Fint inlägg! Ni har det nog som majoriteten har efter mer än 10 år ihop med små barn etc. Blir glad att du tar tydligheten på allvar. Om inget annat funkar, ansök om skilsmässa och säg att ni har betänketiden på er att börja vända det hela. Det hade jag tyckt var väldigt tydligt 
/En som inte förstod och trodde jag och X hade något speciellt och starkare än alla andra - en tyst överenskommelse att ta oss igenom till andra sidan småbarnsåren tillsammans
Tänker lite så också, att detta är inget unikt eller konstigt att känslorna behöver lite hjälp på traven efter X antal år och som många nämner, småbarnsåren…
Blir därför så besviken när han inte vill ta till sig och tror att allt ska lösa sig av sig självt. Det är ju inte så att jag kräver att han ska ändra på sig, utan att vi båda måste göra något så att vi båda känner att detta ger mer än det tar och att det knappast kan vara roligt för någon av oss att tjata på varandra…
Tackar för plan B, att använda sig av betänketiden om han inte förstår denna gången, då har man ju tom ett datum osv.
Förhoppningsvis går det in genom att han läser och eventuellt ställer följdfrågor på det jag kommer att skriva, men om han verkligen inte tar till sig detta så bör det ju gå in om jag skriver ut papper som ska signeras.
Du skriver att du inte förstod? Undrar om du kom på i efterhand att din fru gav tecken eller förslag på lösningar eller om hon försökt ta upp saker men att du då inte förstod detta? Eller hade hon hade tagit beslutet “själv” så att säga, och inte hållit dig delaktig i beslutet?
Tänker lite så också, att detta är inget unikt eller konstigt att känslorna behöver lite hjälp på traven efter X antal år och som många nämner, småbarnsåren…
Blir därför så besviken när han inte vill ta till sig och tror att allt ska lösa sig av sig självt. Det är ju inte så att jag kräver att han ska ändra på sig, utan att vi båda måste göra något så att vi båda känner att detta ger mer än det tar och att det knappast kan vara roligt för någon av oss att tjata på varandra…
Tackar för plan B, att använda sig av betänketiden om han inte förstår denna gången, då har man ju tom ett datum osv.
Förhoppningsvis går det in genom att han läser och eventuellt ställer följdfrågor på det jag kommer att skriva, men om han verkligen inte tar till sig detta så bör det ju gå in om jag skriver ut papper som ska signeras.
Du skriver att du inte förstod? Undrar om du kom på i efterhand att din fru gav tecken eller förslag på lösningar eller om hon försökt ta upp saker men att du då inte förstod detta? Eller hade hon hade tagit beslutet “själv” så att säga, och inte hållit dig delaktig i beslutet?
Hon påpekade vissa saker som jag inte insåg storheten i (läs var inte tydlig nog för mig). När jag förstod (när hon ville skiljas) tog jag tag i det, identifierade vad jag bidragit med och gick i terapi för att hitta verktyg att hantera det och reda ut varför det varit så.
Tackar för svar. Får ändå lite hopp och förståelse när man får lite input från “andra sidan”.
Efter att ha läst lite här så kan jag tänka mig att efter så många år och just för att man nog tyvärr ändå tar varandra för givet, så är det nog lätt att inte till sig det dåliga den andre säger. Det slinker nog bara igenom och blir bara något gnäll eller negativt påpekande i mängden så att säga.
Man inser helt enkelt inte att det är tecken eller små rop på att det barkar åt ett helt annat håll.
Så kan det nog bli. Dock tycker jag att “ta någon för givet” är det finaste som finns. Tryggheten och känslan att hen finns där vad som än händer är fin.
Jag håller med dig om att tanken om den känslan är fin, att man står där oavsett vad som händer.
Däremot tycker jag att det spricker när den ena parten inte vill ta till sig eller lyssna på den andre… Som med allt annat så tror jag att för att en relation behöver checkas av, smörjas och vårdas för att kunna hålla.
Att det sedan rör sig om olika saker i olika relationer underlättar ju inte, då finns det ju tyvärr inget facit.
I mitt fall så känns det som att jag stångas med mig själv, JAG tycker att jag är tydlig, vilket jag uppenbarligen inte är i och med att min man inte förstår vad jag säger eller vill säga… Vilket tryter på mig.
Min man tycker säkerligen att jag är besvärlig som tjatar om att vi behöver jobba på något som han anser fungerar bra… Vilket säkerligen tryter på honom.
I detta fallet så är vi båda två personer som (jag antar) tar varandra för givet, grunden finns förhoppningsvis där, vi har en historik, fina år och älskar troligtvis varandra. MEN när vi är på väg åt olika håll, så kommer det ju inte att hålla för evigt. Väggarna kommer att rasera och vi inser då att detta med att vi tagit varandra för givet inte riktigt var som vi trodde…
Att ta varandra för givet kan nog även vara som ett filter som tar bort sprickorna som håller på att komma fram
Det här är en fin definition av att ta varandra för givet. Det som vanligen menas – och det vet du ju säkert också – är att man exempelvis slutar bry sig om och intressera sig för varandra.
Ville egentligen bara säga att jag inte har tänkt på det sättet, och det är fint. För det är ju så det ska vara egentligen.
Det får mig också att tänka på äktenskapslöften, hur definierar man “i nöd och lust”? Vad är egentligen nöd? Och kan man verkligen säga att man ska vara där för varandra oavsett vad som händer? Det är ju öppet för tolkning, och kanske är det därför många anses ge upp för lätt, inte se den stora helheten osv osv. Tröskeln är olika hög för olika människor.
Själv har jag i efterhand insett att jag har kört strutsbeteende. Oklart om det hade gjort läget annorlunda idag, men hon försökte prata med mig, bara det att det inte gick fram till MIG.
Jag kan inte ta någon för given. En person är inte en pryl, något som man en gång skaffar och sedan får den stå här. Har jag en bil tvättar jag den förhoppningsvis när den är smutsig. Jag kollar bensinmätaren, olja, spolarvätska. Jag förutsätter inte att den bara går och går och går utan jag pysslar om den, ser till att den får vad den behöver och mår bra. Lämnar in den på verkstaden på milservice, besiktigar den och servar den.
Gör jag det kan jag ta för givet att den fungerar när jag ska ha den. Att den tar mig dit den ska om jag gör det som på mig ankommer. Då kan jag ta för givet att bilen finns där för mig. Vi kan vara mer måna om våra prylar än om våra relationer. Ger jag inte min partner uppmärksamhet, bekräftelse, visar uppskattning, vad har jag partnern till? En bekvämlighetsinrättning för mina egna behov? Någon som ska finnas där för mig när jag behöver med det jag behöver? Tja, robotar eller hushållsnära tjänster är kanske ett alternativ. Annars behöver jag nog se till och vara lyhörd för min partners behov och finnas för den på det sätt den behöver när den behöver det. Är jag inte det kanske jag inte ska bli så förvånad om min partner hittar någon annan som uppskattar den efter förtjänst och ger den vad den behöver, söker och vill ha när nu inte jag gör det.
Det här med nöd och lust. Det tycker kag gäller för saker som jobbiga småbarnsår, sjukdom och dålig ekonomi. Allt sådant klarade vi, även om det var jobbigt. På ett sätt underlättade det snarare då vi fick en orsak att dra åt samma håll.
Det som slutligen blev det kritiska var saker som alltid funnits, men blivit allt svårare att stå ut med. Personliga egenheter som inte gick att ändra på, hos båda, som den andre inte stod ut med.
Jag förstår inte de beskrivningarna som ibland görs av förhållanden som är bra där den ene plötsligt träffar en ny. Jag tänker att den som träffar en ny tyckt att det varit dåligt men inte kommunicerat det, eller inte haft stake nog att ta tag i det, kanske osäkra personer som inte vågar gå utan att ha en livlina. Eller folk med väldigt dålig självkännedom.
Blev viss lite luddigt…
jo jag vet - men gillar denna bättre
Håller verkligen med…
har ju valt varandra…
Har någon här blivit kär i någon innan ni har lämnat eller ganska strax efter? Ett väldigt känsligt ämne och nu får INGEN klanka ned på någon när de svarar.
Ja, därav namnet Skyldig. Hade inte relationen varit usel hade det dock inte hänt. Vi firar 10 år i år jag och min ”nye” 
Beror på vilka bevekelsegrunder valet gjordes.
Relationen kanske inte blev som man hoppades och tänkte.
Den ena nöjer sig med vänskap och trygghet, den andra spänning, äventyr och romantik.
Är man inte nöjd med valet och det inte går att få till en förändring väljer man om.
En individ är inte ett föremål som lever i ett vakuum som bara finns när jag behöver på det sätt sätt jag vill och som passar mig.
Jag kan inte ta någon eller något för givet så vill jag bibehålla relationen får jag se till att vårda den och också finnas för min partner på det sätt den behöver. Det ska vara en ömsesidighet där man stöttar och hjälper varandra att växa och utvecklas. Tänker man “yep, nu har jag mitt på det torra. Blir det någon förändring i känslorna säger jag till” tar man troligast en rätt stor risk. Uppskattning, bekräftelse och peppning skadar inte. Bilar tvättas, ses över och lagas för att de ska fungera. Det behöver också en relation.
Innan jag lämnade fanns det en som intresserade mig. Vi inledde ett förhållande men som det utvecklade sig avvecklade jag det och fortsatte mitt äktenskap. Det var när jag funderade över om jag kunde inleda ett förhållande med en gift kvinna och vi använda våra respektive äktenskap som kamouflage eller om jag hade lättare att få ihop det med henne om jag var skild som jag bestämde mig för att nu får det vara nog. Jag ljuger för mig själv och för min hustru, jag mår dåligt i äktenskapet, hon vill inte ta tag i det och jag har gjort dåliga saker jag inte trott mig själv om så det fick vara nog.
När jag bytte jobb träffade jag en kvinna som gick rakt in i mitt hjärta men som var upptagen och ointreserad av mig så det fick vara. Men ett gott öga hade jag till henne. När jag meddelade jobbet att jag skulle skiljas kastade hon sig om halsen på mig och vi inledde ett förhållande. Hade det blivit vi hade ingen trott annat än att vi hade inlett vår relation betydligt tidigare. Tyvärr när min kärlek och uppvaktning stärkt och helat henne gjorde hon slut. Hon lever i sitt andra äktenskap, barnlöst men ett barn från sitt första som nuvarande inte alltid varit snäll mot och har en gång tidigare varit på väg att lämna för sin livs kärlek som dock konfronterad av hennes nuvarande valde att stanna hos sin fru.
Nu har jag landat ungefär där jag borde varit efter skilsmässan. Så ja, det har jag varit men att jag skildes berodde på att relationen med mitt ex var dysfunktionell från dag 1. Ändå fanns det förhoppningar att tid, omsorg, ömsesidig välvilja och kärlek skulle växa fram och stärka oss. Tyvärr blev det tvärsom.
Jag vet inte om jag är ute efter nytändning, fjärilar i magen och nyförälskelse. Jag var väldigt nära att lämna min man för många år sedan för en man jag varit kär i, i 4 år. Jag var aldrig otrogen mot min man, hade bara starka känslor för den andre. Men han utnyttjade mig och var elak. Så det var tur att jag inte tog steget. Efter det så la jag all kraft och energi på vårt äktenskap.
Men min man vägrade att jobba på det. Till slut så blir jag ju trött på det, mina känslor svalnar. Nu har jag varit kär i en annan i 5 år. Jag har inte varit otrogen med honom heller. Bara pratat. Han har ett förhållande. Men nu helt plötsligt så förstår min man allvaret i det hela och har gjort en total förändring på sitt beteende. Då blir jag förvirrad. Jan säger att jag har honom som i en liten ask och att jag kan forma honom som jag vill. Mina känslor kan ju bara inte trollas tillbaka. Är jag ”kär” i förälskelsen ? Bör jag stanna i mitt äktenskap? Jag kommer inte att göra något förhastat. Det är ju bara dumt.
Men om jag skiljer mig och den jag är kär i inte gör det, kommer jag att ångra mig då kanske? Min ståndpunkt har varit att jag vill skilja mig för min skull, att jobba på mig själv. Men nu när han har ändrat sig så blir jag förvirrad.
Kommer det att hålla i sig? Håller förändringen bara så länge han riskerar att mista dig? Älskar du honom? Hur mycket och på vilket sätt kommer han att ändra sig? Jag kände att jag nog skulle kunna få hemmet som jag ville om jag bestämde mig för det, satte ner foten och tog striden. Men vad skulle jag vunnit på det? Jag skulle ha fått det som jag vill ha det på bekostnad av min frus sätt att vara och hur hon ville ha det. Hon skulle förminskas och otrivas, behöva göra våld på sig själv och rätta sig efter mig. Eller så skulle hon få ha det som hon ville och jag otrivas och göra våld på mig själv. Hur mycket ska man utplåna sitt eget ego, rätta sig efter den andres önskningar om det förminskar en själv?
Vill du det? Vill du ha en partner du kan forma efter eget godtycke? Hur länge kommer det att vara?
Jo så är det ju. Kan ju vara olika på vad man söker i relationen. Vi hade både passion och romantik från o till. Men mitt ex blev vred och kände inte som han skulle trots bekräftelse o annat. Vi har alla olika utgångspunkter o historier. Inget o älta längre över min tid relation. Det r som det är. Blickar framåt.