Först och främst, tack Lisan för din fråga! Ser att du, trots din egen kris, är ett otroligt fint stöd för många här! Din lilla fråga spelade roll, bara så du vet!
Dina upplevelser och tankar är skrämmande lika mina, fast i tvärt om ordning! Min mans “vän” var verklighet för några år sedan! Först när min man upptäckte att han ville avsluta mig och påbörja ett liv med henne, men sedan ångrade sig, avslutades äntligen den “affären”! Innan hade det hetat att jag var dum, men åtminstone verkar jag vara en som känner rätt! Deras vänskap var aldrig ok!
Efteråt har jag hela tiden trott att det blivit bättre! Jag blev medveten om sämre sidor som jag tog tag och jobbade med! Men i själva verket förvandlades jag till en undergiven variant av mig själv! Min man älskade mig, men började ta mig väldigt mycket för given! När allt var bra var allt faktiskt väldigt bra! Men där emellan visade han missnöje vad gäller bilval, konsumtion samt om mina nöjen eller när jag ville umgås med familj och vänner på något sätt kunde gå ut över honom! Jag började be om ursäkt och fråga om lov om mer och mer! Jag ser det nu! Jag böjde mig och gick med på allt, bara han var nöjd…och glad! Allt detta parallellt med att han rasade in i en klockren 40-årskris! Där öppnade han möjligheten för att se sig om efter annat, vilket också dök upp och blev otrohetsaffären han lämnade mig för! Idag är min nu mer exman ett skört nervvrak som tycks fatta att han offrat allt och gjort sönder allt!
Jag rasade riktigt djupt igen! Har kravlat igenom en ny fas av mitt helvete! Börjar tröttna på detta nu! Har levt i limbo i ett år nu! Innan kunde jag inte för mitt liv förstå hur man kunde låta någon göra en så illa under så lång tid! Varför man inte bara blir förbannad, sätter ner foten och går, gör slut på lidandet och blickar framåt?! Det kunde inte jag!
Efter att först ha lämnats, halats in, lämnats, halats in, till att “det är över mellan dom”, men han tar inte tag i det han skulle behövt gjort för att rädda oss, till att nu när jag krisat sista gången börjar försöka få grepp om vad jag egentligen känner och vad som egentligen är möjligt!
- Jag har insett att jag med mitt förnuft fattat att det är kört och att allt gått för långt, men i hjärtat har det funnits ett ganska orealistiskt hopp om att han plötsligt ska börja bearbeta sig själv, börja göra “alla rätt” för att gottgöra allt vidrigt han utsatt mig för och att det skulle innebära oss på lång sikt.
- jag har insett hur osunt det var innan hans otrohet startade och hur oerhört mycket som måste ändras av det som var när “det var bra”. Jag inser också att den resan är extremt lång och jag undrar om jag ens vill vara med genom den.
- Jag har insett att jag kanske inte ens kan komma över otroheten och kränkningarna längs vägen. I mitt huvud har det nog, handen på hjärtat, handlat om att jag vill att han ska vilja ha mig! Att inte bli lämnad har blivit centralt! Jag känner ett så otroligt djupt hat mot denna patetiska jävla självupptagna bekräftelsesökande älskarinnehelvete till brud! Detta hat kan jag inte leva i! Hon är värd allt förakt som riktas från mig och även från min exmans familj och även till stor del våra barn! Men mina barn och jag är värda att jag slipper rikta mer förakt!
Jag är väldigt glad över att min exman är väldigt fin med våra barn! Jag är glad över att vi idag har lätt för att komma överens kring frågor som rör barnen och annat praktiskt som fortfarande släntrar sig kvar! Jag vill faktiskt inte hata min exman! Att han sedan länge avslutat dem (även om han fortfarande syns på hennes trofehylla av ex via fb) underlättar givetvis! Att han dessutom är så knäckt och ångerfull hjälper också så klart! Den där ilskan…mot honom…den har jag väntat på hela tiden! Två korta vansinnesilskeutbrott i början har jag fått! Men det är också allt! Istället har jag jobbat mig igenom sorg, mer eller mindre djup i perioder!
Jag måste släppa taget! Ett steg närmare att ta mig igenom det har jag nog kommit denna sista kristid! Att få upp ögonen för hur det faktiskt är och har varit hjälper mig!