En till!

Hej Ingela.

Känner igen din ångestbeskrivning.
En, obehaglig, sak som har hänt mig några gånger nu är att jag mitt i allt upptäcker att jag gråter. Ingen hulkande gråt. Utan bara tårar som flödar. En stilla gråt. Det kommer från ingenstans och jag är aldrig beredd. Kan vara sysselsatt med något och tankarna helt fokuserade på det… och plötsligt!

Märklig känsla - som att på nåt sätt vara bortkopplad från känsloregistret. Men det sköter sig tydligen själv ändå.
Lite skrämmande att inte kunna styra detta.
Psykologen menar att det kanske är den “lilla ledsna flickan” som bor i den vuxna starka kvinnan som tittar fram och vill ha/ behöver tröst.

Jaa… så kan det vara. Visst.

Och då tänker jag också att skulle den “lilla olydiga pojken” titta fram, han som kanske då bor i den vuxna karlsloken jag levde med, då skulle jag vara den första att ge honom ett kok stryk!!!

Kram!

Men hjälp, kära HejochHå, vilken soppa. Några svar klarare men detta? Förstår med råge att du är förvirrad! Du har ju kämpat och kämpat men fortfarande blivit helt förd bakom ljuset. Han klarar inte av att vara ärlig och stå upp för vad han gjort/gör, han är så feg så feg. Hur går man vidare efter detta? Jag tror att du måste försöka få till 15 ggr till hos psykologen, hur ska man klara ut detta själv??? Om vi nu försöker att [I]inte [/I]tänka på hur jobbigt detta varit för [I]honom[/I] (och ev henne) utan hur han har behandlat [B]dig[/B] - vad känner du då? Det är där ditt fokus ska vara nu (vet att det är svårt, jag kämpar själv med detta). Trots sin uttalade vilja att gör ett seriöst försök med dig så har han samtidigt bollat denna historia parallelt utan att säga något om det till dig. Hur ärlig är man då i sin vilja att försöka, i att vara ärlig och lämna alla lögner bakom sig, finns det en verklig förståelse för vad han åsamkat dig och fortfarande gör? Mitt svar ligger väl här outtalat.
Samtidigt, hur mycket orkar man? Nu blir det här ännu ett tungt slag för dig, ännu en ny chock. Som gör dig ännu mer förvirrad. Och du kan inte vara annat för du kastas än hit och än dit och [U]det är inte okej[/U]!!!
Kram till dig mitt i allt det här svåra

Ja, nu är det tufft! Riktigt riktigt tufft! :frowning:

Han fortsätter bedyra sin kärlek! Det är min livlina och samtidigt vad som sliter sönder mig! Att leva i detta är vidrigt!

Jag hade en slags känsla av att ha funnit ett sätt att börja kunna ta mig ur allt, men detta kastade omkull allt! Jag vet inte hur jag ska känna och tänka längre.

Och imorgon är det lördag och radioskugga på denna sida! :frowning:

Hela sommaren har jag, utan att jag har förstått det, trängt undan minnesbilderna av hur oerhört kränkande det har varit det han gjort! Det har skylts över på något sätt av hans oerhörda bekräftande och försök! Nu kommer dom! Framploppande! Ångestframkallande!

Smärtan och längtan är så fysisk! Den gör ont! Djupt ner i hjärtat! Hackar sönder hjärnan! Tvingar mig att hindra mig från att kasta mig dit! Tvingar mig att inte ringa, messa, eller till och med att kontakta henne!

Sorgen är mer ensam nu! Jag vill basunera ut den, men frågar mig vad jag får ut av att blotta mig så!

HoH

Att förtränga något smärtsamt är en skyddsmekanism. Bakgrunden är att kroppen ska hantera krisen när den orkar mer.
Det var den något sterila förklaringen. På en mer mjuk nivå så vet jag var du befinner dig och har också varit där. Det gör ont och man ser ofta inget “ljus i tunneln”. Men med facit i hand så blir det bättre (innan det blir bra).
Håll ut, släpp ut känslorna mot de som kan hantera det och ta små, små steg.

Var rädd om dig!
/PB

Tänker på dig HoH! Basunera ut till de som kan hjälpa dig, gör det, mitt råd är att INTE hålla detta för dig själv nu. Jag vet att det kan vara skam och annat som gör att man inte vill tala om det för andra, men du behöver ett riktigt stöd nu, folk som vet vad du går igenom. Håll honom inte om ryggen nu i detta, det är mitt råd!
Kramar till dig

Har pratat! Med några faktiskt!
Känner att jag behöver stöd! Men vill också välja att inte säga något till andra! När jag blev lämnad var det liksom mer ok att må piss! Nu känns det så konstigt, men jag behöver ha några med mig! Som vet och som orkar lyssna! Och det gör banne mig folk mer än jag kunnat ana!

Psykologkontakt är jag tvingad att avvakta med! Dess värre! Jag har träffat en psykolog genom företagshälsovården! Det är inte bara att gå dit! Min arbetsgivare behöver då blandas in! Känner inte att jag blir hjälpt av att blotta mig där! Men, det är snart nytt år! Och jag kan gå på några fler fria samtal!

Funderar även på att ta kontakt med familjeterapeuten vi träffat?! Det är allt annat än gratis, men känns nog som det kan vara värt det! Vill inte börja om med någon däremot!

Antar att du har starka skäl till att inte berätta om livsförändringen/krisen för arbetsgivaren. Jag såg för min del inga sådana skäl, däremot såg jag 100 skäl att berätta direkt vilket jag också gjorde. Jag talade om vilken belägenhet jag befann mig i och att jag kanske inte kunde prestera som vanligt under “en period framåt” men att jag får låta själen läka och komma igen i min takt. Trots att jag är konsult och rätt dyr för kunden precis som andra konsulter, bemöttes jag bara med med värme och förståelse och inga som helst krav om reduktion i timpenning och motsvarande. Konsultbolaget var beredd att ersätta mig eller sänka priset men inget behövdes. Och med vetskapen om att “nu mår jag dåligt och kanske inte riktigt får ihop mitt case när det gäller just det här och just nu” så blev faktiskt arbetstiden som nyskild någorlunda uthärdlig.

Att hålla viktiga personer i omgivningen informerade, både privat och yrkesmässigt, var nog en av de där sakerna som jag i efterhand tycker var helt rätt gjort och som jag skulle göra likadant igen om jag hamnar i den här dyngan på nytt.

Jag tycker det låter som en god idé att i så fall gå till familjeterapeuten. Den personen har väl träffat er båda också.

Tack så oerhört mycket för allt stöd härifrån! Ni anar inte hur ni hjälper mig att hålla mitt huvud över ytan genom att se och bekräfta!

Min historia har hållit på länge nu, men med lite olika twistar. Hade det funnits facit tror jag faktiskt inte att jag hade tillåtit detta att få gå så här långt! Men det finns inte facit, fast mönstret är ju där! Det är det jag måste erkänna och se! Vill jag få mig fler käftsmällar eller vill jag läka?! Jag måste börja se och erkänna för mig själv att det finns ett val ur allt! Visst! Det gör ont att välja bort det man aldrig ville vara utan! Min tanke innan den senaste vändningen måste nog fortsätta gälla! Sätta upp mål för mig själv och ta SMÅ steg dit! Då kan det gå!

Jag har haft oerhört bra stöd från min arbetsgivare och arbetskamrater! Helt otroligt stöd! Har en mycket speciell chef, minst sagt, som ändå har haft förmåga att stödja och sätta sig in i det svåra jag gått igenom! Först sjukskrivning, stöd, uppmuntring och psykologhjälp! Men jag är inte beredd att utlämna mig i denna situation mer! Vill inte utmana ödet så att säga! Chefen kan lika gärna utnyttja svaghet emot sina anställda! Har sett det ske! Har en känsla av att denna utdragna historia inte kommer stöttas på samma sätt! Det var skillnad för ett år sedan…ett halvår sedan, men nu, nej!

Men jag har å andra sidan upptäckt vad det är för nätverk som finns runt mig! På vilka olika nivåer folk står! På jobbet, folk förstår och några lyssnar, familj är det mina syskon som finns där, antingen som lyssnare/stöttade eller när det inte är relationen vi har, praktisk hjälpare. Mina föräldrar kan jag dess värre inte räkna med så mycket hjälp ifrån! Vänner som jag trodde var nära vet jag att jag inte har där fullt så mycket som jag hade trott! Men jag kan förstå! Det är inte alltid lätt att orka finnas där för andra om man har fullt upp att få livet att hålla ihop själv! Eller om man inte har förståelse/erfarenhet för hur tuff en sådan här situation är!

Något jag vet idag är att min man mår precis så dåligt som jag i början önskade att han skulle må! Han är en spillra! Och att hon brakade ihop och blev sjukskriven visar ju hur hon mår! Jag kan inte säga att det gör mig lycklig…inte alls! Känslan är fadd och dubbel, för lite gött är det ju!

Först och främst är det jättehärligt att läsa om det stöd du fått och får igenom allt det här! Jag förstår också hur du menar med att man inte kan “pusha” det för långt med arbetsgivaren, det låter ju hemskt när man skriver det så här, men jag känner igen mig så mycket i just det att hur länge kan man komma dragandes med sitt dåliga mående och sin kris? Även för mig är det mycket lång tid nu, så jag ligger lite lågt med det på jobbet faktiskt, dom vet ju att jag har det jobbigt fortfarande men jag säger inte så mycket mer än så, och försöker jobba på så gått det går. Vilket också är bra för då tänker jag ju på annat. I ditt fall däremot är du kanske i en än värre kris nu, så förringa inte det för mycket! Du har all rätt att vara i den krisen med alla de känslor det innebär!

Det här tror jag är en nyckelmening:

— Begin quote from Hej_och_hå;46431

Hade det funnits facit tror jag faktiskt inte att jag hade tillåtit detta att få gå så här långt! Men det finns inte facit, fast mönstret är ju där! Det är det jag måste erkänna och se! Vill jag få mig fler käftsmällar eller vill jag läka?! Jag måste börja se och erkänna för mig själv att det finns ett val ur allt! Visst! Det gör ont att välja bort det man aldrig ville vara utan! Min tanke innan den senaste vändningen måste nog fortsätta gälla! Sätta upp mål för mig själv och ta SMÅ steg dit! Då kan det gå!

— End quote

När man väl har kommit till den punkten att man insett detta på något plan (svårt att få det att bottna helt i en dock), då är man på väg att hitta nyckeln till dörren som leder en vidare. Tror jag! Det är så svårt att ta till sig att den här människan inte är den man trodde! Men - man måste inse det. Och då fråga sig, vill man fortsätta leva med den människan? Och försöka bortse från alla tankar om hur bra man [I]har [/I][I]haft[/I] det tidigare.

Du befinner dig mitt i en riktig rysare! Jag har tänkt många gånger, vad hade hänt om han gjort någon gravid? Tänkt att då hade det varit lättare att avfärda honom och känna att ett avslut är det enda rätta. Men det är väl aldrig enkelt. Jag känner verkligen med dig!

Om ett par veckor är jag skild på riktigt! Betänketiden gick ut redan i juli, men varken jag eller min man har haft kraften att ta tag i det, förrän nu! Min man hade skickat in alla papper och besked kom från tingsrätten! Så nu är det då bara ett par veckor kvar! Sedan är vi juridiskt skilda!

Så sorgligt! :frowning: Blev ledsen!

Brukar inte belasta mina barn med mina känslor eller de olika turer som varit, men att jag var ledsen var ju uppenbart! Och min kloka 15-åring har ju förstått att banden mellan mig och min man inte är klippta!

Hen tröstade och sa att hen tycker att jag behöver träffa en ny! Jag är tydligen “så smart och pedagogisk så jag kommer säkert träffa någon bra”! Haha! Plutt! Men hen har vissa förevändningar! Jag får inte skaffa fler barn och det är bra om det inte finns styvsyskon!

Tänk om det var så enkelt?

@HoH, nej ingenting är enkelt här i världen, men ditt barns reaktioner (att det är ok att träffa en ny, om än med vissa förbehåll) visar i mitt tycke på att du hanterat situationen bra. Min terapeut sa till mig att det inte är farligt att visa vad man känner för barnen, men att man måste ta ansvar för det och 1)- tala om att det inte kommer att pågå för evigt, att man kommer att må bra bli glad igen 2) inte skuldbélägga den andra föräldern, då barnen har ett behov av att få älska bägge sina föräldrar oavsett vad de gjort. Det sista är ju svårast, åtminstone för mig, men jag brukar försöka jämföradet med hur det varit när de, barnen, varit osams med en kompis. Att de då kunnat vara “galna” av ilska, men att det går över och att de i grunden gillar sin kompis (“jag tycker pappa har betett sig illa, men det betyder inte att han är en i grunden genomdålig människa, han är helt enkelt mänsklig och har sina brister precis som alla andra”)
Som sagt, det sistnämnda tär på mig, eftersom jag egentligen tycker han är rätt rutten alltigenom… MEN jag valde honom som far till mina barn, och det kastet måste jag stå och vad jag tycker om honom idag får inte orsaka alltför stort lidande för mina barn - så nej lätt är det inte, snarare otroligt svårt och mentalt påfrestande!
KRAM
Ingela

Hej Ingela!
Att ok:à mitt x har på något sätt varit nyckeln för att få bra kommunikation med barnen! Det var först när jag blev tydlig inför dem att deras pappa var en bra pappa till dem som det faktiskt släppte!

Man får försöka hålla isär! Som pappa är han faktiskt bra! Han är pappa till barnen! Det han gjort mot mig, allt han har rört till för mig, har mindre med barnen att göra än vad jag känner! Det är så lätt att inkludera barnen i sig själv!

Nu tycker jag i och för sig att barnens pappa är mycket bra för dem! Inte som jag skulle vara och göra kanske, men han är bra! Vi samarbetar redan väldigt bra! Våra tonåringar har försökt spela ut oss mot varandra, men den går inte, eftersom vi hela tiden bejakar och bekräftar den andre föräldern och dennes beslut! Det är skönt! Väldigt skönt!

Jag är skilsmässobarn själv! Mina föräldrar gjorde ALLA “fel” i sina känslomässiga stormar och angrepp mot varandra! Jag och mina syskon kom i kläm! Det vägrar jag låta mina barn göra! Men jag märker att bekräftelse och att bjuda till har som resultat att jag får samma tillbaka! Jag har slitit som ett djur för att komma hit med mig själv, men detta är en sådan typisk HoH-grej! Mitt x har i alla år haft stor hjälp av att jag tänker till så mycket i förhållningssätt kring barnen! Det är faktiskt en av de första grejerna som kröp fram som han tyckte fungerade mycket sämre med den nya!

Något jag vet idag är att min man mår precis så dåligt som jag i början önskade att han skulle må! Han är en spillra! Och att hon brakade ihop och blev sjukskriven visar ju hur hon mår! Jag kan inte säga att det gör mig lycklig…inte alls! Känslan är fadd och dubbel, för lite gött är det ju![/QUOTE]

Jaa, kära Hej_och_hå…
Jag bär fortfarande en stark känsla av att när det går åt fanders för honom, för dem, då kommer jag att kunna gå vidare “big time”.
Inte vidare kul att behöva erkänna detta. Men det finns i mig. Och jag känner så starkt att det stämmer.
Det är väl mer det att jag söker ett erkännande, ett bevis, för att han agerade fel i allt detta - för att han hade kunnat sköta allt mer moget och genomtänkt. Mer det än att jag önskar honom eller någon annan sorg och elände.
Jag har ju aldrig fått riktiga, genomtänkta svar av honom. Inga förklaringar som håller. Och sedan slutade jag fråga. För jag insåg att hans förvirrade argument gjorde mig mer illa.
Men, ja… känslan är fadd och dubbel för mig också.
Kram till Dig!

Jag sitter fast i min egen tankeloop! :frowning:

Fattar ärligt inte hur jag ska kunna resa mig och gå vidare? Så älskad i ord, men så sviken i handling! Jag tappar hela tiden bort mig! Tappar fokus! Tappar målet!

Har läst min egen tråd igen! Det är första gången sedan jag började skriva som jag gick tillbaka så här! Vad nyttigt!

Jag har suttit fast helt uppenbart och helt ärligt ser jag ju att den känslomässiga loopen som jag fastnat i fortfarande finns där! Men även om jag inte kan slita mig ur detta helt så tycker jag mig ändå se att jag någonstans vill hamna i en balans. Att jag inte klarar att ta avstånd helt känslomässigt så finns även den andra halvan av loopen. Halvan där jag är lite (väldigt lite) lugnare när jag tänker på framtid utan mitt x.Jag vill hitta en balans. En balans som innebär att man kan ha en respektfull relation/förhållningssätt till varandra med barnen i fokus. Att jag inte hittat balansen än betyder så klart att jag gungar mellan lite ytterligheter emellanåt. Men “so be it” kanske det går att tänka!? Jag vill inte hata och förakta, men jag vill så klart inte sakna och gråta…men man kanske måste låta det gunga lite för att hitta den där balansen? Och jag vill ärligt talat sluta bry mig om henne!

I min fånigaste fantasi kontaktar jag henne och ställer henne mot väggen, frågar hur fasen hon kunde med och gå in och förstöra enhel familj, fråga om det var värt det! I min fåniga fantasi blir hon ju stum, ångerfull, sårbar och knäckt! Jag inser att en kontakt med detta innehåll troligtvis inte kommer ge det jag fantiserar om! Det kommer hon inte bjuda på! Det skulle innebära en ny knäck, snarare än upprättelse! Nä! Jag fortsätter min linje att aldrig aldrig bemöta henne på något sätt! Det är vår mycket mer värdigt!

Jag läser om mina tankar och reflektioner från över ett halvår tillbaka! Då gjorde jag många bra reflektioner, reflektioner jag kunde förstå med mitt förnuft! Exempelvis hade jag funderingar om hur mina tankar kring mitt x var likt någon med ett beroende likt alkoholism. Trots att jag vet att dragningen till mitt x är som ett beroendeskap som jag vet skadar mig, kan jag inte riktigt motstå när det bjuds. Jag hade också diskussioner med familjeterapeuten om hur jag skulle reagera och agera när relationen med henne skulle vara över och han skulle komma tillbakakrypande till mig. Det förstod jag skulle hända! Jag trodde jag skulle känna tillräckligt starkt att han svek var för stora och för många så att jag då skulle kunna hålla undan! Det har jag ju uppenbart inte klarat fullt ut! Alla fällor föll jag rakt ner i! Och jag är ju inte helt fri än!

Är jag på rätt väg undrar jag? Det är frågan ställer jag mig väldigt ofta! Går jag ens framåt? Har tidigare tyckt att det varit så svårt och till och med enerverande att se andra hålla sig kvar vid det destruktiva! Och så gör jag precis likadant! Hade jag aldrig trott om mig själv!

[QUOTE]We’re born alone,
We live alone,
We die alone,
Only through our love and frendship can we create the illusion for the moment that we’re not alone.[/QUOTE]

  • Orson Welles

Ibland kan faktiskt dessa ord ge mig styrka! Ett driv och en önskan att klara att landa i mig själv där jag vågar vara själv och tycka om mig själv ensam.
Ibland, som nu, känner jag mig så övergiven! Så fruktansvärt lämnad till mitt öde! Så patetisk som sitter hör och skriver och hoppas bli sedd och bekräftad av främlingar på internet!

Hej Hej_och_hå… Jag ser dig, du är inte ensam… Du är säkert inte ensam på riktigt heller även om det känns så. Det är min rädsla också, att bli ensam, att inte höra ihop med någon, att ingen vet eller bryr sig om jag kommer hem eller vart jag ska. Att inte åka iväg tillsammans med någon, att inte vara VI! Att inte kunna säga “jag och min man ska, jag och min man har…”. Knäppt kanske men rädslan för ensamhet är stor. Jag har många vänner, mer än jag trodde har det visat sig i den här hemska situation jag hamnat i, men de har ändå sitt…sitt liv, sina familjer… Att vara gift, eller sambo, är ändå att betyda mest för någon…

Jag hoppas att du snart känner dig stark, att du börjar tycka om ditt eget sällskap, att du, när du är redo, träffar någon som du betyder mest för.
Kramar genom cyberrymden…