Men huuuur modigt av Dig 
1 gillning
Det var bara 5 minuter, men ändå…
Hur går man vidare i livet så att det känns bra?
Har svårt att tänka mig att “tända till” på en annan person, det känns väldigt osäkert.
Hur gör man? Har glömt allting. Kommer det och det märks? Så osäker…
Mitt dåliga självförtroende spelar alltid ett spel med mig.
Kan det vara så att mitt dåliga självförtroende/självbild avspeglas i det jag skriver och gör?
Lyser det igenom? Det kanske är svårt att fejka om det blir tydligt direkt.
2 gillningar
Idag har också varit en tuff dag.
Det är inte så att jag sörjer att vara utan mitt ex., mer en avsaknad av tillhörighet som gör att jag mår dåligt. Någon att dela vardagen med, känna mig behövd och omtyckt… värme, tro och hopp…
Annars har 3 olika jobb-situationer öppnat sig, något jag aldrig trodde skulle kunna hända.
Har fått förfrågan om uppdrag på gamla, mellan-gamla fronter + det nya jag praktiserar på nu.
Finns för- och nackdelar med alla upplägg.
Nu vet jag inte alls hur jag skall göra.
Tänker att så länge jag inte har skrivit på något kan jag göra som jag vill nu.
3 gillningar
Hej! Har läst din historia. Förstår att du har det tungt. Jag tror dock att det här med att du nu har flera olika jobb på gång kommer att lyfta dig en del. Vilken grej att få flera olika erbjudanden! Klappa dig själv på axeln nu, känn verkligen att du åstadkommit något.
När det gäller relationen till dina barn får du, som någon skrev ovan, aldrig släppa den. Oavsett om de inte hör av sig till dig så får du bara fortsätta att höra av dig till dem. Men jag ser att verkar göra vad du kan, du bjuder in till saker, går på bio med din dotter, vill umgås med dem, mkt bra!
Det här med dejting är inte lätt. Dejtingappar i all ära men det finns ju många ställen att träffa nya människor på. Ditt nya jobb t.ex. Men annars, skaffa dig en hobby eller fler (du verkar ha för mkt tid där du går hemma och stirrar på väggarna). Förutom att du får något att göra ger det dig även en chans att träffa nya människor som kan berika ditt liv som vänner eller kanske t.o.m. som mer än vänner. 
Men med detta sagt, jag vet hur jävla tungt livet kan vara. Dystert på en nivå som ibland känns helt outhärdlig. Man får ta tillvara på de ljuspunkter som kommer ens väg. Förhoppningsvis blir de fler vad det lider. Kram till dig!
2 gillningar
Inte många ljuspunkter.
Jobbet är viktigt, men tror inte det är det.
Trivs inte i mitt eget sällskap och vet inte vad jag kan göra åt det.
Hänvisad till påtvingad ensamhet
Kan inte engagera mig mer, finns inte tid för det.
Samtidigt har jag för mycket tid för grubblerier.
Har börjat hos en KBT:are. Tycker inte det leder någonvart.
Vill nog hellre gå på PDT.
Självstudier/peppning via nätet?
Jag vill ju prata med någon.
Kasta sk_t på ex., dela med mig av mina funderingar, berätta om min jobb-oro, älta min situation…
Jag vill inte ha någon lösning på något problem jag inte ens visste fanns…
Får väl ge det en chans, men jag är skeptisk…
Jag har sagt upp kontakten med ex.
Klarar inte av att se hennes inlägg på FB där hon är överallt med den nye.
Varför taggar man … med X på Y… på FB och postar det? Vem bryr sig?
Det känns som ett sjukt bekräftelse-behov riktat mest mot mig som ett desperat godkännande.
Sitter i uterummer och myser med X.
Huh, varför posta detta? Löjligt.
Hon har inte ändrat status från skild till i ett förhållande. Vet inte varför.
Man kan ju undra varför, men det spelar ju ingen roll. Det förändrar inget.
Har insett att var jag än är, gör och befinner mig är det jag själv som måste trivas med mig själv för att kunna skapa en förändring. Vill inte må så dåligt. Vill må bra och känna mig hel.
Tror inte ett jobb eller nytt förhållande (eller ens fulltid med barnen) kan förändra det.
Jag är inte bekväm med-/eller i mig själv och det avspeglas i mitt agerande och uttryck gentemot andra.
Måste jobba på/med mig själv, men det känns konstigt. Måste hitta lugnet i mig själv.
5 gillningar
Det är en viktig insikt! Bra!
1 gillning
Jag har lite tvärt om problem mot vad du har. Jag är också själv och vill inte vara det. Problemet är att jag inte har orken att nätverka och träffa nya vänner. Någonstans vill jag, men när det kommer till kritan finns inte orken och jag väljer oftast att spendera kvällarna med mej själv. Kan tillägga att jag just nu inte är en särskilt trevlig person att umgås med, så jag ensam har det inte alltid så muntert med tråkiga lilla mej.
Egentligen vet jag att nyckeln till att komma vidare är att hitta tillbaka till sej själv igen. Problemet är bara hur man ska lösa det när man inte ens själv vet vem man är längre. Gissar att tiden är den bästa vännen för såna som mej och dej.
Jag tror du är på rätt väg. Tre jobb att välja på är inte dåligt. Njut av att vara eftertraktad i alla fall på något plan. Själv är jag än så länge mest populär när sonen är hungrig eller vill ha någon datapryl. En liten bit på väg kanske…
3 gillningar
Idag har jag fyllt år.
Lägenheten har varit full av barn (mina), min bror och hans fru.
Ex. svärmor ringde och gratulerade mig. Snällt.
Nu när alla har gått är det så tyst och tomt.
Försöker njuta av gemenskapen, men har svårt. Njuter jag för mycket blir jag tyst och avvaktande.
Vet att denna stund kommer med ensamheten…
@Noomi, känner mig inte alls speciellt modig och @Tellix, det tar på krafterna att nätverka.
Dessutom är inget klart vad gäller något jobb och jag befinner mig lite i limbo.
Nu är det denna malande känsla som gör sig påmind igen här, som bankar i bröstet, som får luftvägarna att snörpas åt, får mig att vilja gå ut en runda, en flykt från mig själv och mitt tragiska liv.
Jag kan inte säga att något är dåligt egentligen, det närmar sig en lösning på det mesta,
men ändå infinner sig den där känslan av rastlöshet, otillräcklighet och uppgivenhet.
Hur skulle du vara ditt bästa jag ekar i mitt huvud.
Hur skall jag kunna veta det? Jag är ju bara liten och obetydlig. Fråga Mollgan, han har svaren på allt.
Har svårt att få tummarna loss. Satte upp det där skåpet till cd-skivorna precis, men det är inte naturligt.
Det är inte roligt. Jag är inte rolig. Jag är inte trevlig eller trevlig att vara inpå.
Skall det kännas såhär? Oföretagsam, ovillig att göra saker (pappren hamnar inte i de pärmar jag önskar och samlas på hög), inte lat men distraherad och ofokuserad. Initiativlös.
Jag känner mig som en dålig person.
Varför kan inte livet vara lätt? Varför kan jag inte få må bra?
Ville göra en sak för min egen skull för att jag skulle få må bra (lämna detta sk_tår som en ny människa, sade jag till en handledare), men enda dagen jag inte kan - tisdagar - vill hon boka in. Hur tånker hon där?
Flytten närmar sig och bara jag tänker på det får jag en klump i magen.
Så många lösa trådar.
1 gillning
Gratulerar, även om jag förstår att din dag fyllts med blandade känslor.
Här kommer ett litet födelsedagsråd i mörkret: För att bli ditt bästa jag ska du inte ta några jättekliv, bara ett myrsteg åt gången. Det enda som gäller är att du tar det och sedan ytterligare några och så några till… Din hjärna spelar dig ett spratt, den vill att det ska ske stora kliv för att du ska tro på dig själv. Men jag som följt din tråd ser att det händer väldigt mycket med dig, inuti… Även om du inte tror det för att allt känns grått (?) så håller du på att skapa förutsättningar för att på sikt må bättre. Men saker sker inte från en dag till en annan. Myrsteg…
1 gillning
Tackar @Stillstanding. Vilken fantastisk insikt, myrsteg. Har inte tänkt på det att jag kanske klampar på i ullstrumporna utan att reflektera direkt över mitt eget beteende för jag vill ju läka fort…
Skall verkligen tänka på det. Det får ta sin tid.
Kanske jag har haft för höga krav på mig själv och mitt mående att det skall ändras så fort som möjligt…
Jag har kanske inte lärt mig någonting på denna resa, som tillförsikt, ödmjukhet osv.
Vill ju tro det, men kanske jag är förblindad.
Chattade med en kvinna idag på en datingsite.
Jag malde på för att konversera på ett trevligt sätt.
Varför frågar du det, är det verkligen intressant, fick jag efter ett tag till svar.
Har glömt hur man gör.
Känner mig som världens tråkigaste person. Kommer inte ihåg längre hur man gör och uppför sig.
Lärdom…
Insikt och lärdom och ett år äldre…
Vad kan komma härnäst?
Jag väntar på Håkan Hellströms profetia - Min tid kommer…
2 gillningar
Myrsteg… Det kanske lät ironiskt, men var inte alls menat så.
Kom på mig själv med att fundera över var tiden blivit av?
Har inte haft sex på över ett år (och ärligt talat inte ens varit i närheten).
Jag har glömt hur man gör, känns det som. Myrsteg… det är inte ens styrfart…
Och @Skyldig, jag sade inte att jag såg ung och tjusig ut, bara att många såg gamla ut. Antagligen därför jag inte fått ligga heller… Jag är nog inte speciellt attraktiv på marknaden och har glömt hur man gör. Vet inte vad jag skulle tillföra heller med mitt dåliga självförtroende.
För kanske två år sedan när jag låg bredvid ex. och vi nog hade bråkat lite kom jag på mig själv med att tänka att jag nog inte älskade henne längre och att vår kärlek nog var slut.
Jag tror att jag hade fel. Jag har haft fel i ganska mycket nu när jag ser det i backspegeln.
Nu är det för sent och jag är inte intresserad av att gå tillbaka till det som varit.
Hon gratulerade inte ens mig på födelsedagen, så hennes oförklarliga ilska mot mig består. Hon behöver väl en syndabock för att kanalisera sitt dåliga mående så att hon kan ge intryck av att vara hel i andra sammanhang.
Tror att hon saknar det vi hade ibland, men inte tillåter sig själv.
Hon kommer aldrig att erkänna det.
Känner mig ganska låg idag, men det är mest pga jobbet som är oklart.
Av tre möjliga spår ser det just nu inte så bra ut.
Skall flytta i februari och det är en enorm oro att inte veta om jag kan få lån eller inte.
Kan jag inte få lån är jag tvingad att sälja nuvarande bostad samt sälja en investering (som tar 3 månader innan jag får ut pengarna) för att ha råd.
Då måste jag sälja NU (snart)!!!
Skall prata med banken imorgon.
Myrsteg… Hade trott att turen skulle vända någon gång och vara med mig, men det verkar som min otur fortsätter. Är snarare 2 stora steg bakåt hela tiden.
Går på arbetsförmedlingens ersättning fram till mitten av november på 11.800 kr ut, så jag blöder pengar.
Detta är min vardag och en bidragande orsak till att jag mår dåligt + allt annat runt omkring med ensamheten osv.
Försöker inte plocka några sympati-poäng, bara belysa min situation.
2 gillningar
Det låter som en tuff situation du är i. Många drabbas när det är en nedåtgående marknad för bostäder, särskilt de som måste sälja…
Går det att ta några andr tillfälliga jobb?
Minska risker?
1 gillning
Det var det jag menar med myrsteg, att det är bra bara det går framåt. Låter som att det runt omkring dig går bakåt (fast var det inte så att du var arbetslös när ni var på gång att separera också?), men det som ändå händer inuti dig är myrsteg framåt. Din fd fru verkar t ex inte alls stå i ditt fokus längre utan du ägnar dina tankar åt hur du ska forma ditt liv utifrån de tuffa förutsättningar du har. Det är väl trots svårigheterna ända att ta sig framåt, om en i myrornas fart?
1 gillning
Andra jobb… vet inte vad jag skulle vilja göra annars om inte IT.
Det är det enda jag gjort sedan -89.
Jo, jag har varit arbetslös sedan december 2016, dvs innan vi skilde oss.
Nej, hon har inte fokus alls i mitt liv (bara ett negativt sådant om alls) och det är väl positivt.
Banken var inte så godvilliga. Kör jag eget får jag inget (de går på tidigare beläggning, typ 1 år tillbaka), men däremot anställning är ok. Jag vet dock inte förrän november och jag flyttar februari. Skulle detta inte gå har jag ju inte tid att sälja av min investering (förhoppningsvis hinner jag sälja nuvarande boende).
Puh, jag blir trött på mig själv, nu får jag sluta oroa mig…
Talade med en kompis om detta och åldersnojan i landet är väletablerad och utbredd.
Suzanne Hegert hade skrivit en väldigt bra artikel om detta, men den verkar inte finnas längre:
Synd.
Ja, livet går vidare, vad har man för val, men kul är det inte, dessa myrsteg…
2 gillningar
Pm
1 gillning
Nu har det gått ett tag och det nya året står snart för dörren.
Jag har inte orkat skriva här på ett tag.
Av praktiken jag slutade i mitten av november bidde - ingenting.
Jag har svårt för att lära nytt och kanske inte var så intresserad (fast det gick bättre och bättre).
När jag väl var upplärd var det en mer kompetent person de sökte (och hur blir jag det när chansen inte ges?).
Tillbaka i arbetslöshetsträsket (och Annie vill lägga ned hela sk_ten…).
Vem skall då hjälpa? Rekryteringsbolag kan ju inte göra mer och står egentligen på arbetsgivarnas sida.
Det är inte långtidssjukskrivna som är problemet - det är arbetsgivarnas ÅLDERSKOMPLEX som är problemet. Ja, mycket kompetens, men dyr och inte så snabb och oformbar.
Om arbetsgivaren väljer på en äldre junior person eller en 25-årig nyutbildad - vem tror ni blir vald?
Det är hemskt när arbetsmarknaden tycker att min sista förbrukningsdag är passerad.
Jag blir så trött att jag inte orkar kommentera det.
I vilket fall är jag nu i stöd och matchning. Få se vad det ger. Inte ens okvalificerade jobb går att söka. Sökte som badmästare. Kan tänka mig att jag blev direktdiskvalificerad (för hög kompetens inom IT och hur länge stannar hen då, för gammal, osv.).
Ja, jag är negativ - kan jag vara annat efter 2 år?
Har nu erbjudit praktik igen inom ett gammalt område. Kanske funkar.
Julen har passerat. Då skall alla vara glada. Vad har jag att vara glad för?
Snart nyår.
Det enda positiva som hänt i år är att jag sålt min lägenhet. Fick inte ut riktigt vad jag tänkt, men skönt ändå att jag har de pengarna säkrade. Behöver de till min nya lägenhet som jag flyttar in i i februari.
Det har varit så många turer runt visningarna. Intresset har inte varit superstort, så jag fick ta det enda budet jag fick. Försökte få ett övergångslån också via låneinstitut. Har du ett försäljningskontrakt på din nuvarande lägenhet? Nej. Återkom när du har det… Det har varit en lång höst med stor oro på alla fronter.
Dessutom ingen som bryr sig om mig (jag räknar inte in barnen, min bror och några kompisar).
Jag har inte alls mått bra i detta.
Var på en forskningsundersökning och där konstaterades att mitt blodtryck var alldeles för högt (180/98).
Fick tabletter via vårdcentralen. Har varit så stressad under en så lång tid.
Det skall bli så skönt att lämna detta sk_tår bakom mig och vända blad.
På kärleksfronten har absolut ingenting hänt. Trodde jag var ganska gångbar på marknaden, men ack vad jag bedrog mig. Intresset har varit väldigt skralt. Förstår inte riktigt varför. Har aldrig haft några problem tidigare att hitta någon. Vad är felet?
Har sagt upp kontakten med ex. och blir bara förbannad när jag tänker på henne.
Får vara så, hon är en tidstjuv och skall inte få stjäla min tid längre.
Kan nog jämföra situationen med att vara änkling, först finns hon och sedan inte.
Jag kan ändå inte påverka något, men mig skall hon inte få något av.
Ganska skönt faktiskt att inte gå runt och försöka vara till lags och kompromissa om allting.
Så, vad har jag då för mål inför 2019?
- Jag skall få ett jobb.
- Jag skall flytta.
- Jag skall träffa en ny partner.
- Jag skall träna bort bukfettet (har inte lyckats efter 2,5 års träning 3 dagar i veckan, så nu skall jag ta hjälp av en dietist).
Ett fyrvägskors som jag ser fram emot.
Vill ha tillbaka glädjen i mitt liv, det är jag värd.
Karma, jag säger som Håkan, min tid kommer nu.
5 gillningar
Jag tror /hoppas du når dina mål 2019. Det verkar tyvärr ta tid sån här skit. Jag har heller inte riktigt kommit vidare. Men tror att om man har lite “extra” problem med sig i bagaget tar det längre tid. Längtar också ibland efter en ny partner men tror väl inte att man duger efter käftsmällen man fick för drygt 2 år sedan. Sedan tänker man vem vill ha en kvlnna som går mycket sämre än andra. Men vi får väl försöka bygga upp oss / kramar
1 gillning
@gittan6308, jag tror att du måste tro på dig själv. Det är dags att vända blad för dig också.
Det är inte rätt person för dig om du tror att din gång skulle påverka.
Kärleken är blind…
Stå på dig och bry dig inte om vad andra tycker.
I söndags fyllde ex. år. Gratulerade henne inte ens. Hon är inte ens värd det i mina ögon, blir bara förb_nnad fortfarande när jag tänker på henne.
Hon har varit med och producerat 2 fantastiska barn, det är allt.
På jobb-fronten intet nytt. Har varit på en del intervjuer, men när skall det lossna för mig? Inte ens som lärarvikarie får jag plats.
På kärleks-fronten intet nytt. Fattigt med intresse och det verkar inte heller lossna.
På tränings-fronten intet nytt. Har inte råd just nu med detta.
På flytt-fronten intet nytt. Klåparna som skulle sälja min investering sålde för lite. Hoppas jag får ihop tillräckligt nu, annars får jag väl stå och buga och bocka hos banken med mössan i hand. Det börjar ju närma sig. Skönt på ett sätt. Packar för fullt just nu.
Får se om jag får flyttat med det tunga fågelbadet också.
Något positivt just nu? Nja, kommer ju på intervjuer (en förra veckan, en igår och en inbokad nästa vecka), men det ger ju ingenting. Hur många intervjuer går det på en anställning? Tror jag varit på ett 50-tal intervjuer minst (rekryteringssamtal inte inräknade) utan resultat. Är inte ens nervös längre.
Finns det hopp?
2 gillningar