En till!

Min historia
101

Tur att detta forum finns när man måste skriva av sig på natten…
Har läst din tråd tidigare men kände att jag ville läsa den igen…Ja, mycket är lika. Detta att de inte riktigt kan gå, vill hålla kvar men vill samtidigt bort, och hur mycket längre sorgen tar när man inte får börja sörja på riktigt.

Min man var otrogen med en kollega i slutet av 2012. De träffades några gånger och avslutade sedan förhållandet, men fortsatte att vara vänner. När jag fick reda på det, i slutet av mars, bröt han all kontakt med henne. Vi försökte kämpa oss tillbaka men jag var otroligt sårad såklart och svartsjuk. Inte blev det bättre av att han fick en ny bästa vän. De har inte haft fysisk kontakt (säger han och faktiskt tror jag honom), men de är väldigt nära och delar allt (som jag ser det)… Hela sommaren har han velat ha mig, men inte kunnat släppa henne som vän. När jag brutit ihop av deras kontakt har han blivit arg och till slut sa han att han inte orkar gå och vänta på om jag vill skilja mig eller inte, så han sa det…Man tycker att han kanske kunde ha brutit kontakten med vännen!!!

Såg att du funderat på att ta kontakt med HENNE, men visst inte har du gjort det? Funderar mycket på det, men vet inte vad jag skulle tjäna på det. Vill på något sätt visa att jag inte är helt blåst, att jag vet att de träffas…att jag inte tycker det är ok. Vill också skrämma henne med vad jag vet, som jag inte tror att hennes sambo vet…

Känner som du att jag är svag när jag hela tiden låter mig halas in…Mår bra av att vara nära, att få det jag får från honom. Men fallet efteråt blir så mycket större, när jag vet att det inte kommer att bli vi.När jag är stark och säger ifrån blir han ledsen och vill vara mer nära… Borde ha kastat ut honom så han fått känna på hur det är att vara ensam, om det verkligen är det han vill. Nu har jag funnits där för honom med hem och familj och närhet, när det har passat honom…

Hoppas du kan fortsätta att vara stark och att du mår lite bättre idag.
Kram

102

Ja, det är tur att man kan vändasig hit mitt i natten! Har bara tillgång till en liten mobil detta dygn, men det gick visst att skriva på den med!

Jag har aldrig hört av mig till “henne”, varken första eller andra! Första kände jag lite! Det gjorde atthon inte blev en demon! Där hade han varit jättesur på mig över att jag missunnade honom den vänskapen. Det kan hända att det var det från hans sida, men jag kände tydligt att hon ville mer! Hon nästlade sig in och “förstod” honom! Hon lyckades nästan till slut! Men där blev det till och med tydligt för min man att han var tvungen att bryta!

Mina känslor för sveket med henne var helt borta, ingen svartsjuk mm, men för det KRÄVDES så klart ett tydligt visat slut! Och det gjord han ju! Fast nu, i ljuset av hans nya snedsteg kommer allt kring det förra tillbaka! Då, när han bröt, bodde hon i andra ändan av Sverige! Det underlättade så klart! Nu bor hon en mil bort, har man och har fått ett barn!

Det gick ungefär 5 år mellan gamla och nya sveket! Den nya bruttan tycker jag helt ärligt verkar väldigt ytlig och rätt blåst! Söker väldigt mycket bekräftelse! Verkar ha varit viktigt för henne att få visa upp det nya väldigt fort! Min exman har nu i efterhand bekräftat flera av mina inkända “gissningar”! Bland annat att allt handlar om henne för henne! Skit samma vad hon gör mot mig, hur mina barn drabbats, om min mans familj såras, om hennes eget barn dras med och hur illa hon faktiskt gjort min exman mitt i allt! Bara hon får saker sitt sätt och får “visa upp sin lycka” så verkar hon inte fatta hur illa hon gör andra.

Jag har med andra ord inte kontaktat henne! Jag tror inte hon är tillräckligt smart och tänkande för att jag ska kunna få den reaktion och den insikt hos henne som jag är ute efter! Jag tror det skulle riktas tillbaka till mig! Därför är jag glad att jag låtit bli!

I ditt fall är det kanske inte riktigt lika! Du har nog inte lika mycket att förlora på att ta en kontakt?! Hon kanske är vettig nog att förstå vad hon gör mot dig och honom? Hon har trots allt ett val att fortsätta gå emellan eller ta avstånd! Är hon vettig så fattar hon kanske hur illa hon gör ER?! Hon behöver bli medveten om det så hon kan göra ett val utifrån det! Vad hon gör mot sin man är däremot hennes eget ansvar!

103

Ååååh! Han håller på och terroriserar mig med massa sms! Får mig helt ur balans! Jag glömmer allt jag kommit fram till och “förstått”!
Fasen!
:frowning:

104

Vi finns här och stöttar dig så du återfår din balans, lyssna på magkänslan och du kommer hitta den
Kram

105

Terroriserar hur? Elak? Snälla sms som ändå gör ont och gör att du längtar ännu mer. Svara inte om du mår dåligt av sms:n. Om du kan, lämna mobilen hemma så att du inte behöver fundera på om han skriver. (svårt kanske om du inte har barnen eller om du behöver bli nådd av någon annan.
Kram

106

Jag trodde jag skulle gå under dessa helger! Men jag har nog också tagit ett steg framåt!

Upptakten till nu har varit lång och utdragen! Jag har inte kunnat se vidden! Ser den kanske inte än? Men hans feghet och otroliga omogenhet har drivit honom till ett vidrigt dubbelspel! Har fått bevittna det nu! Då gick det inte längre att blunda, ens med hjärtat! Som jag sagt innan! Förståndet har ju fattat länge! Min “insikt” har hittills mest varit ält som inte bottnat någonstans inuti!

Men botten är nog nådd! Hoppas jag verkligen! Önskar någon slår något väldigt hårt i huvudet på mig om jag börjar tvivla igen! Når man botten kan man skjuta ifrån med fötterna och börja stiga uppåt! Fast ingen säger att det går fort uppåt! Tankarna är min värsta fiende! För jag fastnar i dem! Eller som min syster sa, tankarna blir som ett ankare som sjunker, men eftersom de destruktiva tankarna är det enda “trygga” man har klamrar man sig fast vid dem istället för att släppa och låta ankaret sjunka själv!

Jag måste lära mig att hantera förtvivlan som kommer svepande! För det är bara tankar!

Jag har så mycket att vara tacksam för som jag kan fokusera på istället! Trots att det är svårt klarar jag ju ändå ensamheten. Jag mår bra där jag bor! Det är väldigt mycket min borg ärligt talat! Jag bor kvar och har ordnat så det känns mitt. Och det fixar ju sig faktiskt! Även om det är jättetight! Men framför allt! Det är så många som visat sitt stöd på ett helt otroligt sätt! Både stöttande ord, men också i handling! Jag hade ingen aning om att mitt nätverk var så stort! Utan min man har det faktiskt växt!

Stöd och sympati får ärligt talat även lite draghjälp av x-makens och hennes extremt omogna beteende på Facebook! Det kommer från fler och fler håll! Vad är det för flane jag dragits med? Sååååå pinsam! Har liksom inte de gränser som förväntas av en vuxen! Känner egentligen igen mönstret från när vi var gifta! Tyckte han var aspinsamt när hela livet skulle fläkas ut och redovisas! Vem bryr sig liksom? Nu har han banne mig hittat en som är precis lika töntig! Eller lika självupptagen! Eller bekräftelsesökande! Eller…lite osmart helt enkelt! Himla låg social begåvning! Innan fb tid behövde inte detta märkas lika tydligt! Har ärligt talat funderat över hur i jisse namn man ska förklara detta om man går vidare med någon annan någon gång! JAG skäms!

Jag undrar hur jag ska klara att landa i en känsla av respekt? Tillit är så jäkla noll det kan bli! Jag har märkt att jag ställer frågor, men ofta tror jag inte jag kan få ett ärligt svar i samma ögonblick som frågan ställts! Och då undrar jag varför jag över huvud taget frågat! Vissa frågor ställer jag tvångsmässigt! Om var han varit, hur deras relation sett ut exakt, osv. Sean kan han säga saker där det blir tydligt att han faktiskt talar sanning! När orden börjar komma utan press från mig om ämnen han inte hade behövt ta upp! Där känner jag honom så pass! Och om man tänker försöka göra något av deras “bliihop-göraslut-bliihop-göraslut”-förhållande, där nuvarande nya statusen på förhållandet innebär tydligt demonstrerande av detta på fb, så kommer det givetvis inte bli lyckligt! Det är tydligt! Han ångrar sig så han dööör, men är så himla svag och rädd, så han vänder sig mot det enda hållet där han faktiskt är välkommen…emellanåt! Jag har ju trots allt samtidigt med mitt inre hopp visat tydligt att jag tvivlat på att vi haft en chans! Då har han varit väldigt ensam om inte barnen varit hos honom!

Jag vill faktiskt inte leva i det där igen! Det är så skönt att känna så! Den känslan stannar faktiskt kvar nu mer, även när ångesten spelar spratt med mig och får mig längta…eller vad det är jag gör! Jag längtar inte på samma sätt längre!

107

Sänder dig många kramar och att allt blir bättre.

108

Ältar och ältar och ältar! Hjärnan har snurrat en del! Hamnade här!

Jag hatar att han gör det på detta sättet! Jag önskar jag kunde spola förbi detta stadium!

Har ärligt talat undrat hur jag någonsin ska kunna känna mig hel igen!? Kunna känna att livet i stort är härligt? Känna att allt är värt det! Ibland vill jag knappt leva! Kan man någonsin någonsin kunna lita på någon igen? Undrar om inte lögnerna gjort mig mest illa! Längs hela vägen! När började lögnerna? Hur länge har jag inte fattat? Har något varit äkta? Hur ska jag kunna känna igen äkta ärlighet?

109

Jag ältar också… Hur, när, varför??? Vad har varit sant? Hur mycket har han ljugit under vår tid tillsammans? Nu kommer lögnerna så lätt o är så dåliga att jag genomskådar dem direkt. Hur ska man kunna lita på någon igen???

Ser att du också har sömnlösa nätter. Jävla dem som förstör!!! Hoppas du sover nu!
Kram från en sömnlös…

110

Även om vi inte har helt samma erfarenheter så är det så mycket som är lika, det kunde varit jag som skrivit det du skrivit… det om hur man ska hitta någon respekt? Och att tilliten är lika med noll. Och det här om vad som varit sant, vad har varit lögn, och nu, att det fortfarande ska ljugas och smusslas, fastän vi inte längre är ihop sedan länge länge. Helt sjukt faktiskt! Helt sjukt omoget beteende av en vuxen människa! Som ser sig själv som den mest intelligenta som går i ett par skor och gärna talar nedlåtande om andra. Jisses!
Stor kram till dig Hejochhå, nu är helgerna över och livet kan gå tillbaka till de vanliga (nya) rutinerna. Rätt så skönt faktiskt.

111

Tack för omtanken! Det värmer såååå mycket med några omtänksamma ord!

Av en händelse har jag fått höra en del om x-makens…ja, vad ska jag kalla henne? Svartaänkan-spindelhona upplever jag som ett mycket passande namn just nu! Ödla är också ganska bra! Oavsett, hur hon hela tiden måste omge sig av män som ska visa beundran för henne är inte direkt nytt! (Är ju ingen överraskning, men är nu också bekräftat.) en äkta manslukerska!

Hon bryr sig bara om sig själv! Sin egen spänning! Jakten där man kan dra till sig en man verkar viktigare än relationer, till min x-man men framför allt även till alla andra i sammanhanget som x-makens familj, våra barn, x-ets vänner! Hon har gjort bort sig som fasen inför ALLA, men det verkar hon ju inte ens medveten om, eller det är nog inte det som är viktigt i detta! Att “vinna” denne man, min x-man är det enda som spelar roll! Hon verkar njuta av att han inte kan låta bli att svara på hennes inviter när han känner sig ensam och trasig!

Hon har ju fullständigt tuggat sönder honom! När hon inte längre får ut den bekräftelsen hon kräver kommer hon spotta ut homom helt söndrig för att vandra vidare till nästa!

Och ärligt talat! Detta är sorgligt att se! Jag har ändå älskat denna människa! Framför allt är det mina barns pappa! Mina barn är oavsett min x-mans beteende mot mig värda en pappa som orkar och finns där för sina barn! Men jag blir orolig när denna äckliga ödla skadar på detta sätt! Även min x-man behöver läka! Med henne kommer han aldrig lyckas göra det! Blir han starkare och helare skulle det ju även vara lättare för oss att hitta ett sätt att kunna gå vidare utan varandra utan att behöva göra varandra fullt så illa!

Jävla vidriga människa!

Fick veta att hon har ett barn med funktionshinder som är mycket känslig för förändring! Hur, jag säger HUR tänker hon när hon för ett år sedan ville att min man skulle flytta in hos henne, efter att deras förhållande varit struligt under flera månader! Även med barn utan funktionshinder är det ju superdupermärkligt att blanda in en ny man under de omständigheterna! Men om man dessutom har ett extra känsligt barn??? Jag bara baxnar och hoppas att denna spindelhona fortsätter att hållas borta från mina barn! De träffade henne förra våren, men efter det har x-makens förhållande med spindeln växlat i karaktär, minst sagt! VAD får/har hon fått ut av att hela tiden försöka hala tillbaka, med alla medel? När min x-man så tydligt visat att allt inte är alldeles bra! Bekräftelse, så klart! Hur kan man, ens med bara lite innanför pannbenet, tycka att man har rätt eller ens vill hålla kvar och förstöra? Man behöver inte ha mycket vett för att fatta att man kliver undan, särskilt som omständigheterna varit! En sak hade varit om de hade haft NÅGOT slags stabilt förhållande att bygga på, men det har banne mig varit strul för dem hela tiden! Det får mig att tro att hon inte allt är ute efter en framtid, annat än den i det svävande luftslottet. Hon vill ha, till vilket pris som helst!

Jag undrar om jag är den första som drabbats? Kanske inte där över 20 år tillsammans krasats sönder, men det förvånar mig inte om fler fått sina liv och drömmar förstörda av denna lycksökerska!

112

Vad jag låter bitter när jag skriver om “henne” ser jag tydligare idag! Jag avskyr verkligen henne!

Min x-man har så många gånger pratat om att han inte vill leva med henne, men att han sitter fast i någon slags mardrömsaktig virvelstorm som han inte kommer ur.

Men det får vara hur mycket mardröm det vill och han får säga att han älskar mig och ångrar hur många gånger som helst. Det är handling som räknas! Och i handling valde/väljer han att stanna i den så kallade mardrömmen. I handling har och äter han kakan! I handling är det inte bara hon som trasar sönder honom, han trasar sönder mig! Fast i själva verket trasar JAG sönder mig själv när jag inte säger stopp! Han trasar sönder sig när han inte säger stopp! Vi har alla i slutändan ansvar över oss själva!

Det är så sorgligt!

Jag är så himla ledsen idag! Men jag kan inte längre låta det påverka allt! Måste gå vidare med ansvar i livet parallellt med sorgen!

113

Det är som du säger och nu måste du rädda dig själv, för både din egen skull och för era barns. Någon måste ta ansvar för sig själv, sitt mående och säga stopp - detta är inte bra för varken dig eller barnen. X-maken får tyvärr reda sig själv nu.
KRAM

114

Du måste tänka på dig själv, förstår avskyn du har för henne, men nu är det du som gäller, inte ditt X eller hon, bara du, du är så mycket mer värd, många många kramar

115

Förstår att du känner dig bitter, arg, förtvivlad och allt möjligt när du tänker på henne. Hur kan de få ta så mycket energi och kraft från oss?? Jag vet inte om jag och min man hade fixat oss, men utan henne hade vi haft en chans. Nu känner jag nog att jag inte vill ha honom, inte som han är nu, men jag är så jävla förbannat på henne, allt de gjort, allt han delat med henne. Allt hon har förstört. Jag vill ha ut henne ur mitt huvud. Vi har så lika situation du och jag, skillnaden är att min man inte flyttat ihop med henne, inte erkänt henne som en kärlek, men att han vill ha kvar henne som vän, skilja sig från mig, men ha kramar och sex med mig till han flyttar ut (vilket aldrig verkar hända…).

Men, som andra skriver här, du måste tänka på dig, få ut henne ur huvudet. Du är bra. Du är värd något mer, någon bättre. Den bästa hämnden är väl att få det mycket bättre utan mannen och visa att man är stark och lycklig.
Kram!!

116

Något värre än att vara tillsammans med någon som ljuger, bedrar förskingrar pengar mm är ett helvete och därför är jag så glad att äcklets flickvän är tillsammans med honom. Värre straff kan hon inte få och jag hoppas det kommer att vara tillsammans länge.:wink:
(kan ju nämna att de har varit på utlandssemester ihop och att flickvännen fick betala hela kalaset, med löfte om att äcklet ska betala tillbaka när han kan, hahaha säger jag, de pengarna kunde hon lika gärna ha slängt i havet när hon var på semestern.)

Flickvännen får skylla sig själv. hon visste att det fanns en fru och barn när hon inledde sitt förhållande med äcklet, så visst måste hon ha förstått vad för patetisk människa hon blivit tillsammans med.

117

Hej Hoh, svarar dig i din egen tråd… Det känns som om vi haft så lika förutom att min man inte flyttat ihop med henne, eller kanske inte ens haft ett förhållande…men detta velande, ljugande, att gå och komma tillbaka. Och fy med en graviditet på det!! Tänk om ni haft en chans utan den…

Är hon fortfarande aktuell? Visst bor ni isär men han kommer ändå hem till dig ibland? Det är som du skriver, ens bästa vän som blev någon annan, men ändå den man vill vända sig till när det hänt något, både roligt och sorgligt. Det kommer jag att sakna massor, ingen som undrar hur dagen varit eller ingen att berätta någon dråplig episod från jobbet, eller något man vill ha hjälp med. Jag vill inte vara ensam…

Kan du tänka dig att ta tillbaka honom? Om ni börjar om på nytt?

118

Hej Lisan! Borde ta till mig lite av mina egna ord! Är lättare att se hur man borde göra utifrån! Mycket svårare när man är där själv! För nära för att kunna hantera!

När jag läste på denna sida i början, när jag skrev mina första inlägg här, kunde jag få höra att min situation var lik andras! Men jag hade svårt att ta till mig! Fina fina Gissegis berättade hur svårt hon hade haft att slita sig loss när hennes man inte släppte taget, men samtidigt hade en ny! Jag kunde inte se mig själv i detta! Men en sak har jag lärt mig! Mina “jag skulle aldrig” och “jag kommer” är helt klart lättare sagt än gjort! Man vet aldrig förrän man själv utsatts! Jag har hela tiden MATATS med hopp! Precis hela tiden! Nu med! Det var banne mig lättare den korta tid han var säker på att det var hon som gällde! Men det har aldrig varat särskilt länge! Har liksom inte lyckats samla kraft att gå dessa korta stunder! Jo, utåt, men inte innerst inne!

Vi kan inte hitta tillbaka igen! Det är jag ärligt talat helt säker på! Men har svårt att värja mig för all omsorg han hela tiden vill ge! Och där är det så svårt att vara kall och hålla undan! Sedan är fallet långt! Och jag får kravla upp på egen hand!

Det verkar som att han kontaktat henne igen! Jag har trott att hon varit borta! Var hon nog också! Men verkar inte vara nu igen!

Har känt länge att han och jag är kört! Men jag vet banne mig inte hur jag ska värja mig! Hålla undan! Slippa manipulationen! Det verkar som hon finns i bilden igen just för att jag signalerat att det inte kommer gå! Och han kan inte hantera ensamhet! Då är det bäst att slänga krokar dit igen! Det är i vilket fall så jag uppfattar det!

När jag tittar upp ur min ganska hopplösa känsla ser jag att allt han har att erbjuda är svek, mer otrohet, mer lögn, mer dubbelspel! Så länge jag tillåter det hända kommer det fortsätta! I all evighet! ALLA ord ALLA handlingar av ånger, omsorg och hur jag blir överöst av hur fantastisk jag är på precis alla sätt är bara vad han säger…och kanske/troligen menar, det är nog därför jag går på det! Men inget spelar roll! För det han GÖR när jag sedan blir förtvivlad är att undvika mig så länge jag ger uttryck för hur förtvivlad jag är!

Hade jag tittat på mig själv från håll hade jag tyckt att jag var sorglig! Men detta är en mardröm! Jag har inte råd att låta all denna energi slösas på något som inte kommer leda någonstans! Jag behöver den till annat! Är vad jag ofta tänker nu mer när jag deppar ihop!

Jag tror det hjälper att skriva detta här!? Orkar ni lyssna? Ibland undrar jag! Behöver älta av mig allt! För att resa mig bättre på dagarna!

119

— Begin quote from Hej_och_hå;47463

När jag tittar upp ur min ganska hopplösa känsla ser jag att allt han har att erbjuda är svek, mer otrohet, mer lögn, mer dubbelspel! Så länge jag tillåter det hända kommer det fortsätta! I all evighet! ALLA ord ALLA handlingar av ånger, omsorg och hur jag blir överöst av hur fantastisk jag är på precis alla sätt är bara vad han säger…och kanske/troligen menar, det är nog därför jag går på det! Men inget spelar roll! För det han GÖR när jag sedan blir förtvivlad är att undvika mig så länge jag ger uttryck för hur förtvivlad jag är!

— End quote

Det här visar att du har kommit långt i din egen process, när du kan se mönstret, se vad han gör, hur det påverkar dig och den negativa cirkeln. Och inse att du inte kan bryta den själv, det är inte du som är problemet och det är inte du som har problem - det är HAN. Du kan inte hjälpa honom, du har försökt på alla sätt, du har stått kvar i vått och torrt, gett tusen chanser. Han har sumpat dem alla. Han klarar inte av att sluta med manipulationen, hans egen bekräftelse går före allt annat, det blir nya lögner och svek. Och det som till slut blir värst av allt, kan jag tycka nu, är oförmågan att hantera det som de ställt till med! Att inte kunna ta emot sorgen, ångesten och allt som beror på vad de har gjort! Att deras egen ångest får dem att bli hemska människor som kastar skuld på “offret”, t o m ibland sparkar på den som ligger!

Till slut kommer man till en punkt där man måste sätta stopp, för att överleva själv. För att det heller inte är bra för barnen, de behöver få trygghet och inte leva i denna ständiga osäkerhet om vad som gäller och vad som kommer att hända. Och två föräldrar som mår så dåligt!

Vad jag känner igen mig själv och jag tänker på allt jag gått igenom i min egen process att komma ur en destruktiv relation.
KRAM

120

vi är här :wink: å vi orkar lyssna!!! Och jag förstår precis vad du menar när jag läser dina rader, håller med Maxima, man känner igen sig själv. För precis så här var det för mig och det höll i sig i 1,5 år ca vilket var en mardröm. Mitt x vandrade mellan mig och den nya kvinnan under så lång tid och jag tog emot varje gång. För varje gång trodde jag att han skulle stanna, när han kom hem och sa att “nu vet vad jag vad jag vill, det är dig och barnen jag vill vara med” så svalde jag det. Och någonstans undrar jag om han inte menade det, just där och då. Men hon försvann ju aldrig, hon fanns kvar och väntade på honom. Fick höra av henne senare att hon lämnat sin man något år tidigare och bara väntade på “min man”, han hade tydligen lovat henne att de skulle bli de två. Men han hade sååå svårt att lämna mig och det liv vi levde och därför drog det ut på tiden… Hon var frustrerad och förbannad och han var jagad som ett rådjur förmodligen. Till slut gick han för gott och jag kunde inget göra…

Ute på andra sidan? Ja förmodligen för nu orkar jag med livet igen. Jag förlorade min man och mitt vackra hem och min 13-åring som ännu inte kommit till sans har för tillfället i alla fall förlorat en pappa för kontakten finns inte.

Hejar på dig hej_och_hå :wink: kram GG!