En till!

Men du är inte ensam.
Vi är så många som läser och begrundar.
Ibland orkar man dock inte skriva, bekräfta.
Men ensam är du inte, långt - långt ifrån.
Det lovar jag dig, lilla Hej_och_hå.
Aldrig ensam.
Vi är många som läser, tänker och känner för och med varandra.

Hjärte Kram!!

Och jag skickar all min kärlek (och det är inte lite kärlek) till er bägge och alla andra som behöver det! :heart:

Ni förstod Lisan och Enplatspåjorden! Tack! Ibland är man ju bara för patetisk! När några rader från någon när det gör ont kan spela sådan stor roll!

Jag är också rädd för det där med att komma och gå utan att någon vet! Och det är fruktansvärt när det inte finns någon självklar att hitta på saker med! Men visst finns det människor omkring mig! Fast bara emellanåt! Det är trots allt mycket tid som man måste klara av att hantera helt ensam! Ibland är det skönt att landa i ensamheten! Det är inte bara dåligt att komma till denna insikt! Fast, på fullaste allvar…jag tror jag kommer känna mig ensam alltid! Även i ett förhållande! För någonstans är det bara sig själv man har! Det enda man kan lita på och vara säker på!

Tack AII! Gråter mig igenom era svar! Det är mörkt nu!

Lilla gumman…
Gråt du, nya krafter i morgon!
Vi finns här, vi alla…
Lovar dig det!

Tack!
Det eskalerar! Blir värre för varje dag!
Gråter nu mer varje dag! Känns som jag sitter med beslut som flåsar mig i nacken! Beslut jag inte vill ta!

Orkar/vill du berätta?

Finns många änglar här, skyddsänglar som ser en när man är liten och ensam. Visst är det jobbigt att inte kunna säga min man, att säga X skär i hjärta och själ. Även om jag inte har någon tröst att ge, stormen är svår här just nu vid havet i Malmö där jag är, känns som någon vill säga mig något, så känns det lika stormigt i mitt inre.
Tänker på dig och finns även om jag inte alltid orkar trösta och här är många som håller dig uppe, sätter sina vingar som ett skydd runt ditt och mitt trasiga hjärta
Kram

Började försöka formulera mig, men orden går inte fram! :frowning: :frowning:

Hej. Hur har dagen varit? Är du ok? Kram

Igår upptog jobb mycket tid som tur var! Hade möjlighet att prata av mig lite! Dessutom lyckades jag övertalas att hänga på till en glöggkväll hos en arbetskompis på kvällen! Det gjorde att jag höll ihop lite bättre det dygnet!
Nu har helg utan barn börjat! Får se hur dagen utvecklas! Har bara brutit ihop lite, men tagit mig iväg för att träna! Det har under hela denna process varit min livlina! Mår jag riktigt dåligt tränar jag så hårt attrahera nästan spyr! Då blir kroppen lugnare! Just nu lyser solen utanför bussfönstret! Det är vackert!

Oroar mig för resten av dagen!

Ja, en fördel med den här skiten är att jag blir smal och vältränad;-) Att röra på sig hjälper verkligen, även om jag tusen gånger hellre skulle vara glad och mullig… BRA att du tar dig för roliga saker! Jag har också bokat in mig på massa roligt även om jag inte riktigt vill. Vet att det blir bra när jag kommer dit, men jobbigt innan. Idag bröt jag nästan ihop på stan och nu ikväll ska jag på stor fest…Vet inte hur jag ska orka, men jag SKA GÅ och jag ska HA KUL!

Hoppas att resten av dagen blir ok…Gruvar mig massor för när jag blir ensam på riktigt…

Hej_och_hå…
Hoppas du mår lite bättre idag.
Dina ord igår; “Har bara brutit ihop lite…”, fick mig sorgset leende att tänka; “Jaa, det finns olika grader. Även i helvetet.”

Kram till dig.

Måste bara få tack för att ni frågar och bryr er!
Min ångest är så bottenlös just nu…orkar inte skriva eller berätta! Skulle även vilja skriva några stöttande rader även till er! Ser att även ni kämpar! Men kraften finns inte idag!
Jag tar istället en sömntablett så kanske jag kan sova mig igenom helvetet en stund!

:heart: många kramar, förstår

Kram från mig!

/M

“Jag vet inte vart jag ska…
men jag är på väg.”

Carl Sagan

Hej Hej_och_hå…Hur är det med dig? Ser att du inte skrivit på ett tag? Är du ok? Nu närmar ju sig julafton och det är nog extra hemskt för alla oss som inte kommer att fira den som vi trodde. Får du vara med dina barn?

En stor kram till dig och hoppas att du har nära och kära som du kan vara med.

Först och främst, tack Lisan för din fråga! Ser att du, trots din egen kris, är ett otroligt fint stöd för många här! Din lilla fråga spelade roll, bara så du vet!

Dina upplevelser och tankar är skrämmande lika mina, fast i tvärt om ordning! Min mans “vän” var verklighet för några år sedan! Först när min man upptäckte att han ville avsluta mig och påbörja ett liv med henne, men sedan ångrade sig, avslutades äntligen den “affären”! Innan hade det hetat att jag var dum, men åtminstone verkar jag vara en som känner rätt! Deras vänskap var aldrig ok!

Efteråt har jag hela tiden trott att det blivit bättre! Jag blev medveten om sämre sidor som jag tog tag och jobbade med! Men i själva verket förvandlades jag till en undergiven variant av mig själv! Min man älskade mig, men började ta mig väldigt mycket för given! När allt var bra var allt faktiskt väldigt bra! Men där emellan visade han missnöje vad gäller bilval, konsumtion samt om mina nöjen eller när jag ville umgås med familj och vänner på något sätt kunde gå ut över honom! Jag började be om ursäkt och fråga om lov om mer och mer! Jag ser det nu! Jag böjde mig och gick med på allt, bara han var nöjd…och glad! Allt detta parallellt med att han rasade in i en klockren 40-årskris! Där öppnade han möjligheten för att se sig om efter annat, vilket också dök upp och blev otrohetsaffären han lämnade mig för! Idag är min nu mer exman ett skört nervvrak som tycks fatta att han offrat allt och gjort sönder allt!

Jag rasade riktigt djupt igen! Har kravlat igenom en ny fas av mitt helvete! Börjar tröttna på detta nu! Har levt i limbo i ett år nu! Innan kunde jag inte för mitt liv förstå hur man kunde låta någon göra en så illa under så lång tid! Varför man inte bara blir förbannad, sätter ner foten och går, gör slut på lidandet och blickar framåt?! Det kunde inte jag!

Efter att först ha lämnats, halats in, lämnats, halats in, till att “det är över mellan dom”, men han tar inte tag i det han skulle behövt gjort för att rädda oss, till att nu när jag krisat sista gången börjar försöka få grepp om vad jag egentligen känner och vad som egentligen är möjligt!

  • Jag har insett att jag med mitt förnuft fattat att det är kört och att allt gått för långt, men i hjärtat har det funnits ett ganska orealistiskt hopp om att han plötsligt ska börja bearbeta sig själv, börja göra “alla rätt” för att gottgöra allt vidrigt han utsatt mig för och att det skulle innebära oss på lång sikt.
  • jag har insett hur osunt det var innan hans otrohet startade och hur oerhört mycket som måste ändras av det som var när “det var bra”. Jag inser också att den resan är extremt lång och jag undrar om jag ens vill vara med genom den.
  • Jag har insett att jag kanske inte ens kan komma över otroheten och kränkningarna längs vägen. I mitt huvud har det nog, handen på hjärtat, handlat om att jag vill att han ska vilja ha mig! Att inte bli lämnad har blivit centralt! Jag känner ett så otroligt djupt hat mot denna patetiska jävla självupptagna bekräftelsesökande älskarinnehelvete till brud! Detta hat kan jag inte leva i! Hon är värd allt förakt som riktas från mig och även från min exmans familj och även till stor del våra barn! Men mina barn och jag är värda att jag slipper rikta mer förakt!

Jag är väldigt glad över att min exman är väldigt fin med våra barn! Jag är glad över att vi idag har lätt för att komma överens kring frågor som rör barnen och annat praktiskt som fortfarande släntrar sig kvar! Jag vill faktiskt inte hata min exman! Att han sedan länge avslutat dem (även om han fortfarande syns på hennes trofehylla av ex via fb) underlättar givetvis! Att han dessutom är så knäckt och ångerfull hjälper också så klart! Den där ilskan…mot honom…den har jag väntat på hela tiden! Två korta vansinnesilskeutbrott i början har jag fått! Men det är också allt! Istället har jag jobbat mig igenom sorg, mer eller mindre djup i perioder!

Jag måste släppa taget! Ett steg närmare att ta mig igenom det har jag nog kommit denna sista kristid! Att få upp ögonen för hur det faktiskt är och har varit hjälper mig!

Först och främst, tack Lisan för din fråga! Ser att du, trots din egen kris, är ett otroligt fint stöd för många här! Din lilla fråga spelade roll, bara så du vet!

Dina upplevelser och tankar är skrämmande lika mina, fast i tvärt om ordning! Min mans “vän” var verklighet för några år sedan! Först när min man upptäckte att han ville avsluta mig och påbörja ett liv med henne, men sedan ångrade sig, avslutades äntligen den “vänskapen”! Innan hade det hetat att jag var dum, men åtminstone verkar jag vara en som känner rätt! Deras vänskap var aldrig ok!

Efteråt har jag hela tiden trott att det blivit bättre! Jag blev medveten om sämre sidor hos mig själv som jag tog tag och jobbade med! Men i själva verket förvandlades jag till en undergiven variant av mig själv! Min man älskade mig, men började ta mig väldigt mycket för given! När allt var bra var allt faktiskt väldigt bra! Det var det väl oftast! Men där emellan visade han missnöje vad gäller bilval, konsumtion samt om mina nöjen eller när jag ville umgås med familj och vänner på något sätt kunde gå ut över honom! Jag började be om ursäkt och fråga om lov om mer och mer! Jag ser det nu! Jag böjde mig och gick med på allt, bara han var nöjd…och glad! Allt detta parallellt med att han rasade in i en klockren 40-årskris! Där öppnade han möjligheten för att se sig om efter annat, vilket också dök upp och blev otrohetsaffären han lämnade mig för! Idag är min nu mer exman ett skört nervvrak som tycks fatta att han offrat allt och gjort sönder allt!

Jag rasade riktigt djupt igen de senaste veckorna! Har kravlat igenom en ny fas av mitt helvete! Börjar tröttna på detta nu! Har levt i limbo i ett år nu! Innan kunde jag inte för mitt liv förstå hur man kunde låta någon göra en så illa under så lång tid! Varför man inte bara blir förbannad, sätter ner foten och går, gör slut på lidandet och blickar framåt?! Det kunde inte jag heller visade det sig!

Efter att först ha lämnats, halats in, lämnats, halats in, till att “det är över mellan dom”, men han tar inte tag i det han skulle behövt gjort för att rädda oss, till att nu när jag krisat sista gången börjar försöka få grepp om vad jag egentligen känner och vad som egentligen är möjligt!

  • Jag har insett att jag med mitt förnuft fattat att det är kört och att allt gått för långt, men i hjärtat har det funnits ett ganska orealistiskt hopp om att han plötsligt ska börja bearbeta sig själv, börja göra “alla rätt” för att gottgöra allt vidrigt han utsatt mig för och att det skulle innebära oss på lång sikt.
  • jag har insett hur osunt det var innan hans otrohet startade och hur oerhört mycket som måste ändras av det som var när “det var bra”. Jag inser också att den resan är extremt lång och jag undrar om jag ens vill vara med genom den.
  • Jag har insett att jag kanske inte ens kan komma över otroheten och kränkningarna längs vägen. I mitt huvud har det nog, handen på hjärtat, handlat om att jag vill att han ska vilja ha mig! Att inte bli lämnad har blivit centralt! Jag känner ett så otroligt djupt hat mot denna patetiska jävla självupptagna bekräftelsesökande älskarinnehelvete till brud! Detta hat kan jag inte leva i! Hon är värd allt förakt som riktas från mig och även från min exmans familj och även till stor del våra barn! Men mina barn och jag är värda att jag slipper rikta mer förakt!

Jag är väldigt glad över att min exman är väldigt fin med våra barn! Jag är glad över att vi idag har lätt för att komma överens kring frågor som rör barnen och annat praktiskt som fortfarande släntrar sig kvar! Jag vill faktiskt inte hata min exman! Att han sedan länge avslutat dem (även om han fortfarande syns på hennes trofehylla av ex via fb) underlättar givetvis! Att han dessutom är så knäckt och ångerfull hjälper också så klart! Den där ilskan…mot honom…den har jag väntat på hela tiden! Två korta vansinnesilskeutbrott i början har jag fått! Men det är också allt! Istället har jag jobbat mig igenom sorg, mer eller mindre djup i perioder!