Har hängt här ett litet tag! Inte läst allt, men tillräckligt för att inse att jag är allt annat än ensam! Det är sorgligt!
Orkar inte skriva om alla detaljer här och nu, de kanske kommer allt eftersom, men i stora drag…
I oktober släpptes bomben! Min man ville skiljas eftersom han träffat en ny. Detta kom från ingenstans i min värld. Vi hade det bra…något som jag senare fått bekräftat vid flera tillfällen även från mitt blivande ex.
Därefter har en tid följt av ånger, velande och dubbelspel. Han ville både ha kvar mig, men ville/kunde inte släppa sitt nya. Jo, en tid avslutade han henne, men inte så ofta som han sagt till mig.
Under vårterminen har det fortsatt svänga. Det blev krångel med den lägenhet han trodde han fått, så han bröt ihop och välkomnades att bo hos flickvännen. En vecka efter att han flyttade dit började han bearbeta mig och ville det skulle vara vi. Storgrät hos familjeteapeut, sa att han insåg vad han sumpat, skulle aldrig svika osv. Detta framförde han väldigt övertygande, och jag övertygades, men ville inte avbryta separationen för det. Kände att vägen tillbaka till varandra skulle vara lång, om det skulle gå. Men ville han visa och kämpa så. Fast streg 1 var ju att avsluta med flickvän och flytta ut därifrån. Det var tydligen väldigt svårt. Ringde eller kom till mig varje dag för att ladda inför att åka dit och avsluta. Åkte dit och pepprade mig med sms om hur rädd han var och hur svårt det var tillsammans med massor av meddelanden om hur han absolut inte skulle svika.
Allt slutade med att han bröt ihop igen. Lyckades inte göra slut. Mitt förtroende och min tillit var iofs rejält naggat. Det kände han och jag tror han helt enkelt blev rädd för att bli själv. Så en vändning kom. Med orden “nu packar jag hos henne, vi ses i kväll! Eller så gör jag inte det, hej då…eller, vi kanske ses, jag får se”, gick han. Hon fick aldrig veta att “det varit vi”! Förstod det som att hon tror att vi råkat hamna i säng en gång och har tydligen väldigt ont av det. Med andra ord, deras relation börjar med en rejäl otrohetsaffär bakom hennes rygg.
Mönstret fortsätter! Han flyttade ut sina saker härifrån, även om han inte fått med sig allt. Visar på sociala nätverk upp i sin nya relationsstatus att det är dom, men kommer bakom hennes rygg till mig och vill att det ska vara vi. Men eftersom det är ett mönster som hållit på ett tag så vet jag ju att han Inte vill ha mig när han fått mig. Och om jag släpper in honom så dröjer det inte länge innan han vänder mig ryggen och jag knäcker ihop. Att jag är ledsen och “behövande” verkar vara något som han mår bra av. Då kan han komma och få lite mys i sängen, krama och köra med mig som han vill. Sedan när jag reser mig och börjar vända mig bort börjar han hala in mig igen!
Det gäller med andra ord att inte låta honom hala in mig… Att sätta gränser när han är så gränslös. Det är vad ag jobbar på nu.
Hade så svårt att be honom hålla avstånd. Kändes så slutgiltigt! Men nu känns det skönt!
Är dels besviken på mig själv, men känner också att jag behöver “förlåta” mig själv för att ha tillåtit detta! Hade aldrig trott om mig själv att just jag skulle kunna låta någon behandla mig på detta sätt! Jag brukar räknas som, och har väl sett mig själv som, en stark person med rak rygg osv.