Offerkofta på…
Du var och hackade på mig långt innan.
Du sa ju långt innan att du skulle hålla dig från tråden men misslyckas igen.
1 gillning
Och själv @Restenavlivet fattar jag inte vad jag har gjort just @johan40 för ont men det kan jag leva med 
.
1 gillning
Ger mig in i diskussionen, med stor risk för att bli lynchad. Vill backa upp @Johan40.
Detta med barn är en väldigt känslig fråga. Tror att det är ytterst få som tycker att man ska stanna i en dysfunktionell relation i 10 eller 40 år. I de fallen är det val snarare för barnens skull som man lämnar. Och det är enligt min mening helt ok. Kanske till och med modigt?
Sen finns det de som @Skyldig som lämnar för att man söker passion, och faktiskt vill ha det framför familjelivet. Dvs att indirekt välja bort barnen. Jag tycker det är starkt av Skyldig att erkänna att hon tyckte det var skönt att slippa familjelivet. Men övriga lämnare här verkar inte vilja ta till sig att det finns de som gör det valet. Jag själv och @Johan40 ifrågasätter hur man kan göra ett sådant val. Försöker förstå hur de som gör det resonerar. Men vi blir då lynchade av alla lämnare. Är det trots allt en öm tå vi trampar på, eftersom det rör upp sådana känslor? Det är kanske trots allt fler än Skyldig som innerst inne delvis tröttnat på familjelivet, men det är så politiskt inkorrekt att ens andas något sådant, så det förnekas in i döden…?
3 gillningar
Vad skulle era respektive svara? Skulle de göra samma beskrivning av era respektive relationer som ni gör? Jag hade som jag sagt på ett flertal ställen en dysfunktionell relation så det skrek om det men hon tyckte vi hade det bra. Hon var nöjd som det var. Vari ligger svårigheten att förstå att den verklighet den som blir lämnad beskriver kanske inte stämmer med den verklighet den som lämnar skulle beskriva? Era respektive skulle kanske beskriva er relation som dysfunktionell, bara det att ni inte vill inse eller ens erkänna det - eller när ni väl insett det att det redan var för sent. Ja, vissa kanske väljer att välja bort barnen medan andra väljer att välja bort partnern och då förlorar en del av tiden med barnen på köpet men den tid med barnen man får blir betydligt bättre än den med både partner och barn då ens partner dränerade en på enrigi och livslust så man inte orkade vara en bra förälder. Så det är partnern man väljer bort för att orka leva eller få ett bättre liv än det man har om det nu inte är en flykt från familjen, från plikter och ansvar.
4 gillningar
Jag tror att det är just det här det kokar ner till. Att man har olika syn på saker och ting, olika syn på hur förhållandet och vardagen fungerar.
Den som kommer hem vresig och tvär till lagad middag varje dag tycker kanske att förhållandet fungerar klockrent.
Den som å andra sidan lagat mat och hoppas på att någon gång få höra ett uppskattande eller vänligt ord kanske tycker tillvaron är hopplös.
Alla har vi rätt till våra känslor.
@Johan40, jag förstår vad du menar. Du anser att man inte ska ge upp familjen för minsta lilla motgång. Men samtidigt så kanske den lilla motgången är väldigt stor i en annan persons värld. Den petitessen kan vara det som dag efter dag nöter ner förhållandet tills ingenting finns kvar.
4 gillningar
Kanske en dåres försvarstal men jag har inte ork att läsa ifatt vad den här tråden handlade om och inte heller mina egna inlägg. Vill dock betona att jag många ggr har framhållit att jag blev en bättre förälder efter separationen. Kvalité före kvantitet. Jag var som så många kvinnor martyr i relationen, tyckte att jag gjorde allt och helt kvävd av alla krav från skola och föreningar, det var alltså inte barnen personligen jag valde bort utan allt stök runt omkring, må så vara egoistiskt. I och med VV fick jag egentid (floskel?) och kvalitetstid med mina barn då jag gjort bort tvätt o handling innan deras vecka. Sen dröjde det bara några år innan barnen med något års mellanrum flyttade hem till mig för gott, mer utifrån praktiska skäl misstänker jag 
. Deras pappa har alltid tagit ansvar och de har haft det lika bra hos honom som hos mig.
Ja och så var ju relationen död sedan länge, ej att förglömma, ett gemensamt val att separera.
5 gillningar
Ett äktenskap/relation/förhållande ska väl grunda sig på kärlek ?? När vissa pratar här låtetr det som man ska kämpa sig genom livet o inte ha ett liv med kärlek.
Blir så förvånad hur vissa här inna pratar… KÄRLEK vet ni vad det är? Att vara GLAD vet ni hur det känns? Att leva i ett förhållande där man inte trivs då mår man SKIT o blir ingen bra förälder…o då vill man hellre vara en glad o bra förälder varannan vecka istället för att de ska växa upp i en bitter familj…o säkerligen ta efter den stämningen i sitt fortsatta liv. Skratt föder skratt o glädje föder glädje❤️
12 gillningar
Amen!!! 
️
2 gillningar
Ja, jag tror mig veta vad kärlek är. Kärlek till en partner. I medgång och i motgång. För kärleken ser olika ut över tid. Den är inte alltid rosenskimrande. Och jag vill vara glad. Jag blev glad av att komma hem till mina barn och min familj.
Vad bra Besviken att du vet det…för då vet du vad det var som din respektive saknade i er relation🙏
3 gillningar
Jo, jag vet vad han saknade. Men med tanke på att vi hade byggt ett liv ihop i 15år och har relativt små barn så tyckte jag att det fanns all anledning till att ”hålla ut”. Obs! Inte må dåligt i år efter år, men acceptera att romantiken är på sparlåga under de mest intensiva åren med barnen. Men han fick nog panik över att familjen tog så mycket tid, och det var inte vad han ville. Vilket jag tycker är sorgligt. Att man tycker det är viktigare med personlig uppmärksamhet än att familjen mår bra.
4 gillningar
Håller med så mkt @Besviken❤. Det är deras förlust! Ha en fin helg! Kram
1 gillning
Men hur länge ska man ta att romantiken går på sparlåga för att det är intensivt med barnen då?
Jag har ju funderat på om jag ska vänta ännu längre för att se om allt förändras på ngt magiskt sätt när barnen blir lite äldre. Men anledningen till att jag funderar på hur vi ska göra med relationen nu är ju för att jag tycker att den där tiden när det BORDE finnas lite mer tid och ork för oss, redan har infallit. Bara att vi, särskilt då inte han, vill använda den till partid. Barnen är 5 och 9 och nu känner väl jag att det varit åtminstone ett par år när det blir lite tid och ork över egentligen, när de var bebisar och riktigt små var det enklare att bortförklara att vi inte hade någon passion mellan oss med att det var så jobbigt med barnen och tog all tid. Nu tycker inte jag den ursäkten håller längre, visst kräver barnen fortfarande sitt, men inte SÅ mycket faktiskt. Men ja, från ett samtal med honom tycker han väl fortfarande att det inte går utan menar på att vår relation kommer bli som förut när barnen väl flyttat hemifrån, ngt han ser fram mycket emot…
Då har ni hunnit växa ifrån varandra och utvecklats åt olika håll. Inte så att tanten går hemma och väntar på att gubben ska komma hem och under tiden umgås med de andra damerna i syjuntan. Att dela ansvaret och göra saker tillsammans, matlagning, byta däck, städa, är ett sätt att stärka rekationen och skapa bästa förutsättningarna för både egen- som partid.
Några ljusglimtar inemellan av romantik/passion vill man ju gärna ha även under barnåren. att man gör saker själva utan barnen osv. Annars blir det tufft i längden. Och relationen dör ut. Samtidigt kan det vara svårt att få barnvakt osv. Då är det viktigt att man pratar med varann. Att man stämmer av läget med varann med viss regelbundenhet. Där har jag gjort ett stort fel. Jag har inte frågat mitt ex hur han mår, vad han känner om vår relation. Om han tycker det är ok trots ekorrhjulet. Men han har ju inte heller frågat mig. Jag skulle tro att om man är öppna och ärliga mot varann så kan man ta sig igenom sådan dippar. Genom att hålla varandra uppdaterade, så att man kan följas åt känslomässigt.
1 gillning
Du har säkert rätt i att det är bra att stämma av varandra med jämna mellanrum. Men vad gör man om man då kommer fram till att man faktiskt inte är nöjd med relationen och inte är överens om hur man vill att den ska se ut eller utvecklas? Räcker det att vara öppna och ärliga om man inte vill samma sak?
4 gillningar
Alla???
Om man har den dialogen så tror jag att det kan bli en ok skilsmässa. Att man kan skiljas som vänner. Då har man i varje fall gjort vad man kunnat, mer kan man inte kräva.
2 gillningar
Nej, du har rätt, inte alla. Men ett flertal.
1 gillning
Fast om den som blir lämnad var nöjd med saker som de var tycks ju inställningen snarare vara att det som partnern ville annorlunda inte var så legitimt? Men visst kan man hoppas på att det blir vänskapligt.