Just nu är livet en enorm strävan!
Idag består den även av ångest!
Försöker få ihop jobb, plugg, ekonomi… Jag GÖR framsteg, klarar uppgifter, ändå ser jag mest det jag inte klarar, inte uppnår, osv! Ibland, som idag, väller uppgivenheten över mig! Tankar om att barnen ändå har det bättre hos sin pappa, verkar trivas bättre där, varför låter jag dom inte bara få bo där? Tonåringar som spelar på och spelar ut känslor! Vissa dagar, som idag, när det känns som att vardagen är överhopad av deadlines, stress och ångest! Då ifrågasätter jag hela mig!
Jag är medveten om att det låter lite mörkt! Borde summera allt jag gör och klarar lika väl som vad jag har kvar och måste göra! För just nu känns det som jag trampar runt i kvicksand!
Usch vad hemskt. Känner igen känslan när det inte känns som om det går framåt. Eller när det dyker upp nya saker man inte räknat med…som gör att man åker bakåt igen. Min tonårsdotter mår inte bra av att vi ska flytta. Hon tycker på något sätt att det är mitt fel och då och då kommer det hemska utbrott (senast igår) där jag är världens sämsta mamma och att hon aldrig ska flytta med mig till lägenheten utan bara bo hos pappa. Och hon vet exakt var hon ska trycka för att få mig att må dåligt, började faktiskt gråta igår…
Men, våra barn tycker om oss, behöver oss! Det är bara så jobbigt att kämpa i motvind hela tiden.
Hoppas idag är en bättre dag och att du ser lite ljus…Du fixar det här! Jobb, plugg! Du kan!!!
Kramar
Vilken resa man gör!
Under en lång tid har jag studerat mig själv lite på avstånd. Inga stora gester. Valt hur och på vad jag reagerat. När jag reagerat har jag försökt hålla det för mig själv alternativt delat med mina nära. Mitt x har liksom fått finnas där. Jag har låtit det vara, för att kunna fundera och förstå. Vem är jag? Varför accepterar jag att mitt x ljuger och dubbelspelar? Vad är jag beroende av? Varför? Parallellt med att försöka behålla lugnet har jag kämpat med mina studier i kombination med jobbet. Steg för steg.
Det börjar dyka upp svar! Och jag börjar tröttna! Jag har varit beroende av nån slags trygghet. Men inget jag fått har varit tryggt. När jag behövt mitt x har han inte funnits där. Och jag är inte längre förvånad, eller blir inte ens så himla förtvivlad längre, när jag “kommer på” att han dubbelspelar ännu.
Och jag har sakta börjat ta avstånd. Jag tycker fortfarande att det är svårt. Är ännu rädd för det definitiva. Men rör mig mot det. Inga stora gester! Å ena sidan! Å andra sidan försöker jag försätta mig i situationer (flirt på krogen t ex ;)) som gör att det känns omöjligt att tänka mig och x:et.
Och jag tar stora steg framåt med studierna! I våras kändes allt övermäktigt! Som att det bara inte skulle gå. Jobb hela min tjänst + halvtidsstudier. Som om inte det var nog hade jag dessutom rester från terminen innan. Ca 75% studier sammanlagt och 80% jobb. Nu har jag betat av de största delarna. “Lite” litteratur kvar, men det känns väldigt överkomligt förhållandevis. Det är inte mycket kvar innan jag är ikapp innan mitt sista år.
Tack gode Gud för att jag ska fortsätta min samtalskontakt. Det är så rätt! Jag ser att det är min chans! Det har redan ändrat mycket!
Farsineras av att vi kan hantera uppbrott och svek så himla olika. Skönt när man ser andra som verkar vara ute på andra sidan och lite till efter bara ett år. Bra att förstå hur och varför det kan ta längre tid. Det är väldigt skönt att se exempel där det tagit lång tid av olika anledningar, men att det också är ok. Det blir bra! Jag önskar så klart att jag hade sluppit dras in i denna vidriga limbo som jag tvingats sitta fast i. Men nu när jag varit där, och sakta tar mig ur, så har jag lite att lära om mig själv längs vägen.
(Kände att jag behövde skriva! Detta ingår i min dokumentation om min resa. Det känns som det liksom hänt något nu…jag vill troligen gå tillbaka och läsa om detta i framtiden, på samma sätt som jag nu läser bakåt. Känns som viktiga steg…små, men ändå steg)
Hej!! Vad härligt att få ett livstecken från dig och att höra att det går framåt. Att du kommer till insikt om dig själv framför allt, men också om ditt förhållande. Jag har inte skrivit här på ett tag eftersom jag inte kommit in på min gamla användare, så då gjorde jag till slut en ny…
Hinner inte skriva så mycket nu, men BRA att du jobbar med dig själv. Tror som du att den här dokumentationen är otroligt bra. Funderar på att skriva ut min tråd och ha den på papper. Ibland när jag läser blir jag så otroligt ledsen, sen kan jag se att jag tagit stora steg framåt, och det är bra.
Kram till dig från Lisan2 (samma Lisan som förut…;-))
Insåg precis när jag skrev här att idag är det precis 2 år sedan helvetet startade! Det är två år sedan han berättade att han mött en annan, haft en affär med henne under några månader, att han ville leva med henne och skiljas från mig. Jag vet ju vad det är för datum, men jag förknippade faktiskt inte dagen med detta! Fy fasen vad skönt! Svarade i en annan tråd, tänkte bakåt, och kom på. Inte långt ifrån att jag missade dagen helt!
Slåss fortfarande med vissa demoner, saker jag suttit fast i genom hela denna tid. Men idag går jag i terapi. När mina övriga relationer började gå åt skogen förstod jag att jag hade mer än bara en brusten relation att bearbeta. Det är så skönt att arbeta med sig själv! Detta är min chans i livet!
Mår bättre och bättre! Rasar ibland, men aldrig så djupt! Brottas fortfarande, men oftast är dét inte fullt så tungt!
“Hon” spelar allt mindre roll för hur jag mår! Men jag undrar iofs fortfarande vem fasen hon är!? Hon verkar vilja spela upp en bild utåt att hon och min exman är ett par, men idag vet jag att de inte är det! Det förhållandet gick åt helsike så det bara visslade om det för rätt länge sedan! Det faktumet gör hennes beteende så underligt och jag kan därför inte skapa mig en riktigt bra bild av vem hon är! Hon verkar psykiskt instabil! Vågar ändå vara trygg i att mina barn slipper henne och det är skönt och huvudsaken! Hoppas kunna släppa henne helt! Det är klart att det är skönt att jag inte mår dåligt av tanken på henne, men det bästa skulle ju vara om hon inte spelade någon roll alls. Är på väg, men undringarna jag skriver om här visar ju att hon inte är borta!
Har också bytt taktik med hjälp av terapin för hur jag ska tänka på min exman. Jag är inte klar där heller, men känner ju hur tankarna är helt annorlunda.
Men framför allt får jag hjälp med att se mina egna fördelar, styrkor och mitt eget värde. Jag ser på hur mina elationer med arbete, familj, mina barn och alla jag möter lite mer ur ett helhetsperspektiv. Jag förstår mig själv mer och varför jag gör som jag gör. Jag tycker mindre illa om mig själv och är på väg just nu emot att aplicera den känslan till fler sammanhang.
Vad härligt att höra att du klättrar uppåt och att du mår bättre! Tänk vad man lär sig mycket om sig själv och om alla sina relationer. Även om jag önskar att jag aldrig behövt vara med om detta, har jag lärt mig otroligt mycket!
Tänk också vad en annan människa kan påverka och hänga kvar så länge. Exet, såklart, men den andra.
Många kramar till dig!!!
Tack Lisan!
När livet var så vidrigt var det skönt att bl a du fanns här!
Som du säger, man önskar att man aldrig hade behövt hamna här! Jag hade gärna varit utan denna upplevelse. Min fd man uttrycker att han nog behövde denna livsläxa för att få upp ögonen för vad som är viktigt i livet, vem han är och hur han ser/sett på mig. Känns så himla typiskt bara att det är först när han förstört allt som han uppskattar den jag är och det vi hade! Det är min sorg idag! Och tröst kanske!?
Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin kommer våga gå in i ett nytt förhållande igen? Eller om jag vill det? Har blivit “uppvaktad”, men det skrämmer mig mest!
En ny tankevända (tror jag…läste min gamla tråd och allt låter väldigt lika. Har stampat länge på samma ställe)!
Går i terapi! Jättebra! Jag ställer mig just nu en fråga som inte riktigt är färdigformulerad. Jag tror att det är jag som under lång tid är den som har haft makten över situationen! Min exman har inte kunnat låta mig gå eftersom jag inte släppt honom! Min upplevelse har varit att han halar in mig! Har han ju gjort, men varför? För att jag velat det, är troligen svaret! Vill jag ha honom har jag honom…precis när jag vill, men då får jag ta den han är, inte min önskan, förhoppning och fantasi om den han är eller den jag vill att han ska vara. Det är i grunden jag som halat in honom! Är lite småtufft att fejsa!
Och varför har jag gjort det? För att jag trott att jag inte klarar mig utan honom! För att jag i grunden har en självbild av mig själv att vara svag, sämre än andra, inte duger, trots att jag presterar jättehögt! (En klassiker!) Är egentligen en riktig strävare som det därför brukar gå bra för! Folk gillar mig och tycker att jag kan mycket. Men det fattar inte jag! Jag ser så jäkla mycket ner på mig själv! Inte när jag formulerar orden så här så klart, men alltid i min vardag!
Försöker se mig själv i ögonen! Försöker se lite obekväma sanningar varvat med mina styrkor!
Uppenbart har det inte hjälpt att vända själv! Det vittnar min långa tråd om! Samma, samma! Jag får hjälp nu! Och då får jag syn på mer av mig än min kraschade relation!
Tog ett viktigt steg ikväll!
Har nästan lite tvångsmässigt sparat all kommunikation (sms) från det att allt började! Har nästan haft panik över att detta skulle kunna raderas! Har till och med sparat många “viktiga” kommunikationer som fotokopior.
Varför gjorde jag det? För att jag ville minnas och “bevisa” hur hemsk och elak han varit. Varvat med mycket kontaktsökande. Jag ville påminna mig själv, för att inte falla för honom. Jag ville kunna komma åt och göra “henne” riktigt jäkla illa…om jag ville!
Nu är varenda sms borta! Det är lite kvar som behöver städas bort i olika album, men allt av den här karaktären ska bort nu.
Denna kommunikation leder inte till något gott! Jag drar ner mig själv i ångest om jag nån gång tittar. Hoppas att jag aldrig går igenom allt igen! Och att inget sparas för eftervärlden! Det finns inte längre ett behov att uppfylla. Vad skulle det ge? Jag skulle fortsätta stampa, för alltid.
Dessa påminnelser innebär att man fjättras fast i smärta. Där vill jag inte vara.
Jag vill bygga positivt framåt. Låta bli attpåminna om olikasmärtan. Vara i lite i fokus på det som bygger. mer jämn harmoni med det onda. Där fokus är mot vad som känns bra!
Åh så glad jag blir över att se att du kommit så långt, så långt!
Jag märker själv att jag mår bra av att ha en inre dialog med mig själv.
Kanske är det också därför jag orkar vara kvar här utan att dra ner mig själv i kolgruvan genom att påminnas om livets jävligheter varje gång någon ny kommer hit? Jag kan idag ta fram känslorna av panik, suicidtankarna, all smärta när jag skriver för att sedan tala om för mig själv att “det var då. Han älskar dig. Du älskar honom. Inget blir bättre av att ältas.”.
Jag tror att vi är på samma ställe; “Framtiden” tror jag att stället heter?! Granne med “Nuet”.
Kärlek!
Vad underbart att läsa dina tankar HoH! Att du kommit så långt!! Jag har nog släppt mitt X, men sms, chatt osv är kvar… Varför?? Vet inte. Kanske dags att radera allt… Det jag skrivit här har jag dock kvar. Tror det är viktigt för att se hur långt vi kommit, faktiskt!!
Vad härligt det låter, det du skriver AII, vi är i framtiden, NUET!! Vi har börjat leva och vi har det bra, eller bättre. Och vi kommer att få det bra!!
Kram
Att låta sig själv bli så illa behandlad och ändå stanna kvar, kämpa och hoppas är förenat med oerhört mycket skuld och skam. Skulden och skammen står i vägen för att komma åt orsaken till att man inte går eller kör ner hälarna i marken från början. Det blir en ond cirkel! I den onda cirkeln har jag snurrat länge, alldeles för länge.
Vilken tur att jag hunnit komma en bit ändå med bearbetningen av mina känslor för min exman nu när en “ny” sanning exploderade i mitt ansikte. Det är inte trevligt när det smäller, men det känns som jag rätt fort kommer fånga in mig själv dit jag hunnit. Mina nya strategier går att slå på! Fick testa de nya strategierna i skarpt läge! Lite väl skarpt läge kan jag tycka! Jag hade helst velat ha varit lite mindre lurad än vad det visat sig att jag har blivit…länge, men det faktumet kommer inte dra med mig ner i djupet igen!
Min exman har visat sig vara en större ärkeskit än vad jag redan listat ut!
Just nu, så här en tisdagsnatt, sörjer jag att jag belastat mina barn och mina nära genom min långa process. Jag inser att jag kanske inte hade förmågan att slita mig ur tidigare, men det gör ont att de fått stå ut så länge med min sorg. Att jag vänder och vrider och alltid ska se det positiva i allt har ju den jobbiga baksidan att det blir lättare att utnyttja mig i min vilja att göra gott.
Hoh,
Jag beundrar din styrka. Jag är ju ganska ny här men har läst din tråd om och om igen och den får mig att hoppas att även jag till slut kan komma ut på andra sidan även om det känns nattsvart just nu. Mycket av det jag går igenom nu har du också varit med om, precis som så många andra här.
Ofta kommer jag på mig själv med att tänka att just i mitt fall skulle det kunna bli annorlunda. Jag klänger mig fast i hoppet som mitt ex portionerar ut i små små doser. Han säger att han vill jobba på vår relation, att han tänker att det skulle kunna lösa sig men samtidigt är han förälskad i någon annan och tydligen inte beredd att släppa taget om den förälskelsen. Jag låter mig halas in, går på hans lögner och sliriga sätt för jag är inte där att jag vill gå vidare utan honom…än. Jag är så fast i drömmen om det liv som jag trodde var mitt liv och som jag trodde att han också ville ha, med nybildad familj och livet framför oss.
Att läsa din historia tar mig tillbaka till verkligheten. Jag önskar jag kunde snabbspola mig igenom min egen, släcka hoppet och bryta men det verkar vara en process som inte går att gena igenom, oavsett vart man befinner sig i den. Alla måste igenom den och det tar helt enkelt den tid det tar, för att vara lite banal. Trots att jag inte alls kommit så långt kan jag också känna skuld och skam inför min egen oförmåga att slita mig loss. Som du säger så kan ens positiva tänkande kännas som en belastning när andra drar nytta av och missbrukar det. Jag hoppas ändå att dessa egenskaper inte enbart är av ondo utan också kan bli betydelsefulla för att komma ut starkare och för att till slut må bra igen.
Ännu en lögn alltså, eller en sanning hur man nu ska se på saken… Det behövde du inte HoH!! Känns ändå som om du är starkare nu, det märks på hur du skriver. Tänk att jag alltid tänkt att jag ska vara snäll och tro det bästa om folk. Och oj, vad det fick mig att bli trampad på! Hur kan den man varit närmast utnyttja det så oerhört!! Hoppas detta sista fall inte drar ner dig och att du fortsätter din väg uppåt.
Kram
Tack Morran och Lisan!
Det stämmer Lisan! Det är på ett annat sätt nu! Det är rätt bra att jag “rasar” just nu! Jag går ju i terapi, vilket innebär att jag/min terapeut har något att jobba med! Jag har ju suttit fast i exakt dessa reaktioner så länge nu! Inget var ju egentligen annorlunda bara för att jag inte kunde se alla delar en vecka tillbaka. Hittar snabbare till utgångsläget igen! Försöker sortera i känslorna istället! Det går visserligen inte av sig själv, men jag ser mig själv göra detta, om jag tittar lite utifrån.
Morran, förstår så väl känslan av att vilja spola framåt! Har sagt det sååååå många gånger! Skam och skuld fanns där i princip redan från början! Skämdes nåt så oerhört över att inte kunna bemästra känslorna och ta avstånd när han sökte kontakt! Fast just nu känner jag nog mer en inre ro i att ge mig tid! Det gör lite ont ibland, men ofta är livet helt ok, faktiskt! Har inte bråttom till något!
Jag tror faktiskt att det är skam och skuld som driver mitt ex också! Han sitter fast där han är i ett väldigt destruktivt beteende för att han flyr. Han klarar inte att ta ansvar för en enda konsekvens. Varken åt ena eller andra hållet! Är faktiskt orolig om jag ska vara ärlig! Jag kommer resa mig och klara mig! Det är nog värre med honom, som det ser ut nu i vilket fall!
Skickar dig en kram!
1 gillning
Det verkar som att varje gång som jag ska ta ett lite större steg framåt i min process så måste jag rasa bakåt en en sväng först. När jag rasar bakåt så tror jag alltid att jag aldrig kommer någon vart, att jag stampar på samma fläck, att jag är den mest patetiska som sitter fast i det här! Sedan händer något!
Jag är medveten om att jag lika gärna kan hamna i den där hopplösa känslan imorgon igen, men just nu känns det så himla bra! Känns som jag börjar få grepp om vad mitt beroende av mitt ex egentligen handlat om! Och jag börjar få känslan av att jag kommer lämna en rejäl ballast bakom mig när jag nu gör mig fri från min exman. Det är nästan så att jag skulle kunna säga att han gjort mig en tjänst när han bedragit och svikit, för han har därmed gjort det omöjligt för mig att kunna respektera och på riktigt älska honom igen! Det kanske var det jag behövde för att resa mig från en man som egentligen inte passar mig så bra! Jag kommer inte gå så långt att säga att han/jag slösat bort mitt liv till idag. Så är det inte! Jag är både glad och tacksam för allt fint vi haft! Jag har mina barn som är helt underbara tillsammans med honom! Och jag tänker inte och vill inte vara bitter för det. Men det ska bli så skönt att få leva framåt utan honom!
1 gillning
I år firade jag min första jul utan mina barn sedan den dagen de föddes! Och det har gått sååå mycket bättre än jag någonsin hade kunnat ana. Har sörjt och oroat mig i nästan ett år. Förra året var mitt, så jag har vetat sedan dess att det skulle vara jag som skulle vara utan dem i år!
Jag vet att barnen haft en fin jul hos mina fd svärföräldrar och mitt x och för mig blev julen riktigt riktigt fin med släkten på min mammas sida. Sörjde inte ett ögonblick under julaftonen utan njöt av sällskapet av mina fina syskon, kusiner, morbröder och mormor. Trots att inte mina barn var med kändes livet rikt och jag vet att de haft det bra utan mig.
Livet löser sig hela tiden! Människor finns där! Jag klarar mig själv! Jag är stark! Jag kan! Ibland glömmer jag allt detta! Alldeles för ofta inbillar jag mig att jag är svagare eller sämre än andra! Och att min överlevnad hänger på mitt x! Det är så dumt och stämmer så dåligt!
1 gillning
Vad härligt att du fick en bra jul utan barnen. Jag hade dem i år och oroar mig, precis som du gjorde, redan för hur förra året ska bli. Dumt. Det är ett helt år dit. Vad som helst kan hända. Kanske firar jag med min fina familj, syskon, syskonbarn, mamma, kanske åker jag utomlands och bara sitter i solen och sippar på drinkar, kanske är jag nykär och dricker glögg i skenet av julgranen, kanske är jag med barnen iaf… Vem vet.
Det märks på dina inlägg att du är sååå mycket starkare nu och det gläder mig. Många julkramar till dig!!
1 gillning
Att stå ut och stå fast och att identifiera mönstret för att inte åka dit igen, det är vad som präglar denna fas i min process.
Det är väldigt lätt att mitt tankemönster halkar in i gamla banor. Det är lätt att inte märka att beteenden återupprepas. Och när det gör ont i hjärtat på det gamla vanliga sättet är det lätt att vilja söka sig till “tryggheten”. Men har jag nu valt att resa mig upp ur det här så ska jag banne mig hålla fast vid min väg! Nu får det fan vara bra!
Jag må ha svårt att sluta älska mitt x, men jag älskar honom inte för att han har varit stödjande och förstående, det har han sällan varit utan de uppoffringar som krävts för min skull har stönats över och mina val har varit fel. Jag älskar honom inte för att han har så sunda värderingar, de har har alltid varit en kompromiss. Jag älskar honom inte för att han är trygg, det har jag bara inbillat mig att han har varit där jag haft svårt att se att han varit allt annat än trygg. Jag älskar honom inte för att han respekterat mig för precis den jag är, det har han bara delvis gjort där jag ständigt fått fightas om att få utrymme. Det är inte heller för att han alltid är så ärlig som jag älskat honom. Han har nog aldrig varit ärlig! Lika väl som hans nuvarande förhållande är en kompromiss som han egentligen inte vill vara i och lika väl som hon inte har en aning om att det är just så. Lika mycket var det min verklighet en gång i tiden! Även om jag idag höjs till skyarna av mitt ex, som den perfekta partnern, som är vackrast, snyggast, bäst, omtänksammast och klokast så var jag inte det när det var vi. Jag vill inte dit igen!
Min exman försöker åter igen etablera nån slags kontakt på det gamla vanliga sättet. Är generös, oroar sig över praktiska ting kring mig, vill fixa och hjälpa, ge mig saker, vill småprata och vara min vän. Men det är som vanligt ett sätt att kila in en fot i mitt privata med förhoppning att få behålla så mycket som möjligt av mig, utan att för den skull förändra något själv. Detta har lyckats förr med förödande konsekvenser för mig. Skulle jag tillåta det är det kört igen. Är så glad att jag identifierar mönstret och att jag då känner att jag absolut inte vill och att jag då sätter upp tydliga gränser mot detta.
Tack gode Gud för min terapi!
Jag tror att jag låter stark i detta inlägg, men jag känner mig liten, svag och för djävlig. Försöker samla ihop kraft och styrka att leva framåt! Och behöver nog hitta sätt att lyfta mig själv ur detta känsloläge! Fast jag ÄR stark! Också! Parallellt med denna kris lyfter jag samtidigt mig själv, arbetar och kämpar mig igenom en tuff utbildning. Inget är svart eller vitt! Man är svag och stark samtidigt!