Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

En tråd för oss som vill lämna eller har lämnat

Det kanske inte räcker för evigt, men det är iaf en väldigt bra början. Är du öppen och ärlig med din partner om att du inte vill samma som hen vill? Om inte så kanske du kan pröva det alternativet, för vem vet vad som händer då?! :star_struck: :wink:

Och om inte annat så förbereder ju den approachen iaf. den andra parten på det som eventuellt komma skall och det kan ju aldrig vara fel :ok_hand:

2 Likes

:raised_hands: som vanligt den klaraste och vettigaste rösten på detta forum.

2 Likes

Tack @Johan40, det var väldigt snällt sagt av dig och mycket mer uppskattat än du kan ana :blue_heart: Även om det förmodligen är lite av ett överord :sweat_smile: :see_no_evil:

1 Like

Mja, alltså det är ju knepigt, eftersom min partner inte vill någonting. Det är ju då inte bara mitt påstående utan det är vad han svarar om man frågar vad han har för önskemål, ambitioner eller mål. Det är också det allt hans beteende tyder på, att han inte vill någonting, så han är ju konsekvent på det sättet. Jag vill massor av saker och ja självklart har jag försökt kommunicera det på många olika sätt. Men det är ju svårt att säga att “vi vill inte samma sak” till någon som inte vill någonting.

Njaaaa, nu hänger jag inte med riktigt. För hur kan det vara svårare att säga än att räkna upp att du är typ intresserad av båtar och jag av gympa, så vi vill alltså olika saker. Varför skulle det vara svårare att säga att “jag vill och behöver att vi aktiverar oss och gör saker tillsammans, medan du vill göra ingenting varken med mig eller ensam”?

Men jag tolkar det du skriver som att du egentligen inte är så där värst tydlig med att ni faktiskt vill helt olika saker och ffa. att du inte alls är nöjd med det inom er relation?! Eller tolkar jag dig fel?

Jo men så har jag självklart sagt, många gånger. Hur tänker du att jag ska vara mer tydlig då? Jag tycker att jag har påtalat vad jag vill i många år, frågat vad han vill och eftersom han inte vill någonting borde det ju då vara uppenbart att det inte är samma sak. Han gör ju dock ofta som jag vill, men inte för att han vill utan för att jag vill.

1 Like

Har läst och satt mig in i denna tråd på nytt. @Cicci s tanke var att vi som lämnat skulle ha en tråd där vi som lämnat skulle kunna bolla med varandra utan att skuldbeläggas. In i tråden kom @Besviken och @Johan40 som flera ggr bedyrat att denna tråd inte är för dem, men ändå inte kan hålla sig härifrån med sitt fördömande och projicerande utifrån vad de själva har blivit utsatta för därtill forumets allsmäktige guru, onämnbart, Kan ni inte ha så många andra trådar i forumet och bara lämna oss ifred, bara undrar … vi är inte era ex … dags att gå vidare …

4 Likes

Men då tolkade jag dig alltså helt fel, ber om ursäkt för det. Då har du ju varit helt tydlig och på ett hörbart sätt gjort klar för honom vad DU vill och behöver i er parrelation. Mer än så kan du ju såklart inte göra.

Väljer han därefter att stänga öronen och inte ta till sig vad du på ett otvetydigt sätt har sagt till honom så kan du inte göra mer :+1:

Kanske handlar detta helt krasst om att du är less på honom och hans sätt att vara och vill ut och det är inget fel med det. Man kan inte förändra andra människor, men det som man däremot kan är att vara så otvetydigt tydlig med vad man själv behöver för att fortsätta relationen. Därefter är det upp till den andra parten att förhålla sig till det som sagts, om det sagts på ett sätt som inte går att missförstå eller misstolka. På det sätt som hen finner mest ändamålsenligt… antingen steppa upp, eller låta allt dö sotdöden. Och då kan man ju säga att hen iaf. är förvarnad.

1 Like

Okej, tack. Jo, vid det här laget tycker jag nog jag varit så tydlig jag kan vara med det. Sen vet jag iofs inte om det är ett val för honom att låta bli att uppfylla mina behov, eller om han faktiskt helt enkelt är oförmögen till det.

Ja, men spelar det någon roll… egentligen?

Att det är mer synd om honom om han inte kan…

Men förändrar det faktum för dig på så sätt att du är beredd att ta ett annat beslut om du tror dig kunna detektera att han är oförmögen, mer än han är ovillig?

Jag vet inte. Det känns svårare och hårdare att såra någon på grund av saker han inte rår för. Även om beslutet skulle bli detsamma blir ju hanteringen annorlunda, det blir till exempel ingen mening att försöka ge detaljerade förklaringar till varför om det inte är något han kan ta med sig för att dra någon form av lärdom av. Det hade varit enklare att kunna vara arg, iaf lite arg.

Jag förstår hur du tänker, tro inte annat.

MEN, handlar det mest om honom som trots allt är en vuxen autonom och i vardagen fungerande person, eller om ditt eget dåliga samvete?

Är ni kanske (troligen?) inte bara väldigt olika som personer? Något som inte behöver betyda att han inte kan hantera det som komma skall, även om han gör det på ett sätt som kanske är så främmande för dig att du misströstar och räds att han inte ska klara det alls?

Men alldeles oavsett, så tror jag att du inte ska underskatta den som fungerar diametralt annorlunda än du. Även en sådan personlighet är betjänt av raka och ärliga förklaringar och mitt vad det är så fastnar mer än du någonsin kan ana, och förmodligen mycket mer än han någonsin låter dig ana.

1 Like

Det är väl det jag inte känner mig helt säker på att han är (en vuxen autonom och i vardagen fungerande person).

Men ja, det är ju svårt att veta hur mycket av det som snarare kanske är någon narcissistisk självupptagen ådra hos mig att tro att han inte skulle klara sig utan mig och hur mycket av det som mer är en uppfattning grundade i verkliga betraktelser. Och det finns ju inget riktigt sätt att få veta det så länge jag är kvar. Det kanske skulle vara bra för honom också att få klara sig själv, det skulle ju vara positivt i så fall. Fast samtidigt såklart rätt surt att han inte kunde ha tagit tag i att börja göra det medan vi fortfarande hade en relation att rädda…

Har inte läst allt du skrivit tidigare så kanske har du nämnt detta redan, men varför känner du sådan osäkerhet över om han kan reda sig själv i vardagen?

Tja dels för att det kräver ju att man har en idé om vad man vill väl? Vem man vill vara, hur man vill leva och så vidare. Annars vet man ju inte var man ska börja tänker jag.

Men mest på grund av oförmågan att självständigt lösa massa saker i vardagen. Sen vet jag ju inte i vilken mån han faktiskt inte kan och i vilken mån han bara tycker det är smidigt att låtsas som det/inte lära sig så att jag kan ordna det åt honom.

1 Like

Att ni ens orkar…, detta ältande därifrån kan garanterat att jag inte är typiskt kvinnlig. Kom till ett beslut läs tidigare inlägg och lägg ner, blir inte bättre!!!

Tjaaa, jag känner som sagt känner inte till er historia. Men man kan väl säga att klarar en vuxen man att fungera på sitt arbete fem dagar av sju varje vecka så lär han kunna/tvingas lära sig det som krävs även för ett privat vardagsliv :sweat_smile:

Jag får en känsla av att du har en (självpåtagen?) lite moderlig roll/funktion i förhållande till honom?! Det kanske passade er båda, även dig själv, bra i begynnelsen… men sådant blir slitigt i längden. I synnerhet när det kommer små kopior som kräver ännu mer, även om jag iof inte vet om ni har några barn.

Ni valde varandra i början av ett antal anledningar, där alla troligen inte var helt uppenbara just då för någon av er. Om du skärskådar dig själv så kanske du får lite ahaa-upplevelser angående varför du själv egentligen fastnade för honom. För har han verkligen blivit en helt annan person (oaktat den förändring som ofta inträder över tid när den första/största nyförälskelsen/engagemanget lagt sig) idag, än han faktiskt alltid varit?

Ni fyllde varandras behov, då… men nu har saker och livsomständigheter förändrats och du med dem. Du behöver/prioriterar kanske inte längre det du gjorde initialt?!

Jadå, jag har haft massor med aha-upplevelser om mina val i livet. Jag bara ser inte vad jag ska ta mig till med dem i relationen när han inte vill ha den utvecklingen som jag vill ha. Jag ser inte hur jag ska kunna ändra spår på de sätt jag skulle vilja om inte han vill det med. Sen tycker jag iofs inte att modersrollen är så fullständigt självpåtagen, inte i det praktiska åtminstone, utan är en jag kämpat emot redan från början. Och jo, vi har ju två barn, vilket är en stor del i hur mycket jag oroar mig för hur det skulle gå för honom.