Är så fruktansvärt ledsen att det inte går att välja honom! Han visar djup ånger! Han kommer och vill ställa saker till rätta och visar det med ord och fysiskt! Men som vanligt HÄNDER inget! Han är livrädd för precis allt! Att ta tag i något! Den andra kvinnan finns fortfarande intet ont anande kvar i bilden! Han är ju polygam för fasen! Helt sjukt!
Försöker formulera vad det skulle innebära att “falla tillbaka”! För när jag bara blir känslostyrd är det lätt att jag gör just det, faller tillbaka!
Vad vill jag, vad mår jag bra av, vad mår jag inte bra av, under vilka villkor vill jag ha mitt liv?
Tror jag skulle gå in i ett helvetesliv om jag tog tillbaka honom! Skulle aldrig känna mig trygg, veta att jag var sedd, aldrig vara säker på om han längtade till någon annan/något annat, alltid vara på min vakt, tolka varje tecken…! Jag skulle inte våga tro på det han säger och lovar! mer än för stunden…dagen efter kan det vara något helt annat! Ser ju med egna ögon hur mycket han lurar henne nu! Vet ju var hans känslor finns! Vill jag ha det så igen? Vill jag vara i de kläder hon är i nu? Kan däremot inte tycka särskilt synd om henne! Hon har fått vad hon velat efter att med öppna ögon gått in och rasat mitt och våra barns liv. Att hon nu står med en feg stackare som hon uppenbart inte känner, en stackare som kämpar för att hålla uppe spelet och masken han la fram om sig själv i början, en feg jävla stackare som går bakom hennes rygg. Hon förtjänar inget annat! Och det kommer nog ta ett tag innan hon får ihop alla pusselbitarna, om någonsin! Men den som sig i leken ger, den får leken tåla heter det väl…
Alla säger att jag förtjänar bättre! Jag vet att jag förtjänar bättre! Men jag lyckas inte ta mig ur känslan av sorg! Av saknad! Jag kan inte värja mig från bekräftelsen han ger, för den är just nu massiv. Jag sitter fast i hans nät!
Nu ser jag mönstret! Nu vet jag att hans löften och hans bekräftelser inte är värda något! Jag tror verkligen att han vill att de skulle vara det, men för i sjutsingen, för några månader sedan trodde jag att jag skulle kunnat arbeta med mig själv för att så småningom kanske kanske komma över detta…på ett avgörande villkor, ATT HAN KÄMPADE FÖR MIG! Men det har han inte gjort! Och det gör han inte! Han kommer och vill veta att jag finns kvar! Vill få garantier för att han är välkommen direkt från hennes famn till min! Försäkrar att han älskar mig och att den nya är det största misstaget han gjort! För han är rädd! Rädd att vara själv! Rädd för att gå emot henne tro det eller ej! Och jag tror dessutom att det stämmer det han säger att han känner! Men det går ju inte! Så vill jag absolut inte tillbaka till ovissheten det skulle innebära att börja lita på igen.
Och det gör ont igen!
Med hjärnan så vet man att en svinpäls är inget värd men säg det till resten av kroppen, budskapet verkar inte gå fram trots att det verkligen borde det. Jag är ju en tjej vars levebröd är mitt logiska tänkande, med bra självkänsla som är hur vettig och klartänkt som helst på jobbet men kan tydligen sörja och sakna någon som knappast förtjänar det även efter 1.5 år. Ledsamt.