Jag tror @Jane har helt rätt! Fortsätt visa att du finns där för barnen! Föräldra-barn-relationen är ändå lite obalanserad upp i rätt hög ålder så länge barnen inte känner att de måste ta hand om sin förälder. Jag tycker absolut att man ska kräva att bli behandlad med respekt, men det är svårt att förvänta sig tacksamhet. Fortsätt på inslagen väg, jag tror det lönar sig i längden!
1 gillning
Ja, det är nog rätt. Kanske inte skall vara så på, men ändå visa att jag är där och bryr mig.
Oroar mig för dotterns student om 2 år att jag då skall behöva träffa ex., på den nivån är det annars.
Pratade om julen med barnen. Det är nog min tur, men det är kanske inte så kul i en 2:a att vara alla barn.
Flytten till 4:an kommer inte att bli förrän i februari.
Kommer nog att sitta ensam över julen (ex. bjöd minsann in tom sin mammas kompis för att “ingen skall behöva sitta ensam över julen”), men tror att det precis är det jag kommer att göra (omtanken gäller nog inte mig och även om jag hade blivit inbjuden hade jag inte svarat).
Barnen vill nog träffas utifrån sin egen agenda och kanske får det vara så ett tag.
Det pendlar verkligen mellan må ok eller mindre bra.
Tar ett par djupa andetag och försöker låta känslorna passera… (jag duger, jag är inte rädd…).
Var på bio med dottern igår, men känner mig ändå ensam.
Vet inte om det skulle kunna vara annorlunda.
Ingen framgång med dateandet heller. Tycker många som är i samma ålder på datingsidor ser så gamla ut. Det gör kanske jag också och det är därför jag inte har någon framgång…
Någon som är intresserad av en bättre begagnad skånepåg utanför Malmö? Är besiktigad, servad och körklar.
Nej, kanske jag också ser gammal och sliten ut, vet inte. Känner mig dock ganska pigg.
Oroar mig för jobbet, fast att jag vet att jag inte behöver. Blir vad det blir.
Funderar på att söka andra jobb också, för november känns ganska avlägset.
Dock kanske jag skall ta det lite piano.
Har köpt en stereo nu i alla fall, så det inte skall vara så tyst.
Är dock döv på ena örat, så kanske det är att kasta pärlor åt svinen…
3 gillningar
Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser din text 
Det låter ändå ganska hoppfullt i all bedrövelse. Ny stereo men lite döv. Ser gammal ut (kanske:thinking:) men ändå pigg. Lite upp och lite ner. Kämpa på! 
Det tar sig ska du se.
1 gillning
Utan att ha läst alla inlägg så säger jag som @Jane , vet inte om jag ska skratta eller gråta ?
Om du är allvarlig så tror jag det kommer att bli svårt med din inställning att hitta någon kvinna på dejtingsidor, allra helst om de ser gamla ut (och inte du…
) i dina ögon. För mycket martyrskap!
Vuxna eller halvvuxna barn är inte roade av att hänga med föräldrar om det inte finns ”något att hämta”. Själv har jag alltid haft dåligt samvete för min mor men insett att hon har gjort sina val här i livet och att hon är ensam ska inte jag straffas för😉.
Radda upp allt negativt i er relation och njut av nyvunnen frihet. Ser du så ung o tjusig ut så satsa på lite yngre kvinnor och se vad de tycker 
.
Lev i nuet, sitt inte och oroa dig för framtiden. Student om 2 år, den dagen har nog allt landat ska du se, inget du ska oroa dig för idag.
Ta dig till Stockholm i oktober och åk Soultrain med Birka Prinsess 75% kvinnor, hur kul som helst men se till att själv vara lite småläcker! Snyggt klädd, inte gubbigt😉.
4 gillningar
Kan relatera till mycket av det du skriver om relationen till dina barn! Har själv en 18 och en 20-åring. Båda har till slut valt att bo hos sin pappa (eller nja…20-åringen hade nog helst velat välja att bo själv, men det är så klart inte bara att ordna…).
Känslan att vara bortvald är inte skön! Eventuellt har jag funderat över om jag tar på mig nån variant av skam på grund av att jag är just mamma. Mammor ska inte komma tvåa liksom, för då är det något fel på dem… 
Det är i alla fall känslan jag brottas med! Och känslan mitt ex i inledningen av barnens flyttar gärna kunde tänka sig att uttrycka på olika sätt! 
Förnuftet å andra sidan förstår att det var många omständigheter som inverkade. Både jag och mina barn vantrivdes t ex i min dåvarande bostad som hade hamnat mitt i en byggarbetsplats som varat flera år. Och det fanns mer! Inte minst att vara 17-18 år och fortfarande vara varannanveckabarn. Det stod de så klart inte ut med!
Men…detta har fått mig att fundera ganska mycket på den vuxna relation man behöver utveckla till sina barn! Och faktiskt den vuxna relation man behöver utveckla till sig själv! Det gäller egentligen alla föräldrar, även oskilda! Fast många missar nog denna utveckling!
Man behöver tänka om i familjepersoektivet med sina barn när de har blivit så stora! Mitt fokus kan inte längre vara allt för familjeorienterat (och som sagt…det är inte bara nåt för skilsmässoföräldrar, men efter en skilsmässa tvingas man till ett försprång, men sårbarheten man känner och går igenom kan ev gå ut över barnen i processen.) Barnen behöver börja få utrymme att känna att de finns främst för sig själva och sin egen fria framtid. Inte längre främst för att höra till sin familj där man fortsätter att ingå i massa familjeaktiviteter och traditioner! Man kommer alltid vara en extremt viktig vuxen för de vuxna barnen. Och förhoppningsvis kommer de vilja vända sig till en i förtroende och samtal, till vissa aktiviteter och traditioner…när DE vill.
En annan viktig del är att man behöver börja ta hand om sig själv, sina egna intressen, vem man själv är utan barn! Förr handlade hela ens existens om att finnas för sina barn. Nu behöver man hitta sig själv! Strävar man inte åt det hållet tror jag att man lätt kväver sina barn och de kommer då rygga undan. De behöver få slippa känna att de måste ställa upp på gemensamma aktiviteter med dig för att du ska må bra, för att hjälpa dig att upprätthålla det gamla småbarnsfamiljeperspektivet (som sagt…detta behöver alla, skilda som oskilda föräldrar gå igenom). Hitta sig själv och tryggheten att vara med bara sig själv är nog nyckeln till många goda relationer, både på lång sikt med dina barn och med en ny partner. De där grejerna som folk gör när de får en 40 eller 50-årskris är egentligen inte så dumma i detta skede!
Se om det finns nya sätt att ha kontakt och umgås med dina barn! Måste ni ses alla tillsammans t ex? Som vuxen är det nog inte så dumt att försöka bygga upp något enskilt! Utan att att det blir en press på barnen att de måste!
Min äldsta drog sig undan helt första året hon slutat bo hos mig. Sedan kom hon sakta tillbaka och vi håller just nu på att bygga upp något nytt! Är så himla mysigt! Yngsta får vi se hur det blir med och när det vänder. Vi har aldrig haft en dålig relation, men vi har samtidigt inte riktigt hittat formen än!
5 gillningar
Jag tror också att det är dags att hitta nya former för föräldraskapet när barnen blir så stora att de flyttar hemifrån eller är på väg att göra det. Helt plötsligt ligger deras prioriteringar någon annanstans, kompisar, flick-/pojkvänner, fester, skola, jobb, och hur kan en mossig gammal förälder konkurrera med detta? De vill ju göra sina val och leva sitt liv (lära av sina misstag).
Saknaden blir stor, men den måste till, jag vet det.
Det är bara så svårt att hitta sin egen roll i det hela. Helt plötsligt har jag eoner av tid för mig själv.
Allting behöver inte kosta pengar eller vara så fancy heller. Det viktigaste är nog att vara där för dem och att de känner att de har någonstans att vända sig till när vinden börjar blåsa.
Det är inte precis så att vi umgicks speciellt mycket när vi bodde under samma tak (visst underlättar det men…) utan vi sågs vid kvällsmaten och sedan vid något spel emellanåt.
De stängde in sig på sina rum och de vuxna levde sitt eget liv (ensam i en 2-samhet för det mesta, där var och en roade sig bäst de kunde på sitt håll, så möttes vi ibland, oftast framför teven).
Inser vilka misstag jag gjort på hur många områden som helst.
Framför allt jobbar jag på att tvätta bort mitt ointresse för allt, och det går väl sådär.
Jag saknar inte småbarnsåren med allt jobb det inneburit, men jag saknar behovet.
Det behovet kommer alltid att finnas kvar, men ta sig olika former.
Kanske det är så att behovet blir större med tiden, speciellt när barnbarnen kommer, men där är jag inte än.
1 gillning
Om jag utmanar dig lite så tänker jag att det nog inte bara handlar så mycket om dina barns behov av dig, utan mer att du har ett behov att vara behövd. Eller vad tror du?
Man får försöka kanalisera det någon annan stans tror jag. Om man vill bygga en så bra relation som möjligt på sikt! Fast som du säger, tiden man plötsligt har till förfogande upplevs oändlig! Å andra sidan, Rom byggdes inte på en dag! Men det byggs aldrig om man inte börjar ta de där stegen, även om de är små.
2 gillningar
Sant, det var mitt behov jag relaterade till.
Idag har varit en sådan där “rastlös” dag där jag inte vetat var jag skulle göra av tiden.
Det är som om väggarna i lägenheten kryper närmare för varje andetag.
De viskar till mig och smyger sig på. Det gör ont och ensamheten gör sig påmind hela tiden.
Tystnaden studsar mellan väggarna.
Har haft musik på, men det hjälper inte. Rösterna inne i huvudet dämpas inte.
De säger till mig hur jag borde vara, vad jag borde vara, var jag borde vara.
Jag är inte den personen jag skulle vilja vara. Jag är för självkritisk.
Jag duger som jag är, men det får mig ju inte att må bättre. Måste ge mig själv en chans.
Det är saknaden efter mig själv som gnager och har gjort så länge.
Vill känna mig hel, vill vara glad och positiv, vill vara öppen och spontan,
vill vara omtyckt och behövd, vill hitta en mening.
Livet är för kort för grubblerier, det skall levas.
Hur skulle du må för att må bra? Hur är du ditt bästa jag?
Svårt att sätta ord på en känsla.
Har utmanat mig själv på ett sätt jag aldrig skulle gjort för 2 år sedan.
Jag växer som människa hela tiden och formar nu min egen verklighet.
Skönt kan tyckas och till en viss del så, men jag är inte bra på ensamhet.
4 gillningar
Idag har det också varit ganska tungt.
Min äldste son fyllde 27 år i fredags och vi firade honom idag.
Jag hade sagt till honom att han inte kunde bjuda mitt ex. och mig samtidigt
och det respekterade han (är inte hans mamma).
Dock kom den andra sonen och dottern samtidigt, så det var trevligt.
Vi spelade lite spel, pratade och umgicks.
Kul.
Efteråt körde jag och barnen (kull 2) hem.
De skulle vidare sedan och det blev väldigt tomt.
Hmm… saknar att vara behövd. De bryr ju sig, men det är ju tomt ändå.
Känns jobbigt.
Inget på dating-fronten heller och det känns väldigt avlägset.
Var ute med en kompis igår på krogen, men hur skall man träffa någon där?
Känner mig bara helt fel ute.
Var träffar man någon? Ingen intressant lägger till som favorit heller. (får bara typ en från Nairobi och nu senast en från Malaga - hur tänker de där?). Det är inte ens i närheten.
Jag har bestämt att vara ensam, men det går inte så bra…
I fredags körde jag stand-up inför typ 200 pers.
För 2 år sedan hade jag inte vågat.
Nu är det nog mer att jag inte bryr mig (fast det gör jag nog).
Gick ok för att vara första gången. Var kul faktiskt. Jag gjorde det ju för min egen del.
Imorgon ny vecka med träning, teater och ensamhet. Är svårt att underhålla andra och vara “pepp” när jag inte mår så bra själv.
Hoppas det vänder snart.
Lite större intresse på arbetsmarknaden verkar det som dock. Har blivit kontaktad av en del.
Får se vad som händer.
1 gillning
Men huuuur modigt av Dig 
1 gillning
Det var bara 5 minuter, men ändå…
Hur går man vidare i livet så att det känns bra?
Har svårt att tänka mig att “tända till” på en annan person, det känns väldigt osäkert.
Hur gör man? Har glömt allting. Kommer det och det märks? Så osäker…
Mitt dåliga självförtroende spelar alltid ett spel med mig.
Kan det vara så att mitt dåliga självförtroende/självbild avspeglas i det jag skriver och gör?
Lyser det igenom? Det kanske är svårt att fejka om det blir tydligt direkt.
2 gillningar
Idag har också varit en tuff dag.
Det är inte så att jag sörjer att vara utan mitt ex., mer en avsaknad av tillhörighet som gör att jag mår dåligt. Någon att dela vardagen med, känna mig behövd och omtyckt… värme, tro och hopp…
Annars har 3 olika jobb-situationer öppnat sig, något jag aldrig trodde skulle kunna hända.
Har fått förfrågan om uppdrag på gamla, mellan-gamla fronter + det nya jag praktiserar på nu.
Finns för- och nackdelar med alla upplägg.
Nu vet jag inte alls hur jag skall göra.
Tänker att så länge jag inte har skrivit på något kan jag göra som jag vill nu.
3 gillningar
Hej! Har läst din historia. Förstår att du har det tungt. Jag tror dock att det här med att du nu har flera olika jobb på gång kommer att lyfta dig en del. Vilken grej att få flera olika erbjudanden! Klappa dig själv på axeln nu, känn verkligen att du åstadkommit något.
När det gäller relationen till dina barn får du, som någon skrev ovan, aldrig släppa den. Oavsett om de inte hör av sig till dig så får du bara fortsätta att höra av dig till dem. Men jag ser att verkar göra vad du kan, du bjuder in till saker, går på bio med din dotter, vill umgås med dem, mkt bra!
Det här med dejting är inte lätt. Dejtingappar i all ära men det finns ju många ställen att träffa nya människor på. Ditt nya jobb t.ex. Men annars, skaffa dig en hobby eller fler (du verkar ha för mkt tid där du går hemma och stirrar på väggarna). Förutom att du får något att göra ger det dig även en chans att träffa nya människor som kan berika ditt liv som vänner eller kanske t.o.m. som mer än vänner.
Men med detta sagt, jag vet hur jävla tungt livet kan vara. Dystert på en nivå som ibland känns helt outhärdlig. Man får ta tillvara på de ljuspunkter som kommer ens väg. Förhoppningsvis blir de fler vad det lider. Kram till dig!
2 gillningar
Inte många ljuspunkter.
Jobbet är viktigt, men tror inte det är det.
Trivs inte i mitt eget sällskap och vet inte vad jag kan göra åt det.
Hänvisad till påtvingad ensamhet
Kan inte engagera mig mer, finns inte tid för det.
Samtidigt har jag för mycket tid för grubblerier.
Har börjat hos en KBT:are. Tycker inte det leder någonvart.
Vill nog hellre gå på PDT.
Självstudier/peppning via nätet?
Jag vill ju prata med någon.
Kasta sk_t på ex., dela med mig av mina funderingar, berätta om min jobb-oro, älta min situation…
Jag vill inte ha någon lösning på något problem jag inte ens visste fanns…
Får väl ge det en chans, men jag är skeptisk…
Jag har sagt upp kontakten med ex.
Klarar inte av att se hennes inlägg på FB där hon är överallt med den nye.
Varför taggar man … med X på Y… på FB och postar det? Vem bryr sig?
Det känns som ett sjukt bekräftelse-behov riktat mest mot mig som ett desperat godkännande.
Sitter i uterummer och myser med X.
Huh, varför posta detta? Löjligt.
Hon har inte ändrat status från skild till i ett förhållande. Vet inte varför.
Man kan ju undra varför, men det spelar ju ingen roll. Det förändrar inget.
Har insett att var jag än är, gör och befinner mig är det jag själv som måste trivas med mig själv för att kunna skapa en förändring. Vill inte må så dåligt. Vill må bra och känna mig hel.
Tror inte ett jobb eller nytt förhållande (eller ens fulltid med barnen) kan förändra det.
Jag är inte bekväm med-/eller i mig själv och det avspeglas i mitt agerande och uttryck gentemot andra.
Måste jobba på/med mig själv, men det känns konstigt. Måste hitta lugnet i mig själv.
5 gillningar
Det är en viktig insikt! Bra!
1 gillning
Jag har lite tvärt om problem mot vad du har. Jag är också själv och vill inte vara det. Problemet är att jag inte har orken att nätverka och träffa nya vänner. Någonstans vill jag, men när det kommer till kritan finns inte orken och jag väljer oftast att spendera kvällarna med mej själv. Kan tillägga att jag just nu inte är en särskilt trevlig person att umgås med, så jag ensam har det inte alltid så muntert med tråkiga lilla mej.
Egentligen vet jag att nyckeln till att komma vidare är att hitta tillbaka till sej själv igen. Problemet är bara hur man ska lösa det när man inte ens själv vet vem man är längre. Gissar att tiden är den bästa vännen för såna som mej och dej.
Jag tror du är på rätt väg. Tre jobb att välja på är inte dåligt. Njut av att vara eftertraktad i alla fall på något plan. Själv är jag än så länge mest populär när sonen är hungrig eller vill ha någon datapryl. En liten bit på väg kanske…
3 gillningar
Idag har jag fyllt år.
Lägenheten har varit full av barn (mina), min bror och hans fru.
Ex. svärmor ringde och gratulerade mig. Snällt.
Nu när alla har gått är det så tyst och tomt.
Försöker njuta av gemenskapen, men har svårt. Njuter jag för mycket blir jag tyst och avvaktande.
Vet att denna stund kommer med ensamheten…
@Noomi, känner mig inte alls speciellt modig och @Tellix, det tar på krafterna att nätverka.
Dessutom är inget klart vad gäller något jobb och jag befinner mig lite i limbo.
Nu är det denna malande känsla som gör sig påmind igen här, som bankar i bröstet, som får luftvägarna att snörpas åt, får mig att vilja gå ut en runda, en flykt från mig själv och mitt tragiska liv.
Jag kan inte säga att något är dåligt egentligen, det närmar sig en lösning på det mesta,
men ändå infinner sig den där känslan av rastlöshet, otillräcklighet och uppgivenhet.
Hur skulle du vara ditt bästa jag ekar i mitt huvud.
Hur skall jag kunna veta det? Jag är ju bara liten och obetydlig. Fråga Mollgan, han har svaren på allt.
Har svårt att få tummarna loss. Satte upp det där skåpet till cd-skivorna precis, men det är inte naturligt.
Det är inte roligt. Jag är inte rolig. Jag är inte trevlig eller trevlig att vara inpå.
Skall det kännas såhär? Oföretagsam, ovillig att göra saker (pappren hamnar inte i de pärmar jag önskar och samlas på hög), inte lat men distraherad och ofokuserad. Initiativlös.
Jag känner mig som en dålig person.
Varför kan inte livet vara lätt? Varför kan jag inte få må bra?
Ville göra en sak för min egen skull för att jag skulle få må bra (lämna detta sk_tår som en ny människa, sade jag till en handledare), men enda dagen jag inte kan - tisdagar - vill hon boka in. Hur tånker hon där?
Flytten närmar sig och bara jag tänker på det får jag en klump i magen.
Så många lösa trådar.
1 gillning
Gratulerar, även om jag förstår att din dag fyllts med blandade känslor.
Här kommer ett litet födelsedagsråd i mörkret: För att bli ditt bästa jag ska du inte ta några jättekliv, bara ett myrsteg åt gången. Det enda som gäller är att du tar det och sedan ytterligare några och så några till… Din hjärna spelar dig ett spratt, den vill att det ska ske stora kliv för att du ska tro på dig själv. Men jag som följt din tråd ser att det händer väldigt mycket med dig, inuti… Även om du inte tror det för att allt känns grått (?) så håller du på att skapa förutsättningar för att på sikt må bättre. Men saker sker inte från en dag till en annan. Myrsteg…
1 gillning