Kan ju dock vara så att man kan vara ett stöd som ex men barnens förälder, om den som ska begrava en mamma eller pappa själv kommer vara uppriven och pressad under begravningen och inte riktigt förmögen att finnas där för sina egna barn just då, att man kan vara med som barnens andra förälder som en sorts stödperson för sina barn och deras ev behov där och då.
Är ju en typisk sådan sak man kan ställa upp på, på ett vänskapligt sätt och för att stötta helheten (barnens bästa med en fungerande andra förälder och en OK upplevelse av avskedet från mor/farförälder) UTAN att vara “kompis” med sitt ex och någon sorts skuldra för denne att gråta på.
För det första, det ligger inte så mycket i praktiska hjälper detta med att aktivera sig, vara som stöd för barnen, vara den som finns där osv av skäl säkert varje människa själv finner rätt i sina liv. Dessa praktiska hjälper formar inte din nya tid tillsammans med dina barn och dina idéer om livet, så att det känns fyllt av bra intryck. Intryck ger avtryck, ger bekräftelse eller formar nya känslor. Vad jag mer utgår ifrån är ju tråden att många vet vad som är ”rätt” i olika vägval men att ouppmärksamheten gällande omtänksamheten, som vi ju ska ha för alla människor men inte dylika fall, att släktskap inte är grund för vare sig begravningar och/eller bröllop. Det är som om en del människor vill leva kvar i flera världar och där är inte barnen.
Dom lever här och nu. Det är väl mer i komiska sammanhang som tv serier, filmer och andra sådana sammanhang som alla skrattar om det galna I att vara till lags. Men det kanske är så att ifall man enkelt tänker sig in i att en människa gift sig eller likn tio gånger… då framstår det som opraktiskt att deltaga på alla evenemang och man kan t.o.m. le åt det komiska i det engagemanget som ju då hamnat på sidospår i flera andra delar.
Skrev jag så? Jag har bra kontakt med barnen och så har det alltid varit men när exet projicerade sin besvikelse över separationen på dem så blev det ansträngt. Under uppväxten var vi som vilken familj som helst och gjorde massa saker tillsammans men jag anser att när man är vuxen så lever man sitt egna liv. Är det konstigt?
Sen bor barnen långt ifrån varandra så vi kan inte umgås ad hook om man säger så. Barnen i sig har heller inte så mycket med varandra att göra. Vi är individualister helt enkelt.
Barnbarn är nog på gång men jag tänker definitivt inte bli den förälder som försöker styra och veta bäst där - som jag själv upplevt och många med mig. Vi är ju två familjer idag och får umgås som så. Träffas ibland. Inget konstigt med det. Inte som en av mina bekanta som köpte en lgh där deras dotter bor “för att kunna umgås med sitt barnbarn”. Nån måtta får det väl vara.
Tror det är viktigt att man inte skuldbelägger utan att se helheten i varje enskild människa liv. Barn vill INTE att föräldrar ska separera för de är uppvuxna med två föräldrar (oftast). Observera att barn kan alltid förstå och bli inbegripna i enkla, tydliga och förstående beskrivningar om för dem hemska händelser om separationer ifall båda föräldrarna skapar egna liv. Ett eget liv behöver inte likna den andres och kan mycket väl bli svårt för ena eller båda efter en skilsmässa. Vad barnen måste förstå är att dom vuxna bestämmer själva över sina liv precis som när dom var gifta men de frågar och engagerar sig inte i den andres vuxnes liv. Det måste vara glasklart. Barnen förstår det. Dom växer upp för att ta egna ansvarnär dom är vuxna och då bestämmer dom över sina egna liv. Att engagera sig i dina barns liv har aldrig i de fallen, om de alltså inte ska bli komplicerade, något med dit x tillkortakommanden att göra. Jag tror helt enkelt inte det är sunt att göra det då omtänksamheten på ett farligt vis dränerar det som skulle bli ditt nya liv. Då om inte tidigare kommer barnen i kläm.
Jag begriper faktiskt inte alls varför barnen skulle komma i kläm av att deras andra förälder är med på en begravning som ett stöd och beroende på ålder som en passning av dem. Känner man att man inte alls klarar av det av olika skäl är det förstås bättre att låta bli. Tvivlar på att de flesta har SÅ dåliga skilsmässor dock, särskilt om tid förflutit mellan skilsmässan och begravningen.
Det här med barnen och hur den vuxna relationen ser ut med dem och föräldrarna är nog väldigt annorlunda både i hur man väljer att beskriva och hur den verkligen är?
Jag uppfattar inte Nizze som att han skiter i sina barn. Eller kommande barnbarn för den delen.
Jag delar samtidigt hans åsikt att vänskap efter skilsmässa, i mitt fall efter otrohet, känns sådär lagom fullkomligen ointressant. Jag och X har ingen kontakt typ alls. Har nog inte talats vid sedan julas vad jag minns.
Jag är nog rätt oförsonlig på det sättet. Förlåter inte en medveten oförrätt.
Jag minns själv att jag tyckte det var lite besvärligt med föräldrar som dök upp titt som tätt och var inte alls intresserad av att hänga med dem särskilt ofta. Vilket vi inte heller gjorde.
Däremot när barnen kom, ja då blev det mer umgänge med släkten igen.
Fd svärföräldrarnas begravning kommer jag inte att gå på om det inte skulle vara så att någon av dem uttryckligen hade önskat det. Men det har jag svårt att tänka mig. Vi valde ju inte varandra, de var ju en del av paketet. Paketet som inte längre finns.
Nu är mina barn vuxna så för mig blir tanken lite bisarr att jag därför måste vara med och stödja dem i det, faktiskt. Är barnen små, omyndiga etc så är väl läget lite annorlunda, kanske?
Men för att börja avrunda, jag och x är absolut inte ovänner skulle jag säga.
Men vi är absolut inte vänner heller.
Vi är knappt bekanta bara.
Ska vi sen fundera på skam och ev återupprättad självkänsla etc så får jag liksom inga positiva vibbar av tanken på att umgås efter kaos och otrohet?
Jag är idag mycket nöjd med skilsmässan, men vägen hit var fan inte lätt!
Nej, är barnen vuxna och någorlunda normalfungerande finns såklart inte skäl att ha speciellt mycket kontakt med exet om det nu inte är så att man faktiskt genuint gillar varandra fortfarande, och vuxna barn lär väl även ta sig igenom en begravning av morföräldrar utan att behöva något direkt stöd där och då.
Jag tänkte mer om det gäller minderåriga barn som kanske behöver passas eller åtminstone tröst och omtanke som den som begraver en egen förälder kanske hellre skulle befrias från att behöva stå för just där och då. Men är skilsmässan dålig så vill antagligen inte den sörjande parten ha exet där ändå och riskerar den relationen att skapa obehag på begravningen är det såklart bättre att någon annan i så fall kliver in och ser efter barnen under begravningen, alternativt om de är riktigt små att de är hemma hos sin andra förälder och inte deltar.
Om din nya kvinna tycker det är bättre för barnen oavsett ålder att deras skilda föräldrar är osams än sams kanske hon borde byta yrke?
Jag tänker iaf inte i termerna vara sams och vänner som i fläta varandras hår och måla varandras naglar men att man ska ha en fungerande vuxenrelation gentemot varandra för sina barn.
Att bry som om hur någon mår är inte samma sak som att ha ansvar för hur någon mår.
Självklart ska barnen ha egna liv och leva som de vill, men utesluter det att man umgås ofta med sina föräldrar? Betyder det att man som förälder måste styra och ställa eller att man ställer upp för sina barn om de behöver hjälp och visar intresse?
Jag känner flera +20 som både rest med sina föräldrar och umgås ofta. De är trygga säkra vuxna och blir behandlade därefter med respekt.
Det där med att vara vänner provade X:et och jag med. T.om bästa vänner.
Men med tiden kröp lögn efter lögn fram. Kom även fram att det inte bara va mig hon ljög för. Så det va inte så svårt att bestämma sig för att nån sån “vän” ville jag inte ha.
Jag beblandar mig med såna som jag kan lita på. Och falskhet är nog det vidrigaste jag vet. Så som sagt, valet blev lätt.
Och idag är det inte så svårt att se att sånt får konsekvenser. Hon står idag helt ensam förutom sin nya kille. Som hon förövrigt ljuger som en borstbindare för också. Tråkigt så han är grym med ungen.
Men inte mitt problem!
Vänner efter separation? Tror det är svårt.
Bra relation när man har barn ser jag som ett vuxet måste! Oavsett!
Intressanta reflektioner. Det finns något som både förenar och skiljer kommentarerna åt och det blir ju skälen till att man flyttar isär. Isär innebär ju isär som vuxna och det är där som kärnfrågan hamnar för de flesta. Känslan att bygga upp något nytt är beroende utav att det skyddas mera än t.o.m. barnen i förhållande till hur den andra parten uppfattar fördelar och nackdelar med ”samkväm”, överdrivet avser kompisskap. Risken i dagens samhälle har blivit att allt fler bygger fasad på fasad och att det överlever isärflyttandet i den bemärkelsen att man står upp för något ”gemensamt” som inte finns längre. Jag är inte alls osäker på att sunda föräldrar i övrigt får sunda barn bara de har värderingar som barnen delar lika när de blir vuxna, bara för att de just var och en haft gemensamma grundvärderingar. Att leva med tro hopp och kärlek betyder mycket men att bli sviken, hitta en kärlek när ens egen försvunnit eller på annat vis gjort sig osynlig i ett äktenskap, det blir för mig en bekräftelse på att kärleken inte försvinner, den byter mottagare och avsändare. Att vid sidan om ett sprucket äktenskap leva i en ny relation med skärvor om att man tror på något gemensamt det kan göra många ledsna när verklighetsuppfattningarna