Helt ofattbart hur man kan göra det hon gjorde!
Mitt ex uttalade orden ”jag vill separera” för ca 1,5 år sedan, efter 17 år tillsammans och två gemensamma barn. Det kunde lika gärna varit jag som sagt det, så illa tyckte vi nog båda att det var. Efter att han flyttat ut och oket och trycket över mitt bröst släppt och jag äntligen kände att jag kunde börja andas och tänka på mig själv och mitt mående så gör han mer eller mindre en kovändning och tycker att vi nog ändå skulle kunna träffas och se var vår relation kunde ta vägen. Hela mitt inre skrek
N E J och jag lände att jag var tvungen att hålla löftet till mig själv att stå upp för mina känslor. Så jag var tydlig men vänlig och sa att ”känslorna finns inte kvar”. Detta fick jag göra inte bara en, två utan vid tre tillfällen. Lika tufft och svårt att säga som att se honom bli sårad. Efter drygt två månader så stöter jag ihop med en bekant till exet, ingen god vän eller nära kompis utan en person som jag hejade på och exet för 5-6 år sedan perifert träffade i samband med gemensamt fritidsintresse. Vi började ses och jag kände ganska direkt att allt med honom fann jag att jag gillade. Ffa fanns det en gemensam kommunikation, ett fantastiskt sätt att prata med honom som jag saknat så oerhört i mitt tidigare liv. En livsglädje och ett positivt förhållningssätt till livet som gav mig en enorm energi och ett välmående. Nu har vi varit tillsammans sedan dess och har det toppen! Vi har inte flyttat ihop, för att vi vill att allt skall tas i rätt ordning. Men… nu till det som jag vill få er åsikt kring. Tycker ni att det finns grund för mitt ex att tycka att jag agerat felaktigt som inlett en relation med en ”bekant” till honom? Att det är ”pinsamt” för många i vår omgivning och att han inte kan förstå hur jag kunnat bli tillsammans med någon så nära inpå vår separation…
2 gillningar
Inte alls. Din reaktion efter separationen visar tydligt att du inte mådde bra i den och var färdig med den. Du hade avslutat och brutit banden helt och var redo att möta framtiden. Nu råkade den vänta om hörnet i form av en som ni båda känner. Vissa har ju sin nya parallellt med sin nuvarande så att efter två månaders separation träffa en ny är klart godkänt. Om ditt ex inte är färdig med er relation, inte kan släppa dig och tycker det är det pinsamt är det hans, inte ditt problem. Vilka är de “många”? Uttrycker de den åsikten spontant eller frågar ditt ex dem rakt ut om de inte tycker det är pinsamt? Är de flesta av “många” från hans eller din sida? Kör på du. Du har rent mjöl i påsen och rent samvete. Det var de facto han som ville separera. Hade han måhända någon ny på gång som det rann ut i sanden med?
4 gillningar
Vad spelar det för roll vad andra och exet tycker, det är ju iaf inte hans bästa vän. Lev i nuet och njut av kärleken, det är du värd! Även ditt ex kommer snart att förstå att ni har gjort rätt val. Tror att många hamnar i den fasen vid en skilsmässa att man börjar ifrågasätta om det ”verkligen var så dåligt”, ”gräset inte grönare…” , ”rädd för ensamheten” och så vidare men det lägger sig.
2 gillningar
Tack för ditt svar @Rulle
Jag har ingen aning om huruvida han hade någon annan på sidan om som inte blev av, men det jag fick veta är att han var på Tinder väldigt snart efter vår separation. Det för Mig indikerar att man är intresserad av något nytt och det blev lite av en lättnad på ett sätt då jag var väldigt klar med oss.
Ingen i min omgivning har uttryckt det ”pinsamma” i att jag träffat en ny partner så snart efter separationen. Snarare tvärtom… Så det är helt och hållet på hans sida umgänget det i så fall finns några ”pinsamma”. Han tycker att jag är respektlös och påstår också att jag borde veta att det finns en ”gyllene regel” kring att inte inleda en relation med någon som har gemensamma touchpoints med hans familj. Min nya partners dotter gick för två år sedan i samma klass som exets systerdotter… sedan har exet och min nya EN gemensam vän som de umgås med. Nämnas bör att vi bor i en mellanstor stad och alla tre har bott här mer eller mindre hela vårt liv. Så sannolikheten att man träffar någon som redan i viss mån är känd av någon är ju rätt trolig.
Jag blir mest ledsen över smutskastningen då jag inget hellre vill än att han skall må bra och vara lycklig. Mycket för att jag då också vet att barnen har det bra.
Men det är nog så att kanske blir det annorlunda då han träffar en ny kärlek och tiden får gå… då bleknar kanske hans bitterhet och skarpa kommentarer.
Tack för din pepp @Skyldig
Jag ämnar fortsätta att må bra och vara lycklig. Men jag får ”återfall” och glider tillbaka i det negativa som den tidigare relationen stod för, och då tvivlar jag på vad som är rätt och fel. Hoppas också att tiden är det som kommer att få hans negativitet att blekna.
1 gillning
Den “gyllene regeln” har han hittat på själv och existerar inte utanför hans föreställningsvärld.
3 gillningar
Hade det varit hans bästa vän hade det varit svårt. En bekant däremot är ju helt ok.
Mitt x berättade för en tidigare gemensam vän att det var två tjejer som flirtade med honom. Den ena var x:et till min nuvarande sambo… Det var dock innan jag och sambon blev ett par. Vi umgicks som par dock innan bådas separationer.
Den fd gemensamma vännen blev avpoletterad som vän från x:ets sida när vännen vägrade ta avstånd från mig. Mitt x hävdade att detvar en gyllene regel att inte ha några gemensamma vänner när man har separerat.
1 gillning
Jag brukar försöka vända på steken och sätta mig själv på andra sidan och fundera på hur jag hade reagerat. I mitt eget fall så skulle det såklart ha varit jobbigt att se den nya relationen, men jag tror att jag hade försökt bearbeta mina känslor med familj och vänner och försökt bita ihop inför exet. Tilläggas bör att han hävdar att han inte kan ha en normal kommunikation med mig pga att jag har träffat min nuvarande partner. Så allt kring barnen måste lösas via sms och Mail. Han vill att vi skall undvika att ses så när barnens matcher/ föräldramöten/utv.samtal mm… är så vägrar han gå. vilket för mig är så egoistiskt och det drabbar ju barnen, inte mig.
1 gillning
Hej
Mitt första inlägg, men har smugit runt och läst vissa forum, men nu registrerat mig. Förlåt om min post blir lite virrig ibland.
Jag var i ett förhållande i 11 år, gift i 7. Det var jag som lämnade, för att jag var tvungen, efter många års fight för oss. I februari brast det helt, jag orkade inte mer. Jag tror inte att det pratas så mycket av hans problem här i Sverige. Han var porr beroende i fulla mått, kunde knappt få upp den med en levande människa. All gaslightning (som det kallas i England) drev mig till att ifrågasätta mig själv hela tiden. I juli detta år flyttade jag tillbaka till Sverige. Vi hade inga barn tillsammans tack och lov, men 2 katter och 2 kaniner, som jag var tvungen att lämna. Det är inte lätt att lämna någon som man fortfarande hade känslor för. Jag vet att jag gjorde rätt beslut, men det betyder inte att man saknar eller inte känner ensamhet. Vilket i sig är lite lustigt, eftersom jag var ensam i vårat samliv också. Men nu står jag här, 46 år gammal, inget jobb och få vänner. Då kan tankarna komma, fast man vet att man har gjort rätt. Han gjorde mig psykiskt sjuk.
5 gillningar
Vad starkt av dig att ta dig loss när det är ett så stort steg med byta av land ickså!
Jag hade inget val, var tvungen att flytta hem igen. Jag känner mig så väl och vet att jag skulle ha dragits in i hans nät igen, om jag hade stannat i England.
1 gillning
Jag tror att ditt ex kommer komma över förlusten samt att du har en ny som det har klaffat med med tiden. Och jag tror att du kommer tjäna på om du försöker ha lite överinseende med de känslorna och uttrycket det tar sig den tid det krävs. Visst, man kan tycka att han ”borde”, men å andra sidan var han uppenbart inte klar med ert uppbrott när du var det. Det gör fruktansvärt ont. Läkningen kan inte forceras, utan det blir lätt ännu värre utan förståelse.
Just nu kanske barnen skulle mått bäst av att han hade kommit längre med sig själv, vilket han ju inte har. Men på lång sikt så tror jag barnen mår bäst om du försöker visa lite förståelse här och nu för att skapa förutsättningar till ett bra delat föräldraskap i framtiden.
Tack för ditt svar. Dottern har uttryckt att hon tycker att det är jobbigt att vi inte pratar och det är den främsta anledningen till att jag försöker upprätta en bättre kommunikation, men jag får försöka ha tålamod. Jag tycker nog att jag har visat förståelse också, jag fattar absolut att det är jobbigt. Men det var han som ville separera och han la ut sin profil på Tinder väldigt snart efter separationen. Det tycker jag indikerar att han var intresserad av att inleda något nytt. Jag lägger inga värderingar i hur han vill leva och vilka val han gör, jag har sagt till honom att jag bara vill honom väl och att jag vill att han skall må bra.
Hur gör ni andra ”lämnare” när det gäller den andres känslor?
Vad jag menar är att jag inte alls ogillar mitt ex. Jag tycker fortfarande om honom på ett plan och jag vill verkligen att han ska vara lycklig.
Jag förstår dock att jag inte längre har rätt att ta del av hans känsloliv eftersom det var jag som valde att lämna honom.
Jag antar att det också handlar om mitt dåliga samvete. Om jag fick veta att han mådde bra och har hittat lycka någon annanstans så skulle mitt svek inte längre kännas så hemskt.
Hur gör ni andra? Pratar ni med era ex om känslor eller har ni kapat all kontakt förutom den som rör barnen?
Vi (eller snarare han) har kapat all kontakt. Han har stängt av mig från sociala medier och gjort detsamma med min familj och mina närmaste vänner.
Det sista av bodelningen blev klart igår, så nu har vi ingen praktisk anledning att ha kontakt längre.
Dottern är snart 20, så vi behöver inte ha kontakt angående henne heller.
Det känns både skönt och lite sorgligt samtidigt efter 28 år tillsammans. Men mitt X är så arg och bitter på mig för att jag inte ville försöka rädda vårt förhållande när jag väl hade bestämt mig. Sen att jag sagt till honom i ett år att hans aggressiva beteende och alkoholmissbruk skulle förstöra vårt förhållande verkar liksom inte höra till saken. Allt blev mitt fel och det där känns ju skönt att slippa höra något mer. Jag tar min del av ansvaret för att det gick som det gjorde och funderar mycket på vad jag behöver jobba med för att inte hamna i den typ av relation igen. Jag är tveksam om han funderar så mycket på sin del.
Jag hoppas han gör det så att han kan komma vidare i sitt liv och önskar honom allt gott!
2 gillningar
Svaret på din fråga är att man inte aktivt väljer bort barnen.
Man kommer till en punkt där man inser att man inte kan fortsätta att offra sitt liv och sin hälsa på någon. Någon som inte uppskattar en, utan sakta nöter ner en. Det kan bero på sprit, droger, misshandel eller bara på personlighetsdrag som gör en hopplös att leva med. Att stanna kvar i en sådan relation i 10, 20, 30, 40 ? år kan aldrig vara konstruktivt för någon. Däremot är det bekvämt. För den andre.
Redan på MVC fick jag lära mig att det viktigaste jag kunde ge mitt barn var att mamma mår bra. Att skalan ändras när barnen blir äldre är naturligt. Från att ny mamma måste få sova ut någon gång ibland till att eventuellt lämna barnets pappa för att våra personligheter blir allt mer inkompatibla.
För att få svar måste man ställa frågor.
För att det ska vara någon mening med att ställa frågor måste man acceptera svaren.
6 gillningar
Det du beskriver är ju ganska extrema fall med familjer som inte mår bra - håller med där. Men det finns en annan kategori där familjen i stort mått bra, där barnen haft tillgång till båda sina föräldrar och där håller jag inte med. Men har ingen lust att försvara min ståndpunkt här bland @Restenavlivet och @Skyldig med anhang 
2 gillningar
Jag tycker att du ägnar dig åt försåtligt krypskytte Johan. Hur konstruktivt är det att säga som du gjorde där?
För övrigt håller jag med dig i att om det inte är stora problem så kansle man inte ska separera, om inte annat för barnens skull. Däremot tror jag att vi har olika bilder av hur vanligt det är med allvarliga problem. Det är inte ovanligt att den ene tycker att det varit bra ( eller iaf tillräckligt bra) medan den andre har mått dåligt och inte tycker att det gått att förändra till det bättre. Ingen kan ju då uttala sigöver att den andre har fel…
3 gillningar
Det är ju bara att scrolla upp och kolla på allt gränslöst du skrivit till mig. Orkar inte med mer sånt. Håller mig från denna tråd, men nu kommenterades ett gammalt inlägg av en ny medlem. Och hon förtjänade ett svar.
1 gillning