Tackar @Stillstanding. Vilken fantastisk insikt, myrsteg. Har inte tänkt på det att jag kanske klampar på i ullstrumporna utan att reflektera direkt över mitt eget beteende för jag vill ju läka fort…
Skall verkligen tänka på det. Det får ta sin tid.
Kanske jag har haft för höga krav på mig själv och mitt mående att det skall ändras så fort som möjligt…
Jag har kanske inte lärt mig någonting på denna resa, som tillförsikt, ödmjukhet osv.
Vill ju tro det, men kanske jag är förblindad.
Chattade med en kvinna idag på en datingsite.
Jag malde på för att konversera på ett trevligt sätt.
Varför frågar du det, är det verkligen intressant, fick jag efter ett tag till svar.
Har glömt hur man gör.
Känner mig som världens tråkigaste person. Kommer inte ihåg längre hur man gör och uppför sig.
Lärdom…
Insikt och lärdom och ett år äldre…
Vad kan komma härnäst?
Jag väntar på Håkan Hellströms profetia - Min tid kommer…
Myrsteg… Det kanske lät ironiskt, men var inte alls menat så.
Kom på mig själv med att fundera över var tiden blivit av?
Har inte haft sex på över ett år (och ärligt talat inte ens varit i närheten).
Jag har glömt hur man gör, känns det som. Myrsteg… det är inte ens styrfart…
Och @Skyldig, jag sade inte att jag såg ung och tjusig ut, bara att många såg gamla ut. Antagligen därför jag inte fått ligga heller… Jag är nog inte speciellt attraktiv på marknaden och har glömt hur man gör. Vet inte vad jag skulle tillföra heller med mitt dåliga självförtroende.
För kanske två år sedan när jag låg bredvid ex. och vi nog hade bråkat lite kom jag på mig själv med att tänka att jag nog inte älskade henne längre och att vår kärlek nog var slut.
Jag tror att jag hade fel. Jag har haft fel i ganska mycket nu när jag ser det i backspegeln.
Nu är det för sent och jag är inte intresserad av att gå tillbaka till det som varit.
Hon gratulerade inte ens mig på födelsedagen, så hennes oförklarliga ilska mot mig består. Hon behöver väl en syndabock för att kanalisera sitt dåliga mående så att hon kan ge intryck av att vara hel i andra sammanhang.
Tror att hon saknar det vi hade ibland, men inte tillåter sig själv.
Hon kommer aldrig att erkänna det.
Känner mig ganska låg idag, men det är mest pga jobbet som är oklart.
Av tre möjliga spår ser det just nu inte så bra ut.
Skall flytta i februari och det är en enorm oro att inte veta om jag kan få lån eller inte.
Kan jag inte få lån är jag tvingad att sälja nuvarande bostad samt sälja en investering (som tar 3 månader innan jag får ut pengarna) för att ha råd.
Då måste jag sälja NU (snart)!!!
Skall prata med banken imorgon.
Myrsteg… Hade trott att turen skulle vända någon gång och vara med mig, men det verkar som min otur fortsätter. Är snarare 2 stora steg bakåt hela tiden.
Går på arbetsförmedlingens ersättning fram till mitten av november på 11.800 kr ut, så jag blöder pengar.
Detta är min vardag och en bidragande orsak till att jag mår dåligt + allt annat runt omkring med ensamheten osv.
Försöker inte plocka några sympati-poäng, bara belysa min situation.
Det var det jag menar med myrsteg, att det är bra bara det går framåt. Låter som att det runt omkring dig går bakåt (fast var det inte så att du var arbetslös när ni var på gång att separera också?), men det som ändå händer inuti dig är myrsteg framåt. Din fd fru verkar t ex inte alls stå i ditt fokus längre utan du ägnar dina tankar åt hur du ska forma ditt liv utifrån de tuffa förutsättningar du har. Det är väl trots svårigheterna ända att ta sig framåt, om en i myrornas fart?
Andra jobb… vet inte vad jag skulle vilja göra annars om inte IT.
Det är det enda jag gjort sedan -89.
Jo, jag har varit arbetslös sedan december 2016, dvs innan vi skilde oss.
Nej, hon har inte fokus alls i mitt liv (bara ett negativt sådant om alls) och det är väl positivt.
Banken var inte så godvilliga. Kör jag eget får jag inget (de går på tidigare beläggning, typ 1 år tillbaka), men däremot anställning är ok. Jag vet dock inte förrän november och jag flyttar februari. Skulle detta inte gå har jag ju inte tid att sälja av min investering (förhoppningsvis hinner jag sälja nuvarande boende).
Puh, jag blir trött på mig själv, nu får jag sluta oroa mig…
Talade med en kompis om detta och åldersnojan i landet är väletablerad och utbredd.
Suzanne Hegert hade skrivit en väldigt bra artikel om detta, men den verkar inte finnas längre:
Synd.
Ja, livet går vidare, vad har man för val, men kul är det inte, dessa myrsteg…
Nu har det gått ett tag och det nya året står snart för dörren.
Jag har inte orkat skriva här på ett tag.
Av praktiken jag slutade i mitten av november bidde - ingenting.
Jag har svårt för att lära nytt och kanske inte var så intresserad (fast det gick bättre och bättre).
När jag väl var upplärd var det en mer kompetent person de sökte (och hur blir jag det när chansen inte ges?).
Tillbaka i arbetslöshetsträsket (och Annie vill lägga ned hela sk_ten…).
Vem skall då hjälpa? Rekryteringsbolag kan ju inte göra mer och står egentligen på arbetsgivarnas sida.
Det är inte långtidssjukskrivna som är problemet - det är arbetsgivarnas ÅLDERSKOMPLEX som är problemet. Ja, mycket kompetens, men dyr och inte så snabb och oformbar.
Om arbetsgivaren väljer på en äldre junior person eller en 25-årig nyutbildad - vem tror ni blir vald?
Det är hemskt när arbetsmarknaden tycker att min sista förbrukningsdag är passerad.
Jag blir så trött att jag inte orkar kommentera det.
I vilket fall är jag nu i stöd och matchning. Få se vad det ger. Inte ens okvalificerade jobb går att söka. Sökte som badmästare. Kan tänka mig att jag blev direktdiskvalificerad (för hög kompetens inom IT och hur länge stannar hen då, för gammal, osv.).
Ja, jag är negativ - kan jag vara annat efter 2 år?
Har nu erbjudit praktik igen inom ett gammalt område. Kanske funkar.
Julen har passerat. Då skall alla vara glada. Vad har jag att vara glad för?
Snart nyår.
Det enda positiva som hänt i år är att jag sålt min lägenhet. Fick inte ut riktigt vad jag tänkt, men skönt ändå att jag har de pengarna säkrade. Behöver de till min nya lägenhet som jag flyttar in i i februari.
Det har varit så många turer runt visningarna. Intresset har inte varit superstort, så jag fick ta det enda budet jag fick. Försökte få ett övergångslån också via låneinstitut. Har du ett försäljningskontrakt på din nuvarande lägenhet? Nej. Återkom när du har det… Det har varit en lång höst med stor oro på alla fronter.
Dessutom ingen som bryr sig om mig (jag räknar inte in barnen, min bror och några kompisar).
Jag har inte alls mått bra i detta.
Var på en forskningsundersökning och där konstaterades att mitt blodtryck var alldeles för högt (180/98).
Fick tabletter via vårdcentralen. Har varit så stressad under en så lång tid.
Det skall bli så skönt att lämna detta sk_tår bakom mig och vända blad.
På kärleksfronten har absolut ingenting hänt. Trodde jag var ganska gångbar på marknaden, men ack vad jag bedrog mig. Intresset har varit väldigt skralt. Förstår inte riktigt varför. Har aldrig haft några problem tidigare att hitta någon. Vad är felet?
Har sagt upp kontakten med ex. och blir bara förbannad när jag tänker på henne.
Får vara så, hon är en tidstjuv och skall inte få stjäla min tid längre.
Kan nog jämföra situationen med att vara änkling, först finns hon och sedan inte.
Jag kan ändå inte påverka något, men mig skall hon inte få något av.
Ganska skönt faktiskt att inte gå runt och försöka vara till lags och kompromissa om allting.
Så, vad har jag då för mål inför 2019?
Jag skall få ett jobb.
Jag skall flytta.
Jag skall träffa en ny partner.
Jag skall träna bort bukfettet (har inte lyckats efter 2,5 års träning 3 dagar i veckan, så nu skall jag ta hjälp av en dietist).
Ett fyrvägskors som jag ser fram emot.
Vill ha tillbaka glädjen i mitt liv, det är jag värd.
Karma, jag säger som Håkan, min tid kommer nu.
Jag tror /hoppas du når dina mål 2019. Det verkar tyvärr ta tid sån här skit. Jag har heller inte riktigt kommit vidare. Men tror att om man har lite “extra” problem med sig i bagaget tar det längre tid. Längtar också ibland efter en ny partner men tror väl inte att man duger efter käftsmällen man fick för drygt 2 år sedan. Sedan tänker man vem vill ha en kvlnna som går mycket sämre än andra. Men vi får väl försöka bygga upp oss / kramar
@gittan6308, jag tror att du måste tro på dig själv. Det är dags att vända blad för dig också.
Det är inte rätt person för dig om du tror att din gång skulle påverka.
Kärleken är blind…
Stå på dig och bry dig inte om vad andra tycker.
I söndags fyllde ex. år. Gratulerade henne inte ens. Hon är inte ens värd det i mina ögon, blir bara förb_nnad fortfarande när jag tänker på henne.
Hon har varit med och producerat 2 fantastiska barn, det är allt.
På jobb-fronten intet nytt. Har varit på en del intervjuer, men när skall det lossna för mig? Inte ens som lärarvikarie får jag plats.
På kärleks-fronten intet nytt. Fattigt med intresse och det verkar inte heller lossna.
På tränings-fronten intet nytt. Har inte råd just nu med detta.
På flytt-fronten intet nytt. Klåparna som skulle sälja min investering sålde för lite. Hoppas jag får ihop tillräckligt nu, annars får jag väl stå och buga och bocka hos banken med mössan i hand. Det börjar ju närma sig. Skönt på ett sätt. Packar för fullt just nu.
Får se om jag får flyttat med det tunga fågelbadet också.
Något positivt just nu? Nja, kommer ju på intervjuer (en förra veckan, en igår och en inbokad nästa vecka), men det ger ju ingenting. Hur många intervjuer går det på en anställning? Tror jag varit på ett 50-tal intervjuer minst (rekryteringssamtal inte inräknade) utan resultat. Är inte ens nervös längre.
Finns det hopp?
Träningen. Det går att träna utan att göra det på gym. Ut och promenera, helt gratis och dessutom får man hjärnan rensad på köpet. Eller köp en crosstrainer. Finns hur många som helt på blocket för 200-300 kr. Skittråkigt med bättre än inget.
Kärleken. Strunta i den. Det har ju ändå inte gått särskilt bra på den fronten för någon av oss här inne.
Jobbet. Det kommer lösa sej på något sätt. Du kanske kan starta något eget? Tips: Starta någon typ av verksamhet för såna som oss som finns här inne. Öppna något ställe där man kan hasa runt i pyjamas och gråta sej hålögd med likasinnade eller någon aktivitet för dom som kommit lite längre men inte vill vara bland “vanligt folk” typ Mallans pub på riktigt eller nåt.
Boendet. Det löser sej nog också ska du se fast där har jag inga klämkäcka tips.
Håll ut bara så blir det kanske sakta lite, lite bättre.
@Tellix, går väldigt mycket. Det rensar tankarna tillfälligt, men sedan är jag ändå ensam med mig själv och min brist på fantasi om vad jag vill göra (kanske Mallans pub?).
Trodde att när ex. “skar bort” det som inte fungerade i sitt liv (då jag tyckte att det inte är så enkelt eftersom vi båda är arbetslösa) tänkte jag att oturen kommer drabba dig ändå. Just nu känns det som jag har helt fel (fast hon har kanske otur på andra områden med att vattentanken börjat läcka eller något (inte vet jag).
Trodde att summan av kardemumman av utsatthet var konstant. Nu vet jag inte.
Det som skall träffa fläkten gör det ändå (och speciellt på mig hela tiden).
Skall flytta imorgon och har lyckats få ett övergångslån av banken fram tills min nuvarande lägenhet är såld.
Min investering på nästan resterande belopp har dragit ut på tiden. Sade till för 3 månader sedan att jag skulle sälja. Det skulle betalats ut i torsdags (den siste). Nu var senaste budet att det skulle vara klart imorgon.
Jag går sönder. Kvittot från banken på att slutsumman är betald kan inte skickas ut förrän de pengarna kommer in. Har lyckats undvika kontraktsbrott för den nya lägenheten då andra flyttar in på fredag och jag kan även få nycklarna och tillträdet då, men allt känns smutsigt. Hade tänkt en lugn flytt där jag kunder köra fram och tillbaka med lådor i lugn och ro.
På lördag har jag hyrt släp och det kommer 8 personer som skall hjälpa mig med flytten.
På fredag skulle en annan kompis hjälpa mig flytta stereohögtalare mm.
Varför kan allting inte bara flyta på? Behöver jag verkligen detta i mitt liv? Har jag inte blivit drabbad tillräckligt? Bara skär bort mig, så kan jag ju gå och lägga mig under en sten och få fortsätta med min otur.
Tänkte på en kommentar som en medarbetare hasplade ur sig på praktikplatsen jag var på i höstas, good things happen to good people (j_klar vad jag måste vara genomelak då, tänkte jag, eftersom bara tråkiga saker händer mig).
Nu var det ett tag sedan jag var inne här och skrev.
Vad har då hänt sen sist?
Min historia handlar inte så mycket om skilsmässan längre.
Den är redan avklarad (thank god) och nu är det mest afterlife det handlar om.
Jag har inte haft kontakt med ex. på snart ett år och det känns ganska bra.
Tycker hon har behandlat mig som sk_t och det kan vara bra med det.
Hon har skaffat en ny och de har varit i en relation under typ ett år.
Tycker bara att oturen borde drabba henne också. Det är väl inte så att jag önskar någon något illa, men… Med facit i hand, hon skilde sig, flyttade till hus, ett barn flyttade med, skaffade en relation, bytte jobb, barn 2 flyttade hem… hon sitter på all tur…
Önskar att karma kunde kasta lite sk_t… Jag känner mig som förloraren på alla plan, som om hon inte var delaktig i någonting och bara kunde vända blad och gå vidare utan mig. Livet känns ganska orättvist och snedfördelat… Jag vill inte sitta här med Svarte Petter.
Är fortfarande ganska orolig för dotterns student nästa år, jag vill VERKLIGEN inte träffas någonsin. Hon har bett mig dra åt h_e för sista gången, tidstjuven… Ser jag henne på stan kommer jag inte att hälsa.
Ingen sätter sig på mig längre i alla fall (har nog varit ganska passiv och tillmötesgående i det mesta).
Så, vad har då hänt med mina mål för 2019?
Jag har flyttat.
Vet inte vad förseningen av lägenhetsköpet resulterade i eftersom det blev så ändå. Det enda som hände var egentligen att jag slapp flytta sakerna själv och att det var en hel del oro och ångest. Vad är lärdomen av detta? Vad försökte karma säga här (refererar till Valkyriorna av Paulo Coelho med skyddsänglarna som förhalar saker)?
Jag skall få ett jobb.
ÄNTLIGEN… Det är klart till 99% - inte påskrivet är, men jag hoppas det blir denna vecka.
Kvar är:
Partner.
Här har det verkligen gått i stå. Står det stämplat i min panna - LOSER? Intresset har varit minst sagt svalt. Har inte haft något problem tidigare att hitta någon. Tänker att det kommer, men jag är otålig.
Bukfettet.
Har börjat träna nu igen. Ekonomin har hindrat mig från vidare hjälp, men det är förhoppningsvis på G nu igen.
På det hela taget mår jag ok nu (bättre när avtalet är klart) och spänd på vad framtiden kan ge.
Tråkigt med ensamheten bara. Kan inte vara en annan person än den asociala, tråkiga person jag är (det går inte hur mycket jag än försöker och hur skall jag göra?) men jag tänker att det finns nog någon för alla och någon som kan uppskatta mig för den jag är. Vill ha framtidsdrömmar och mål och känna att jag lever igen. Livet kan inte vara slut.
Hola,
Jobb fixat nu. Typiskt nog har andra intressanta möjligheter dykt upp när jag redan fått annat…
Det kanske skall vara så att allt kommer på en gång.
Vad gäller måendet har detta ju givetvis påverkat (börjar inte förrän 5 augusti, så hela sommaren är ledig) ur ett ekonomiskt perspektiv inte minst, men känslan av att inte vara behövd, agget mot ex, ett samband, tillhörighet osv. har inte ändrats. Jag tänker att det kommer att bli bättre när jag väl börjar nya jobbet.
Har försökt med date, men det har väl inte gått så himla bra. Känner mig ganska ful och tråkig, som att jag inte har så mycket att erbjuda. Det är antagligen bara inbillning, men framtidsutsikterna, drömmarna, målen, livsglädjen, spontaniteten känns som bortblåst och kvar är bara en tomhetskänsla. Livet kan ju inte vara slut vid 54? Ibland undrar jag.
Vill egentligen bo i hus, men varför? Bor bra där jag gör (lite mycket saker). Vad skall jag med gräsklipparen, skottkärran, poolvolleybollnätet, högtryckstvätten mm. till efter uppbrottet? Skall jag bara sälja av allting och göra mig av med det? När/om jag flyttar till hus igen får jag ju ersätta allting. Känns inte så kul heller att skaffa ett hus själv. Många tankar blir det. Funderar på ett sommarhus eller en kolonilott där jag kan dumpa allting.
Har i alla fall kommit igång med träningen. Har träffat en pt som jag jobbar med. Få se vad det ger.
Många tankar blir det.
Har köpt en grill nu, så hoppas på en stärkande ledighet innan allt drar igång.
Angående husprylar så va jag väldigt glad, för att jag sparat allt, nu när jag köpte ett litet hus. Men för mig va det ju enda vägen så fort jag fick chansen.
Hej @Mr_Chickenman! Har läst din tråd otaliga gånger. Undrar lite hur det har gått för dig. Känner att jag behöver få se in i någon slags framtid. Vad kan jag förvänta mig?
Hej,
Har inte varit inne här på ett tag nu, men det kanske är läge för en uppdatering.
Det handlar mer om vägen tillbaka till ett drägligt liv numera.
Jobb har kommit och gått (de ville inte ha mig kvar efter provanställningen på 6 månader av någon outgrundlig anledning). Jag börjar dock ett nytt jobb den 6 april, så det känns bra.
När det kommer till dejtande har det inte gått bra alls. Jag träffade en trevlig tjej ett par gånger, men blev nog osäker på mina egna känslor och uppfattades nog som trög och avvaktande. Det här med dejting är en väldigt konstig och konstlad situation. Vad skall man känna? Har nog tänkt att blir jag inte blixtförälskad kan man inte kyssas och vänslas. Får nog tänka om där och bara njuta för stunden. Det är väl aldrig så utan man får nog prova sig fram. Det går inte att hålla på sig när bäst-före-datum för länge sedan är passerad. Känns inte speciellt gångbar på marknaden. Det får vara så. Det som händer händer och jag sitter ju inte i sjön direkt.
Men nog blir jag ganska ledsen och avundsjuk när jag tittar runt omkring och ser att det verkar finnas någon för de flesta. Vad är felet på mig?
Dottern stod och sålde saker på en mässa i fredags för UF-företaget. Jag hjälpte till i början med att bära bord och sade att jag skulle komma tillbaka efter träningen. När jag väl gjorde det runt 14-tiden kom jag nästan ända fram när jag såg häxan surtant. Jag vände på klacken direkt. Tror inte hon såg mig. Jag väntade ett tag och närmade mig från andra hållet. Jag kom nästan ända fram när jag insåg att hon stod kvar. Jag vände direkt då också och gick hem för att komma tillbaka senare. Vet inte om dottern såg mig.
Känns lite tråkigt för hennes del, men å andra sidan är det ju mitt beslut. Vi har inte haft kontakt på snart 2 år och ärligt talat känns det ganska skönt. Jag skulle vilja ha ett ärligt och uppriktigt förlåt från hennes sida att hon betett sig som ett svin, men det kommer jag aldrig att få. Hon skall i alla fall också förlora på sitt val. Hon har ju ändå sin nye hon kan terrorisera. Det är inte så att hon försökt ta kontakt heller.
Jag försöker undvika att vara i samma rum. Det blir dock svårt att göra det på dotterns student i sommar. Jag har ångest för det. Är bjuden av dottern på hennes studentfest efter utsparken, men har avböjt. Åh, vad jag inte vill. Kan dock inte backa utsparken för dotterns skull. Giv mig kraft… @Filur, vet inte om det känns bättre, jag har i alla fall reflekterat över mina fel och brister och är förhoppningsvis en bättre version av mig själv nu.
The things you do for love… Tror inte din fru hade dig av tankarna och gjorde allt för kärlek till dig… Vissa tappar bort sig och är och förblir sv_n när man har tid att reflektera. Det är bara att stänga av och gå vidare. Vissa saker har jag också gjort som inte har haft att göra med kärlek öht. Det stora är väl att inse det, förlåta sig själv, gå vidare och bli en bättre version.
Usch jättejobbigt läge det där har som tur äldre barn. Men mina tjejer 29 och 31 år håller på med studier ännu. Dom blir klar om 3 år så då kanske det blir dags.
Det samma jag trallar. “du är så fin, du är en på miljonen, lycklig den kvinna som får dig men tyvärr, mitt x krisar, jag har inte sådana känslor för dig, det skulle inte fungera mellan oss…” och då är det de som lagt an på mig så mina känslor för dem har väckts. Ord kostar inget att säga.
