Har funderat lite på den här tråden och läst @Hej_och_h och @nizzehult senaste inlägg. Jag har svårt att först varför man vill vara vän med ett ex. Relationen har ju brutits av en anledning.
Mitt ex valde bort mig, av olika orsaker. Exet förändrades, valde en annan väg än vår gemensamma, alltså vad jag trodde var vår gemensamma får man väl säga då.
Jag gav upp efter 4-5 år av bråk och ovilja till förändring, och valde skilsmässa.
Varför skulle någon av oss ha en önskan om att vara vänner? Han har gjort sitt val och får stå för det och för konsekvensen av det valet.
Den livskamrat jag valde såg jag förändras och försvinna, istället kom en helt annan person fram. En person jag önskar minimalt samröre med.
Vår dialog sträcker sig till barnen. Det angår inte mig vad han gör och det angår inte honom vad jag gör. Så länge det inte rör barnen.
Det mest knepiga är kombon att x svikit å det grövsta, samtidigt som man delar den största kärleken och hjärtefrågan i livet - ens barn, och det är fint om man kan dela denna glädjen lite
@50-taggare
Som du beskriver det går uppbrott till för vissa, men långt ifrån alla.
I mitt fall där mitt ex lämnade för en ny visade det sig att han inte alls var färdig i den tanken, utan ville få stanna kvar…också. Och i mitt fall där jag länge hade kämpat för att vi skulle ha ett så fungerande förhållande som möjligt, där jag hade valt att se förbi alla fel och brister och fokusera på det positiva så klarade inte jag, till en början, att värja mig från min exmans omsorg och vilja att finnas där.
Vi hade även vuxit samman i en symbios, där den ene inte funkade utan den andre, många gånger i förhållande till barnen. Jag hade känslomässigt bundit upp min överlevnad på honom, där han och hans familj fyllt i det jag inte kunnat få från min egen familj.
Var jag började eller slutade hade jag sedan länge tappat bort! Vad som var vad i allt jag kände förstod jag ännu mindre, då.
För mig var det anledningen och bakgrunden, men för många andra finns säkert liknande eller varianter av förklaringar till varför man inte kan urskilja på vilket sätt man sitter ihopgeggade i gamla mönster när man är mitt i.
I samhället finns dessutom ett väldigt starkt uttalat ideal att man ska behålla nån slags vänskap. Det är en fin tanke, men för en sådan som mig blev det förödande! Jag tror att många hamnar i smått osunda relationer till sona ex, utan att de själva riktigt inser det. Dock har jag sett exempel på jättefina vänskaper ex emellan, men i t ex mitt fall fanns faktiskt aldrig den chansen om jag inte hade varit nöjd med att fortsätta bli tagen för given, bli trampad på, kompromissa ensidigt och fortsätta försöka banka in lite logik i ex huvud.
Klokt skrivet här av så många. Jag tycker man ser att många fortfarande inte lämnat sitt x ordentligt och på ett sådant vis att den nya man älskar ska känna tillräcklig tillit finns då kvar och vägs in i varje handling. Det skapar problem. Går man in i en ny relation måste man ha lämnat det gamla helt annars gnager det och man försöker vara till lags. Har man lämnat känner man inte behov att bräcka den andre (x:et) med presenter och högtidsdagar. Man lever sitt nya liv och planerar med den personen. Kärlek är ömsesidighet och viljan att verkligen känna lika mycket för den man älskar och om hur dennes känslor är, som man känner och är säker på sina egna känslor. Det är ju viljan att kunna sätta sig in i den andres känslor som partnern känner utav. Sådant blir ännu viktigare om båda bär på skam och sorgsenhet från ett tidigare förhållande. Lever man två separata liv ska man separera alla sådana händelser från sitt nya liv och skapa nya traditioner. Annars blir det så i större eller kanske mindre omfattning ( dock lika skadligt) att det du sökte i det nya förstörs av de gamla minnena skammen du bär. Du lämnar ledsamheten i samma stund du kommit vidare på riktigt.
Ja, jag håller med och det är också till denna insikt jag själv har kommit. Men det tog sin tid och kostade både tandgnissel och konflikter i min nya relation innan jag riktigt fattade detta. Under tiden har jag också sålt huset och flyttat så nu har jag både kommit längre ifrån henne rent fysiskt men även fått tillfälle att starta om i ett helt nytt boende och det skulle man nog ha gjort direkt vi separerade anser jag idag.
Idag har jag ingen och jag menar INGEN kontakt med mitt ex. Hon försökte nyligen en trevare att vi i alla fall skulle kunna umgås tillsammans med barnen ibland men jag dissade även detta och skrev ett rätt tydligt mail till henne där jag klargjorde detta och även varför det måste bli så och jag har inte hört av henne efter detta skrevs. Hon spelade ut sitt vapen där att det är barnen som mår illa av att vi inte kan vara sams men det genomskådade jag och ignorerade. Tyvärr verkar hon dock ha “lobbat över” flera av barnen på sin sida och där målar hon givetvis upp en bild av att jag är djävulen själv men det är inte så mycket jag kan göra åt det och barnen är så pass stora att dom får upptäcka sanningen själva. Hennes utspel beror främst bara på bitterhet.
Men sen kommer en delikat fråga: vad händer om t ex nåt av barnen får barn eller säg att någon av barnens mor- eller farföräldrar går bort och det blir begravning? Ska man förneka att den andre dyker upp eller så, att man inte kan vistas i samma rum typ? Hur man än vrider och vänder på det så har ju dessa personer figurerat i våra liv under en avsevärd tid och relationen till dem torde vara rätt oförändrad men skulle det vara opassande, felaktigt, dumt och rent av skadligt om jag dök upp på en av hennes föräldrars begravning - eller tvärtom?
Det är väl ganska stor skillnad på vad man menar med “vänner” tänker jag?
Menar man det som “Inte fiender, beter oss civiliserat och artigt när vi möts”
Eller som “Vi kan umgås ibland vid större sammanhang som födelsedagar och högtider, ev även göra någon utflykt tillsammans med barnen - för barnens skull”
Eller som “Vi är bästa vänner som pratar med varandra om allt och systematiskt umgås med varandra bara för att vi älskar att umgås med varandra, även utan barnen”.
Jag tänker att både 1 och 2 kan vara möjliga, även om 2 kanske kräver en period för att gå vidare ordentligt först. 3 har jag svårt att se ska kunna funka speciellt ofta, och lär vara något som ställer till problem med nya relationer till och med med de mest toleranta och icke-svartsjuka nya partners.
Kanske det men om jag idag märker att nackhåren reser sig och illamåendet inträder om hon finns i närheten så betyder det ju nåt. Att ha flyttat känns bra men stan är ändå inte tillräckligt stor för att vi ska kunna undgå att stöta ihop nån gång. Det känns sådär.
Jag har kommit fram till att det är hon som står bakom hur jag har mått och att det enda raka är att avskärma mig från henne så mycket som möjligt.
Att hon sen hade en annan vision om hur detta skulle gå när hon drog igång hela den här karusellen är en annan sak och jag misstänker att hon trodde att jag skulle be om att komma tillbaka eller nåt liknande.
Hon är uppväxt i en familj där man gjorde saker med barnen även efter dom lämnat hemmet. Inte jag. Inte så att jag har en dålig relation till mina föräldrar men när jag kapade navelsträngen så började jag leva mitt egna liv - och så hoppas jag även att mina barn tänker. Man träffas ibland och så men åker inte direkt på resor tillsammans eller har gemensamma event mer är kanske nån gång per år. I stället är det ens egna umgängeskrets som gäller. Rätt eller fel? Tja, vi är olika där men hon hade nog hoppats på en annan utveckling och detta är en av orsakerna till hennes bitterhet och hon vill hävda att barnen rent av mår illa pga detta. Bull säger jag, dom är myndiga och vuxna och har egna liv. Dom är alltså inga “barn” längre. Hade dom varit minderåriga hade det givetvis varit en annan sak.
Ehh som skilsmässobarn så kan jag faktiskt tala om att ditt ex har helt rätt!
Fast det är klart att har man som inställning att man inte behöver umgås med sina barn när de lämnat hemmet… ja då står vi väldigt långt ifrån varandra.
Du kan inte tänka att med den inställningen så behöver hon inte “lobbat” över barnen på sin sida. Du har klarat att putta över dem dit alldeles själv, du verkar ju inte direkt tycka att du har något med dem att göra längre? Varför skulle de då på något sätt “välja din sida”? Du är ju bara intressead avv ditt liv med din nya och dina vänner, tydligen viktigare än att ha en bra relation än till dina barn tolkar jag ditt inlägg som.
Vad gäller begravning av mor-farföräldrar så beror det väl helt på vad för slags relation man har haft med dem? Och hur du gör är helt upp till dig när det händer.
Mina föräldrar gick inte på den andras föräldrars begravning, inget konstigt eftersom de varit skilda flera år innan det hände och ingen reagerade på det. Har man däremot haft en egen stark relation med sin gamla svärföäldrar även efter skilsmässan så varför skulle man inte kunna gå på deras begravning?
Min nya kvinna är också skilsmässobarn och är utbildad och har jobbat med barn som haft svårigheter och hon säger motsatsen. Barnen vet sen inte exakt varför separationen inträffat och alla turer runt detta men självklart så vill dom helst ha tillbaka sin gamla familj igen - om det går.
Hennes pappa mer eller mindre reste sig och gick utan förvarning när hon var 7-8 år. Sen hördes inte föräldrarna igen på över 15 år. Det förfarandet kan man ju diskutera men grundorsaken var densamma: levde i ett dysfunktionellt förhållande och var olycklig så varför klänga sig kvar?
Jag säger inte att man inte ska umgås med sina barn, jag hälsar på dem ibland och pratar med dem ofta men min poäng är att dom ska ha sina egna liv och leva det som dom vill. Jag följde inte med mina föräldrar på semestrar efter jag fyllt 20. Brukar man det? Känner ingen annan som gjort det heller. Däremot har vi firat en del jular. Är inte osams med barnen men två av dem tycker att jag har lämnat mamman i sticket och inte bryr sig om hur hon mår efter separationen. Och där har dom rätt, jag varken kan eller ska ansvara för hennes mående när vi har separerat - och givetvis gäller det omvända. Sen kan jag säga att ett av barnen har förstått vad det handlar om och behandlar oss lika, har inte tagit parti eller klagar. Där hoppas jag även att dom andra barnen hamnar.
Måste säga att ditt förhållningssätt till din relation med dina barn känns främmande för mig.
Var det verkligen så du tänkte dig att relationen med barnen skulle vara när du skaffade dem? Att ni skulle finnas i varandras liv ett tag och sen inte ha så mycket med varandra att göra?
Jag tror det på något sätt hänger ihop som jag skrev egentligen oavsett om man är vänner eller inte. Det där uttrycket vänner får för mig en lite fadd smak eftersom det oavsett vem som känner mest skam, vänner är något annat än tidigare partners. Vänner är inte samma sak som den man var tillsammans med. Att finna ett nytt liv med en ny partner eller varför inte leta efter sina innersta förmågor och känslor för att finna ro i sin själ, det görs inte med upprivna tidigare partners. Finns så många andra människor, yrkesgrupper osv som kan vara till hjälp där. Begravningar och bröllop går nog in under samma kategori som ”högtidsdagar”. Skillnaden är väl att om kontakten inte finns kvar med svärföräldrar på samma sätt och barnen inte har kontakt som tidigare så känns väl en begravning nästan lite märklig att deltaga själv i om x ets föräldrar avses. Om barnens mamma vill ta med barnen så får det väl ligga på den personen. Begravningar i allmänhet behöver ju inte barn deltaga på om de inte känner till vad det är osv. Lärdomar i rätt ålder från det är alltid bra. Att kunna ta farväl kan ske på så många olika vis och behöver inte skapa ett deltagande i en begravning om man inte själv gillar den formen särskilt mycket.
Kan ju dock vara så att man kan vara ett stöd som ex men barnens förälder, om den som ska begrava en mamma eller pappa själv kommer vara uppriven och pressad under begravningen och inte riktigt förmögen att finnas där för sina egna barn just då, att man kan vara med som barnens andra förälder som en sorts stödperson för sina barn och deras ev behov där och då.
Är ju en typisk sådan sak man kan ställa upp på, på ett vänskapligt sätt och för att stötta helheten (barnens bästa med en fungerande andra förälder och en OK upplevelse av avskedet från mor/farförälder) UTAN att vara “kompis” med sitt ex och någon sorts skuldra för denne att gråta på.
För det första, det ligger inte så mycket i praktiska hjälper detta med att aktivera sig, vara som stöd för barnen, vara den som finns där osv av skäl säkert varje människa själv finner rätt i sina liv. Dessa praktiska hjälper formar inte din nya tid tillsammans med dina barn och dina idéer om livet, så att det känns fyllt av bra intryck. Intryck ger avtryck, ger bekräftelse eller formar nya känslor. Vad jag mer utgår ifrån är ju tråden att många vet vad som är ”rätt” i olika vägval men att ouppmärksamheten gällande omtänksamheten, som vi ju ska ha för alla människor men inte dylika fall, att släktskap inte är grund för vare sig begravningar och/eller bröllop. Det är som om en del människor vill leva kvar i flera världar och där är inte barnen.
Dom lever här och nu. Det är väl mer i komiska sammanhang som tv serier, filmer och andra sådana sammanhang som alla skrattar om det galna I att vara till lags. Men det kanske är så att ifall man enkelt tänker sig in i att en människa gift sig eller likn tio gånger… då framstår det som opraktiskt att deltaga på alla evenemang och man kan t.o.m. le åt det komiska i det engagemanget som ju då hamnat på sidospår i flera andra delar.
Skrev jag så? Jag har bra kontakt med barnen och så har det alltid varit men när exet projicerade sin besvikelse över separationen på dem så blev det ansträngt. Under uppväxten var vi som vilken familj som helst och gjorde massa saker tillsammans men jag anser att när man är vuxen så lever man sitt egna liv. Är det konstigt?
Sen bor barnen långt ifrån varandra så vi kan inte umgås ad hook om man säger så. Barnen i sig har heller inte så mycket med varandra att göra. Vi är individualister helt enkelt.
Barnbarn är nog på gång men jag tänker definitivt inte bli den förälder som försöker styra och veta bäst där - som jag själv upplevt och många med mig. Vi är ju två familjer idag och får umgås som så. Träffas ibland. Inget konstigt med det. Inte som en av mina bekanta som köpte en lgh där deras dotter bor “för att kunna umgås med sitt barnbarn”. Nån måtta får det väl vara.
Tror det är viktigt att man inte skuldbelägger utan att se helheten i varje enskild människa liv. Barn vill INTE att föräldrar ska separera för de är uppvuxna med två föräldrar (oftast). Observera att barn kan alltid förstå och bli inbegripna i enkla, tydliga och förstående beskrivningar om för dem hemska händelser om separationer ifall båda föräldrarna skapar egna liv. Ett eget liv behöver inte likna den andres och kan mycket väl bli svårt för ena eller båda efter en skilsmässa. Vad barnen måste förstå är att dom vuxna bestämmer själva över sina liv precis som när dom var gifta men de frågar och engagerar sig inte i den andres vuxnes liv. Det måste vara glasklart. Barnen förstår det. Dom växer upp för att ta egna ansvarnär dom är vuxna och då bestämmer dom över sina egna liv. Att engagera sig i dina barns liv har aldrig i de fallen, om de alltså inte ska bli komplicerade, något med dit x tillkortakommanden att göra. Jag tror helt enkelt inte det är sunt att göra det då omtänksamheten på ett farligt vis dränerar det som skulle bli ditt nya liv. Då om inte tidigare kommer barnen i kläm.
Jag begriper faktiskt inte alls varför barnen skulle komma i kläm av att deras andra förälder är med på en begravning som ett stöd och beroende på ålder som en passning av dem. Känner man att man inte alls klarar av det av olika skäl är det förstås bättre att låta bli. Tvivlar på att de flesta har SÅ dåliga skilsmässor dock, särskilt om tid förflutit mellan skilsmässan och begravningen.
Det här med barnen och hur den vuxna relationen ser ut med dem och föräldrarna är nog väldigt annorlunda både i hur man väljer att beskriva och hur den verkligen är?
Jag uppfattar inte Nizze som att han skiter i sina barn. Eller kommande barnbarn för den delen.
Jag delar samtidigt hans åsikt att vänskap efter skilsmässa, i mitt fall efter otrohet, känns sådär lagom fullkomligen ointressant. Jag och X har ingen kontakt typ alls. Har nog inte talats vid sedan julas vad jag minns.
Jag är nog rätt oförsonlig på det sättet. Förlåter inte en medveten oförrätt.
Jag minns själv att jag tyckte det var lite besvärligt med föräldrar som dök upp titt som tätt och var inte alls intresserad av att hänga med dem särskilt ofta. Vilket vi inte heller gjorde.
Däremot när barnen kom, ja då blev det mer umgänge med släkten igen.
Fd svärföräldrarnas begravning kommer jag inte att gå på om det inte skulle vara så att någon av dem uttryckligen hade önskat det. Men det har jag svårt att tänka mig. Vi valde ju inte varandra, de var ju en del av paketet. Paketet som inte längre finns.
Nu är mina barn vuxna så för mig blir tanken lite bisarr att jag därför måste vara med och stödja dem i det, faktiskt. Är barnen små, omyndiga etc så är väl läget lite annorlunda, kanske?
Men för att börja avrunda, jag och x är absolut inte ovänner skulle jag säga.
Men vi är absolut inte vänner heller.
Vi är knappt bekanta bara.
Ska vi sen fundera på skam och ev återupprättad självkänsla etc så får jag liksom inga positiva vibbar av tanken på att umgås efter kaos och otrohet?
Jag är idag mycket nöjd med skilsmässan, men vägen hit var fan inte lätt!
Nej, är barnen vuxna och någorlunda normalfungerande finns såklart inte skäl att ha speciellt mycket kontakt med exet om det nu inte är så att man faktiskt genuint gillar varandra fortfarande, och vuxna barn lär väl även ta sig igenom en begravning av morföräldrar utan att behöva något direkt stöd där och då.
Jag tänkte mer om det gäller minderåriga barn som kanske behöver passas eller åtminstone tröst och omtanke som den som begraver en egen förälder kanske hellre skulle befrias från att behöva stå för just där och då. Men är skilsmässan dålig så vill antagligen inte den sörjande parten ha exet där ändå och riskerar den relationen att skapa obehag på begravningen är det såklart bättre att någon annan i så fall kliver in och ser efter barnen under begravningen, alternativt om de är riktigt små att de är hemma hos sin andra förälder och inte deltar.
Om din nya kvinna tycker det är bättre för barnen oavsett ålder att deras skilda föräldrar är osams än sams kanske hon borde byta yrke?
Jag tänker iaf inte i termerna vara sams och vänner som i fläta varandras hår och måla varandras naglar men att man ska ha en fungerande vuxenrelation gentemot varandra för sina barn.
Att bry som om hur någon mår är inte samma sak som att ha ansvar för hur någon mår.
Självklart ska barnen ha egna liv och leva som de vill, men utesluter det att man umgås ofta med sina föräldrar? Betyder det att man som förälder måste styra och ställa eller att man ställer upp för sina barn om de behöver hjälp och visar intresse?
Jag känner flera +20 som både rest med sina föräldrar och umgås ofta. De är trygga säkra vuxna och blir behandlade därefter med respekt.