Jag lämnade inte för någon annan. Däremot började jag dejta i stort sett direkt efter att det var sagt att vi skulle separera. Det kan jag idag tycka var onödigt okänsligt. Mitt x var ledsen och ångerfull och sa att han skulle ändra det som varit problem men det var för sent då. Vi hade kämpat under många år, så han hade haft sina chanser.
Nej. Jag har aldrig känt sorg, men jag var ledsen över att jag gjorde honom ledsen. Jag anser att vi inte passade ihop och borde gjort slut redan efter ett halvår. Det blev istället 24 år…
Insikten och sorgen var upptäckten att jag och mitt ex inte var kompatibla, att inte vår relation utvecklades som jag hade hoppats och trott. Jag ångrar mig att jag gifte mig och bildade familj med henne, det skulle jag inte ha gjort om jag visste det jag vet i dag. Att skiljas var nödvändigt. Så här bra var det länge sedan jag mådde. Nu har jag börjat hitta tillbaks till den jag var innan.
Nu lämnade jag inte för någon annan men jag hade kunnat göra det tidigare. Otroheten skulle dock inte varit orsaken till utan symptomet på att mitt äktenskap var för min del ytterst dysfunktionellt och även för henne. Nu när jag träffat en ny verkar det vara som att det går upp för exet att det inte kommer att bli vi igen. Det är vad jag har varit rädd för så därför har jag hållit en låg profil.
Vårt barn är 16 och föredrar vara hos mig. Jag försöker peppa barnet att vara mer hos modern men jag agerar inte mellanhand annat än i nödfall.
Oj här har dagarna trillat på. Men ingenting har blivit bättre, snarare sämre. Är nästan 99% säker på otrohet o andra lögner. Samlar ihop mig under dagen och kommer säga det ikväll. Fy vad ont i magen jag har. Är så rädd för vad som kommer hända, vad han kommer säga 
Men vet att detta kommer bli det bästa i längden.
Lycka till!
1 gillning
Har svarat i denna tråd tidigare, men men. Vill bara understryka att för den som ännu inte lämnat, men ruvat på det under lång tid mår skit, ordentligt. Jag kan bli så trött på kommentarer i en del andra trådar att det alltid skall vara lämnare, som utmålas som den elaka, medan den lämnade alltid är synd om. De som blir lämnade brukar ju trotts allt komma över och påbörja ett liv förr eller senare, även om det givetvis kan ta sin tid. Den som inte lämnat änu, men ruvar, går med det där bildliga “betongklumpen” inombords, i magen och bröstet och det fräter på allt i livet. precis allt. Det är inte ens kul att försöka vara "uppskattande, eller hjälpsam, för det blir ändå bara envägs, för att hålla ett sorts sken. Den som lämnar har ju också ofta en lång kris framför sig, under förutsättning att man inte träffat en ny, men de har också en, ofta mycket lång och tärande process inombords, bakom sig. Jag vet att svaret här i det läget, brukar vara att "man måste prata med varandra och ta bladet från mun. Säga hur man känner, för att inte hamna där. Skulle själv ha gett det rådet om någon frågade mig till råds, men det är långt ifrån alltid som det hjälper. I många förhållanden är diskussionsklimatet inte så öppet, så det blir lätt en ohanterlig scen, och sedan är det ingen förändring, ändå efter ett tag. Vet inte vad jag ville med detta, annat än skriva av mig lite, hoppas ni har överseende.
8 gillningar
Tack så mycket för att du skrev! Det känns tyvärr verkligen så, ingenting är roligt och allt känns svart. Eftersom i princip allt annat än min relation är bra i mitt liv så tror jag inte heller att det handlar om att jag skyller på förhållandet för att jag är deprimerad eller mår dåligt av andra skäl. Samtidigt är min partner ingen dålig eller ond människa och priset för att gå isär riskerar att bli väldigt högt.
1 gillning
Jag har fått veta att mitt ex träffat en ny tjej.
Jag funderade på detta tidigare, om jag kanske skulle känna någon form av hugg i hjärtetrakten, om inte annat så av den där äganderätten man eventuellt kanske skulle känna.
Men…ingenting. Möjligtvis lättnad över att han nu kanske kommer bli lyckligare och lite mindre snarstucken. Jag vet inte mycket om hans nya, inte mer än namnet och att hon har tre barn. Mina barn tycks gilla både henne och hennes barn och det känns så himla skönt! 
För mig och min nya kärlek är allt bra. Han är så fin mot mig och barnen och jag har aldrig tidigare känt mig såhär älskad och sedd. Tänk att den här underbara människan är intresserad av mig! Han vill prata med mig! Vi delar så mycket, samma humor, samma smak för både film och godis, intresset för sång och musik, en önskan om att hjälpa andra.
Jag hoppas att ex:et också har träffat sin själsfrände och att dom blir lika lyckliga på sitt håll 
7 gillningar
Nu ÄNTLIGEN har jag kommit en bit, för 2 veckor sedan släppte jag bomben och vilken chock det blev för honom. Trodde verkligen att han hade haft något på känn men icke…
Nu är vi iaf mitt i kaoset och oj vad jobbigt det är men jag vet att det kommer vara värt det! Längtar tills han får en lägenhet och vi kan fortsätta vår resa.
Vad glad jag är att jag har det här forumet som bekräftar mina känslor i mång och mycket 
5 gillningar
Jag full förståelse för att den som lämnar mår skit av att göra det då man förmodligen känner att man sviker. Men de som lämnar när man har träffat någon annan…dvs varit otrogen är det inte ett skit synd om. De förtjänar att må skit! Man lämnar först, sen inleder man något med någon ny.
2 gillningar
Vad skönt att ni i alla fall kommit en bit på vägen. Ja, det är tungt men det kommer bli bättre.
1 gillning
Jag är helt ny på detta forum.
Har varit tillsammans med min man i 21 år och varit gifta 10 år i sommar. Vi har två barn, 6 och 8 år. Jag tror våra problem startade när barnen föddes. Då upptäckte jag hur olika vi tänker i uppfostringsfrågor. Min man är hård och sträng och dåligt tålamod, vilket leder till att han blir lätt arg och börjar skrika på barnen. Han är alltid kritisk mot dem, och berättar gärna allt som är fel. Kärleken finns inte längre kvar, känner jag. Vi lever mer som vänner numera, men minimal fysisk kontakt. Vi har inget att prata om och har absolut inte roligt ihop. Detta har gjort att jag i flera år nu tänkt tanken att vi borde separera. Det har gått lite i vågor, men nu känner jag tydligare än någonsin att det är dags.
Jag har länge tvekat pga barnen, att de var så små. Men det blir ju aldrig lättare har jag insett nu. Varje år har vi åkt på semester en vecka på vintern och en vecka på sommaren (som har bokats långt i förväg, eftersom jag är den planerande typen). Denna sommars semesterresa har ju ställts in pga corona, så nu behöver jag inte tänka på den. Vi har förvisso bokat en skidresa i mars nästa år, men det löser sig på nåt sätt, tänker jag. Därför tänker jag att det kanske aldrig blir bättre läge än nu att släppa den här bomben för mannen.
Jag har ett par gånger förut försökt prata med mannen om att vi inte har det bra. Det har dock inte lett till någon förändring. Han är inte uppväxt med en särskilt kärleksfull familj, och pratar aldrig om känslor. Därför har jag ingen aning om hur han känner, men jag har svårt att tro att han verkligen älskar mig. Han kanske tror det, men det tror inte jag. För då skulle han nog agerat annorlunda.
Jag pratade med en psykolog för ett par veckor sedan, i telefon. Jag behövde ventilera lite. Har inte pratat med någon annan om detta, för jag tycker det känns fel när jag inte pratat med mannen än. Jag tänkte då att jag skulle vänta med att berätta för mannen till slutet av sommaren, för jag vill inte förstöra sommaren för barnen. Men han rekommenderade mig att prata med mannen väldigt snart, eftersom jag är så säker på min sak. Jag känner dock inte att vi ska berätta nåt för barnen förrän jag ev har ett nytt boende på gång (kanske under hösten).
Men jag är så osäker när och hur jag ska prata med min man om detta. Jag tänker att jag börjar med ”jag har funderat”. Men sen kommer jag inte vidare i mina tankar. Jag behöver hjälp, tips, råd. Hur har ni gjort när ni berättat att ni vill separera?
Stort tack på förhand!
I mitt fall var det i samband med att min sambo fick ett vredesutbrott. Jag hade väntat på det, bestämt mig för att nästa gång det händer så ska jag gå. Jag tror att han kände det för det var ovanligt lång tid utan vredesutbrott. Men när det väl kom så var det med sådan buller och bång att det inte var någon tvekan! Jag red ut stormen som var just där och då, men senare på kvällen, efter att vi hade ätit middag så sa jag att jag inte orkade mer, att jag ville separera. Först sa han att han också ville det men när det blev tydligt för honom att jag verkligen menade det så ändrade han sig och ville försöka igen, han skulle ändra på sig mm. Vi hade redan försökt igen så för mig var det dock definitivt. Det är i dagarna 5 år sedan och livet har bara blivit bättre sedan dess!
Ett halvår tidigare hade jag tagit upp det här med separation, men den gången rann det liksom bara ut i sanden. Det fanns ingen handlingsplan.
Om jag får ha något förslag till dig så är det att först ha en handlingsplan. Hur vill du att ni ska göra? Vill du bo kvar? Annars hoppas jag att du har ställt dig i diverse bostadsköer.
Förslag på vad man kan säga. Var “jag-fokuserad”. Jag vill inte leva så här. Jag tycker inte att vi har ett bra förhållande. Jag har inga känslor kvar. Jag vill att vi separarerar.
2 gillningar
Selma, vänta inte. Det kanske aldrig kommer något bra tillfälle. Du förstör inte sommaren för barnen. Det finns alltid anledning att vänta lite till. Säg till din man att du vill ha ett samtal med honom i lugn och ro. Berätta rakt upp och ner att du vill skiljas. Sedan måste du stänga av känslorna och bara lita på ditt beslut. PM om du vill. lycka till.
2 gillningar
Hej ny här, har läst många av era inlägg. Har varit i processen att lämna i minst 3 år och det är utmattande. Läser att många som blivit lämnade säger att man ska vara tydlig. Vad betyder det? Jag har i våra diskussioner inte velat vara brutalt ärlig då detta i så fall skulle blivit oåterkalleligt, jag har sagt typ ”jag är inte lycklig i vårt förhållande” ”vi saknar kommunikationen” ”vi utvecklas inte som par” ”Om det fortsätter så här så går det inte” osv, osv. Får respons när vi samtalar men sen Stoppas huvudet i sanden. Känns som att han är en konservburk och att min enda utväg är att faktiskt bara gå. Slår vad om att han då kommer tycka ”varför var du inte tydligare”. Ni som lämnat vad tänker ni om detta? Jag kanske har fastnat i en känsla att det ska vara ett gemensamt beslut, vilket jag aldrig kommer få.
Att man talar om för sin partner att man är missnöjd. Vilket du gjort, om du sagt det du skriver. När du sagt att ni saknar kommunikation, inte utvecklas osv har ni haft ett seriöst samtal om det? Att du sagt till honom ”Jag vill prata om oss, jag tycker att vi inte har det bra”. Eller har du nämnt det i förbigående vid middagen en torsdagkväll? Ett sätt att vara tydlig är att föreslå familjeterapi för försöka få honom att förstå allvaret, ifall han inte gjort det. Du kan inte göra mer än så.
För egen del (jag blev lämnad), mitt ex sa inte en enda gång under våra 15år ihop att han var missnöjd. Jag tog initiativ till samtal med honom några gånger då det kändes som att vi hade en fnurra på tråden. Han tog aldrig initiativ till sådana diskussioner. Därmed trodde jag att vi var överens om att lösa ev problem, förväntade mig inte att han skulle tänka på egen hand, ta eget beslut utan att involvera mig.
1 gillning
Har inte bara nämnt det, tar initiativ till samtal med ca 3 mån intervall. Vi pratar några timmar slutar ofta med en outhärdlig tystnad, har sagt allt det du säger ovan och föreslagit terapi. Han säger att han inte vill det, ser inte vad det skulle leda till. Jag har ställt oss kö nu dock ändå och tänker att om han inte vill det då vill inte jag försöka längre. När vi har pratat så stänger han ner i 3 dagar kommunicerar inte alls. Saken är den att jag vill inte längre ens försöka, kan bara inte hitta styrkan att gå. Han är såklart snäll och en bra person och förtjänar allt gott. Tack för ditt svar.
1 gillning
Anbefaler familieterapi som @Besviken skriver. Jeg nådde ikke frem med budskapet. Jeg sang det, danset det, både forlengs, baklengs diagonalt. Sa det på rim, alvorlig, snilt, skrev det det, ingenting gikk inn. Jeg ville valgt en tredjeperson på familieterapi hadde jeg visst bedre den gang. Lykke til 
Det vet ju ingen. Men det är otroligt värdefullt att ha en moderator i samtalet, som låter båda höras lika mycket och som griper in när det behövs. Det är inget att vara rädd för. Parterapi borde alla, inklusive lyckliga par, unna sig/våga.
Kan bara säga att jag är typ precis där du är, har pratat med honom dock om detta många gånger. Känner med dig, min plan är att låta sommaren gå men det är kanske fel? Vet ej…
Säg att det är slut. Tydligt och rakt.
1 gillning