En tråd för oss som vill lämna eller har lämnat

Jag har några gånger under mitt långa förhållande varit förälskad i någon annan, dock har det bara varit i mitt huvud. Ett par år innan separationen var jag åter förälskad och skulle ha gått på studs om han bad mig. Det blev dock aldrig så, men den episoden gjorde klart för mig vad jag egentligen ville ha av mitt liv.

När jag lämnade var det för att förhållandet var dåligt och jag ville avsluta det, inte för att gå till någon annan. Det kändes bra och var rätt skäl att gå. Träffade en ny kärlek efter 1,5 månader. Det höll dock bara ett år. Sedan träffade jag min nuvarande sambo, vi har varit ihop i 3 år och det blir bara bättre!
För mig var gräset definitivt grönare på andra sidan!

3 gillningar

Ja, jag. Inget jag är det minsta stolt över så klart :frowning:

1 gillning

Om jag förstår det rätt så har du varit förälskad i någon annan under 9 år medan du varit tillsammans med din man? Jag tänker att det inte är ett helt bra tecken… Vad det beror på, om ni har det dåligt eller om du har ett behov av förälskelsen, kan jag inte svara på. Däremot är det så klart inte helt enkelt att försöka arbeta helhjärtat på sin relation om tankarna är på annan ort.

2 gillningar

Jag skrev ett inlägg i den här tråden för ca 1 månad sen, och vill dela med mig av vad som hänt sen dess. Planerna på separation har dragit igång på allvar på bara nån vecka, efter att en möjlighet till bostad öppnat sig för mig som är för bra att stå över. Har tampats med mig själv om att ta detta beslut, då min man är av åsikten att vi visserligen kommer separera (på mitt initiativ) men att vi kommit överens om att fortsätta bo tillsammans och köra på typ som vanligt i 2,5 år för att spara pengar så att en av oss kommer ha råd med insats till ett eget boende därefter.

För mig känns 2,5 år som lång tid när jag inte älskar honom på det sättet längre och hela jag vill börja komma vidare. Nu som sagt finns en möjlighet för mig som innebär ny fräsch lägenhet med inflytt om ca 1 år pga nyproduktion. Passar bra eftersom jag för tillfället är föräldraledig och går upp på heltid igen först om ca 1 år, vilket krävs för att jag ska ha råd med bostaden.

För att inte gå miste om lägenheten ska jag skriva kontrakt på tisdag, allt är klart med banken och maken är informerad. Han känner sig sviken pga vår “överenskommelse” om de där 2,5 åren mm, men vi kan ändå samtala på ett bra sätt och han vill själv att vi skickar in skilsmässoansökan så fort som möjligt för att kunna göra bodelningen klar. Vi har påbörjat bodelningsavtal utan inblandning av jurister och känns som att vi kommer överens bra där också.

Att fortsätta bo ihop ett år när jag vet att jag flyttar sen känns överkomligt, särskilt nu när jag tycker vi kan kommunicera bra kring separationen.

Mina två största orosmoment nu är dels när maken vill få svar på varför jag vill lämna, och jag inte riktigt kan ge ett bättre svar än att jag inte älskar honom på det sättet längre, inte känner attraktion, inte trivs och att jag stör mig på småsaker. Får till svar att han försökt gå mig till mötes i alla år genom att fixa sånt jag anmärkte på samt att han undrar om det är värt att lämna och gå miste om barnens halva barndom och vår starka ekonomi tillsammans…

Det andra är ångesten inför att så småningom berätta för barnen, samt hur deras reaktioner ska bli… Det ger mig magknip!

1 gillning

Nejnej jag har inte varit kär i samma person i 9 år. En man var jag kär i 5 år och höll på att skilja mig då. Dessa 4 år en annan man. Ojoj nu när jag ser vad jag skriver låter det inte bra. Redo för korsfästning

Dina känslor för din man kan ju inte ha varit speciellt starka…?

Vi har haft det tufft i många år med psykisk sjukdom för oss båda så jag tycker inte att det är så konstigt att jag sökt bekräftelse, spänning och pirr från någon annan. Vi levde två olika liv och var aldrig tillsammans.

Men varför skiljer du dig inte…du är ju konstant otrogen i dina tankar. Dina känslor för din man verkar ha försvunnit för länge sen.

2 gillningar

Är i helt fel tråd då jag nyligen blev lämnad. Tänker inte lägga skuld på någon som vill lämna heller. Jag är den som många av er skriver om. Som fått varningar om och om igen men inte ändrat mig. Som ofta var arg på mitt X och kunde ibland i frustration skälla på henne. I minst 10 månader har vi pratat om att det inte funkar i förhållandet och att det ser ut som det blir svårt att rädda. Ändå rasade jag när beslutet togs. Grät, bad om förlåtelse och att hon skulle komma tillbaka. Helt i onödan då det redan fanns en ny i sikte. Rasade igen när jag upptäckte den nya. Mitt X kunde nästan med lite hån i rösten fråga var jag varit sista året som blev så chockad. Jag hade helt enkelt inte fattat att X var så mycket längre i bearbetning än jag. Höll ju med henne att vi inte hade det så bra men vad det betydde tolkade vi olika helt enkelt. Vi sa samma ord men menade olika saker. Jag tyckte jag försökte göra det bättre men hon tyckte annorlunda. Hon såg allt dåligt som tecken på att det inte skulle funka och jag såg det bra som tecken på att det skulle funka. Man har ett ansvar när man lämnar. Ansvar för hur man beter sig mot den som blir lämnad. Att som i mitt fall vänta med uppbrott tills det stod en ny man och väntade tycker jag är orättvist. Men jag kan förstå att det blir så. Inte roligt med ensamheten även om man lämnar.

4 gillningar

Din eks kunne fint ha spart seg for tonen med hån i stemmen. Kommunikasjon er 3 ting: hva du sier, hva du tror/mener du sier og hvordan det du sier blir oppfattet. Og klart man tolker situasjoner forskjellig. Det viser seg jo gang på gang at når det er en ny som venter i kulissene, blir mange som forandret. Og som du skriver, de er milevis foran deg i bearbeidingen, hvis de i det hele tatt bearbeider når de flyr rett inn i andre armer. Da er de bare glade for å bli frie, rett og slett.

Styrkeklemmer til deg :hugs::hugs:

2 gillningar

Tack. Menar att man är två för att skapa ett äktenskap och två för att förstöra det. Både den som lämnar och den som blir lämnad har ansvar för hur det blivit. Det är lätt att skuldbelägga den andra. Därför bör man lämna med stor respekt även om man är glad för att man vågar eller om det finns en ny. Vi har en dotter och måste kunna samarbeta i många år till. Det hade gjort det lättare att komma överens om jag blivit respektfullt behandlad.

Då har jag en fråga till dig: Hur lämnar man på ett respektfullt sätt?
Jag tycker själv att jag har gjort allt för att vara så respektfull och just som möjligt, men det tycker inte mitt X.
Så jag undrar om det ens är möjligt?

1 gillning

Bara ett kort litet inspel. Sunt förnuft räcker långt

  1. Man är tydlig gentemot sin partner när man börjar luta åt skilsmässa
  2. Man är ärlig och transparent i hela processen
  3. Man skaffar inte en ny innan skilsmässan går igenom. Vill man visa ännu mer respekt väntar man lite till så sin före detta hinner komma ifatt och sluta älska.
  4. Man sätter barnen i centrum och inte sig själv.

Så funkar nog majoriteten av alla skilsmässor, dvs de som inte hamnar här på samhällets sista utpost undantag.

8 gillningar

Jag sätter check på alla punkter och tycker att jag har gjort precis det.
Men mitt X håller inte med om de två första…

2 gillningar

Jo så kan det väl vara. Ofta i stridens hetta, men om du gjort allt det borde ditt X va det lider komma till ro.

Jag hoppas du har rätt!

Den som lämnar… I fredags hade vi vårat samtal och jag blir den som lämnar… vi har pratat om de i vilda diskussioner några ggr under de senaste 2 åren och ja nu… nu orkar ja inte leva i den här vardagen längre. Och jag trodde nånstans att han också kände likadant men möttes av hat o mera hat… Att de ska vara befriande har jag inte känt av ännu och jag känner mig så vilsen i livet… Min man har inte sagt 1 ord till mig sen i fredags… och jag antar att han vill helst av allt att jag drar imorrn… men jag har verkligen ingenstans att dra… Kände ja behövde bara få ur mig nått idag… mår inte bra helt enkelt… Skulden hur f*n orkar man leva med den?

3 gillningar

Problemet är ju att det inte är ovanligt att den lämnade inte fattar på riktigt förrän det finns en ny part på scenen. Oavsett hur lång tid det tar.

2 gillningar

Håller med Johan40. Sen kommer man nog aldrig vara överens helt och hållet. I mitt fall hade jag och X frun också pratat länge om att vi inte hade det så bra under de sista åren. Och det blev värre över tid. Till slut fick hon nog av mig och hur vi hade det. Jag är jävligt besviken och tycker hon gav upp för lätt. Jag ville fortsätta. Inte överens alltså även om jag mycket väl förstår vad som lett fram till hennes beslut. Hennes tydlighet vad hon varit missnöjd med gör att jag inte blev överraskad när beslutet kom. Det som gör mig jävligt arg och bitter på henne är att när jag rasade ihop av sorg så började hon leva livet fullt ut. Gick på krogen första helgen och blir uppraggad. Inleder en relation och börjar dejta mindre än en vecka efter vi bestämt oss för skilsmässan. Även om man är väldigt klar med relationen och sin partner kan man sköta det bättre. Efter alla år tillsammans slutar det med att jag är utslagen av ångest i soffan och hon sitter bredvid och skickar SMS till en ny man. Det gör ju inte att vår relation framåt blir så bra då vi har barn. Även om den som lämnar är väldigt klar och kanske glad att kunna gå vidare tycker jag att man kan respektera att den andra mår dåligt.

1 gillning

Tyvärr kommer nog skuldkänslor finnas ett tag. Stå upp för dig själv och vad du vill med livet. Bara du vet vad som är rätt för dig. Försök hitta ett annat boende snabbt. Det underlättar för er båda. Förstå att hans hat är en del i en process. Tror att ni båda känner rädsla för framtiden vilket är helt naturligt. Det kommer gå bra till slut.

4 gillningar