Jag hade egentligen bestämt mig mer än ett år tidigare, men efter 20+år så var det inte lätt. Till slut hade jag kommit så långt att jag bestämt mig för att vid nästa vredesutbrott är det slut. När det kom var det ganska lätt.
Det kändes befriande!
Hur har det gått för dig?
Hej @Restenavlivet
Jag vet inte vad du syftar på. Jag lämnade min man för många år sedan o har beskrivit det i ett inlägg i augusti 2019. Klipper in det nedan så kanske det kan hjälpa någon som våndas över sina känslor att våga ta steget o lämna. Jag är kvar här på forumet o läser då jag tycker relationer är mycket intressant men med åren har jag upptäckt vad många tragiska relationer det finns.
””Som lämnare sedan +5 år sedan efter ett förhållande på 25 år o två barn i tonåren ska jag ge min syn. Jag har en mycket bra relation med mitt x o har haft det hela tiden.
Jag lämnade för att jag kände att mina känslor för min man inte fanns där. Han ville ha närhet o sex o jag kände inte att jag kunde ge honom det. Vi hade ett aktivt familjeliv med idrott o vänner. Kände sista åren att jag Inte mådde bra hemma o tonen mellan oss blev som en kamp. Tror min man kände detsamma än om han var nöjd. Blev förälskad i en kollega (ja det typiska tänker ni nu) o insåg då vad kärlek o passion var o att jag vill uppleva det o även att jag aldrig skulle kunna ge det till min man…o det förtjänade även han. Hade vi fortsatt hade vi varit två bittra föräldrar av leda o min man av surhet av avsaknad av närhet o sex. O jag skulle aldrig kunna vara intim med honom igen då mina känslor försvunnit.
Att jag blev förälskad i min kollega beror fullt ut på att vi inte hade det bra o att mina känslor för min man försvunnit. Lever man i ett bra förhållande så faller man inte för någon annan tror jag. O att kunna vända mina känslor o älska min man igen skulle aldrig gå då de slocknat.
Mitt X vet än idag inte om att jag blev förälskad i min kollega. Varför? Ja inte för min skull utan för att jag ville inte såra honom o jag ör glad för det då det inte var anledningen som man säkert skulle anse annars. Anledningen var min man o mitt förhållande o att mina känslor dött. O då man läser alla bittra hör inne på forumet så känns det bra. O till er vill jag säga - se hur ert förhållande var o er egen del i skilsmässan o inse att ni var två i ert förhållande. ( nu kommer jag få en massa skit av er lämnade…)
Jag valde att skiljas trots att jag inte fått vara med mina barn på heltid - varför? Jag blev en glad mamma full med energi istället för att levt i ett kärleks löst äktenskap som två syskon som träter på varandra.
En till sak är att jag vill visa mina barn att om man inte mår bra gör man något åt saken o det gäller inte bara äktenskap utan även arbete, vänner, lag mm.
Slutligen till er som vill lämna… ni har bara ett liv o jag är säker att flera av er våndats under lång lång tid. Ta nu chansen att leva med glädje o harmoni. Lycka till 
””
Hej
Är ny här men har läst lite då och då genom åren, men vill nu beskriva min skilsmässa.
Jag skilde mig för 10 år sedan, och det var jag som lämnade honom efter 20 år tillsammans och 15 år som gifta. Barnen var då 12 & 16 år.
Varför?
Det är många orsaker till det.
Nu till det svåra med skilsmässan:
Jag lät barnen bo kvar i huset hos honom, då de hade skola och kompisar där. Själv kunde jag av olika orsaker bara jobba 50% och hade dålig ekonomi, så jag fick bo i ett rum hos vänner under betänketiden medan jag letade lägenhet som en tok.
Dock hade vi en hund som vi turades om att ha, så jag träffade barnen i princip varje söndag, ofta åt vi lunch tillsammans då i huset.
Själva skilsmässan gick dock smärtfritt, och under alla dessa år har kommunikationen fungerat bra mellan mig och Xet.
Barnen är idag stora (26 & 22) och lever sina egna liv, och de håller kontakten mellan varven (de har ju sina egna liv och vänner numera).
Men det är dock en sak jag har funderat på ibland. När betänketiden började så satte vi status singel på våra FB-sidor, men redan efter 3 månader satte han “I ett förhållande” på sin sida! Tycker det är lite väl snabbt marscherat, med tanke på att betänketiden fortfarande pågick och att han inte ville skiljas från början.
Jag tog dock inte så illa vid mig, eftersom det var jag som lämnade, och då mådde jag mycket bättre som person, sov bättre, tränade mer och var gladare.
Tror det kändes som en rejäl lättnad när jag väl tog steget.
Idag är jag sambo med en underbar man sedan flera år och lever det liv jag vill leva, med kärlek, omtanke, respekt och glädje.
Det verkar inte vara så mycket aktivitet härinne längre vilket jag tycker är synd då denna tråd hjälpt mig väldigt mycket nu när jag håller på att tillåta mig själv att våga tänka på skilsmässa efter att ha stängt av mina känslor i flera år för att slippa behöva ta konsekvenserna av en skilsmässa.
I mitt fall finns dock inga utomstående involverade, jag har inga känslor för någon annan utan problemet är just att jag inser hur dåligt jag mår och hur dåligt jag därmed får min man och barn att må just för att jag stängt av mina känslor och varit i vad jag misstänker är en depression i flera år. Ska sägas att jag i två omgångar varit sjukskriven för utmattningsdepression och fått behandling för det men aldrig riktigt tillfrisknat. Terapeuterna har frågat om hur äktenskapet var men jag var väldigt tydlig med att jag inte var villig att diskutera det. Jag vet inte riktigt varför men tänker att det nog hänger ihop med att jag själv är skilsmässobarn och det var en riktigt stökig skilsmässa mellan mina föräldrar. Jag har nog tänkt att om jag bara biter ihop och offrar mig själv så ska det nog lösa sig på något magiskt sätt. Men istället har jag blivit utmattad, frustrerad, lättirriterad, börjat skuldbelägga make och barn för allt som går emot etc utöver att jag känner att jag helt tappat bort mig själv. Jag vet inte längre vem jag är, vad jag känner och tycker mer än att jag vantrivs och mår dåligt.
Till på köpet så har maken problem med vredesutbrott som nu börjat drabba barnen hårt. Det saknas således inte anledning för förändring men ändå så känns det så himla svårt att ta steget.
Maken är tydligt medveten om situationen och gör allt för att försöka rädda. Jag uppskattar hans ansträngning men känner att tåget nog egentligen gått för länge sen. Kanske var loppet kört redan från början på grund av våra stora olikheter på väsentliga områden.
I förrgår var jag full av energi av tanken på separation, igår kändes det som att det nog fanns möjligheter att rädda oss trots allt, idag känns allt hopplöst. Verkligen tvära kast fram och tillbaka och jag vet varken in eller ut. Är detta normalt?
Jag vet inte vad som är normalt men känner igen mig att det går lite upp och ner.
Vissa dagar lyckas jag fokusera på annat samt drömma om hur livet skulle kunna se ut efter en separation. Då är jag åtminstone stabil och fungerar skapligt även om det förstås inte är helt idealt att må bra av att drömma om att leva ett helt annat liv än det man lever. Åtminstone för mig som är en person som väldigt metodiskt förverkligat mina drömmar och inte alls klarar av att drömma om något utan att försöka verkställa.
Vilket förmodligen leder till de dåliga dagarna som är dem som jag försöker engagera mig i min relation och söka efter lösningar för att se om den ändå inte går att rädda innan jag ger upp, vilket blir jobbigare och jobbigare och numera leder till ganska osunda känslomässiga reaktioner hos mig som förmodligen inte tar mig närmare någon lösning utan mest gör mig deprimerad.
Läs vad du skriver. "Bita ihop och offra mig själv: Det låter inte som en sund relation. Om en relation tär mer än den när är den inte hållbar. Inte om du ska överleva emotionellt. Vill du bli en zombie som stängt av allt för att inte behöva känna?
När du inte vill/ är beredd att lämna så finns det så klart ingen lösning. Din relation tar mer enetgi än den ger. Du går omkring och är missnöjd och hoppas på en förändring hos din partner som inte kommer att ske. Antingen accepterar du situatiionen och lever med den som den är eller så.lämnar du. Något tredje gives icke. Som du uttrycker det här så har du lösningen/ nyckeln till att ändra på situationen och det är separation.
Du har så rätt så. Men med min bakgrund och uppväxt så har jag alltid varit livrädd för att vara eller bli som min narcissistiska och psykopatiska mamma, det har varit överordnat nästan allt och lett till en stor osäkerhet hos mig om vilka av mina egenskaper som är ok eller inte, och vilka som är del av mig kontra förvärvade. Så jag har hela tiden tänkt att det måste vara hos mig felet ligger (vilket maken alltid hävdat när jag varit missnöjd) och därför kämpat för att bli ”bättre”.
En relation ska vara ett ömsesidigt givande och tagande. Den ska ge mer energi än den tar. Man ska känna respekt och få vara sig själv utan att behöva tassa på tå för att vara den andra till lags. Den tid är tack och lov förbi när mannen ska vara familjens överhuvud och kvinnan är till för att serva och behaga. Tar relationen mer än den ger och partnern inte lyssnar eller inte bryr sig är det separation som gäller. I en relation skan man bejaka varandras och varandras behov, inte förneka dem. Går det inte, separera. Att hålla ihop bara för att vara till lags är stoff och aska.
Hur är det med er som lämnat redan, har ni direkt gått in i nya relationer? Vilka lärdomar tar ni med er från separationen?
Jag hade tänkt vänta i minst ett halvår. Dagen jag berättade det på jobbet kastade sig en gift kollega jag haft ett gott öga till i min famn. I åtta månader hade vi ngn slags privat remation innan hon gjorde slut. För att komma över henne gick jag med i tre dejting sidor. I november för snart två år sedan fick jag kontakt med en som jag nu träffar3
Jag har nog tänkt på att lämna i några år nu, men mer konkret och fokuserat sedan i början på detta år.
Varför jag ännu inte gått:
Vad jag har gjort det här året för att förbereda mig inför en separation:
Vad jag känner att jag behöver göra nu:
Du har tagit ett första viktigt steg.
En del är samma frågor jag brottades med.
Jag fick ta lån för att lösa ut mitt ex men det var det värt.
Hur gamla är barnen? Hörde på radion att är de minst 5-6 år ska de vid vårdnafstvister få ha synpunkter vart de vill vara. Personligen tycker jag det känns som en tung börda och de kanske inte säger vad de känner av rädsla att göra ena föräldern ledsen.
Du skriver att du är rädd för hatet och besvärligheterna han kommer att ställa till med och sedan att du inte vill göra honom ledsen?
Jag var lite i din situation. Jag är en varm, godhjärtad grabb som inte vill någon illa. Nu var mittt x en vänlig och inte alls hämbdlysten själ men det var jag som fick bli the bad guy och kapa bandet. Hon tröskade ur mina känslor. Jag skulle vara hennes vårdare, försörjare, betjänt, hembiträde m m och vi skulle kopiera hennes familj d v s jag skulle vara som hennes mor o far och ta hand om o plocka upp efter henne. Hon skulle gå hemma och stöka ner och jag skulle plocka upp. Till sist var leda och hat det enda jag kände. Jag fick nog och beslutade mig för att skiljas.
Jag insåg att hon skulle bli ledsen och att jag inte var den som skulle trösta och stötta henne. Min medkänsla fick jag inte visa då det kunde ge dubbla signaler. Du måste stänga av ditt medlidande, tänka på vad han utsatt dig för, varför du är där du är, bita ihop och vända ryggen till honom. Han måste inse att du inte längre kommer finnas där för honom, att det inte finns någon makt i världen som kan hålla dig kvar och i synnerhet inte hot och utpressning. Du kan frpga honom om han är så patetisk att han vill leva med någon genom tvång och hot, om der är cad han kallar kärlek, att tvinga någon kvar som inte längre kan, orkar eller vill leva med honom.
Jag har varit i skor som varit ganska lika dina, framför allt med vredesutbrott som drabbar barnen. Det var många saker som lades på hög innan jag bestämde mig, bland annat när sonen sms:ade “jag är hellre död än lever med pappa!” För barnens skull var det tvunget att bli en förändring. Och för min. Jag hade längtat ut periodvis under många år. Det är lätt att stanna men svårt att gå. Vi hade också många gånger pratat om att “börja om”, ge det en chans till mm och diskuterat vad vi upplevde var problem. Men ingen varaktig förändring skedde.
Till slut bestämde jag mig, vid nästa vredesutbrott är det stopp!
Det tog nästan ett halvår den gången, men när det kom var det magnifikt, det var inget jag behövde tveka på om det var tillräckligt för att räknas eller så…
Jag väntade tills utbrottet hade blåst över och tills vi hade ätit middag. Sedan tittade jag honom i ögonen och sa “Jag orkar inte mer! Jag vill separera.”
Jag hade velat lämna så länge och längtade efter att dejta och träffa någon som passade mig bättre. I efterhand kan jag tycka att jag var kanske lite väl snabb, men det var i alla fall efter jag hade sagt att jag ville separera…
Lärdomar:
Mina bästa relationsråd är att om man känner att man behöver förändra något hos den andre, då är det inget att bygga på. När man kommer med elaka pikar eller kommentarer så är det dags att avsluta.Varannanveckaspappor är bra för då ser du direkt hur han vill sköta ett hushåll och barnuppfostran. Du vet vad du får!
Facit är att jag efter några nitar (inga som jag for illa av mer än lite hjärtesorg) så träffade jag min nuvarande sambo 14 månader efter separationen. Nu har det gått 4 år och det blir bara bättre! Intressant dock hur man måste programmera om sig, i allt ifrån sex, förväntningar mm till gräl. Allt måste göras på ett nytt sätt iom en ny partner. Så underbart med gräl där den andre kan komma med olivkvisten och man kan gråta och försonas tillsammans!
Umderbart beskrivet och så sant.
Utifrån att din son skrev så och upplevde det tufft med sin pappa, får jag fråga i vilken ålder dina barn var när du lämnade och hur det gick med pappans och barnens relation efter separationen. Blev det bättre mellan dem, och/eller landade det i att barnen bodde mer hos dig efteråt? Är ju mitt i en separation och oroar mig mycket för hur det ska gå med pappans och barnens relationer, just pga av allt som hänt. Just nu är alla barnen ledsna, arga och besvikna på pappa pga allt han säger, hur han beter sig. Mina barn är i åldrarna fr 5-13. Samtidiga skyr pappa just nu, även om jag är den som lämnar (och det är just pga bl a humöret och icke förmåga att ta ansvar som man bör som vuxen och förälder).
Barnen var vid separationen 10 och 13 år, sonen äldst. Första halvåret bodde båda varannan vecka. Sedan var det en incident där pappan i princip körde ut sonen. Efterdet bodde sonen bara hos mig. Både jag och pappan jobbade för att förbättra sonens och pappan relationer. Ett halvår senare återgick han till varannan vecka.
Det kom ytterligare en sådan period som löstes upp. Sedan ville sonen inte längre flytta mellan och valde då pappan. Det hade blivit ganska trångt hos mig med ny sambo med sina barn. Jag har dock mycket goda relationer med sonen så jag seringet problem med det.
Dottern är mer lyhörd för andra och tryckte ner sina egna önskningar. Hon ville bo mer hos mig men visste att pappan skulle bli sur. När det till sist kom till att dottern ville bo mer hos migså slängde pappan mer eller mindre ut henne och har inte gjort särskilt allvarliga försök att bygga upp relationen igen. Nu är barnen 15 och 18.
För mig var det väldigt turbulent. Jag hade enormt dåligt samvete för att jag lämnade och det jag var mest obekväm med var att handla efter det som var bäst för mig. Så det gick verkligen upp och ner och jag ångrade mig en gång (några dagar) men det som hjälpte mig var att jag tog ett beslut och sedan litade jag på det beslutet oavsett mina känslor.
Nu mår jag bra, och det tog drygt ett halvår att uppnå det tillståndet.
Ett sätt att se på tveksamhet är hur ofta man är i det ena tillståndet och hur ofta man är i det andra tillståndet. Det tror jag beror på att det finns en del saker man faktiskt uppskattar med äktenskapet/relationen/situationen. Så det är inget fel att tveka. När du väl ta beslutet så håll fast vid det för allt var du är värd och rid ut stormen.
Lycka till.
Hur det gått för dig?
Min man tog faktiskt initiativ till familjerådgivning, några dagar innan jag hade tänkt nämna det. Komiskt nog. Så vi har gått privat 4-5 gånger, och det har varit jobbigt. Men det mesta har handlat om barnen och hur vi ska hantera dem. Där känns det som vi har kommit en bra bit på vägen. Vi har sen haft uppehåll under semestern, och sen blev det framflyttat pga förkylning. Nu var vi igen i förra veckan, och då tyckte hon att vi skulle börja prata ordentligt om mig och mannen. Det fick mig att besluta igår att jag inte kan gå vidare så här. Jag kan inte sitta där och ljuga och låtsas att jag fortfarande älskar honom, och jag kan inte heller sitta där och säga sanningen. Det är inte rätt plats och han förtjänar att veta sanningen utan någon utomstående bredvid.
Igår var en jobbig dag, och jag kunde inte tänka på annat. När sen barnen var lagda igår, och vi hamnat i soffan, så sa jag det. Jag sa att jag inte kan fortsätta, att det har gått för långt för att familjerådgivning ska hjälpa. Vad hon än säger, så kommer inte mina känslor att komma tillbaka och vi kommer inte hitta tillbaka till varandra. Jag har inte kvar de känslorna för honom, och det jag nu känner är bara vänskap. Han blev både chockad och ledsen och arg. Det var otroligt jobbigt. Jag var nervös innan jag sa det, men sen kände jag mig hur lugn som helst. Det kändes som helt rätt beslut. Jag fällde faktiskt inte ens en tår… Medan han grät en hel del.
Varken mannen eller jag har sovit särskilt bra inatt dock. Jag har hört hur han har legat och suckat och snörvlat, och jag har haft en massa tankar i huvudet. Hur gör vi nu? Vad händer nu? Hur går vi vidare? Hur och när berättar vi för barnen? Ska jag börja med att kontakta banken och reda ut min ekonomi?
Imorse pratade han inte med mig alls… Hoppas vi kan prata ikväll.