Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

En tråd för oss som vill lämna eller har lämnat

Jag har läst så mycket i detta forum men ännu inte skrivit så mycket. Väljer denna tråd för att jag behöver hjälp med att förstå. Ni är så många kloka här med era egna berättelser och på olika sidor och i olika faser av processen.

Min man har under hösten mått dåligt som han sa berodde på jobb och höstdepression. Jag försökte hjälpa men nådde inte fram. Han ville att vi skulle gifta oss och beställde hem papper. Jag drog till slut ur honom att det var pga vårt förhållande han mådde dåligt och att han vill separera. Jag frågade om det fanns någon annan och nekade upprepat. Jag hittade bevis och konfronterade. En två veckors fullt utblommad kärleksrelation. Han pausade efter någon vecka till den relationen till årets slut. Nu har det gått två månader. Vi har gått i terapi och jag går fortfarande. Vi har två små barn (4år och 9 mån). Jag kämpade och höll ihop men kraschade vid jul. Klarade inte av att ha barnen så han har dem sedan en vecka och jag är på annan ort. Längtar ihjäl mig efter barnen, känner mig som en hemsk mamma och vet att jag måste hem men förstår inte hur jag ska klara av livet hemma. Han är kall och anklagande. Så fort jag reser mig upp från min liggande position av sorg och vädjande kommer hans ilska mot mig. Han är ledsen att jag är ledsen förstås men lägger skulden på mig och vill nu att jag ska bita ihop och hantera. Säger att han inte kan hjälpa mig med det utan att det ligger på mig. Idag tar DE upp sin kontakt och inleder sitt förhållande. Jag försöker hitta styrkan att vilja fortsätta andas.

Ni som lämnat. Jag förstår att en måste vara kall för att orka genomföra men hur går processen för er? Kommer insikten och sorgen? Hur mår en och hur tänker en om situationen? Hur rättfärdigar en det nya förhållandet? Att den krossar den lämnade ytterligare och försvårar arbetet med att få till en fungerande föräldrarelation?

Jag är inte ute efter att smutskasta utan försöker bara hitta acceptans och förståelse för det som händer.

2 Likes

Jag lämnade inte för någon annan. Däremot började jag dejta i stort sett direkt efter att det var sagt att vi skulle separera. Det kan jag idag tycka var onödigt okänsligt. Mitt x var ledsen och ångerfull och sa att han skulle ändra det som varit problem men det var för sent då. Vi hade kämpat under många år, så han hade haft sina chanser.
Nej. Jag har aldrig känt sorg, men jag var ledsen över att jag gjorde honom ledsen. Jag anser att vi inte passade ihop och borde gjort slut redan efter ett halvår. Det blev istället 24 år…

Insikten och sorgen var upptäckten att jag och mitt ex inte var kompatibla, att inte vår relation utvecklades som jag hade hoppats och trott. Jag ångrar mig att jag gifte mig och bildade familj med henne, det skulle jag inte ha gjort om jag visste det jag vet i dag. Att skiljas var nödvändigt. Så här bra var det länge sedan jag mådde. Nu har jag börjat hitta tillbaks till den jag var innan.

Nu lämnade jag inte för någon annan men jag hade kunnat göra det tidigare. Otroheten skulle dock inte varit orsaken till utan symptomet på att mitt äktenskap var för min del ytterst dysfunktionellt och även för henne. Nu när jag träffat en ny verkar det vara som att det går upp för exet att det inte kommer att bli vi igen. Det är vad jag har varit rädd för så därför har jag hållit en låg profil.

Vårt barn är 16 och föredrar vara hos mig. Jag försöker peppa barnet att vara mer hos modern men jag agerar inte mellanhand annat än i nödfall.

Oj här har dagarna trillat på. Men ingenting har blivit bättre, snarare sämre. Är nästan 99% säker på otrohet o andra lögner. Samlar ihop mig under dagen och kommer säga det ikväll. Fy vad ont i magen jag har. Är så rädd för vad som kommer hända, vad han kommer säga :disappointed: Men vet att detta kommer bli det bästa i längden.

Lycka till!

1 Like

Har svarat i denna tråd tidigare, men men. Vill bara understryka att för den som ännu inte lämnat, men ruvat på det under lång tid mår skit, ordentligt. Jag kan bli så trött på kommentarer i en del andra trådar att det alltid skall vara lämnare, som utmålas som den elaka, medan den lämnade alltid är synd om. De som blir lämnade brukar ju trotts allt komma över och påbörja ett liv förr eller senare, även om det givetvis kan ta sin tid. Den som inte lämnat änu, men ruvar, går med det där bildliga “betongklumpen” inombords, i magen och bröstet och det fräter på allt i livet. precis allt. Det är inte ens kul att försöka vara "uppskattande, eller hjälpsam, för det blir ändå bara envägs, för att hålla ett sorts sken. Den som lämnar har ju också ofta en lång kris framför sig, under förutsättning att man inte träffat en ny, men de har också en, ofta mycket lång och tärande process inombords, bakom sig. Jag vet att svaret här i det läget, brukar vara att "man måste prata med varandra och ta bladet från mun. Säga hur man känner, för att inte hamna där. Skulle själv ha gett det rådet om någon frågade mig till råds, men det är långt ifrån alltid som det hjälper. I många förhållanden är diskussionsklimatet inte så öppet, så det blir lätt en ohanterlig scen, och sedan är det ingen förändring, ändå efter ett tag. Vet inte vad jag ville med detta, annat än skriva av mig lite, hoppas ni har överseende.

5 Likes

Tack så mycket för att du skrev! Det känns tyvärr verkligen så, ingenting är roligt och allt känns svart. Eftersom i princip allt annat än min relation är bra i mitt liv så tror jag inte heller att det handlar om att jag skyller på förhållandet för att jag är deprimerad eller mår dåligt av andra skäl. Samtidigt är min partner ingen dålig eller ond människa och priset för att gå isär riskerar att bli väldigt högt.

1 Like

Jag har fått veta att mitt ex träffat en ny tjej.
Jag funderade på detta tidigare, om jag kanske skulle känna någon form av hugg i hjärtetrakten, om inte annat så av den där äganderätten man eventuellt kanske skulle känna.

Men…ingenting. Möjligtvis lättnad över att han nu kanske kommer bli lyckligare och lite mindre snarstucken. Jag vet inte mycket om hans nya, inte mer än namnet och att hon har tre barn. Mina barn tycks gilla både henne och hennes barn och det känns så himla skönt! :slight_smile:

För mig och min nya kärlek är allt bra. Han är så fin mot mig och barnen och jag har aldrig tidigare känt mig såhär älskad och sedd. Tänk att den här underbara människan är intresserad av mig! Han vill prata med mig! Vi delar så mycket, samma humor, samma smak för både film och godis, intresset för sång och musik, en önskan om att hjälpa andra.

Jag hoppas att ex:et också har träffat sin själsfrände och att dom blir lika lyckliga på sitt håll :heart:

7 Likes