Började gråta när jag läste…
Ibland är det tungt att leva.
Ja, det är det…
Men bla. just därför så är det så viktigt att ta tillvara på de tillfällen där det finns glädje och kärlek.
1 gillning
Skit, kan inte sluta gråta… Och jag som skall iväg och grilla ikväll…
Tänker på den genomusla behandling jag fått av mitt ex. med psykisk misshandel, kommentarer som jag borde gjort slut för 10 år sedan, jag väntade på att du skulle förändras för jag var så kär men inget hände och tiden gick…
Som du sade @Noomi, jag har blivit både lämnad och utlämnad.
Vissa människor trivs inte med ensamhet. Hur man kan vara färdig och gå vidare efter 3 månader är obegriplig.
Då är ju frågan, har inget varit bra?
Det suger.
Förstår inte varför jag skulle förändras hela tiden, som om jag var helt omöjlig att leva med?
Har gjort en resa själv under förhållandet, blivit feminist, gått från ena blocket till andra under insikt osv. Äntligen vaknat upp… Till vad…
Vi gick i familjeterapi i 2 år och hela tiden lät hon uppgiven. Han förstår inte, vill inte förändras… och terapeuten stirrade blint på mig och sa förändras du inte blir det skilsmässa… Förstår du inte det?
Vad var det för mening med att förändras när hon inte tog emot förändringen? Hon sade - du kämpar ju inte, rycker på axlarna och inget händer. Förstår inte.
Eh, vaddå, bjöd på en semester till Kroatien för hela familjen för ärvda pengar men allt jag fick var - det var inte så bra (vaddå, vi satt ner innan hela familjen och bestämde innan vad vi skulle göra, allt var betalt…).
Du skall veta att jag har försökt…
Har inte jag gjort det?
Fy f_n vilken tidstjuv hon har varit och en otacksam varelse inte värd mig och min uppmärksamhet. Jag har kämpat och försökt… givit omtankte och uppmärksamhet som inte fallit i god jord.
Det jag saknar är kanske inte henne utan någon att dela allt med och uppleva saker med. Barnens upplevelser kan inte delas med henne längre.
Jag förstår att det är jobbigt och att det går upp och ner.
Men du kan också se det som att dina barn nu är stora alla tre, två av dem vuxna på riktigt och den tredje på god väg. Det finns väldigt mycket positiv gemenskap, upplevelser och samhörighet att dela med dem.
Försök att med viljekraft trycka bort tankarna på alla de oförätter som du upplever att ditt X har utsatt dig för åtminstone så ofta det går. Kanske lyckas du inte varje gång, men varje gång som du faktiskt klarar det är en seger värd att uppmuntra dig själv för. På något eget litet sätt what so ever, bara beröm och belöna dig med något litet och uppbyggligt.
Xet är historia nu och ju mer du lyckas avhålla dig från att fastna i de där förbittrande tankarna på historien som inte går att förändra, desto mer fokus och energi får du över att lägga på det som du faktiskt kan påverka i nuet.
Svåååårt och tidsödande… men absolut inte omöjligt 
1 gillning
Kloka ord :).
Jag skall försöka tänka positivt.
Det går i vågor.
Ibland känns det bra och positivt.
Ibland känns det som att lägenhetens väggar närmar sig mig, jag får panik och flyr ut. Vet inte vart jag skall ta vägen och göra av mig själv. Har inget mål. Kör en runda, helt utan mål eller går en runda också helt random.
Lägenheten känns inte som min.
Har börjat läsa, det är en bra flykt.
Är så rastlös ibland att jag nästan blir rädd för mig själv. Måste bara ut och bort… Hjärtat slår snabbare och hårdare…
Trycka undan negativa känslor, tänka positivt, tänka på X som historia jag inte kan förändra… fokusera på saker som jag kan förändra… Leva i nuet…
Saknar tillhörigheten och behovet.
Det kommer att vända.
Jag tar Akka och ger mig ut på äventyr…
Ger henne… INGENTING och beslutar mig för att gå vidare.
Det känns rätt så bra.
Ensamheten suger, men jag är min egen herre…
Jag berättade nyligen för en gammal barndomskamrat att vi skilt oss.
Det var tråkigt att höra, sade han.
När jag tänker på de orden förstår jag inte riktigt varför det är tråkigt egentligen.
Att leva kvar i en relation där man blir verbalt misshandlad, ouppskattad, kritiserad för det man gör (eller inte gör), osv. - är det lycka? Bara för att vara gift är normen?
Lycka är ju att dela saker, att se möjligheter, att tro på en framtid och varandra, visa och ge respekt och uppskattning, ge och få närhet och ömhet och känna det där speciella suget i blicken…
Är allt det där borta och kvar finns bara tomhet, surhet, bitterhet, besvikelse, nonchalans, ilska… är det då så tråkigt?
Konfucius sa en gång:
Allt har sin skönhet, men det är inte alla som ser den.
Skönhet kan ju ta sig olika former, men har man slutat se den och uppskatta den, finns inget kvar…
Du hade rätt @Stillstanding i att jag skulle ta emot utbildningen med öppna sinnen. Jag har fått en galen vän (han snackar hela tiden) och vi messar nästan varje dag.
Har också fått bra kontakt med de på praktikplatsen jag skall börja på den 21:e, så det känns som att jag är på rätt väg.
2 gillningar
Nu har jag haft födelsedagsfirandet för sonens 20-åriga födelsedag (egentligen i helgen) 
.
Jag firade med alla barnen. Det gick jättebra och blev en heldag.
Det kommer nog att vara en oförglömlig upplevelse.
Bryr mig inte om hur de firar i helgen (och har inte blivit inbjuden heller, fast sonen som flyttade
hem till sin mamma igår vet ju att jag inte vill komma heller).
Först fick han present, därefter var vi på Escape House, sedan körde vi go-cart och sist åt vi (ja, jag vet, jag kanske tog i för mycket).
Efteråt skulle vi spelat kubb och jätteplockepinn, men det började regna.
Alla var nog ganska nöjda med dagen ändå.
Ex fortsätter tydligen att träffa “den nye”. Vet inte hur seriöst det är dock från hennes sida.
Hon har inte ändrat status på “fejan” än, så där står det skild fortfarande.
Det är en bilintresserad dem-tomte. Hon har aldrig varit bilintresserad innan och snubben faller
under kategorin folk som har svårt för dem-kommentarer såg jag i inlägg på “fejan”.
Jag bryr mig, men låter mig inte nedslås.
Jag trodde att hon saknade de intellektuella diskussionerna som hon hade med ex-man nummer 1 och som hon inte riktigt kunde få av mig, men jag har svårt för att tro att de har några djupare intellektuella diskussioner. Förstår inte varför då. Hon verkar väldigt desperat och bekräftelse-inriktad, trots att hon hade det tidigare men inte värdesatte… Skall bara släppa. Vi har inte haft någon kontakt på månader mer än ett par allmänna SMS hon skickat som jag inte svarat på.
Tystnaden känns som ett bra alternativ för min del.
Hoppas den som lämnat också känner avsaknad och lider.
Nu är jag mer så att om hon vill något igen kommer jag att ställa frågan: - Varför då?
Fast hon är inte det minsta ödmjuk och förstår inte bättre och jag tänker att hon inte är värd det.
Det jag egentligen saknar är närhet, ömhet, sex, någon att prata med, tillhörighet, att inte vara ensam…
Vill vara uppskattad och värdesatt för det jag gör.
Jag har skickat ett brev med dottern (jag ville inte lägga det i brevlådan) med en fullmakt för uppsägning av bankfacket tillsammans med nycklarna och kortet för inträde (med koden).
Ville inte träffa henne och göra det tillsammans, så nu har vi inget gemensamt kvar.
Hade redan tömt facket, så det låg bara kvar en lapp över innehållet (bara negativ, testamente osv.).
Är hon intresserad av att veta mer får hon väl höra av sig, men det har hon inte gjort.
Tänkte att hon får fixa uppsägningen genom att åka till banken, det är inte mitt problem längre.
Har gjort något försök med match.com och goodones, men det måste vara något fel på mig eftersom ingen verkar gilla mig.
Sänder jag ut fel signaler?
Nåväl, jag tar det som det kommer, en dag i taget.
Nu skall jag blicka framåt mot en “praktiserande” sommar och i november hoppas jag på anställning…
3 gillningar
Förstår -och vet hur det känns-att det är en jättetuff period. Men hur tänker du när du låter din dotter vara budbärare mellan er.
Hur jobbigt det än känns så är det ju ni vuxna som haft en relation, hur orättvist det än känns är det vi vuxna som får reda upp det sen. Enligt min mening är det något man får tugga i sig hur tufft det än är-jag tror barnen (även vuxna sådana) far illa av att vara budbärare. Man får försöka sätta sig över sina egna känslor i dessa fall.
1 gillning
Vad underbart roligt att höra att det blev lyckat, bra jobbat 
Kämpa på, jag håller tummarna att det ska ordna sig med praktik, anställning och allt annat 
2 gillningar
Jag stötte och blötte länge och väl hur jag skulle göra med kuvertet för bankfacket.
Egentligen ville jag inte lämna det till dottern heller, men alternativet att lägga det i
brevlådan vågade jag inte.
Du har naturligtvis rätt @kattis i att jag inte skulle gett det till dottern.
Det är svårt när jag är på den nivån att hade jag passerat ex ute på stan
så hade jag inte hälsat. Jag vet att jag gjorde fel, men kunde inte förmå mig till annat.
Skall försöka komma ifrån mina egna känslor.
Genom att otaliga gånger verbalt be mig att dra åt h_e, kommenterat att vi inte kan vara vänner osv. har hon på något sätt satt ribban och diskvalificerat sig själv.
Tack för stödet :).
3 gillningar
Du är inte ensam om att känna som du gör - jag hälsar inte heller om jag passerar exet på stan. Tråkigt, men så är det.
1 gillning
Har tänkt en del på just hälsandet…har inte sprungit på x på stan än men bor i en liten stad så det är bara en tidsfråga.
Kommer nog att hälsa fast jag egentligen inte vill.
Det är så sorgligt att tänka på - 25 fina år som slutar med att man inte ens vill säja hej…
1 gillning
Jag hälsar men pratar aldrig med honom om något annat än sonen. Han försöker i bland men jag är inte intresserad av att delge honom någonting som har med mitt liv att göra. Helt ärligt hatar jag hans försök att ”vara kompis” med mej, men jag håller god min och uppför mej korrekt.
6 gillningar
Jag pendlar mellan toppar och dalar hela tiden, men kommer oftast fram till att tänka att kunde hon inte uppskatta mig, värdesätta mig och min tid, vara “nöjd” med mig som jag är och inte försöka förändra mig hela tiden för att “duga” i hennes ögon, intressera sig för mig och mottaga mig och mitt önskemål om att få allt att vara bra, var hon faktiskt inte värd mig.
Det ger mig en viss tillfredsställelse att tänka i dessa banor.
(Hon har skämts för mig på fester… jag är fortfarande mållös… så säger man väl inte oavsett, om man inte vill såra och skada…)
Jag är bra och värd något (för “rätt” person).
Jag är också inne på den linjen att inte ge henne något av mig längre.
Hon är en tidstjuv och skall inte få stjäla min tid längre.
Jag hoppas och tror inte att det påverkar min relation till mina barn. Försöker verkligen engagera mig i deras liv utanför deras mamma, det skall väl kunna gå det med? Hon är ju inte en del av mig längre och jag är inte intresserad av att upprätthålla den farsen.
Ha nu en trevlig midsommar 
1 gillning
@Mr_Chickenman du gör ju jättemycket för dina barn och jag tror absolut att ni har en fin relation. Och jag har ju inte vandrat i era kläder så jag kan inte komma och säga att ni gör fel- alla gör väl sitt bästa.
Men jag tror att man för sina barns skull ska göra det man kan för att ha en vettig relation med den andre föräldern. Barnen hamnar annars mitt i fronten och det tror jag att de far illa av. När de två personer man älskar mest i världen visar så tydligt att de tycker illa om varandra, hur tror du att det känns? Det finns förstås situationer och relationer när det inte går att ha kontakt. Men i många fall tror jag att man kan lyfta horisonten, kanske fokusera mindre på det egna lidandet och göra så bra som möjligt för barnen, de är faktiskt helt oskyldiga.
2 gillningar
Jag tror du har helt rätt @kattis. Barnen känner nog av det, även om jag inte visar något eller frågar något om deras mamma. Detta “ointresse” kan ju också uppfattas som något negativt.
Kanske med tiden att vi kan ha någon form av relation för barnens skull, men just nu är det alldeles för infekterat. Jag visar absolut inte att jag tycker illa om barnens mamma eller pratar illa om henne framför barnen men jag kan ju inte veta hur hon gör. Det får ju stå för henne också. Jag vill ju skapa en relation till mina barn med utgångspunkt från mig och som inte inkluderar deras mamma.
2 gillningar
Jag är säker på att du löser det på bästa möjliga sätt! Hoppas du får en fin midsommar!
1 gillning
Har inte skrivit på ett tag nu.
Det enda som hänt egentligen är att jag känner mig ledsen och nedstämd.
Jag har inte haft kontakt med ex. sedan senast och hon verkar inte ha något behov av att träffa mig eller ha kontakt heller (på ett sätt är det skönt att få bestämma allt själv).
Det jag är mest ledsen över är situationen med barnen.
Förra söndagen hade jag alla barnen hos mig (3 st i åldrarna 17, 20 och 27).
Det var jättetrevligt. Vi hade planerat att åka till stranden, men vädret tillät inte det (en av de få gångerna),
så plan B var att vi spelade spel istället.
Det förflöt bra, och efter ett par timmar åkte barnen hem.
Då blev det supertomt i lägenheten och jag blev rastlös och visste inte var jag skulle göra av min tid.
Oftast kör jag en tur eller bara går en runda då.
Satte mig sedan på balkongen och försökte analysera mina känslor (chattade med en kompis också).
Jag blev jätteledsen. Kände mig otillräcklig. Vill egentligen vara den där kuliga föräldern man kan komma till
(och vill komma till) som har något roligt att berätta, är positiv och glad, bra på att konversera och diskutera med, men egentligen är jag bara supertråkig och trist och ingen vill egentligen vara med mig.
Känner mig ensam, ibland ignorerad och ratad (värdelös och obehövd).
Det är inte kul att känna så hela tiden som att jag egentligen vill vara en person som (kanske inte alltid står i centrum) men i alla fall har något att komma med, som man vill vara med och tycker om.
Frågade i alla fall ungarna då om de ville följa med på en dagstur eftersom det gavs möjlighet till det i veckan, med strandbad. Det tyckte de lät kul och ville hänga med. Dottern kunde inte då och då, äldste sonen inte då och då, mellansonen svarade inte alls… Slutade med att jag körde själv.
Har hört vissa barn som önskar att deras föräldrar brydde sig om dem och ville vara med dem.
Här skall det krusas och bes, men det slutar med att ingen vill umgås med mig ändå.
Jag funderar på att sluta försöka… Vad händer om jag inte hör av mig alls på ett tag? De har tydligen inget större behov av mig eller vill träffas och umgås med mig. Helst skulle jag ju vilja att de dissade sin mamma och valde bort henne någon gång, men det händer ju inte.
Orkar inte bli dissad och bortvald hela tiden.
Tänker att de har sina liv och är upptagna med det och har inte tid. Då kanske jag skall sluta krusa, så får de komma när de vill. Jag vet inte.
Dottern hörde av sig innan, för hon ville ha någonstans att spela poker med sina vänner och undrade om jag var hemma. Vet faktiskt inte hur jag skall förhålla mig till det. Det behovet eller saknaden tycks vara obefintlig. Erbjöd mig att hjälpa mellansonen att titta på bil i veckan (han skall köpa en begagnad), men han har inte hört av sig.
Jag är på väg att droppa allting, det är inte kul och mitt liv suger.
Det känns hela tiden som att det skall vända för mig, att det snart är min tur, att det skall gå bra för mig nu.
Dock blir jag lika besviken hela tiden då allting fortfarande går emot mig och ingenting alls blir förändrat till det bättre. Vet inte vad jag gör för fel och varför jag känns så fel i mitt eget liv.
Har registrerat ett konto på en dating-site. En person lade till mig som favorit och jag tänkte vad kul, då vill hon kanske träffas på en fika och se om det kan utvecklas till något. Jag svarade och frågade om det var så? Inget svar… Jag skickade igen. Inget svar… Fick svar i fredags, tyvärr, men vi matchar nog inte varandra… Hur kan hon veta det, vi har ju inte ens träffats? Varför lägga till mig och sedan inte ens vara intresserad av att träffas? Konstiga personer finns det gott om. Därför tänker jag är jag för mycket på? Är det fel på mig? Vad gör jag för fel? Varför känns jag så fel?
Allt hänger samman och jag känns så fel och när skall jag få lite flyt? Det har nog varit så sedan barndomen att jag känt mig fel och utanför i de flesta situationer.
Livet suger och ingen vill vara med mig eller tycker om mig känns det som.
Ingen relation i närheten heller, fast jag vet inte om det hade hjälpt mig att må bättre.
Ny vecka med nya krav imorgon på att lära, lära, lära, annars får jag inte jobb…
3 gillningar
Ge inte upp barnen!
Sluta inte krusa!
Sluta inte fråga efter dem!
Ställ upp om de vill vara i din lägenhet, oavsett vad de tänker göra (förutom festa kanske).
Håll tät kontakt via sms eller Messenger.
Skicka roliga bilder och filmklipp.
Förvänta dig inte svar på allt men ge inte upp.
Ta inte åt dig av deras (som du uppfattar det) ointresse.
Ställ lagom mycket frågor om hur de har det.
Klaga inte över din situation utan prata om dem.
GE INTE UPP!!! Det kommer att vända ska du se!
7 gillningar
Ja, det är nog inte personligt, utan mer en fas i deras liv där jag inte har så stor del.
Kan ju hoppas på det.
Jag hoppas att de känner att de kan komma till mig oavsett (och tror nog de känner så också).
Svårt emellertid att inte ge upp och sluta försöka.
1 gillning