En tråd för oss som vill lämna eller har lämnat

För mig var det inget hot, utan en konsekvens av hans beteende. Jag bara konstaterade att det inte skulle funka mellan oss om han inte sluta dricka som han gjorde. Sen när det inte bet så blev jag ännu tydligare och sa att jag kommer att lämna honom om det inte blev någon förändring.
För mig hade det räckt med EN gång om någon jag älskade sagt det till mig.

Nej absolut inte. Jag och mitt ex var tillsammans i 15 år. Självklart är det inte alltid rosenrött och mjuka moln. Småbarnsår, taskig ekonomi och press på jobbet kan göra att man verkligen går ner sig.

Men jag hade, personligen, sett det som en enorm varningsflagg om mitt ex hade svarat ”Jag vet inte” på frågan om vi ska skilja oss.

Det är just det här jag vill belysa. Att vi är olika. Jag vill inte förminska din upplevelse på något sätt, bara försöka förklara att för MIG hade antydningar räckt, kanske kände även din man så? I HANS värld kanske det där ”Jag vet inte” var väldigt tydligt?

Jag vet att de som är lämnade ofta efterlyser att man sagt något tidigare. Jag å andra sidan skulle aldrig komma dragandes med orden ”jag vill skiljas” förrän det var den absolut sista utvägen. Nog för att jag vid olika tillfällen sagt till mitt ex att han måste göra något, VAD SOM HELST, för att bryta sitt dåliga humör eftersom det inte funkar att han är arg hela tiden, men jag lade aldrig till ”annars lämnar jag dig, så det så!”
Jag ville att han skulle få ordning på sitt humör, men för sin egen skull i första hand. Inte för min skull.

Mitt ex svarade att han INTE ville skiljas. 4månader senare var det enda alternativet. Vi har haft dippar förut, vet inte riktigt hur jag skulle förstå att det nu var riktigt illa ur hans perspektiv. Att hela vår familj hängde på en skör tråd. Men det spelar egentligen ingen roll, jag hade inte kunnat göra något. För han visade tydligt att det som betydde något för honom då och nu var han själv.

Sorry, blandade ihop dig med Tellix, det var inte meningen.
Nej, det är ju otroligt kontraproduktivt att säga att man INTE vill skiljas om man i själva verket vill det.
Har han kunnat ge någon förklaring? Att han var rädd att såra dig, rädd själv för att ta steget och bli ensam?

1 gillning

Han sa ”jag är inte kär”. Nä, ok och vem är det efter 15 år tyckte jag. Jag förstod vad han menade. Men tyckte att vi hade så mycket annat som var bra. Och att vi därför skulle försöka hitta gnistan igen. Jag vill ju inte heller leva i ett dött äktenskap, men kände själv att det absolut gick att blåsa liv i igen. Jag tyckte att vi hade haft det riktigt bra ca 2 år tidigare, men att vi nu hade en dipp. Jag har ställt så många frågor om hur han tänkte sig livet istället, om vi skulle gå isär. Fick bara ”jag vet inte” till svar på varenda fråga. Sen visade det sig att han hade en relation med en anställd på jobbet…Så där fick jag svaret varför han inte ville jobba på vår relation. Han smög sig ur en stagnerad relation för en förälskelse och hoppas att det ska bli roligare. Vi har i alla år haft en bra relation, utan bråk och meningsskiljaktigheter. Men det är klart att det blev lite ”tråkigt” emellanåt. Inte så spännande. Och då valde han att lämna mig, och delvis sina barn, för att leva livet. ”Jag är 47år, har 30 år kvar att leva, jag vill nåt mer. ” Jag trodde att livet var vår familj. Men det tyckte inte han, längre. Ja, jag är jävligt ledsen över det.

1 gillning

Det är självklart att du är ledsen över det. Du tyckte det fanns något kvar att kämpa för, han tyckte det uppenbarligen inte.
Det är alltid hemskt att bli försmådd. Att ens partner lämnar en, kanske för någon annan, kanske för att han/hon känner att ett liv som singel är att föredra. Även om jag är den som lämnat nu så har jag självklart varit med om att bli lämnad tidigare i andra förhållanden.

Jag hoppas du blir lycklig igen. Alla förtjänar att vara glada och känna sig tillfreds.

Även mitt x fattade tydligen inte hur allvarligt det var. Vi hade upprepade samtal om ev separation, ändå förstod han inte allvaret. Inte förrän jag började dejta EFTER separationen förstod han att jag varit allvarlig hela tiden. Men då var det för sent. Ingen alkohol, men vredesutbrott och elaka kommentarer var det som definitivt knäckte oss.

2 gillningar

Ta inte illa upp, men detta är något som ni som lämnat ibland återkommer till. ”Jag har minsann också blivit lämnad, så jag vet hur det känns”. Med största sannolikhet var det i unga år, kanske en ungdomsförälskelse, eller någon man varit ”ihop med” i några år. Är väl en viss skillnad mot att separera när man har en familj ihop? Jag kan leva med att exet inte vill ha mig, men att han därmed väljer bort vår familj, och då också tar barnen ifrån mig. Det är en helt annan dimension på det hela. Med risk för att jag blir lynchad nu av er lämnare… :grimacing:

Tack! Det hoppas jag med. Det kommer att ta några år innan jag är på fötter igen, men förhoppningsvis ordnar det sig.

2 gillningar

Tycker du han skulle stanna för barnens skull?

Du har helt rätt i att det var när jag var yngre. Man ska nog inte försöka jämför vad som är värre - det är som att säga att man inte får klaga när man har influensa eftersom det finns vissa som har cancer.

Man skulle kunna betänka att i yngre år är inte konsekvenstänket utvecklat vilket innebär att många som blir lämnade hamnar i självskadebeteenden eller till och med försöker ta självmord. Just för att man som ung tror att ”detta är världens undergång”, man har inte förmågan att logiskt inse att det kommer ett fullgott liv trots att den stora kärleken lämnat en.

Alla äger sin egen upplevelse. Vi har alla rätt att känna det vi känner, för vissa tar det en relativt kort tidsperiod innan man kan se tiden an med hopp igen, för andra tar det längre tid.

Det här med hur fort vi läker har ju också en hel del att göra med vårt tidigare bagage. Psykologer säger ju att när vi blir lämnade så återupplever kroppen i viss mån ALLA de gånger som vi blivit lämnade, speciellt om vi har något kvar i den mentala ryggsäcken som vi inte bearbetat.

5 gillningar

Jag kan säga så här - som 45åring med barn i 10års åldern så tycker jag att det är en omogen (?) prioritering att ”vilja leva som en tonåring. Kär och förälskad utan att behöva ta ansvar för någon annan än sig själv. Såsom man hade det innan barnen och familjen. Sen betyder inte det att jag tycker att man ska leva i ett kärlekslöst förhållande, och absolut inte i ett destruktivt förhållande där man gör varandra illa.

5 gillningar

Fast du sa ju något. Att ditt ex valde att inte lyssna eller nysta vidare i det är ju knappast ditt fel. Mitt ex sa ingenting. Under våra 25 år ihop har han inte ens antytt att han skulle tycka något vara dåligt mellan oss. Jag hade inte en susning om att han ens funderade i dom banorna.

Jag har såklart efteråt funderat på var det var jag missade, men kan inte hitta nåt.

1 gillning

Du tror inte att han tyckte att ert förhållande var kärlekslöst, att det inte fanns mer att hämta där utan ville vidare? Vilka bevekelsegrunder han än hade verkade han hur som helst tycka att det inte fanns möjlighet att få dem i den relation han redan hade. Kanhända omoget, kan hända överilat men det var det val han gjorde, det liv han valde. Det är möjligt att han valde bort barnen också, kanske känner han en viss sorg om de inte vill ha kontakt, kanske en viss lättnad. Vissa kan ju ångra att de skaffade barn, önskar att det var ogjort och släpper kontakten med dem. Sedan kan man tycka vad man vill om det, för mig skulle det kännas konstigt men andra kan tycka det är ok och jag lägger ingen värdering i det. Det är upp till dem. Men uppenbarligen var han inte nöjd som det var, ville ha till en förändring och kände att det inte gick i befintlig relation. Han gjorde sitt val och får ta konsekvenserna av det. Om han sedan tycker det är värt det eller inte är upp till honom.

Måste säga att det är en befrielse att höra någon mer som varit med om något som liknar min historia. När man berättar att exet aldrig verbalt uttryckt missnöje under 15 år (i ditt fall 25år) så verkar de flesta ha väldigt svårt att tro på det. ”Han måste ju ha sagt något, signalerat något”. Att det måste ha funnits massa missnöje som jag blundat för. Jag har stundtals tvivlat något enormt på mig själv, hur jag inte kunde förstå eller se. Inte så att jag trodde att allt var tipptopp, men skilsmässa fanns inte på kartan. Alla härinne som lämnat verkar ha pratat klarspråk, och verkligen sagt ”jag vill ha en förändring annars kommer jag gå” men där den andre parten inte har fattat. Exet kunde inte ens säga själv att han ville separera. Fick dra det ur honom…

3 gillningar

Sorry - nu har vi kapat tråden igen…

Känns som att detta kan vara rätt tråd att ventilera i, har inte lämnat, vill egentligen inte lämna men jag sitter i tankarna om att lämna…

Jag har börjat tappa känslorna för min man, säkerligen har hans svalnat för mig också. Han har tidigare uttryckt att han inte är kär i mig längre, men att han älskar mig och vill att det ska vara vi. Om jag förstått honom rätt så tycker han om mig, men är inte förälskad, vilket jag kan förstå efter mer än 12 år tillsammans.

Vi har förövrigt haft upp och nergångar i vår relation genom åren, vilket är naturligt, men de senaste året/åren så har jag känt att dagarna bara rullar på och att vi hamnat i någon negativ spiral och att det känns som att vi hänger ihop pga barn, vardag osv… Inget fel i vardag, dock så är vår vardag mer att vi muttrar och inte riktigt är med varandra.

Jag har tagit upp hur jag har känt, med hopp om att vi ska klara upp det och jag har tänkt att det är bättre att jag tar upp saker och hur jag känner INNAN känslorna dör ut. Så att vi båda har en chans till att kunna tänka till och kanske förbättra eller hjälpa till så att det går åt rätt riktning.

Han tycker inte att något är fel och att allt är bra. Jag har då försökte förklara att jag inte tycker att det fungerar, att det känns som att han tar mig för given och att jag får lösa det mesta hemma och med barn osv… När han är trött så ska jag anpassa mig medan jag ska ånga på som vanligt om jag är trött osv osv… Tycker även att det vore trevligt om vi kunde försöka vara lite trevliga mot varandra, visa att vi bryr oss om varandra.

Fullt medveten om att vi är två och att givetvis är jag ju inte charmigast alla gånger heller, och menar på att den har blivit något av en ond cirkel där vi muttrar, gnäller och ja, helt enkelt tar energi från varandra… Vi arbetar mot varandra istället för med.

Har försökt att tänka till hur jag själv beter mig och vilken typ av energi jag utstrålar, så försöker att visa uppskattning genom att exempelvis förbereda vissa saker för att underlätta för honom, skicka ett gulligt sms när jag tänker på honom, tänker att om han blir på bättre humör så mår jag bättre och på så vis kanske bidrar till att spiralen vänder.

Jag har även tagit upp förslaget om vi ska gå och prata med FR, men han vill inte… menar på att det kommer ordna sig med tiden… Förstår bara inte hur tiden skull lösa problemen, känslan i och med att det inte blir bättre ju längre tiden går.

När jag läser här inne blir jag lite orolig, flera som beskriver att dom inte förstod eller visste att deras respektive ville lämna och funderar därför om jag inte är tillräckligt tydlig?

Orolig att han inte förstår, att det skulle komma som en chock om det fortsätter så här? Vill ju att vi ska hitta någon lösning eller så för att kunna rädda detta.

Hur ska jag på ett tydligt sätt få min man att förstå att vi behöver jobba på detta och för att det ska fungera?

2 gillningar

Vad fint att du verkligen vill göra ett försök.

Som tidigare diskuterats i tråden så kanske ni kommunicerar på olika sätt. Du tycker att du gjort klart för honom att om ingen förändring görs så kommer ni gå skilda vägar. Men ja - tänk om han inte förstår allvaret?

En sak du kan prova är att skriva till honom. Skriv ett mail eller ett brev. Förklara hur du känner och våga vara rak! Våga vara tydlig! Fördelen med skrift är att man får sagt allt man vill säga utan att bli avbruten.

Jag vet, det är läskigt att sätta de där orden på pränt ”om vi inte hittar tillbaka till varandra så vill jag att vi separerar/skiljer oss”, men det är viktigt.

1 gillning

Mycket bra förslag! När man skriver kan man fundera på hur man ska formulera sig för att få fram hur man tänker. Man blir inte heller avbruten. Därefter kan man prata om det man skrivit.

@Phoenix var tydlig med att SKILSMÄSSA kan vara en lösning för dig, om det inte blir bättre! Att du går i de tankarna.Säg precis så ”om vi inte får det bättre så kan jag tänka mig att skiljas”. För mig var inte det att alternativ! Jag var långt ifrån att skilsmässa skulle vara aktuellt. Vi hade det också tjafsigt sista månaderna/året. Men dippar har vi ju haft förut, och jag tänkte att vi reder ut det. Om vi kan prata om hur man vill leva, vad som är bra och vad som är dåligt. Vad som kan boostas och vad som behöver förändras.

2 gillningar

Du försöker.
Det räcker inte.
Inte om han inte tar till sig vad du säger.
Inte om det bara är du som anstränger dig.
Då kommer du att dräneras på energi.

Säg till honom ungefär så här, “Nej, tiden kan inte lösa det här, det är du och jag som måste lösa det. Jag är villig att försöka arbeta på att få till en förändring, är du? Annars är det kanske lika bra att vi går skilda vägar för så här vill jag inte ha det.” Typ.

3 gillningar

Tack för era synpunkter och jättebra tips, uppskattas verkligen.

Ska ta till mig detta och sätta mig ner och skriva hur jag känner och även ta upp i brevet att det är skilsmässa som gäller om vi inte försöker eller finner någon lösning.

Jag har sagt till honom att den dagen mina känslor försvinner helt så finns det ingen återvändo och då är det aktuellt ned skilsmässa.

Har däremot ej känts som att han lyssnat eller förstått detta då han sagt att det blir bättre när det lugnat ner sig med jobb osv. Den röda tråden tyckd vara att ”allt löser sig sen”…

Ska som sagt testa att skriva, förhoppningsvis tar han till sig detta om han läser orden.

3 gillningar