Inte många ljuspunkter.
Jobbet är viktigt, men tror inte det är det.
Trivs inte i mitt eget sällskap och vet inte vad jag kan göra åt det.
Hänvisad till påtvingad ensamhet
Kan inte engagera mig mer, finns inte tid för det.
Samtidigt har jag för mycket tid för grubblerier.
Har börjat hos en KBT:are. Tycker inte det leder någonvart.
Vill nog hellre gå på PDT.
Självstudier/peppning via nätet?
Jag vill ju prata med någon.
Kasta sk_t på ex., dela med mig av mina funderingar, berätta om min jobb-oro, älta min situation…
Jag vill inte ha någon lösning på något problem jag inte ens visste fanns…
Får väl ge det en chans, men jag är skeptisk…
Jag har sagt upp kontakten med ex.
Klarar inte av att se hennes inlägg på FB där hon är överallt med den nye.
Varför taggar man … med X på Y… på FB och postar det? Vem bryr sig?
Det känns som ett sjukt bekräftelse-behov riktat mest mot mig som ett desperat godkännande.
Sitter i uterummer och myser med X.
Huh, varför posta detta? Löjligt.
Hon har inte ändrat status från skild till i ett förhållande. Vet inte varför.
Man kan ju undra varför, men det spelar ju ingen roll. Det förändrar inget.