BRA att du sökt hjälp! Det där med att det är nytt år och att man har rätt till nya samtal då, det ska jag ta reda på… Förstår hur du känner med att allt hopar sig… Om det kör ihop sig på jobbet, eller ungarna bråkar, eller bilen går sönder, då står jag som handfallen eller så bryter jag ihop. Jag brukar ju annars vara väldigt handlingskraftig och påhittig, men nu…fy tusan vad min energi och kraft försvunnit. Tänk om han, de, fattade hur mycket de förstör en annan människa. Jag kan förstå att man skiljer sig, kan förstå att någon annan blir intressant, kan förstå att en “vanlig” skilsmässa är jobbig, men detta…Detta dubbelspel!!! Fy faan vad det sårar och tar kraft!!
Jag varvar också gråt med ilska, men nu vill jag bli glad.
Hoppas du har en bättre dag idag!
Har varit inne på det tidigare, men har idag funderat en hel del över hur jag är “beroende” av den lilla trygghet jag ibland kan få från mitt ex! Jag är beroende näst intill på samma sätt som en drogberoende dras till sin drog! Man vet att närheten, “trygghetskänslan”, känslan av gemenskap är ytterst kortvarig, för att inte säga enbart för stunden! Man vet att det skadar och gör helasituationen samt beroendet värre! Man vet att man kommer sota för det! Ändå klarar man inte att motstå! Ändå dras man till den lilla boosten!
Kärleksdrog? Tja!
Jag vet också att jag måste har beredskap, inte om, utan när han kommer tillbaka! Sista vändningen är färsk! Han kommer hålla sig borta ett tag nu! Särskilt som han verkar skämmas den här gången! Men han kommer komma igen! Och då måste jag veta hur jag ska hantera det! Mitt beroende kan inte få ta över! Hur jag ska göra upp strategierna behöver jag hjälp med!
Det är hemskt tråkigt att du mår så dåligt H_o_h, men jag gläder mig åt att du nu blivit förbannad!!! Du har fått en styrka och en kraft i den ilskan att söka hjälp, och det är jättebra att du gjort det nu. Äntligen! Kanske du nu har kommit till en ny vändpunkt, på ett nytt sätt, med en ny insikt (djupare denna gång) att den här drogen ger dig ingenting, inte ens för den lilla lilla stunden. Har du läst det som jag tror det var Papabear som brukade skriva, hur var det nu? Meningen med det var i alla fall att man kan släppa taget först när det kostar mer att stanna kvar än att släppa. Där är du nu! Så ta alla hjälp du kan få nu och vrid dig loss från den här mannen som manipulerar dig så. Skit i om han har dåligt samvete (jag ser att du har skrivit det flera gånger om i dina inlägg), det spelar ingen roll, du ska inte fokusera något mer på honom nu och om han mår dåligt över det här eller inte. Det är bara [U][B]DU[/B][/U] som ska gälla från och med nu - och barnen så klart.
KRAMAR
Behövde bara få uttrycka detta!
Det suger verkligen kraft att “välja” hur tankarna ska vandra och inte dras in i och falla för frestelsen att söka kontakt, bekräftelse, upprättelse, tröst…you namne it!
Åh, vad du skrev precis som jag känner. Vilken kraft det krävs för att stå emot. Just nu skulle jag bara vilja krypa in i hans famn och höra att han säger att allt blir bra. Men jag tänker inte ringa, tänker inte höra av mig. Vi står emot! Vi klarar det!!
Ja, vi ska klara det Lisan! För faktum kvarstår fortfarande! Våra fd män vill både ha och äta kakan! Det faktumet går inte att sudda bort, även om man troligen hade kunnat få både tröst, bekräftelse, tillfällig upprättelse, osv! Men vad skulle det vara värt?
Hej… Hur går det? Träffade min man idag och innan han kom ville jag bara kramas… Men sen var han irriterad och trött och då blev jag också irriterad, och ledsen…
Hittade en bild idag på FB om att öppna och stänga dörrar, som jag försökte kopiera och klistra in här, med det lyckades jag inte med…är inte så teknisk. Funderat mycket på att öppna nya dörrar, vilken dörr jag vill öppna… Vad behöver jag för att gå framåt, för att må bra. Vilken dörr ska du öppna?
Hur går det för dig HoH? Tänker på dig och undrar om dagarna går framåt, hyfsat ok, eller om du rasat ner igen.
Hoppas du mår, ja…bra eller hur man säger. Får ofta frågor om hur jag mår, och orkar såklart inte svara riktigt ärligt varje gång. Säger att det är ok, eller att det är tungt men det går…och det går ju, men… Längtar till den dagen jag kan säga ärligt att det går bra, jag mår bra. Undrar om jag någonsin kommer säga att jag är lycklig…
Kramar till dig och hoppas att lyckan snart är hos oss.
Tack Lisan!
Jag börjar allt mer se hur jag faktiskt krisar mer och bredare än vad jag sett tidigare. Livskrisen har triggat så mycket mer!
Jag har en inte allt för gullig uppväxt! Mitt liv med min fd man och mina barn har jag fått kämpa hårt för att bygga upp. Det fick bli min totala trygghet. Allt jag landat i. Jag har helt enkelt inte haft någon grundtrygghet med mig! Det är jag väl medveten om! Men det har fått större konsekvenser än jag anat.
Jag klarar inte längre av någon kontakt med någon av mina föräldrar. Tar avstånd för att skydda mig själv! Jag vet inte hur jag ska gå vidare med detta! Det är supertufft! Men båda dränerar mig, på olika sätt! Orkar inte fortsätta vara sviken av min ena förälder! Orkar inte vara min andra förälders sunda förnuft och stöd.
Jag behöver hitta mig själv på fler plan än som ensamstående förälder och skild.
Och mitt i allt en fd man som klamrar sig kvar, trots alla svek, då, senare och nu. Jag är lämnad och bedragen på ett sätt som inte verkar ha någon gräns, men måste mitt i allt själv vara den starke som bryter mig loss. Jag är inte stark! Jag är svagare än på många år!
Är glad att jag kommer få träffa min psykolog! Det kommer behövas!
Herregud vad tufft det låter, jag är impad över att du står på benen och fungerar. Du är nog starkare än du tror men jag förstår känslan. Många tycker alltid att jag är den starke som ska stå pall men ibland undrar jag över vem som ska trösta mig? Ibland hatar jag att vara den där rekordelige typen som alltid finner på råd. Jag vill oxå ligga på marken och skrika ibland. Vi måste ta oss igenom detta och dag efter dag dyker nya tankar och känslor upp, ibland blir jag själv förvånad! Kramar i massor till dig!
Vad jobbigt när man inte vuxit upp med trygghet, och så hittat det men sen så brutalt tappat det. Bra att du får hjälp! Blir ibland så trött på detta att vara stark. Fler och fler får ju reda på att vi separerat och då bryr de sig om, såklart, men sen säger de att det här fixar du, du är så stark. Jag är inte alls stark. Jag vill att någon annan ska hjälpa mig vara stark nu! Håller med dig Lollan, vem ska trösta mig? (oss)
Har haft en bra uppväxt, men känner igen lite i vad du skriver HoH, att ha ett komplicerat förhållande till sina föräldrar. Min mamma är snäll och ställer upp och vill väl, men hon har så lätt för att kritisera och just nu tar jag åt mig av allt hon säger. Hon har t ex alltid gnällt på vår trånga och fyllda hall och det är det första hon gör när hon kom hit igår… Den är ju inte ens full mer, det fattas ju två personer!!! Och det gör så ont i hjärtat att hon kritiserar och det gör ännu ondare att det fattas två personer från min familj!
Tror du HoH att du kan ha kvar din man, ditt x, som din förtrogna sen. När, om, känslorna lagt sig… Eller tror du att du måste bryta helt, förutom kontakt om barnen och annat praktiskt?
Kom helt av mig här! Tankarna har innehållit så extremt mycket känslor åt alla håll! Jag fattar ingenting! Det är främst om mig själv jag inte fattar något! Ärligt talat behandlar jag mig själv som om jag inte är värd någonting! Samtidigt som jag kämpar med att formulera mitt eget värde inom mig!
Jag har fastnat i tankar om detta:
— Begin quote from Lisan;48032
Tror du HoH att du kan ha kvar din man, ditt x, som din förtrogna sen. När, om, känslorna lagt sig… Eller tror du att du måste bryta helt, förutom kontakt om barnen och annat praktiskt?
— End quote
Jag har ingen aning! Jag har försökt tänka att denna kontakt och stöd är vad jag behöver för att resa mig! Det är nog där det blir kortslutning inuti! Nu kränker han egentligen! Hela tiden! Förklätt till omsorg! Och jag vill falla tryggt emot honom! Som jag är van! Och som han signalerar att han vill! Tills han får problem med sitt dåliga dubbelsamvete vill säga…
Men! Jag tror att jag har lyckats skapa början till förutsättning för att ta mig ur det här! Helt ärligt!
Jag brakade ju helgen för ett par veckor sedan! Var hemma 1,5 dag efter och tog då tag i lite kontakter. Ordnade så jag fick kontakt med min gamla psykolog, men gick också till vårdcentralen. Känner att jag behöver bearbeta min uppväxt och mitt förhållande till den och mina föräldrar som egentligen nig är grunden till att jag låter mig bli så illa behandlad! Behöver mer långsiktig psykoterapi, men vet ju att imitt landsting är det omöjligt om du inte är pasient i psykiatrin sedan massor av år! Men vad sjutton! Skadar inte att framföra sitt behov om samtalshjälp, även om det leder till en återvändsgränd!
Det verkade inte varit en återvändsgränd! Min samtalsterapiremiss verkar ha lett till att jag plockats ut och nog kommer få möjlighet till psykodynamisk terapi hos en psykolog som just nu läser en specialistpåbyggnad! Exakt vad jag behöver! Exakt vad jag har råd med! Hade aldrig vågat hoppas på att det skulle ordna sig så här!
Det är så märkligt! Hela tiden ordnar sig det ena efter det andra omkring mig! Det är som att hjälp sluter upp automatiskt! Både stort och smått! Jag klarar mig liksom! Ekonomiskt! Praktiskt! I vinter hjälpte min bror mig att skaffa bil t ex! Jag behövde något väldigt billigt som gick att köpa kontant! Min bror hjälper mig hur mycket som helst! Fram till bilen dels var köpt och dels var fixad var jag utan! Där och då dök en vän som jag inte känt särskilt länge! Hon erbjuder att låna ut en bil som “är över”! Kunde jag så klart inte med, men detta var inte förhandlingsbart från hennes sida! Så, jag har fått låna en bil i sammanlagt 2,5 månad!
Så här är det hela tiden! Människor och omständigheter sluter upp omkring mig! Jag fattar det inte! Men jag blir oerhört tacksam! Och lugn!
Det är för övrigt mycket sorgligt att läsa här och förstå att det ändå är så många som verkar förstå och själva upplevt/upplever vad jag går igenom! Som själva upplever hur lång tid det tar och hur ont det gör att bryta sig loss från en lämnare som inte går! Det gör mig ledsen, men kanske också får mig att känna mig lite mindre kass när det inte bara är jag som inte klarar det här…
Kram till er!
Nej, det är inte bara du som faller tillbaka. Våra känslor för männen finns kvar och när de då visar de sidor vi tycker så mycket om, så faller vi dit. De är vår trygghet, samtidigt som de är dessa män som tagit bort vår trygghet. Skumt! Jag tänkte så dubbelt. Dels att jag skulle suga ut det som var bra i vårt förhållande, då när vi fortfarande bodde tillsammans. Dels om han också upplevde allt som var bra med oss, skulle han vilja stanna. Men det ville han inte. Nu är det faktiskt jag som håller mer distans, berättar sällan någonting för honom, hör inte av mig, frågar ingenting om honom. Men, när jag gör det ser jag, eller hör, att han blir glad. Och då tänker jag att om han aldrig får se mig, höra mig, se det som var bra med mig, då glömmer han bort mig. Usch vad dubbelt allt är!!
Håller också med dig i hur hemskt det är att vi är så många! Och hur många i min bekantskapskrets som har varit otrogna, blivit bedragna eller känner någon i samma situation. Hemskt!! Har faktiskt tänkt tanken om det är jag som är så fruktansvärt gammalmodig att jag tycker trohet är något viktigt i ett förhållande!!
Avslutar med något bra, som vi också har gemensamt många här inne på forumet. Alla människor, våra vänner, som ställer upp, som finns där. Med öron som lyssnar, famnar som kramar, bilar att låna ut, eller sängplats när man inte orkar vara hemma. Eller som ringer och drar med en på kul, för att jag ska få komma bort, tänka på annat. Hädanefter ska jag alltid ställa upp för mina vänner, även om jag inte orkar det fullt ut nu.
Och ni härinne, ni är riktiga vänner även om vi aldrig träffats…
HoH@ Du kan mer än du tror, det är svårt! Många är vi som sitter i samma båt men det är våra lämnares förluster. Människan är ett odjur ibland och det sårar djupt att bli illa behandlad av den person man lagt all sin tillit till. Du fixar det här, ingen tvekan om det. Det är jobbigt och slitigt men inte fan ska de vinna. Vi är bäst! Kramar
Ångest är mitt ovälkomna sällskap ikväll!
Har gett mig själv alldeles för mycket tid att tänka! På allt! Och massor av annat praktiskt pockar på runt om! “Hur uppfattades det?” “Vad menades?” “Vad tycker alla?”…osv!
Destruktivt! Osorterat!
Ångest! Tänk när man använde det ordet “på skämt”, när man bara var lite stressad…Önskar jag inte visste vad riktigt ångest var!! Förstår det där med att man inte orkar med allt praktiskt. Man skulle bara vilja att någon kom och tog över. Sen det där med vad andra tror, tycker och tänker, det funderar jag mycket på också. Men till saken hör att andra nog inte funderar så mycket, de har nog med sig själva. Det är en sak jag jobbar mycket på, att inte bry mig så mycket om vad andra tycker. Det jag tycker är fruktansvärt jobbigt det är när folk vet saker om mig som jag inte vet om själv, eller inte vet om att de vet. Men samtidigt, jag kan inte göra något åt det. Jag kan bara göra något åt mig själv!
Hoppas ångesten släppte och att du fick sova i natt.
Kram
Det går väldigt mycket upp och ner här! Jag ser att jag ändå faktiskt har tagit tag i mitt liv och att stegen framåt ändå är fler än de bakåt! Är så skönt att påminna mig om det, särskilt när min “ballast” i form av x fortfarande finns där! Jag jobbar på att bygga upp mig själv! Men jag är rätt skör! Drabbas av sådan enorm sorg!
Min x-man är så himla mycket svagare än hur jag sett honom tidigare i livet!
Jag har sett det som att “vi” jobbat på varandra! Men det är bara jag som jobbat! Ju mer jag förändrade, ju mer jag försökte, desto mer tog han för givet!
Han tar fortfarande för givet! Mitt moraliska stöd t ex! Det har han svårt att klara sig utan och det söker han fortfarande hos mig! Och jag är så jäkla van att vara det! Och har nog trott att han behövts där för att JAG skulle klara MIG! Att ändra den känslan är tung! Det enda han gör, och nog gjort många år, är dra ner mig och hålla tillbaka mig! Det har jag låtit honom göra och gör delvis fortfarande för jag har inte trott och tror ännu inte fullt ut på min inneboende kraft att klara mig! Det är egentligen inte så konstigt att han tog de steg han gjorde! Ju mer jag anpassade, förändrade, osv, ju mer sökte han fel, tolkade han till min nackdel, mm. Och i grund och botten är han rätt svag!
Denna skilsmässa kommer på lång sikt göra att jag blir mer fri och får ett flexiblare liv! Att jag tar tag i att hitta mig själv, hitta min inre styrka, som jag egentligen vet är där, men som behöver lite hjälp på traven. Det är bra! Det ser jag (idag…inte igår, inte helgen som gick, men idag)
