@Carmen jag har själv blivit lämnad och har brottats med ångest och saknad de veckor jag inte har barnen. I exakt samma fas har min syster skilt sig från sin man då hon träffat en annan, de har tre barn i samma ålder som mina. Vi står varandra nära och har pratat precis hur mkt som helst om det här. Ganska smärtsamt för oss båda när vi påmint varandra om den andres perspektiv, men så otroligt värdefullt.
Min syster är en fantastisk mamma och hon gör allt för sina barn. Hon har brottats med dessa tankar på att hon förstör för barnen. Hon har övervägt att inte skilja sig utan leva kvar i sin relation för deras skull, om det skulle bli bättre för dem. Men tom jag ( som liksom har motsatta perspektivet) såg att hon mådde så otroligt dåligt att jag faktiskt tror att det skulle skada barnen mer. Hon var ett vrak, inte alla den glada människa hon i botten är.
Så jag har nog kommit fram till att även om man sätter barnen i första rummet kan en person i en relation må så dåligt att det påverkar barnen mer negativt än skilsmässa.
I mitt fall har min man vaknat upp och blivit sig själv igen och försöker enträget återförena familjen. Om jag tror att vi kan hitta tillbaka till de rätta känslorna är jag villig att försöka men jag skulle aldrig försöka återförenas bara för barnen och familjens skull. Hur mycket det än betyder för mig tror jag inte på för mycket självuppoffring. De egna känslorna och sinnesstämningarna tar man med sig in i familjelivet. Som förälder tror jag att man måste se till att man själv överlever känslomässigt innan man kan vara en bra förälder. Sen får man fundera över om gör det bäst genom skilsmässa eller inte.
Hursomhelst är man inte någon dålig människa för att man vill skiljas. Jag tror de flesta av oss skriver under på att det är en möjlighet vi ska ha i Sverige.
Bra inlägg 
Man kan ju starta en annan tråd där man som lämnad försöker förstå lämnare, där man som lämnare då man har extra energi och tid kan gå in och diskutera. Nåt som ju förekommer redan här på forumet.
Det där har jag ofta funderat på! Hur mycket ska man ändra på sig själv?
Jag har alltid varit en positiv och glad person, vaknar varenda morgon med ett leende på läpparna.
En av orsakerna till att jag lämnade min man var för att han var så arg och bitter varje dag… och det kändes som om det var JAG och vårt förhållande som gjorde honom till denna arga människa - för på jobbet var han glad och trevlig, med vänner skrattade han och skämtade. Men så snart han kom hem till mig så var han arg.
När vi gick till familjerådgivning så tog vi upp varandras olikheter och då föreslog faktiskt terapeuten att jag skulle försöka vara mindre glad… 
Han sa att jag kanske var FÖR glad och att min man då behövde vara arg för att skapa en balans.
Det där låter ju helt galet. Ska jag behöva dämpa min glädje för att min partner ska kunna stå ut med mig? Nej tack. Hellre då att vi går skilda vägar.
Jag hoppas och tror att mitt ex kommer hitta någon annan som passar honom bättre. Någon med samma humor, någon som han kan skratta med. För det är han värd, det är vi alla värda <3
@Skipper, jag tror att jag har skrivit det tidigare men om inte så gör jag det nu. Jag tycker att du är en av de som skriver ytterst nyanserat och ofta kommer med klockrena inslag. Högaktar det och läser mer än gärna allt du skriver.
Just detta inlägget var inte, även om man kan tro det, menat att få fokus eller svar på min situation. Jag ville bara fördjupa mig lite i Johan40’s åsikter och meningar. Då var det lättare för mig att måla upp en bild som låg mig nära; min egen.
Men för sakens skull;
Du har helt rätt i det du skriver i ditt svar. Allt! Utan motargument från mig.
Ja, jag är helt i snömoset. Det vet både jag och ni. Men jag jobbar på att ta mig ur det.
Och ja! Definitivt shame on me! Min apati och mitt duckande, har gått helt överstyr.
Jag har absolut fått full backning, enastående mycket stöd och hundratals svar och tankar på min situation. Och det vill jag att alla som läser detta, ska veta att jag är ytterst tacksam för 
Och tack @Skipper för ditt svar.
Du går av förståeliga skäl i tankar på skilsmässa. Vad är bäst för barnen? För dig? Vissa är ployamorösa och tycker det är ok med öppna förhållanden, går på swingerträffar m m. En sådan personlighet går inte ihop med en monogam.
Sedan kan vissa vilja ha en för nytta och en för nöje. Det är upp till dig hur mycket du älskar henne, hur mycket du kan överse med och förlåta. Själv skulle jag säga att hon får välja. Vad är det hon saknar hos dig? Kan du ge henne det? Vad kan hon ge dig?
Om du ska skiljas eller inte beror på vad du vill och orkar och hur mycket hon är beredd att göra. Fast hon kanske vill hålla fast av praktiska orsaker. Hur mycket är du i så fall beredd att låta henne utnyttja dig?
Vet inte om man vågar sig på att skriva nåt i denna tråd…
Håller med dig i det du skriver! Jag tror inte heller på att man till varje pris ska hålla ihop ett äktenskap för barnen. Tyvärr blir den diskussionen väldigt svartvit, verkar inte finnas utrymme för nyanser.
Du skriver inget om varför din syster vill skiljas? Vad var hennes anledning? “Enbart” för att hon träffat en annan? Hur såg hennes äktenskap ut? Gillar/gillade du hennes man, tyckte du att han var bra för henne (innan din syster sa att hon ville skiljas)?
Ni som våndades flera år för att skiljas o slutligen vågade ta steget - vad var det som fick er att lämna o hur kändes det då ni tog steget o efter?
Jag känner inte att jag kan gå in på för mkt detaljer, ifall någon skulle känna igen mig och därigenom henne. Men jag tyckte mkt om hennes ex-make och de hade ett bra familjeliv ihop. Hon är dock en ganska känslig person med stort behov av bekräftelse och lyhördhet och jag kan förstå att det skar sig där.
Jag började fundera på skilsmässa när vårt barn var två år. Vi hade varit gifta i fyra år och känt varandra i sex år. Nu kände jag ett ansvar men jag mådde inte bra i relationen, försummade mycket av barnets uppväxt då jag inte orkade vara hemma. Relationen sög mer energi än den gav. Jag gjorde saker mot mina ideal och principer. Allt var mig likgiltigt. Allt var bättre än hur jag hade det hemma. Ändå kämpade jag på. Min fru kom från en annan del av landet, saknade jobb och inkomst, inget socialt skyddsnät och vi bodde på en mindre ort med få möjligheter för henne.
Efter 12 år som gifta blev jag tvungen att byta jobb och bostadsort. Kanske kunde det leda till en förbättring? Frun började få hjälp från arbetsförmedling och försaäkringskassa, fick en egen inkomst och ett eget socialt nätverk. Men vår relation fungerade inte, inte hemmet heller. En kväll låg jag i sängen med ryggen och undrade om min kvinnliga chef (gift) var tänd på mig och om hon var det om det var lättare att få ihop det med henne om jag stannade i äktenskapet som en martyr och hon i sitt som “kamoflage” eller om jag var skild och kanske t o m kunde få henne att lämna sin man. Det var då jag såg på mig själv utifrån och frågade mig vad jag hade blivit för vidrig människa. Hur ärlig var jag mot mig själv och mina känslor? Hur ärlig var jag mot min fru? Ligga vid hennes sida, drömma om en annan och fundera på om jag kunde använda äktenskapet som ett medel att komma innanför trosorna på min chef? Jag vämjdes vid mig själv och tänkte att nu var det nog på att leva i en lögn. En annan faktor som bidrog var att vårt barn nu var tonåring med ett år kvar i grundskolan och barnet och modern drog ner varandra till dagisnivå. Jag kände att det inte var bra för barnet och det var inte bra för mig och ärligt mot henne. Jag hade hoppats att det hade kunnat bli ett gemensamt beslut då hon klagat på mig till andra men inte. Hon tillhör de som hellre lever i ett dåligt förhållande än att vara ensam.
Jag kände en oerhörd lättnad men samtidigt en sorg. Jag kände att det var ett steg jag skulle tagit mycket tidigare. Jag följde min magkänsla, jag fick visserligen ta lån för at lösa ut henne men jag var fri. Nu mår jag, barnet och hon mycket bättre. Vi var inte kompatibla på något plan, vi kunde inte nå varandra. Jag trodde i min enfald att min kärlek och omsorg skulle göra henne stark, att viljan att leva i ett förållande skulle göra att vi kunde dela på ansvaret för hemmet men hon lade över nästan allt på mig och det hon skulle göra gjorde hon nätt och jämt eller inte alls.
Jag hade hoppats att vår relation hade utvecklats annorlunda men som det blev orkade jag inte bära henne på det sätt hon ville och jag fick ingenting tillbaka. Det sög mer energi än det gav, det var en stor belastning där det negativa övervägde. Jag var tom, förtvivlad, nere, körd i botten. En kollega på mitt förra jobb kom en dag insprintande i mitt hem, spände ögonen i mig och frågade “Rulle, lever du?” Nej, jag levde inte. Jag simmade i en ocean av förtvivlan men kände ansvar.
Det var inte utan vånda, tvärtom, men det var det bästa för båda. Vi tärde på varandra och vår relation tärde på vårt barn. Det har inte fått en bra uppväxt och inte en bra bild av hur ett förhållande bör vara, snarare tvärtom. Jag ångrar mig att jag inte tagit steget tidigare.
Tack för ditt svar Rulle❤️
Det blev stegvis sämre. Till slut hade jag bestämt mig för att “nästa gång han får ett riktigt vredesutbrott, då är det slut!” Jag gick och väntade på det. När det väl kom var det ett sådant praktfullt utbrott att det inte var något tvivel. Det var en lättnad när jag väl hade bestämt mig och sagt det! Sedan tog det nästan en månad innan han flyttade ut. Den var jobbig.
Tillägg:
För mig kändes det snart som en stor befrielse. Jag var äntligen fri att göra som jag själv ville!
Vad ser jag, har denna tråd också spårat ur till att skuldbelägga? Ni som funderar på att lämna och har hittat den här tråden, häng inte på det här forumet… Verkar vara svårt att få stöd. Lämnar man så gör man ju det efter att noga ha övervägt och ofta av rätt sorgliga anledningar. Tror inte att den som lämnar inte försökt eller försökt få partnern att försöka.Vill man att något ska fungera och bestå så måste man jobba på det på många olika plan… Så är det bara. Även om det är en stor sorg att ha barnen på halvtid, så hoppas jag att jag trots det finner lyckan och mår bra. Och att barnen slipper få en bitter mamma ( som inte kände sig älskad eller uppskattad av barnens pappa - men pappan till barnen ville ändå inte skiljas).
Vilket fantastiskt inlägg!
Så länge du inte skuldbelägger den som lämnat/ funderar på att lämna att försöka för lite, kämpa för lite, bara tänka på sig och sitt och inte bry sig om barn och familj, kommunicera för lite m m. Tanken med tråden som Cicci skapade var som jag förstår det för oss som våndades över att ha lämnat/ fundera på att lämna utan att behöva vara rädda för att stigmatiseras av dem som blivit lämnade och känna att vi måste gå i försvarsställning och utan att behöva känna att vi är usla, cyniska, egoistiska kräk som bara bryr oss om oss själva utan en tanke på hur den som blir lämnad känner det. Här ska vi som befinner oss på den som lämnar sidan kunna uttrycka oss fritt utan att behöva censurera våra tankar och känslor och utan att riskera att bli anklagade av dem som blivit lämnade. Så har jag förstått trådskaparens avsikt. Att då uttrycka att man som lämnad inte kan förstå hur någon kan offra barn och familj, inte är beredd att försöka mer när den som blir lämnad är beredd att försöka mer o s v känner jag kanske hör till en annan tråd än en som ska kunna rymma lämnarens perspektiv utan att behöva bli utmålad som boven i dramat.
Jag har en sorg. En sorg över att inte ha räckt till.
Mitt ex var på så många sätt lik mig.
Vi hade så mycket gemensamt.
Jag blev så glad att hitta någon som ville ha mig.
Ungefär samma intressen.
Delvis samma erfarenhet av att vara mobbad, utanför, ensam.
Jag trodde våra känslor skulle få oss att växa.
Utvecklas.
Att min omsorg om, min begynnande kärlek till henne, skulle stärka henne. Få henne att utvecklas. Få henne att växa. Utvecklas.
Det blev tvärtom.
Jag skulle göra allt åt henne. På hennes sätt.
Vi fick barn. Flyttade. Jag fick nytt jobb. Måndag stående ledig dag, ledig varannan helg. Den dagen när jag kunde ta sovmorgon var det frugan som skulle få iväg barnet till skolan. Ofta slutade det med att jag fick gå upp och få upp ungen. Naturligtvis var det mitt fel att barnet inte lyssnade på mig då jag gjorde saker som modern bett barnet att göra. Att jag sedan inte visste det och att det aldrig blev några konsekvenser för barnet när det inte gjorde som mamma sa hade naturligtvis ingenting med saken att göra. Det kunde vara kläder på golvet (mamma lämnade sina kläder på golvet), disk (mamma plockade inte undan sin egen) eller vad det nu kunde vara. När jag kom hem och såg det ligga/stå där och började plocka för att jag ville ha städat fick jag skäll. Barnet skulle ju göra det, hur skulle det annars kunna lära sig. Jag sade till henne att säger hon till ungen måste hon vara beredd att ta konflikten och se till att den gjorde det. Nähä, det menade hon var mitt jobb. Jag skulle alltså när jag kom hem från jobbet säga åt och se till att ungen gjorde det mamma sagt åt den att göra, saker som mamman inte själv gjorde.
Hon är fin. Hon har många goda egenskaper men jag orkade inte. Jag orkade inte bära henne. Jag orkade inte vara heltidsarbetande, familjeförsörjare, hushållerska, betjänt - just det ja, när barnet var litet och ville ha hjälp med något besvärligt fick det till svar av sin hulda moder “jag är inte din betjänt” men när hon tappade något på golvet eller inte iddes göra något bad hon barnet om hjälp. Jag sa åt ättelägget att den inte behövde vara mammas passopp och göra saker mamma skulle kunna göra själv när barnet inte fick hjälp av mamman med saker den inte klarade. Kanske var det fel. Det var väl jag som förstörde ungen.
Jag hade hoppats att mina känslor skulle fått mitt ex att bli starkare och mer självständig, istället gjorde hon sig mer beroende av - eller förväntade sig - att jag skulle ta hand om allt. När jag påpekade att hon till största delen var hemma medan jag jobbade sade hon att så hade hennes syster det, heltidsarbetande och tog hand om hem och sambo. Jag upplyste henne om att jag inte var hennes syster och ville ha en livskamrat, någon som kunde gå vid min sida, inte någon som jag måste bära när hon kan stå och gå på egna ben.
Så min sorg, mitt vemod är att min kärlek, omsorg och vilja till ett fungerande familjeliv inte var stark nog för att få henne att ta ett eget vuxenansvar. Hade hon gjort det hade jag kunnat tycka så oändligt mycket om henne. Men det går inte att förändra en annan människa på djupet. Hon utvecklades åt motsatt håll istället för det jag hade hoppats och trott, istället för att växa uppåt växte hon neråt, istället för att relationen blev en tillgång blev den en börda. Ändå var det när barnet blivit tonåring och jag såg hur illa mor och barn gjorde varandra som bägaren rann över. Mina känslor för mitt ex var leda, avsky och förtvivlan. Hemskt att leva med en människa som avskyr en. Hemskt att avsky en människa så. Jag mådde dåligt, hon mådde dåligt men var rädd för ensamheten och det ekonomiska. Ändå har vi det alla tre bättre nu men som sagt, det känns en sorg i att inte ha räckt till och inte funnits där under barnets uppväxt som jag hade drömt, hoppats och föreställt mig för att jag mådde så dåligt i relationen.
Jo, jag förstår att jag kommenterat i fel tråd. Ber om ursäkt för det och ska lämna er ifred.
Det beror på vad och hur du kommenterar. Men här ska den som lämnar kunna öppna upp sina tankar utan rädsla, utan att bli anklagad, utan att behöva gå i svaromål utan snarare få hjälp att reda ut saker och ting. Den som lämnar kan känna sig som en bov, som en som förstör, som riskerar barnens väl och ve. Som jag skrev någon annanstans; vi som hänger här vare sig vi är lämnare eller blivit lämnad förenas nog av en gemensam känsla av vånda. Jag betvivlar att någon som inte bryr sig, som lämnar lättvindigt hänger här, i varje fall någon längre stund. Jag kan tänka mig att både den som blir lämnad och som lämnar har en känsla av att inte räcka till. Den som lämnar kan anklaga sig själv, “förstörde jag familjen, lämnade jag för lättvindigt, borde jag försökt mer, skulle jag nöjt mig med vänskap och ingen fysisk samvaro” och då får höra av en som blivit lämnad “ja det borde du ha gjort. Ni som lämnar gör det för lättvindigt. Jag fick inget veta”. Sanningen kan vara att för den som våndats över beslutet kan ha försökt att förmedla men den lämnade inte velat ta in, att den som lämnar skulle gått under om den hade stannat i relationen. Jag tror inte det här forumet är rätt för den som vill ha svar från dem som lämnat lättvindigt och ansvarslöst för jag betvivlar att de hänger här.
Du har tydligt och flera gånger påtalat vad du menar. Det har gått fram. Jag backar ur denna tråd.
Jag håller med. Jag förstår att det är svårt för den som blivit lämnad att ta in, men även de som lämnar (kanske inte alla, men många) mår dåligt och bär på en känsla av skuld.
Alla går vi ju in i relationer med tron på att det ska hålla för evigt. Det är ju en känsla av att inte räcka till när det istället blir ett avslut - och det gäller även för mig som lämnat. JAG räckte inte till. JAG kunde inte gör min man lycklig vilket resulterade i en dålig hemmamiljö vilket senare resulterade i att vi bröt upp.