Jag försöker också försona mig med tanken på att leva med katter resten av livet eftersom det känns så hopplöst att hitta någon som det skulle fungera med. Men finns det liv finns det hopp antar jag…
2 gillningar
Du får bli som meg, “Crazy cat lady”, jeg bor hos 2 katter 
3 gillningar
Jo, jag har också delad vårdnad om två 
Det är bara till hälften på skämt som jag talar om att bli det 
Vær forsiktig med det, plutselig sitter du der som meg 
Jeg er jo glad jeg har dem, de liver opp her. Har 2 orientalere, hva har du?
2 gillningar
Burmor 
Men två är ju ändå inte SÅ farligt, sen när det går över fem kan man börja se upp…
Som skild trebarnsmamma som närmar sig 40 kan jag säga att det finns gott om intresserade uppvaktare där ute. Ingen fara, stressa inte.
Nu har jag haft turen att hitta en underbar man. Jag har aldrig tidigare blivit såhär uppvaktad, omhuldad och sedd! Han uppskattar mig för den jag är, han delar både mina intressen och min humor.
Han avskräcktes inte det minsta av mina tre fina barn. Han har inte träffat dom än (jag ser ingen anledning att stressa) men när vi diskuterat saken har han förklarat att han redan älskar dom eftersom dom är en del av mig. Han hopps bara att dom ska kunna lära sig leva med att han också kommer finnas i våra liv framöver.
Och förutom honom finns det flera andra som visat seriöst intresse.
Så ta det lugnt! Det finns många där ute som bara längtar efter att lära känna just DIG! 
8 gillningar
Jadu… Vi får se. Jag har inte haft så värst mycket tur i kärlek i mitt liv hittills i alla fall.
Många män har dock hävdat att jag är en fantastisk kvinna och så vidare. Dessa män har alla en sak gemensamt - de vill inte ha mig. Men jag får väl hoppas att min dag kommer, den också. Var och hur träffar du män???
Den jag är tillsammans med lärde jag känna via jobbet kan man säga.
Andra som visat intresse är sådana jag mött i min vardag. Det kan vara på gymmet, eller på en lunchrestaurang i närheten av jobbet osv.
Nu är jag inte intresserad av någon annan än min pojkvän, men jag gillar att vara social, så när folk börjar heja på mig så hejar jag såklart tillbaka. Att heja på varandra leder till att man byter några ord etc.
När dessa män däremot aktivt sökt upp mig och tagit kontakt via sociala medier och öppet erkänt att dom skulle vilja lära känna mig mer på ett romantiskt sätt så har jag sagt ifrån. Vänner kan vi vara men inte mer än så. Vissa accepterar det, andra säger bara tack och hej.
Extremt hög igenkänningsfaktor på den.
Ja, det är väl bara att fortsätta att hoppas då. 
Kanske en dag, kanske inte. Det verkar som om “alla” träffar nya. Jag har aldrig haft lätt för det, kanske jag gör fel? Siktar för högt? Ingen aning…
1 gillning
Ja, fortsätt hoppas 
️
Efter 19 år lämnade jag och detta är rätt nyligen. Vårt äktenskap var så destruktivt och det har varit många tuffa år! Även att jag valde att lämna för jag orkade inte en dag till så kommer känslan och ångesten ifatt mig ibland, att jag borde nog gå tillbaka, det var kanske inte så farligt, jag kanske bara har överreagerat eftersom jag är så känslig, att jag också var orsaken till hans beteende, allt det där jag har hört under 19 år och när ensamheten är som värst och han bönar och ber och säger att han lovar att ändra på sig, då kommer smärtan att jag lämnade honom, jag vill inte se han ledsen och må dåligt, samtidigt har jag mått så dåligt efter allt som varit. Jag är så rädd för att träffa någon, så rädd för att öppna mig för någon, så rädd, ångesten är total! Och jag tänker att om jag inte inleder något med någon kan jag heller aldrig bli sårad av någon, det känns som att det är bättre att avstå från kärlek och förhållande för då uteblir risken att bli kontrollerad, kränkt och sårad! Varför måste allt vara så jobbigt för i livet?
1 gillning
-
om ditt sätt att vara påverkar hans sätt mot dig så att du måste ändra din personlighet är det inte dig han älskar och är direkt olämplig att leva med.
-
Nej, han kommer inte att ändra sig.
-
Det är bättre att vara olycklig ensam och fri att vara sig själv med chans att träffa någon som gillar en som man är än att leva olycklig i ett förhållande som tär och där man måste göra våld på sig själv och inte kan vara som man är.
3 gillningar
Jag vill lämna min man men är också väldigt konflikträdd så det blir aldrig av… har försökt med parterapi och jo de har gått bra men Mitt i allt kaos så inser jag att nej, jag älskar inte denna människa på de viset längre. Men jag vill inte förstöra… jag har haft tankar på att vi ska skiljas i typ 2 år nu men jag vill verkligen inte förstöra… Har flera ggr tänkt nu ikväll tar vi snacket men jag får inte ur orden… känns som befängt att sätta sig i soffan och vara “hej… du jag vill skiljas”… jag får panik åh biter mig i tungan. Det är ingen walk in the park direkt… men jag läser här och försöker samla mod i allas inlägg (som är positivt lagda iaf)! Nån dag blir dagen… ja måste bara finna modet till att prata…
5 gillningar
Har ni barn?
Ja 1 barn… 3år.
Då är det tuffare att lämna. Suger relationen ur mer kraft än den ger? Orkar du vara den förälder du vill vara? Vad skulle du ge för råd till ditt.barn/ en vän om den hade varit i din situation?
Jag tror det gemensamma för både dom som lämnar och blir lämnade är att barnen ska må bra. Jag som tillhör den sorgliga skaran lämnade har iofs lite svårt att förstå hur man kan överge sina barn på halvtid. Ändå förstår jag den som lämnar lider antagligen lika mycket av att ha barnen på deltid som den som blir lämnad. Samtidigt, som kvinna och fru skulle jag heller inte vilja ha en man som stannade enbart för barnens skull. Jag tror dessutom att man gör sina barn en stor björntjänst om man stannar kvar i äktenskapet enbart för deras skull. Och som barn kan det inte vara roligt att i vuxen ålder få veta att man själv är orsaken till att en eller båda föräldrar mått dåligt under hela ens uppväxt genom att ”tvingat” dom kvar som gifta.
Den största anledningen till att vi som blivit lämnade tycker att ni som lämnar gör det för lättvindigt och utan att ens vilja försöka är att vi nog aldrig riktigt fattat vad som är på g. Även om ni säger det till oss trillar oftast inte poletten ner för än ni kommit till punkten ni redan bestämt er. Det är där jag tror att ni som lämnar har en förbättringspotential. Ta upp det tidigt, helst innan ni fattat beslutet. Jag vet att många kommer säga att dom gjort det, men frågan om den som ni levde med verkligen förstod innebörden av det ni sa. Mitt ex mådde dåligt under ganska lång tid innan han serverade mej nyheten om att han ville skiljas. Till mej sa han att det berodde på att det var mycket på jobbet och de anställda (han hade en tjänst med personalansvar). Att det också involverade vårt äktenskap var inget som han sa men det tyckte han jag borde förstått själv. Han själv tyckte han varit tydlig men han sa aldrig någonsin till mej att han tyckte det var dåligt mellan oss, bara att allt var jobbrelaterat och att han behövde få vara ifred. Det jag hade önskat var att han redan från början sagt att han funderade på vårt förhållande. Att jag redan där fått vara med och förstå hur han tänkte och kände. Att jag redan i det stadiet hade fått vara med och se om det gick att komma på rätt köl. Även om utgången blivit densamma hade jag ändå fått samma tid på mej som han att landa i det som hände. Nu blev jag serverad nyheten med att han minsann försökt och inte orkade försöka mer. Problemet för mej är att jag inte fick en chans att vara med om dom försöken. Jag märkte inte ens att han försökte. Det är därför jag fortfarande hatar honom och ibland fortfarande vill skära sönder hans bildäck. Och det är därför jag känner mej lurad. Så kanske är en liten del av lösningen att som lämnare tala klarspråk mycket, mycket tidigare, så man fattar.
4 gillningar
@Tellix, jag har en tendens att få mina inlägg att låta som att jag antingen försöker kapa andras trådar eller säger emot deras åsikter, sett i min egen situation.
Jag vill redan nu klargöra att det är inte min intention. Min fråga är bara en utveckling av det du skriver här för att jag själv inte är helt säker på svaret.
Min fru har ju som sagt gjort bort sig ett antal ggr. Jag går naturligtvis i tankarna om att skilja mig.
Jag har inte sagt detta till min fru mer än vid konfrontationen. Då sa jag "vi får ju se om detta går att rädda."
Men det är för att det är min bestämda mening att hon, efter 3 omgångar med sin andra man, borde fatta att jag går i de tankarna. Och kommer göra det länge, om inte jag verkligen tar steget någon dag.
Tycker du även i en situation som min, att jag som funderar på att lämna, ska vara mer tydlig? Eller har jag “rätt” i att min fru borde veta att jag går i tankarna, med tanke på vad hon har gjort?
Jag har nog inte riktigt förstått om din fru varit otrogen eller om det bara är misstankar?
Jo, men jag tycker nog att din fru borde få veta att du på allvar funderar på skilsmässa. Hon borde kanske kunna räkna ut det, men om du fortsätter som vanligt tror hon kanske att allt är lugnt igen. Du förlorar väl ingenting på att säga det?