Det här med att förbli vänner...är det omöjligt?

Det enkla svaret vad B ska göra är att ställa frågan: Hur är det jag ser att du inte mår bra? Det kanske är det enda som behövs. Och sen ta det därifrån.

Det är inte alltid att man vill ha tillbaka exet bara för att man skulle vilja ha svar på en del frågor som gnager. Hade gärna själv velat förstå vad det var som hände med mitt ex. Va

1 gillning

forts… vad det var som hände med mitt ex. Hur han kunde förvandlas till den elaka, osympatiska mannen han blev. Jag såg det inte då. Reagerade inte ens när min syster som jobbar med cancerpatienter på allvar undrade om han fått en hjärntumör. Så personlighetsförändrad blev han. Men ha tillbaka honom. Aldrig.

Så kan det naturligtvis vara. Begreppet “parterapi” antyder för mig att dit går man som par för att rädda relationen. Att föra en diskussion om vad som hände med tredje part närvarande kan jag tänka mig familjerådgivning, diakon, präst eller någon annan med erfarenhet av mellanmänskliga relationer. Men naturligtvis kan man gå i parterapi för att reda ut ouppklarade knutar i den avslutade relationen. För att den ska fungera krävs dock att bägge parterna är beredda att ta in, förstå och bearbeta vad som sägs utan att sätta på sig stridsmundering, gräva ner sig i skyttevärn och lägga all skuld på den andre. Men det är samtalsledarens uppgift att se till att så inte sker. Går det ändå inte att nå fram så vet man att man har försökt. Men kan vi ens loda grunderna och motiven till våra egna handlingar och känslor alla gånger? Förstår vi alltid det vi själva, gör och känner? Händer det inte att vi på tillfrågan varför vi gör som vi gör krystar fram ett svar som vi tror låter troligt och som vi antar den frågande accepterar men i själva verket vet vi egentligen inte varför? Är det bättre att få ett framkrystat svar som kanske inte är med sanningen överensstämmande än att konstatera: “jaha, så vart det. Så sa och gjorde den och den. Trist men så är det.”

1 gillning

Huvudet på spiken, det var nog i just den här begreppsförvirringen som hela diskussionen drog snett.

Om man sedan låter samtalsledaren/“medlaren” vara en av ovanstående yrkeskategorier eller en kurator/psykolog med vana av parsamtal (INTE i detta fallet som ett etablerat “par”, utan som två parter som behöver hjälp att lösa sin kommunikation) spelar nog mindre roll.

2 gillningar

Jag är rätt kass på alla olika benämningar inom terapi. För mej är parterapi allt som handlar om 2 personer som får terapi samtidigt. vad det än handlar om. Syskon som bråkar, mor och barn som kommit på kant, par nizzehult och hans ex, par som som vill skiljas eller hitta tillbaka till varandra och allt där emellan… Ser man parterapi som en form att bli ett par igen, vilket det kanske är, är det ju absolut inte det något som nizzzehult ska göra med sitt ex.

Nej, man måste nog inte ha svar på allt. Frågan är om det ens går få svar på allt. Även om jag skulle velat veta vad som rörde sej i mitt ex hjärna är jag nog ändå ganska nöjd med att konstatera att han är en dum jävel. I bland räcker det =)

5 gillningar

Helt sant @Rulle , vi är alla olika och vill ha det på olika sätt. Du beskriver det mycket tydligt.

Det här tycker jag var en skaplig sammanfattning som till stora delar påminner om det som faktiskt har hänt. Med några korrigeringar som t ex att A numera har släppt B helt och att dom skulle bli ett par igen. Det finns inte på världskartan numera säger hon. Sen är jag inte så säker på att det var C:s inträde som gjorde att A började må sämre och blev bittrare; det förbättrade inte situationen men var nog i grunden inte den drivande orsaken. Enl A själv så är det “för att hon inte fått klart för sig varför det blev så här”. Trots att det ältats till förbannelse enligt B.

Sen funderar jag på det @christina svarade på att många anser att man ska sopa bort exet från sin världsbild efter separationen: vad skulle hända om exet blev svårt sjuk, råkade ut för en olycka eller andra tragedier? Ska man då fortfarande behandla hen som luft; en människa som man en gång i tiden har älskat, levt ihop med och har barn med? Är inte det att vara cynisk så vet jag inte…

4 gillningar

Det var just det…som man en gång i tiden har älskat…om allt man känner är avsky, leda och aversion då? Någon som får fram de sämsta sidorna hos en när man träffas? Vad gör man då? Av artighet men med motvilja söker upp den man sparkar ur sitt liv och helst vill glömma för samlivet med henne påminner om de mörkaste åren i sitt liv, en bottenlös förtvivlan och sorg?

Som sagt, jag är en asocial person som inte ens håller kontakt med dem jag gillar om jag inte träffar dem vardags. Är det cynism att vara asocial och inte aktivt hålla kontakt med dem som står en nära, inte en ens en älskad broder, så är jag cynisk. Annars är min erfarenhet att det fungerar bäst för mig och min omgivning om jag håller mig på min kant och de på sin. Under de senaste åren med byte av jobb och civilstånd försökte jag få till en förändring men nu är jag tillbaks i gamla hjulspår och kan konstatera att det är bäst för mig. Jag håller mig för mig själv.

Så nej. Råkar mitt ex ut för något skulle jag tycka det är tråkigt men jag tror inte jag skulle ta kontakt eller besöka henne om hon inte ber mig. Var och en har sin personlighet och sina förutsättningar och vet vad som fungerar bäst för dem.

Iskall, okänslig cyniker

Hur man känner i nuet måste inte alltid vara vad man kommer känna längre fram! Det är sällan man har facit för framtiden. Jag tänker att man ska försöka vara lite öppen för det! Tid hjälper i mycket! Att du idag, så ”snart” efter er separation fortfarande känner så här @Rulle kanske är naturligt med er historia? Man behöver gå igenom lite grejer med sig själv! Det tär och tar tid! Kanske kommer du komma till ett stadie där du i alla fall är oberörd? Och kanske skulle kunna bry dig som om vilken människa man kommer i kontakt med som helst? Man vet aldrig!

Jag ville så himla gärna kunna gå vidare ur mitt gamla äktenskap där vi behöll omsorg om varandra och där vi kunde finnas och respektera varandra och hjälpa varandra (trots att han svek så oerhört). Jag hade en arbetskamrats skilsmässa som förebild där hennes man också gick vidare genom otrohet osv, men som idag umgicks och hade en god och nära relation med respektive osv… Fast mitt ex utnyttjade mest mig goda vilja. Det eskalerade och blev till slut helt sjukt! När jag träffade min nya man (efter drygt 2 år) blev han helt utom sig av svartsjuka (trots att han fortfarande var tillsammans med samma kvinna) där hans hämndlystnad och ilskeuttryck inte visste några gränser, vilket faktiskt höll i sig ytterligare 1,5 år. Allt eftersom tvingades jag sätta striktare och striktare gränser kring mig själv…för att överleva. Jag var tvungen att radera honom! Och tyvärr innebar det även att jag förlorade kontakten med en nära gemensam vän (som var hans från början) och med mina fd svärföräldrar, som jag alltid har haft en nära relation till. Det var väldigt sorgligt!

Men åren har gått! Och känslorna har helt klart svalnat, även från hans sida! Vi kan idag träffas i sammanhang som har med våra vuxna barn att göra där vi kan ha riktigt fina och trevliga samtal. Han kunde gratulera mig för roliga händelser i mitt liv och jag kunde få svar på lite frågor om hans föräldrar som drabbats av sjukdom. Vi har en historia ihop, barn ihop och han vet väldigt mycket om det som har varit jag i vårt gamla sammanhang.

Jag tror att många till slut kan försonas med tiden som varit, med händelser som uppstått och till slut acceptera och kanske till och med uppskatta delar från förr som till slut blir synliga. När affekt lagt sig! När tid har gått! För mig personligen är min arbetskamrats situation en utopi! Då tänkte jag inte på vilka vi var! :joy: Och jag tror att det även mer eller mindre är omöjligt för de flesta…först! Men jag tror på det på sikt! Olika lång för olika personer så klart! :slight_smile:

2 gillningar

Jsg har som jag skrev inte ens kontakt med dem jag bryr mig om.

Jag har inte kontakt med mitt ex heller! Alls! Men vi kan mötas nu 7 år senare när vi ”måste” så att säga, eftersom vi har barn ihop, där vi kan prata och visa omsorg i stunden. Det är ett jätteframsteg som jag verkligen uppskattar! Mina barn behöver inte känna oro över när vi ses! Det kommer kunna ske odramatiskt! Det är VÄLDIGT viktigt för mig!

1 gillning

Ja, jag tror också att detta kommer att normalisera sig med tiden men det kan nog ta ett par år och vi kommer med tiden att kunna umgås mera avspänt - framför allt i event som rör våra barn. Min nya trodde ett tag att jag höll kontakten med mitt ex på olika sätt bara för att göra henne illa men det har hon numera helt släppt och hon vet och känner att jag i grunden är en god människa. Jag är idag inne mera på det @Rulle skriver och hans resonemang, den modellen passar nog mera min situation idag.
Så lite kontakt som möjligt och en skarp och rätt kall mur. Inte minst för min egen skull och överlevnad.

Bäst vore om mitt ex hittade en ny och då fick någon form av bekräftelse igen.

3 gillningar

En skarp och rätt kall mur var även min helt nödvändiga räddning! Troligen hade jag tjänat på att dra ner kontakt till noll med detta förhållningssätt mycket tidigare!? Men jag gjorde så gott jag kunde med de förutsättningar jag hade och kunde inte bättre än så.

Ja men så är det ju, man måste utgå från de förutsättningar som gäller för det enskilda fallet.
Det finns rätt många parametrar som spelar in; hur och varför separationen öht inträffat; om det funnits en tredje part redan från början, om aggressioner byggts upp under lång tid innan beslutet togs, hur mycket ovänner man är, om ena parten uppträtt rentav elakt eller oschysst i samband med separationen osv.

Vi hade som sagt en intention att både skulle kunna vara vänner och umgås som sådana men med tanke på hennes bitterhet har jag fått tänka om; den ska inte få äta upp mig och kasta grus i min nuvarande relation och då återstår bara en rejäl avskärmning. Som över tid kanske kan förändras och vi kan få en mera avslappnad relation men just nu känns det inte som det är läge för det. Tyvärr. Men jag hoppas att vi över tid kan komma dit.

Min nya är inte från samma del av landet som mig och hon använder också uttrycket “gegga” när hon beskriver hur hon tycker att jag och och exet fortfarande har för mycket med varandra att göra och efter en hel del funderingar så har jag förstått vad hon menar. Som exempel kan man ta hen som fortfarande bor hemma hos mig och där saker och ting fungerar dåligt; tidigare har jag träffat exet eller iaf lyft på luren nästan varje gång nåt inträffat eller när jag varit osäker på hur jag ska hantera ett problem (ungefär som man gör när man är ett par) men jag har kommit till insikten att jag numera måste våga vara ensam förälder här och ta egna beslut då det är mitt hus och min “inneboende”; hon har i princip inget alls med detta att göra. Hon ingår inte i den familjen längre och jag kan/ska lika lite lägga mig i hur hon hanterar situationer med dom vuxna barn som tidigare ingick i vår gemensamma familj. Hade det rört sig om minderåriga barn hade det sett annorlunda ut men nu gör det inte det. Hen är vuxen och ska betraktas och behandlas som en inneboende där hyresvärden sätter kraven.

2 gillningar

Att vara ensam förälder och kunna ta egna beslut fråntar inte att man kan vara en bra medförälder! Som faktisk visar respekt och omtanke för någon man engång älskat.

Om du upplever att ditt ex försöker vända barnen mot dig - kan det bero på att de märker att du faktiskt behandlar henne annorlunda efter uppmaning av din nya, för att hon tycker att ni “geggar” ihop er.
Måste ditt och ditt ex relation vara likadant som din nya har med sina ex?

Vad händer när(om) din nya börjar lägga sig i dina andra relationer? Får du ha andra kvinnliga vänner och i så fall bestämmer hon även då?

Jag bjöd inte min pappa när jag gifte mig - orsaken var pappas nya. Och den icke fungerande föräldrarelation han och min mamma hade.
Att bygga en iskall mur gentemot sin medförälder vet jag inte om någon tjänar på i slutändan.

3 gillningar

Notera att dom inte är barn längre utan vuxna och då har dom i princip inget med mina partnerrelationer att göra - lika lite som jag har med deras. Och nä, jag behandlar inte henne annorlunda efter jag träffat en ny kvinna men det gör däremot hon. Jag är dock inte så säker på att det var just detta som var triggern till detta utan hon hade innan detta visat en eskalerande besvikelse mot mig som har haft med vitt skilda saker att göra; t ex att min ekonomi är bättre än hennes efter separationen (ja, jag har bättre inkomst) och att jag inte lägger ner tillräckligt mycket tid på våra barn. Som jämförelse: hur mycket tid ägnade mina föräldrar sig åt mitt liv efter jag passerat 25? Inte mycket va… Sen anklagar hon mig för att jag umgås med vissa av de gemensamma bekanta som vi hade tidigare medan hon inte gör (får) det…som om det är mitt fel. Nä, hon är numera en bitter energitjuv av stora mått och såna måste man undvika.

Min nya har inga problem med att jag har kvinnliga vänner och jag har heller inga dubier eller tvivel på hennes manliga relationer. Vi har tilliten och där finns inget gnissel öht, precis som det ska vara i en sund relation!

Det är hon som är bitter och gör att jag tvingas bygga den här muren. Min nya (som har känslospröt utöver det vanliga när det gäller känslotillstånd) kände detta i ett tidigt stadium och förklarade därför att hon på inga villkor ville träffa henne.

1 gillning

Det här med att hitta formen och de nya systemen för sin egen familj/sitt eget sammanhang tror jag personligen är en nyckel och kanske även en förutsättning i att en fungerande och sund relation med ett ex ska kunna finnas! Utan en självständighet i vardagen ör en vänskap svår.

Jag var också beroende av att ex fanns till hands när jag inte riktigt redde ut alla situationer. Jag hittade därmed inte så lätt en egen väg och mitt eget liv var också helt präglat av hur vi genom många år hade levt som par. Den jag var och hur jag ville att mitt liv skulle gå vidare fick inte plats. Jag ”geggade” runt i ett icke fungerande system. Nu var det ju inte jag som kom på att vi skulle skiljas, men efteråt har jag ju insett att jag levde ett liv som jag inte trivdes i eller mådde bra i. Lät jag det få fortsätta kom jag aldrig ur den spiralen/känslorna/livsstilen/livsvalen/systemet. Det var min nya man som till slut fick mig att få upp ögonen för detta!

2 gillningar

Bra svar och jag kan till stora delar relatera till hur det varit hos oss och här är det hon som ligger efter och tror att vi fortfarande kan bete oss och agera som en slags familj. Vilket jag har insett inte fungerar. Jag trodde i min enfald att man skulle kunna umgås ungefär som man gör med en vanlig kompis och hjälpa till med olika saker, träffas ibland och ha ett samarbete som inte är äktenskapligt.

Detta kan funka tills en tredje part dyker upp och då blir det så mycket mera som blir uppenbart; man “geggar” och har inte släppt vissa rutiner eller självklarheter som fanns när man var ett par.
Framför allt är det medberoendet som man måste göra sig av med, då först kan man komma vidare. Och det ska man börja med redan dag ett. Gäller båda och är tillämpbart även på unga vuxna som ska lämna hemmet.

Jag har lärt mig massor om separationen, vad jag gjorde för fel och vad jag borde ha tänkt på.
“Separation for dummies” skulle ha funnits… :rofl:

3 gillningar

Du har mitt fulla stöd!! Dags att klippa navelsträngen. Ni har vuxna barn och hennes avundsjuka ska inte påverka ditt liv. Hon får ta ansvar för sitt liv nu, hög tid.

2 gillningar

Tack! Kom just på att jag faktiskt skrev en “Skilsmässa for dummies” när jag inte hade varit här så länge men den behandlar bara perioden fram till man separerat, det skulle behövas en del två som behandlar fortsättningen och perioden som kommer innan hela processen är klar för den som tror att allt är klart när man flyttar isär och alla papper är påskrivna och bodelningen är klar kommer att få en del obehagliga överraskningar…:weary:

3 gillningar