Kan bara säga att jag uppskattar alla de kommentarer, tankar, funderingar som ni som lämnat skriver.
Kan erkänna att jag ibland själv blir fundersam och ibland ställd av vissa saker som skrivs. Men de visar samtidigt hur olika man uppfattar olika situationer och tankesätt.
Det man ofta måste komma ihåg både som lämnare och lämnad är att varje skilsmässa har sin egen historia.
Att det många gånger faktiskt är nästintill omöjligt att applicera på sin egen skilsmässa för att det faktiskt är två helt andra personer som beskrivs, men en annan historia, med andra motiv, känslor och tankar.
Det svåra i allt detta är väl att titta sig själv i spegeln oavsett om man blir lämnad eller lämnar, se vilken roll man själv har tagit i allt detta, vilka handlingar, missförstånd och misskommunikation som faktiskt lett till den egna situationen. Det man nog kan vara överens om oavsett ”sida” är att man har varit och är delaktig i den situation som uppstått.
Jag hoppas verkligen att tråden fortsätter i den anda som tråden började, naturligtvis tycker jag att frågor är och kan vara intressanta så länge man håller sig ifrån personangrepp och skuldbeläggning, men det gäller ju alla trådar.
Jag må vara lämnad men en otroligt bra tråd och initiativ @Cicci, och jag skulle vilja påstå viktig för att få en kanske mer nyanserad bild.
Tanken med den här tråden är att vi som har/vill lämna kan prata ut om allt inom oss. Alla har olika känslor och tankar Men det ska vi diskutera respektfullt och visa förståelse.
De som har blivit lämnade är också välkomna att skriva för de kan ha mycket viktigt att säga. Men det är absolut inte ok att skambelägga eller klanka ner på någon. Så tycker jag.
Det är otroligt roligt att så många har hittat tråden och vill skriva i den. Och jag hoppas att det fortsätter. Att man kan gå in här och skriva av sig utan att bli rädd för att bli flådd.
Jag uppskattar tråden väldigt mycket och tycker att vi går tillbaka till ursprungstanken där vi inte ska behöva inleda varje inlägg med en lång motivering till varför vi lämnat.
Hej,
Jag är lämnad, har inte kommenterat här tidigare men vill bara säga att jag uppskattar att läsa denna tråd. Jag har fått lite mer förståelse för hur svårt det faktiskt kan vara även för honom som lämnade och vilka tankar han brottas med.
Jag instämmer! Tråden och samtalsämnet är jätteintressant och ett bra sätt att få olika syner på saker.
Varje människas situation är individuell och kan inte dömas av andra.
Vi är vuxna människor och ska kunna diskutera som sådana också. I min värld, är personangrepp, speciellt i de livssituationer de flesta här är i, översittar-nivå och bör behandlas med total tystnad. Det kanske får effekten att personangreppen så småningom tystnar.
Lämnare el. lämnad, glad el. ledsen, otrogen el. offer för otrohet, svart el. vit, kille el. tjej - spelar naturligtvis ingen roll. Allas historier är lika viktiga och intressanta, dels för oss andra som föräras med en insikt i andras liv men också för de som får skriva av sig och få andras perspektiv.
Sluta snälla inte skriva, i denna tråden eller i andra! Era texter är betydelsefulla!
Kärlek till er alla (utom de som går till personangrepp!)
Nu vågar även jag hoppa in på denna tråd, när jag har läst en del av de tidigare kommentarerna har stämningen bitvis varit ganska hätsk. Jag kommer med stor sannolikhet bli en lämnare inom en snar framtid, beslutet har vuxit fram under 20 års tid men jag har aldrig riktigt vågat eller haft tillräckligt starka argument för att ta steget. Vårt äktenskap har alltid varit perfekt i andras ögon, ofta har vi framställts som förebilder åt andra. Våra barn tycker vi är de bästa av föräldrar, likaså barnbarnen. Vi har haft bra karriärer båda två och nästan aldrig några ekonomiska problem. För det mesta har vi även haft mycket roligt tillsammans, tyckt om varandra och gör det fortfarande. Varför vill jag gå nu när vi närmar oss pension (5 år) och kan leva gott i resten av vårt liv. Vad är det som skaver och inte känns bra, skaver så mycket att jag är beredd att lämna allt. Jag är rädd för att ångra mig, dra igång något som inte går att backa fast i mitt bröst brinner av en längtan att få leva ensam. När jag försöker summera vårt nästan 40-åriga äktenskap ser jag ett mönster, hela vårt liv har nästan alltid baserats på olika typer av projekt. Vi har alltid haft mycket på gång, jag har nästan alltid varit tillgänglig för familj och övriga anhöriga närhelst de har behövt min hjälp. Försökt vända ut och in på mig själv för att få allt att funka både privat och i arbetslivet. När man håller ångan uppe hinner man inte reflektera så mycket utan bara kör på. Det har funnits gånger då jag har stannat upp och funderat vad är jag håller på med och då har även tankarna på ett ensamliv dykt upp. Men det har alltid funnits motargument till att ta steget, barnen är för små eller så byter man jobb eller…Det är också svårt att lämna när man tycker om någon även om det finns sidor hos personen man gärna vill skippa, man vill inte såra eller bli sårad. Nu har barnen flyttat för länge sedan, vi har flyttat till mindre och skaffat oss ett nytt projekt - ett sommarställe. Vår oas i vardagshetsen som vi har renoverat ett antal år och projektet sommarstuga går nu över i ett ”förvaltningsläge”. DÅ har det börjat skava ordentligt, nästan så att det blir sår fast allt borde vara så bra. Jag vill vara ensam, min man åker till landet och jag är kvar i stan. Detta händer allt oftare och på min begäran, behovet att få rå om min tid fullt ut shar blivit starkare och jag vill inte kompromissa längre. Jag vill sova ensam, vakna ensam, leva ensam…visst längtar jag efter min man ibland men det går fort över när vi träffas igen. MEN vågar jag hoppa, hoppa in i ett ensamliv fast min längtan är så stark och har varit det i många år.
Han vet att jag tycker om att vara ensam och har börjat respektera det mer och mer. Vi diskuterar lite löst ibland ”om det skulle bli skiljsmässa, vad händer då”, han nämnde en gång att han vill ha stugan och jag får ta lägenheten. Men så rullar livet på med jobb, barn/barnbarn tills jag nästan får en ångestattack, nu måste jag göra något och vad händer…nästan ingenting alls. Det är dags att ta det till nästa nivå och verkligen tala ut med varandra - vad vill du och vad vill jag. Särbo kan vara ett alternativ men jag vill fullt ut bestämma vad jag vill göra med mitt liv utan en massa kompromisser. Det kommer nog inte funka så bra om vi är särbo, men jag hoppas i den bästa av världar att vi kan vara vänner. Fortsätta umgås med barn och barnbarn tillsammans utan en massa förvecklingar. Att få skriva av sig triggar igång en massa tankar och en vilja att nå förändring, det känns bra. Även att få ta del av andras tankar hjälper mig framåt i processen, får se var det slutar.
Okej @densombryrsig, jag uppfattade att du ställde samma fråga igen men med pytteliten skillnad på infallsvinkeln
Att bryta upp är svårt.
Jag förstår att du kämpar.
Att du inte vill acceptera att din ängel är en demon är tydligt.
Jag har själv svalt otrohet och blivit förd bakom ljuset igen.
Du vet, hon vet att du vet och hon borde faktiskt skämmas, men gör av någon anledning inte det.
Kanske för att du är så tillbedjande?
Kanske har du egentligen, som @Rulle är inne på, inte så mycket emot att dela din fru med andra?
Kanske är det bara det Lutherska arvet som ställer till det för dig?
I övrigt ser jag inte några nyheter i denna tråd.
Lämnaren är less, har tjatat, köper böcker om personlig utveckling, mindfulness, lycka, rensa i dina relationer och what not? Blir ofta, men inte alltid, kär i någon annan och hittar motivation att gå vidare.
Citerar Mauro:
Lyckan är som en dröm vi jagar, fixerade av det som behagar
Det finns alltid en ny profet, som ska lära oss sin hemlighet
Men jag, jag behöver ingen, jag vill ingen ha
Ingen man ska tala om för mig, vem jag är och hur jag ska vara
Sen är det likafullt så att jag nu är nöjdare, gladare, sundare, har bättre ekonomi och är mer harmonisk än jag någonsin minns att jag varit!
@Vidareefter59 du har bestämt dig.
Ni har diskuterat saken, din man har säkert koll på att du inte trivs, känner säkert att det är ont om syre i rummet.
Ta upp diskussionen nu ganska omgående. Eftersom ditt beslut är taget förtjänar han inte att hänga i limbo och vänta i hopp om att du ska vilja tillbringa mer tid med honom.
Dags att involvera din kamrat sedan +40 år tycker du inte?
Sen är det väl troligt att han, som inte väljer att leva ensam, efter att ha varit ledsen en tid kommer att träffa någon ny parant donna, bli lite nykär och göra lite resor, ligga som en gammelpappakanin och annat tonårsbetonat.
Hur han och den nya ska förhålla sig i och till sina nya familjer vet ingen.
Man kan väl hoppas att han inte lägger alla stålars på nya donnan om hon är ung och girig?
Vad bra! Jag är ny här, gick just med. Jag har läst här av och till, nu tänkte jag hämta lite styrka.
Jag har också lämnat, jag flyttade från man och tre barn för ett halvår sedan.
Jag har aldrig känt mig riktigt älskad och var heller aldrig riktigt kär, men vi ville båda ha familj. Till slut orkade jag inte längre känna att jag var statist i mitt eget liv. Vi bråkade aldrig, allt rullade på men det var så fruktansvärt tråkigt. Jag vill känna mig uppskattad, bli uppvaktad och inte bara gå omkring som en hushållerska vars enda uppgift är att se till att allt flyter på.
Tänk, om jag också kunde få uppleva äkta kärlek en dag… Men jag har gett upp hoppet. Vem vill ha en gammal trebarnsmor, så nu blir man väl singel resten av livet känns det som. Hur går era tankar?
@Esereth Du kommer att hitta en ny kärlek. Jag lovar! Bara du är öppen och visar att du vill. Öppen-glad och positiv, lite flörtig kanske tänker jag då. Du är verkligen värd att få känna den där pirriga känslan igen.
@Cicci, tack. Jag hoppas att du har rätt, men det känns bara så hopplöst. Först en som misshandlade mig psykiskt i nästan tio år, sedan en player, sedan var jag så sargad att jag i ren panik valde ett säkert kort men som inte gav mig det jag behövde. Jag har träffat en man som jag klickat med på alla plan, det har aldrig hänt mig förr att det varit ömsesidigt utan jag har alltid blivit avvisad av dem jag varit riktigt kär i. Men vi kan inte ha en officiell relation, min separation är för färsk och dessutom ska han flytta så långt bort så det kommer inte att fungera. Jag är så olycklig och misströstar.
Men ge inte upp hoppet om att finna kärleken nära dig, även fast det ser väldigt mörkt ut nu.