Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

En tråd för oss som vill lämna eller har lämnat

Men då ska du avsluta relationen… för vad finns det annars för alternativ för dig?

Att nöja sig eller att bibehålla tron på mirakel? :grin:

Nä, det är väl stor risk att det blir så. Nu har jag nyligen haft ett lite mer allvarligt samtal med honom om det och väntar fortfarande på en egentlig respons. Det kan nog mycket väl bli att det inte kommer någon, men man vet ju aldrig.

Just nu har jag svårt att se hur vi ska kunna lösa det på ett bra sätt med barnen, åtminstone den yngsta vill jag varken vara ifrån halva tiden eller göra något för att sabba deras relation med pappan. Han jobbar på ett sätt som gör att han knappt kunde ha dem alls så länge de inte kan vara ensamma hemma mycket. Får väl se om det går att lösa framöver.

Ja, är du fortfarande i det läget att du hoppas/tror på mirakel så finns det kanske chans för er. Gör allt du kan och se hur långt du når, därefter så kan du släppa med gott samvete när/om det är vad du vill :+1:

1 gillning

Vilken lagom, fin och resonerande stämning det blir när @Noomi kommer in. Ja @Restenavlivet och @skyldig nu misslyckas jag igen. Min avsikt har aldrig varit att ställa till med bråk. Detta forum höll mig vid liv för tre år sedan, när jag satt med bössan i munnen efter att min fru valde vår vän och slog sönder två familjer och hela vårt sammanhang. Ni är alla bra utifrån era egna situationer. Alla gör så gott ni kan!

6 gillningar

Det ger jag dig @Johan40 tack
Aldrig i mitt liv att jag kan ge en annan person det värdet mer än mitt eget.
För övrigt har man facit till allt så borde man rimligtvis inte ens vara separerad/skild en gång än mindre två…

Bra skrivet :heart:️ För mig har det mer och mer klarnat att förutom de problem vi hade (som blev mindre och mindre viktiga för mig när känslorna försvann och jag inte brydde mig på samma sätt längre), så är det orättvist mot båda att leva kvar i en relation där den ena har känslorna kvar och den andra inte. Den ena väljer den andra medan den andra stannar pga barnen (men hellre skulle välja någon annan).
Jag tänker nu att det gjorde mitt ex mycket illa att jag stannade i det så länge. Och mig på andra sätt. Tror faktiskt ändå det var bättre för barnen eftersom vi inte bråkade och hade en utåt sätt bra relation. Livet är helt enkelt inte lätt och det finns ofta inga enkla lösningar eller rätta svar.
Men om att tröttna på familjen så var det ju just därför jag blev så länge i relationen då det kändes så omöjligt att lämna familjen. Det känns ännu hemskt, men man vänjer sig och har förmånen att ha en bra relation till mitt ex, så kan träffa barnen också på hans veckor.

3 gillningar

Tack @Carmen🙏 Har läst dina inlägg o du verkar vara en typisk lämnare som flera här kan få stöd av i sina processer att lämna. Hoppas även att de lämnade läser o får förståelse o kan se deras situation från en mer verklig sida o inte vara så bitter på sina respektive utan se helheten o sin egen delaktighet.

Lycka till med ditt nya liv❤️

1 gillning

Här har det gått ca 8 månader sedan jag sade till mitt ex att jag ville skiljas. Barnen tycks ha funnit sig väl till rätta med varannan veckas-livet. Det rullar på som vanligt för dom med skola, kompisar, träningar och det vanliga umgänget. Att jag fick tag på en lägenhet väldigt nära skola/dagis/ex:ets hus har kanske bidragit till att barnen inte upplevde skilsmässan som något världsomstörtande.

Jag är väldigt lycklig om man bortser från det ständigt dåliga samvetet. Jag vill att mitt ex ska vara lycklig och han verkar inte vara det. Jag VET att det inte är mitt ansvar men jag tycker ju om honom på ett plan och vill att han ska må bra.

Nåja. Hur går det för er övriga?

4 gillningar

Jag har inte skrivit på länge här, minns inte hur långt jag kommit i separationsprocessen sist men nu är läget som så:
Jag har efter 14 år av vånda fram och tillbaka och 3 barn nu gjort slag i saken och dragit igång att jag vill skiljas från min man. Skilsmässopappren är inskickade och kontrakt för ny lägenhet för mig påskrivet men med kruxet att jag inte kan flytta förrän tidigast om ca 9 månader… Relationen mellan mig och blivande exmaken varierar, men vår förhoppning är att klara av sista tiden under samma tak för barnens skull så jag slipper nåt sjavigt mellanboende med dem. Vi går i familjerådgivning och till familjerätten för samarbetssamtal samt att jag går till egen samtalsterapeut. Den sista för att jag ska klara av att hålla fast vid mitt beslut när exmaken går in i sina episoder då ha försöker få mig att tänka om, för “vi har det ju så bra, tänk på vad som är bäst för barnen och inte bara ditt eget välbefinnande” osv. Genom åren har jag om och om igen funnit mig själv med att känna att vi inte passar ihop, att jag vantrivs med honom och mår dåligt i förhållandet, vilket jag lyft och sagt att vi borde splitta, men han har alltid lyckats snacka mig tillbaka genom att få mig känna skuld och dåligt samvete. Har inte på allvar pratat med någon utomstående vilket underlättat för honom i det, men där är en skillnad nu. Jag har berättat för familj och vänner och har åtminstone en nära vän nu som jag inte hade tidigare som jag anförtror mig åt extra mycket, samt min terapeut. Det är nyckeln! Jag vet ju inom mig att detta är enda vägen, för att inte fortsätta leva ett liv i lögn för mig själv och mina barn, ett halvt liv där jag är olycklig och ljuger för mig själv och barnen. Även om jag mot förmodan skulle fortsätta vara olycklig efter separationen och det blir kämpigt för barnen med växelvis boende så kommer jag iallafall att vara sann mot dem och mig själv, för all framtid! Det är viktigt för mig, för att visa barnen att man ska stå upp för sig själv och sina känslor och inte stanna i ett förhållande för någon annans skull eller för att man får dåligt samvete. För det skulle jag inte vilja att de gör när de blir vuxna.

7 gillningar

Varför lämna? Två fina barn. 25 års liv tillsammans. Hus. Trygghet. Varför inte kämpa?

För att man kämpat i 10 år, för att man gråter sig till sömns när man återigen får få till sängs ensam. För att man inte har några mål tillsammans. För att varje försök till gemensamma projekt slutar med kritiserande och nedvärdering. För att vi har helt olika önskemål om det sociala livet med andra människor. För att hur jag än letar så hittar jag inte det jag vill hitta tillbaka till. Har det någonsin funnits? Tvärsäker i mitt beslut att lämna.

Men ändå, några månader senare, tvivlet. Brottas ständigt med samvetet att jag förstört för mina barn, släktingar och min livskamrat. Tycker själv att jag är egoistisk och ansvarslös. Går sönder inombords av att inte få vara med barnen hela tiden. Är det värt det?

Saknar fenomenet familjeliv enormt. Att ha självklara personer som alltid finns där. Saknar att leva i tvåsamhet. Men saknar inte den person jag levde med. Saknar inte känslan av att hålla på att kvävas. Saknar inte likgiltigheten.

Att lämna är svårt. Att leva med att ha krossat en familj är svårt. Jag går igenom djup sorg. Men hela mitt väsen har skrikit på mig länge att det inte är rätt.

Förnuftet säger att det är rätt och att vi alla kommer att må bättre framöver. Men att jag är lycklig för att “jag fått som jag ville” är inte sant. Lyckan väntar kanske där framme, men nu är det mest rörigt och jag är en vilsen själ. Känner ett enormt ansvar att livet nu måste bli riktigt bra för att kompensera för det jag förstört. Tung börda.

Men - det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två.

8 gillningar

Definitivt otrohet, så beter man sig inte när man har en relation. Han är inte värd dig!!! Usch!

Hej, är ny här på forumet men har läst i några veckor. Har kommit fram till ett beslut å lämna min partner efter 15 år, har haft funderingar i ca 3år men kommer aldrig till skott med det. Vet inte hur jag ska lägga fram det för att göra det så bra som möjligt!
Hur har ni lagt fram det? Hur gick det till och inte minst hur tog ni det själva?
Tacksam för svar :slightly_smiling_face:

Jag hade samma problem som du, att detvar svårt att komma till skott.
Vi hade det jobbigt och tog aktiva beslut om att försöka igen, men inga uppföljningar för att se hur det hade gått. Vet din partner om att du tycker det är dåligt? Annars är det väl där jag tycker man kan börja. T.ex efter middagen när barnen lämnat bordet. Säga: Det är något jag vill prata om. Jag mår inte bra i vårt förhållande. Ha gärna en förberedd lapp där du har skrivit ner lite stolpar för man blir lätt helt tom i skallen annars.

Finns mycket att skriva… Det har gått 4,5 år för mig nu och jag har aldrig ångrat mig!

1 gillning

Det är jättesvårt. Jag har insett att jag var alldeles för otydlig mot mitt ex. Jag sa saker som att ”jag tror inte vi passar ihop” och ”du måste försöka hitta något som gör dig lycklig för det funkar inte att du kommer hem och är arg varje dag”.

Han hade behövt höra: ”Jag är missnöjd med vårt förhållande. Jag känner att om vi inte ändrar riktning så kommer jag lämna dig.”

Det en lämnad person tycks efterfråga mer än allt annat är öppenhet, (över)tydlighet och att partnern tar upp dessa frågor tidigt, innan det gått så långt att hen vill lämna förhållandet.

Jag föreslår, precis som @Restenavlivet, att du tar det vid ett tillfälle då ni båda sitter ner och har en lugn stund. Det kommer vara svårt, men det måste ju göras.
Lycka till :heart:

3 gillningar

Vi har pratat på det tidigare att vi är överens att det inte är bra. Pratade på det sist nu i sensommar, så det kan ju inte komma som ett brev på posten!
Men det är som om han bara är nöjd att jag är där, och tror att allt bara ska ordna sig fast det går i det gamla vanliga mönstret utan förändring.
Jag har ju kommit dit att jag orkar inte längre, orkar inte va hans mamma, och ska ju även nämna att jag är lite glad att det inte har blivit en unge med i bilden heller för det hade bara gjort saken värre tror jag.
Men är svårt och tuft nog som det är, men ska vänta tills efter jul och nyår så allt hinner lugna sig

Tack för alla svar :heart:

Det du kan göra redan nu är ju att du är tydlig i de situationerna som du tycker är negativa, att du verkligen inte tycker att det är ok. Visa tydligt i handling vad du inte är nöjd med, utan att hänfalla till gnäll eller pikar. Rakt och tydligt!

Utan barn är det ju avsevärt mycket lättare och bättre att skiljas före än efter då man föralltid är sammanlänkade pga barn.

Ny här i forumet. Men åh vad jag känner igen mig i din beskrivning. Går själv i tankarna, vågar inte riktigt prata med någon i min närhet, lägga orden i min mun och säga det. Känns så definitivt. Är en bra bit på väg men inte riktigt där.

Vi har haft det tjurigt länge nu. För ett år sen gick vi i familjeterapi. Blev bra ett tag men nu är vi i samma spår igen. Är så less på att vara mamma till två. Vill bara vara lycklig och inte känna mig ensam i tvåsamheten.

1 gillning

Nej jag vet hur det känns!
Hur långt har du kommit om jag får fråga? Har du bestämt dig/sagt något än?

Nej det där med att vara mamma till en vuxen man tär mer än va man skulle kunna tro!
Inte bara att man går med en inre frustration som bara växer och växer fast man påpekar och säger att det inte är ok, eller som mig i vissa fall exploderar, utan man håller allt flytande också med alla sysslor!

Och sen att man hoppats på att allt ska bli bättre, han ändrar sig, men så flyter bara åren på och så helt plötsligt en dag så kommer man på sig själv att njaa det blir kanske inte så mycket bättre… Njaaa känslorna är inte där längre :no_mouth:

Du är klok som en bok, när jag läser i forumet upplever jag alltid dina inlägg som givande, välformulerade och sunda!

Det var snällt sagt :raised_hands:. Jag är nog inte alltid så klok. Lite väl kärnfamiljeorienterad för detta forum, men jag försöker. Som vi alla gör :heart:

Edit jag ska inte störa i denna tråd - ville bara svara på inlägg :heart:

5 gillningar