto mer jag pratar om det och skriver om det så blir det som ett mantra och insikten kommer så sakteligen.
Mycket vet jag om både vad rätt väg är och hur jag behöver tänka och agera, men från det till handling är det långt. Vissa saker som jag skriver vet jag är rätt men är egentligen lite förtidigt i min process, men det gör att jag ständigt blir påmind om hur, vad och varför jag tänkt dem.
Har haft otroligt mycket ångest, panik och förtvivlan över situationen och kan kastas tillbaka till den, men tror att man måste acceptera att det har blivit som det har blivit innan man kan börja gå vidare.
Jag kan kort konstatera och mycket som har sagts förstår jag och jag håller med om mycket i våra diskussioner som vi haft, men allt har två sidor precis som ett mynt. Finns aldrig bara en version och hennes version är lika verklig som min.
- Jag kan acceptera att hennes känslor eller rättare avsaknad av känslor till mig.
- Jag kan däremot inte acceptera att vi har haft så dålig kommunikation att vi inte tagit upp det så att båda parterna förstår allvaret.
- Jag kan heller inte acceptera att nu när vi lagt alla kort på bordet inte försöker på riktigt att reparera relationen. Vi har världens bästa grundplåt att stå på, i form av vänskap vi vet vad den andra gillar och inte gillar. Vi har 19 år tillsammans med både toppar och dalar.
Det jag måste acceptera är att hon har fattat ett beslut som jag inte kan påverka som den person jag är nu.
Hon har:
- Valt bort mig
- Valt bort att vara en familj
- Valt att enbart träffa sin son på halvtid.
Det detta är något jag måste förhålla mig till, och ej heller som sagt något jag kan påverka.
Kvar för mig finns två alternativ:
- Vara den brutna personen med dåligt självförtroende uppfylld med sorg och förtvivlan.
- Hitta mig själv, stärka mitt jag, skapa en tillvaro för mig och min son.
I detta fall finns bara ett alternativ och det är nummer 2, klarar jag det så skapar jag även förhoppningsvis ett attraktivt jag. Om det innebär att hon finner mig attraktiv igen eller att någon annan kvinna faller för mig för den jag är det får framtiden utvisa.
Ett är säkert, det är att jag inte är attraktiv för någon i det tillstånd jag har varit och delvis är i.
Kan ju även vara så att man efter lite reflektioner, analyserade och funderade även själv kommer fram till att hon och jag inte var de rätta för varandra, precis som jag har egenskaper som hon tyckte mindre om så innehar även hon saker som jag upptäckt vara mindre attraktiva.
Mycket är lätt att skriva och tänka, men att förhålla sig till det är det svåra, samtidigt för mig så blir det lättare ju mer jag funderar.
Men samtidigt skall man nog vara medveten om att man kommer besöka botten många gånger till. Tror även att det är viktigt att man verkligen vågar sörja på riktigt och inte hålla inne med det. Jag har som jag tidigare skrivit aldrig gråtit på 19 år, ett sätt att stänga inne känslor och för mig vara stark. Det var då… Har insett det som sägs att tårar är läkande och helande. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort nu och fortfarande gör. Nu gråter jag dock inte av panik, ångest och förtvivlan utan av saknad och sorg. Vilket för mig är en stor skillnad.
Min psykolog utmanade mig i att inte fly från de jobbiga känslorna och situationerna, vilket jag även själv hade kommit fram till. Men saker som skulle kunna hända exempelvis.
Vad tänker jag och känner jag den dagen:
- Hon träffat någon annan
- Möter henne på offentliga platser
- Möter henne och hennes partner
Otroligt jobbigt att tänka på men som jag försöker utmana och tänka på, mentalt förbereda mig om det skulle uppstå, även ett sätt att släppa taget om henne.
Innerst inne tror jag inte att jag kan läka och bli hel fullt ut innan jag har släppt taget.
Jag försöker sätta mig in i hennes situation om jag var den som lämnade hur hade jag känt och tänkt för den andra:
- Förmodligen skuldkänslor
- Tycka det var jobbigt att se den andra lida, dvs jag skulle dragit mig undan.
- Distansera från den andra för att slippa skuld
- Distansera sig för att inte skapa förhoppningar
- Förmodligen inte känna attraktion till den som ständigt gråter och bönar och ber.
Försöker hålla dessa saker i mitt goda minne då jag själv förmodligen hade agerat på det sättet.
Det innebär ju då som jag skrev förut att jag behöver skapa motsatsen.
Men framförallt måste jag skapa motsatsen för mig själv och inte henne.
Jag vill finna någon som älskar mig och det kommer aldrig ske med den personen som jag varit och är den senaste tiden. Om det sedan råkar vara hon i framtiden så det kanske en bonus. Men jag försöker skapa anledningar för mig själv.
Just nu har det blivit lättare när hon flyttat ut och många gånger känns det helt ok, men det finns absolut stunder då förtvivlan greppar mitt hjärta med en otrolig kraft och som kan komma när man minst anar det.
Jag hoppas att det blir än lättare när jag flyttar från huset till min lägenhet, blir ett avstamp på något nytt, nu är jag fast i det förgångna i och med huset, många minnen som sitter i väggarna.
Försöker att skapa rutiner:
- Träna varje morgonen innan jobbet efter att sonen lämnats på skolan. Arbetar en hel del, alltid tyckt om att arbeta
- Skaffa mig hobbies, just nu aktier och intresse av sparande
- Skall förmodligen gå med i frimurarna för att skapa ett nytt socialtnätverk för att komplettera det jag har.
- Se fram emot att träffa sonen, och planera vårat boende tillsammans, involvera honom.
- Hänga här på forumet och få inputs, se att andra faktiskt når framgång trots en livskris och det trauma som vi genomgår.
Små steg åt gången, försöka ta en kompassriktningen och börja den vägen vandra, även om vägen kommer vara krokig.
Men någon gång skall jag nå mitt målen:
- Att känna glädje och tillfredsställes med livet.
- Vara världens bästa pappa.
- Finna en livskamrat att älska och bli älskad av.
Kan villigt erkänna att jag känner mig långt från så stark som jag ibland låter, men styrkan kommer också från förtvivlan och sorgen.
Vi skall på något sätt överleva detta! Det är något som jag kan lova och garantera. Men vi måste låta oss sörja, jag själv grät mig till sömns igår, lik förbannat vaknade jag upp imorse till en ny dag. Vad dagen blir är upp till mig.
Tänker på dig och känner med dig
Styrkekramar till dig 
10 gillningar
@Martor du skriver så himla bra och ger mig lite mod och tillförsikt en deppig dag som denna, tack för det!
1 gillning
Tack snälla snälla för detta fina inlägget…jag ska verkligen försöka tänka på dig när det går åt helvete för mig. Idag har varit en förfärlig dag trots att min dotter valde att tillbringa sin lediga dag med mig- hur kul är jag- o hon o alla är så trötta på mig…men är så tacksam för det. Men inser att den ende som kan hjälpa mig att göra mig lugn är ju HAN…och på något sätt lyssnar han och jag lyssnar- vi ramlar i gamla hjulspår och då kraschar det rejält som det gjorde i måndags…nu är det torsdag och återigen…det är ju ändå bara han och jag som tillsammans kan hitta en väg ut ur denna hemska period…jag tänker inte skriva på ett enda papper förrän det har gått ett år…för om man levt 25 år tillsammans- så ska det fan inte vara lätt att bara låta va- inte vill jag att någon ska vara olycklig att leva med mig- och jag är tacksam att min man någonstans är så modig att han nu tar bladet från munnen- men lika väl som dig- så va fan - ska vi inte bara ge varandra chansen? Hur bra kan det bli med en annan (det finns ingen annan än och det är inte målet just nu) varför inte göra om göra annorlunda och göra bra…ingen av oss vill ha det gamla tillbaka- utan nytt nytt nytt…ja jag är säkert också osammanhängande- och jag tackar igen för ditt fina inlägg…jag är den mest osexiga just nu- skulle önska jag kunde “spela spelet” men det kan inte jag…heller! Kram och jag ska tänka på dig också!
Det ska INTE gå åt helvete för dig @Ylva5, absolut INTE!
Du behöver terapi och hjälp att hitta urstyrkan inom dig själv… och den styrkan finns definitivt, även om du själv inte tror det nu.
4 gillningar
Hej Ylva, ibland känns saknaden och maktlösheten så stor att jag på riktigt tror att hjärtat ska dö av sorg.När alla vänner runt omkring säger “du är så stark”, du fixar det här" så tror jag inte på dem för vad 17 är definitionen av stark? Att hjärtat fortsätter slå trots att man inte kan äta, sova, tar ängestdämpande o går hos psykolog för att hela tillvaron som man kände den har rasat ihop?. Jag vet bara inte hur…gissar att tiden är vår bästa vän som många skriver. Det är så fruktansvärt upp och ner. När jag skrev till Martor att vi fixar det här hade jag ett bra moment. Sen har jag dykt ner i avgrunden säkert 100 ggr sedan det mailet. Ikväll bröt dottern ihop och längtade efter sin pappa och undrade varför det var som det var, varför vi inte kunde vara tillsammans allihopa, vi som hade det så bra…det är omänskligt. Hennes hjärta är krossat och jag kan inte laga det för det står bortom min kontroll, Vad säger man? Ja, det jag måste säga. Pappa och jag mår inte bra av att vara tillsammans just nu men vi älskar dig så mycket båda två, man kramas och kramas och gråter…och inser att det finns något ännu värre än min egen sorg och det är min dotters förtvivlan över att längra efter pappa när han inte är där och längta efter mamma när hon inte är där. Hur kunde han ge upp vårt äktenskap efter en kvarts kris?! Hur kan han utsätta sin dotter för det här innan han gått till botten med vad som skaver och försöka jobba på det. Hur kan man älska för att sedan inte göra det? Vet att jag inte får svaren från honom och jag vet att acceptans är vägen vidare samtdigt som jag inte är där än. Insikten av att detta kan år att komma över känns övermäktig. Fast å andra sidan, vad är alternativet? Så det måste ju gå…det måste gå över…en dag har tårarrna gråtits färdigt över den man/kvinna som valde en annan väg. Jag längtar efter den dagen. kram
4 gillningar