Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

En till!

Har hängt här ett litet tag! Inte läst allt, men tillräckligt för att inse att jag är allt annat än ensam! Det är sorgligt!

Orkar inte skriva om alla detaljer här och nu, de kanske kommer allt eftersom, men i stora drag…
I oktober släpptes bomben! Min man ville skiljas eftersom han träffat en ny. Detta kom från ingenstans i min värld. Vi hade det bra…något som jag senare fått bekräftat vid flera tillfällen även från mitt blivande ex.

Därefter har en tid följt av ånger, velande och dubbelspel. Han ville både ha kvar mig, men ville/kunde inte släppa sitt nya. Jo, en tid avslutade han henne, men inte så ofta som han sagt till mig.

Under vårterminen har det fortsatt svänga. Det blev krångel med den lägenhet han trodde han fått, så han bröt ihop och välkomnades att bo hos flickvännen. En vecka efter att han flyttade dit började han bearbeta mig och ville det skulle vara vi. Storgrät hos familjeteapeut, sa att han insåg vad han sumpat, skulle aldrig svika osv. Detta framförde han väldigt övertygande, och jag övertygades, men ville inte avbryta separationen för det. Kände att vägen tillbaka till varandra skulle vara lång, om det skulle gå. Men ville han visa och kämpa så. Fast streg 1 var ju att avsluta med flickvän och flytta ut därifrån. Det var tydligen väldigt svårt. Ringde eller kom till mig varje dag för att ladda inför att åka dit och avsluta. Åkte dit och pepprade mig med sms om hur rädd han var och hur svårt det var tillsammans med massor av meddelanden om hur han absolut inte skulle svika.

Allt slutade med att han bröt ihop igen. Lyckades inte göra slut. Mitt förtroende och min tillit var iofs rejält naggat. Det kände han och jag tror han helt enkelt blev rädd för att bli själv. Så en vändning kom. Med orden “nu packar jag hos henne, vi ses i kväll! Eller så gör jag inte det, hej då…eller, vi kanske ses, jag får se”, gick han. Hon fick aldrig veta att “det varit vi”! Förstod det som att hon tror att vi råkat hamna i säng en gång och har tydligen väldigt ont av det. Med andra ord, deras relation börjar med en rejäl otrohetsaffär bakom hennes rygg.

Mönstret fortsätter! Han flyttade ut sina saker härifrån, även om han inte fått med sig allt. Visar på sociala nätverk upp i sin nya relationsstatus att det är dom, men kommer bakom hennes rygg till mig och vill att det ska vara vi. Men eftersom det är ett mönster som hållit på ett tag så vet jag ju att han Inte vill ha mig när han fått mig. Och om jag släpper in honom så dröjer det inte länge innan han vänder mig ryggen och jag knäcker ihop. Att jag är ledsen och “behövande” verkar vara något som han mår bra av. Då kan han komma och få lite mys i sängen, krama och köra med mig som han vill. Sedan när jag reser mig och börjar vända mig bort börjar han hala in mig igen!

Det gäller med andra ord att inte låta honom hala in mig… Att sätta gränser när han är så gränslös. Det är vad ag jobbar på nu.

3 gillningar

herregud det är som att läsa om min situation, i princip så här hade jag det under ett helt år, från feb 2010 till nyår 2011. Samma sätt att hantera det på och han har gjort precis samma saker. Fy vad det var jobbigt, jag riktigt ryser nu när jag läser det du skriver… Mitt x var också så att så fort jag visade att jag behövde honom så blev han kaxig och ville inte ha mig, när jag vände honom ryggen så dög jag igen och han lovade mig guld och gröna skogar. Så här höll vi på hur länge som helst för jag älskade honom fortfarande och ville fortsätta. Men han lekte med mig såtillvida att han kunde bara inte släppa den nya, hon var för intressant och han var villig att offra hela sitt äktenskap för att han skulle få henne.
Vårt resultat så här ett par år efteråt är att jag inte vill ha kontakt med honom alls och två av barnen vägrar prata med honom. Så han har förlorat sina barn men är säkert lyckligt förlovad och vi i hans gamla familj är ett minne blott… suck :frowning:
Välkommen hit förresten, du har kommit helt rätt! /GG

Välkommen hit Hoh
Så länge man lever i limbo, så är det jättesvårt att komma vidare och kunna må bra en dag.
Man får hopp ena dagen och nästa dag ligger man på botten i kolgruvan och vet inte hur man ska överleva detta.
Ta hand om dig och försök fokusera på vad du vill och kan acceptera.

1 gillning

Tack för välkomnandena!
Sorgligt att fler vet vad jag pratar om! :frowning:
Jag hade vid det här laget kommit mycket längre i min process igenom skilsmässan om jag sluppit denna katt och råtta-lek. Varje gång jag kämpar mig upp dras jag ner igen!
Fast det allra sista har jag tagit ett par riktigt viktiga och stora steg! Dels har jag en alldeles underbar syster som kom hit och hjälpte mig “städa ut” min man. Jag hade ALDRIG klarat det på egen hand! Aldrig! Men med hjälp av henne fick jag packat ner allt som stod kvar från honom efter flyttlasset och allt skräp vi hunnit samla på oss som han uppenbart inte ville ha, men som låg i vägen för att kunna få ordning, blev bortsorterat och slängt/bortskänkt. Dessutom hittade vi nya platser för olika saker och gjorde Blocket-inköp och ikea-besök. Min hem blev i och med det mitt!!! För varje dag syrran var här lättade det! Jag började kunna se klarare! Min framtid blev visuell och konkret! Det var ett oerhört viktigt steg att ta!
Det hjälpte mig också att i den samtalskontakt jag har kunna se ännu tydligare hur beroende jag är av honom. Jag fick klart för mig att trots att jag ju vet och är helt säker på att min snart ex-man gör mig otroligt illa, att jag skadar mig själv när jag släpper in honom på livet, att jag är säker på att jag aldrig vill att det ska vara jag och han igen och att jag vet att mönstret kommer återupprepa sig om jag låter honom komma mig in på livet, så kan jag inte mota bort honom. Samtalskontakten liknade det vid en alkoholist. Trots att man vet att det inte går och att det skadar kan man inte motstå när det bjuds, om man inte i förväg samlat argument och handlingsplan för hur man ska säga och bemöta! Jag fick också upp ögonen för att det är mig han kommer kräla tillbaka till om det tar slut med flickvännen. Jag måste innan veta vad jag vill och hur jag ska göra då, så att jag inte hamnar i samma soppa igen.
Min snart ex är väldigt kontaktsökande! Det är som att han fortfarande vill ha mitt godkännande i allt han gör. Han säger precis det han tänker, helt osållat! Senaste 1 ½ dygnet har han skällt ut mig, ångrat och krälat, berättat hur kåt han blev på jobbet när han tänkte på sista gången vi hade sex, berättat nya flickvännens arbetstider, beskrivit hur oerhört mycket han ångrat otroheten och hur han insett att han förstört allt, tänkt på mig när han kände lukt av sköljmedel och slutligen att han berättat för barnen att de ska få träffa hans flickvän om 1 vecka.
Det sistnämnda fick mig så klart att explodera inombords…av sorg och förvirring. Men det vände snabbt! Mycket på grund av de senaste insikterna. Svarade dels att jag ju tycker det är oerhört osmidigt att han introducerar ny flickvän, särskilt som barnen vet att vi varit ett par så sent som för 1½ månad sedan, vilket inte flickvännen vet. Men sa också att det ju är hans ansvar! Fyllde i att han inte har anmälningsplikt till mig vad gäller flickvänsintroduktion eller möbelinköp till sin nya lägenhet. Fast framför allt svarade jag att alla de olika meddelanden han skickat och samtalen han ringt sammantaget känns som terror. Att han måste fundera över vilka gränser som bör finnas när han hör av sig.
Hans svar var att han är “fucked up” och att han verkligen ångrar! Min svar på det var att, ja han är fucked up, och att han måste sluta dra in mig i sitt liv hela tiden.
Åååååh! Så skönt! Är riktigt stolt över mig själv och hur jag skötte det hela! :slight_smile: Hade så svårt att be honom hålla avstånd. Kändes så slutgiltigt! Men nu känns det skönt!

1 gillning

men herrejösses vilken soppa :frowning: han är verkligen upp och ner verkar det som…

jag tolkar det som att ni har/hade ett mer fysiskt förhållande med mycket sex? han verkar vilja ha det på fler ställen i så fall… så var det för mig, han kunde inte låta bli den nya men ville hålla kvar mig sexuellt, var väl skönt att ha två kvinnor på en gång, vad vet jag… Men vi har haft ett väldigt fysiskt förhållande kanske mer än på det mentala djupet vilket gjorde att vi antagligen båda två hade oerhört svårt att släppa den andra. Passionen var kvar på något konstigt sätt och man måste avvänjas. Vilket jag nu har gjort efter flera år men det är inte lätt…

Skönt att du säger ifrån nu, du måste nog det, annars äter han upp dig!!

Jo, du har rätt GG! Sex och passion har varit en stor del och bov i detta! Både innan och senare! Degraderad från fru till älskarinna…med en stor fet otrohetsaffär mot sin nya!
Det har inte bara handlat om sex iofs! Jag tror att han även är “van” och känner sig trygg i detta! Han vågar vara sig själv Gent emot mig åt alla håll och då är han det också! Ilska, sorg, förvirring, rådlös, osv! Jag får uppfattningen att han inte riktigt klarar att vara sig själv och säga vad han tycker och vill till sin nya! Där är det mest kärleksgosegos, och det har också blivit tydligt att hon ställer en massa krav som inte han klarar att förhålla sig till! Då kan jag få en känga av det!
Nej, detta är inte ok längre! Det är hans problem att lösa! Iom tömd bostad känns det som att jag lättare kan hålla distans! Det finns inte längre anledning för honom att komma och “hjälpa” och “fixa” och “packa”. Inga anledningar att nästla sig in med andra ord! :slight_smile:

förstod det, precis samma som vi, exakt så hade vi också det. Mitt x var otrogen mot sin nya ett antal gånger och hon fick reda på det men verkar inte bry sig, han har väl hävdat att jag hade en pistol mot hans tinning för att vi skulle ha sex eller att han blev tvingad på något sätt. Hon köpte det han sa i alla fall…
Jag har också fått hans allt, ilska, sorg etc. Det blev oerhört tröttsamt att han ändå träffade henne men ville ha kvar sitt gamla liv, jag orkade inte ha det så så det var jag som till slut fick fösa ut honom ur mitt liv för annars hade han kanske kunnat fortsätta länge till, vad vet jag :slight_smile:

Så det är verkligen inte OK längre, det är hans problem att lösa, han kan inte få ha kvar dig samtidigt som han har den nya kvinnan. Konstigt att de ens vill ha det så men tryggheten och vanan är stark för dem och vi känner dem bäst. De blir nästan som våra barn istället för jämlikar på något läskigt sätt…

Bra att du är stark mot honom, en av er måste vara stark :cool:

Känns så sorgligt att jag fallit in i ett mönster med misstag som andra redan gjort! :confused: Är dels besviken på mig själv, men känner också att jag behöver “förlåta” mig själv för att ha tillåtit detta! Hade aldrig trott om mig själv att just jag skulle kunna låta någon behandla mig på detta sätt! Jag brukar räknas som, och har väl sett mig själv som, en stark person med rak rygg osv.

Det här med att man nästan blir som en förälder tycker jag stämmer. Han har velat bolla allt med mig. Vill ha mina råd, vill ha mitt godkännande. Men det blir ju absurt om jag ska ok:a heminredning hos honom eller tidpunkt för introduktion av flickvän.

Han söker fortfarande kontakt. Idag var andra gången på 2 dagar som jag fick säga åt honom att han måste sluta höra av sig till mig när det inte rör rent praktiska saker eller barnen. Han hittar hela tiden anledningar! Idag tipsade han mig via sms om en film med mycket möbler i inredningsstil som jag gillar. Vill han ta upp något som vi faktiskt bör prata om så ringer han, vill prata på.

Måste stå fast i att ha bestämt mig för att hålla undan honom. Det gör ont! Jag ville ju inte ens detta och så är jag tvingad att ta defensivt beslut om att avbryta kontakt?! Fast å andra sidan! Om jag nu står fast vid detta så har jag i och för sig ett ganska gott övertag på något sätt! Han vill ha mig! Han behöver mig! Men jag vill inte ha honom! Det kanske jag ska vända till positiva tankar i stället? Kan det ibland, men ibland går det bara inte!

Är du helt hundra på att du inte vill ha honom? Det tog mig jättelång tid att känna så, till och med idag flera år senare så kan jag undra om jag är färdig med honom el om jag fortfarande har känslor. Men han vill inte ha mig då han vill ha denna nya istället så då är det bäst att släppa allt, lägga ner honom helt enkelt. Men jädrar vad svårt det har varit :frowning:

Eller är det så att du vill ha honom tillbaka men vet att ert förhållande aldrig går att reparera? så var det för mig (och så klart exet ville inte ha mig tillbaka heller) även om han nu skulle velat komma tillbaka så visste jag att det inte skulle gå att reparera.

— Begin quote from brutenotrasig;44060

Eller är det så att du vill ha honom tillbaka men vet att ert förhållande aldrig går att reparera? så var det för mig (och så klart exet ville inte ha mig tillbaka heller) även om han nu skulle velat komma tillbaka så visste jag att det inte skulle gå att reparera.

— End quote

Precis så är det!
Jag är dessutom helt säker på att han ångrar och önskar att han kunde spola tillbaka tiden! Men sista vändan trasade sönder allt! Min tillit är verkligen noll, noll, noll! Och han klarar inte att riskera att bli ensam! Då satsar han hellre på henne…och drömmer om mig!
Jag hoppar hellre av karusellen än att brytas ner värre än det redan är! För han kommer aldrig klara att kompensera på alla sätt som krävs! Det vet jag dess värre!

Känns igen, man har svårt att släppa men vet innerst inne att det är kört. För mycket har hänt, för mycket har sagts. Mitt x drömmer inte om mig längre, när han väl gick på riktigt så var vi över. Nu är det bara den nya som gäller…

Han var här!
Jag har alltid varit en husvagnsmotståndare, men lyckades för några år sedan övertalas! Vi har haft några superfina resor! Tidig vår till öde campingar vid havet, höstmarknad, skumpat runt genom Europa ner till Medelhavet… Idag hämtade han ut husvagnen eftersom den ska säljas! den står hemma hos mig! Han var ledsen och grät! Jag grät! Det är över!
Sista dagarna ringer och messar han mer än vad som krävs om än det ena, än det andra! Han vill göra sig ärenden! Vill att vi ska umgås! Det går ju inte! Önskar han kunde hålla sig borta…helt! Jag knäcker ihop och får inte ur honom ur tanken! Håller han sig undan går det bättre! Han måste ur mitt system!

Är så himla ledsen! Vill inte vara här! Kämpar mot ångest och mina impulser att vilja be honom vara här och finnas för mig! Han skulle komma! Han mår också dåligt! Men för honom väger rädslan att bli själv tyngre! Därför släpper han inte henne, men han vill samtidigt ha mig precis som vanligt! I förrgår uttryckte han till och med svartsjuka då han började misstänka att jag träffat någon??!! Hela situationen är så sjuk! Han ska ha två kvinnor medans jag inte släpps fri!

Agnes - release me är så himla träffande för min situation! [video=youtube_share;0G7eDpMGe1k]http://youtu.be/0G7eDpMGe1k[/video]

Det där är så konstigt. Hur de inte vill släppa taget men ändå inte vill ha en? Tror de vill ha tryggheten med det gamla och helst skulle vilja köra dubbelt. Undrar hur länge mitt x hade tänkt sig att ha två kvinnor samtidigt om jag inte kommit på honom? Det verkar ju gå hur bra som helst :frowning:

Ja lustigt det där.min x fru tyckte vi skulle ha en bättre relation.Jag sa att det är jag som bestämmer om vi ska ha en relation överhuvetaget och när.Men har fått mail sms samtal ja allt.Hon vill ha saker låna saker jag har sagt att hon kan smsa om det är något vill inte ha med henne att göra.Tyvär har man barn med människan så lite kontakt måste vi ha men sms duger bra.Det är så skönt när hon inte hör av sig.jag mår så mycket bättre då.Känner ofta att jag ångrar att jag skaffade barn med henne men ångrar inte mina barn.

— Begin quote from Gissegisse;44138

Det där är så konstigt. Hur de inte vill släppa taget men ändå inte vill ha en? Tror de vill ha tryggheten med det gamla och helst skulle vilja köra dubbelt. Undrar hur länge mitt x hade tänkt sig att ha två kvinnor samtidigt om jag inte kommit på honom? Det verkar ju gå hur bra som helst :frowning:

— End quote

Dito GG, exakt detta beskriver även hur det varit (är!!) för mig :frowning:

Stb så hade jag det också rätt länge, de blir nästan klängiga, skumt! Visst mår man bättre när man slipper ha med dem att göra, tyvärr måste!! man bryta kontakten med dem på ett sätt för man överlever inte annars… :frowning:

Morgonångest!
Vill inte vara med! :frowning:

Har precis kommit till en insikt som börjar landa allt djupare i mig!

Min x-man vill inte släppa taget! Han hör av sig på ett vänskapligt sätt, hör av sig om ärenden förtäckta att handla om barnen eller annat praktiskt. Får mig att känna att jag är speciell för honom genom att både säga och visa det. Detta har gjort att jag sitter fast! Att sorgen inte avtar! Att såren rivs upp om och om igen…för han kommer inte ändra sig, för han vet att vi är körda men vill ändå ha mig kvar…när det passar! Och han är livrädd för att riskera ensamhet! Nu är det å andra sidan alternativet om den nya flamman inte funkar, men ändå…

Oavsett…

Jag börjar känna att detta tillstånd hos mig kan äventyra min relation med barnen! De orkar inte längre med att jag går omkring och är ledsen och inte orkar saker! Framför allt ena barnet, som mycket väl vet att det är pappa som är orsak till hela denna soppa och som också vet vems skulden är och varför. Det har börjat spela mindre roll för barnen och pappa som har lättare för att lägga locket på, låssas som inget och gå omkring och till synes verka cool när han egentligen går sönder på insidan, har börjat ses som lite favorit.
Hur ont gör inte det?!

Så! Det börjar nog bli dags att ta kontroll över hur jag mår och vad jag utsätts för/låter mig utsättas för FÖR BARNENS SKULL! Han får ge fan i att höra av sig hit och dit! Denna veckan när jag haft barnen och han haft fullt upp med flickvän hör han inte av sig, men av erfarenhet ändras det nu från helgen och framåt. Då är jag ensam och sårbarare, då störs han inte av sin nya när de har barnveckor…och då är det nog bra att ha bestämt sig för hur jag vill ha det! Minimal kontakt på alla sätt! När det handlat om att jag haft svårt att motstå att bli bekräftad, sedd, få svar, osv, för MIN skull så behöver fokus vara barnen och vår relation. Det är SÅ MYCKET VIKTIGARE!

När funderingar kommer kring hur kränkt jag känner mig av att hon ens finns i bilden, vad han känner för henne, att hon inte har en aning om att han kommit tillbaka till mig i den utsträckning han gjort och att hon inte känner till hur otrogen han varit mot henne så undrar jag om jag inte ska fokusera på ansvar! Jag har ansvar över mig, han har ansvar för sig, sin relation och konsekvenser av sitt handlande och hon har ansvar för sig och sitt sätt att inleda deras relation, trots att hon (och han)har så jädra bråttom att blanda in mina barn!

Om jag tar ansvar för att informera om otrohet så kommer jag också tvingas ta ansvar för konsekvenserna av vad han gjort. Det sistnämnda vill jag absolut inte. Vad hon vet och inte vet är hans ansvar! Och ska vara hans ansvar! Att hans lögner finns där och äter upp deras relation är inget jag egentligen har med att göra…alls! Jag vill inte ha med det att göra…trots att det innan varit så lockande att hämnas och klämma till dem… Och det är FÖR BARNENS SKULL jag ska vända på detta sätt i tanken! För mitt fokus ska vara jag…inte dom!

Tror ni jag klarar det?