Vi hade en ganska städad separation ändå. Det förekom ingen tredje part och vi var överens om detaljerna och även om det var många turer där hon egentligen började med att ta upp detta med att flytta isär samt separation och jag slutligen fullföljde det ett halvår senare efter att ha funderat över vår situation blev det lite ostrukturerat ett tag men processen i sig gick rätt smidigt. Vi betedde oss som vuxna, delade upp tillgångarna på ett schysst sätt, skrev bodelningsavtal, hon köpte en lägenhet och flyttade dit och vi sa att vi alltid skulle vara vänner. Och det var vi också - ett år.
Med tiden har jag sett att hon blivit bitter och hon tycker att jag har dragit vinstlotten i detta spektakel; merparten av de gamla vännerna har idag mer med mig än henne att göra och hon tycker att jag kastade ut henne från huset - när jag egentligen köpte ut henne för alla besparingar. Att jag sen har en högre lön än henne och på så vis kanske har råd till lite större utsvävningar än henne har ju knappast med separationen att göra.
Droppen kom när jag träffade en ny för nåt halvår sen. Efter detta vill hon knappt alls ha med mig att göra och dom har fortfarande inte träffats. Nåväl, att någon av oss med tiden träffade nån ny var knappast oväntat och nu råkade det vara för mig som det först inträffade. Hon blev väldigt reserverad efter detta och min nya tyckte också att jag ibland hade lite väl mycket engagemang i henne ett tag och brydde mig och pratade lite väl mycket om henne.
När vi, rätt försenat för någon månad sen slutligen skulle stämma av de sista räkenskaperna så kastade hon fram ett papper som hon ville jag skulle underteckna där det stod att om jag säljer huset så ska hon ha halva vinsten - i all framtid.
Det kommer inte att hända att jag skriver på detta och dessutom efter att två år har gått sa jag bara. Jag tog ju en ekonomisk risk när jag löste ut dig och det går inte komma stickande med såna här avtal i efterhand. Då drog hon och jag har inte hört av henne efter detta men hon skulle “minsann gå vidare med detta”. Vi brukade prata med varandra någon eller några gånger i veckan tidigare och då oftast om nåt med barnen. Nu är det knäpptyst. Inte ett ett SMS.
Nu kommer det riktigt fåniga: jag mår illa över detta! Att hon mår dåligt och inte kommer vidare, att hon ser mig som världens elakaste människa och att jag “tagit ifrån henne” en massa år av hennes liv (hennes citat).
Jag vill bara att hon också får det bra och träffar nån och inser att vi inte var lyckliga tillsammans. För det är ju mycket detta som allt handlar om: vi levde inte ett emotionellt bra liv, kommunikationen funkade dåligt och tilliten var förbrukad. I stället blir hon bittrare och bittrare och just nu känner jag mig bara olustig, har ibland en molande ångest och vet inte riktigt var det här kommer att sluta.
Visst, vi måste fortfarande ha samarbete runt våra (vuxna) barn om det gäller. Men i övrigt ser jag ingen större anledning till att vi ska umgås eller ha med varandra att göra i någon större utsträckning, särskilt inte nu när jag har en ny. Även om vi hade andra ambitioner tidigare med gemensam jul, middagar etc.
Alltihop gnager i mig som ett vått täcke och hon lyckas projicera skuldkänslor på mig för att jag var den som avslutade ett i grunden rätt mediokert äktenskap och ju längre det går, desto mer agg bygger hon upp. Barnen är neutrala men känner nog av delar av det. Har inte tagit upp det med någon av dem.
Jag mår rätt prima i övrigt och har träffat en underbar kvinna som jag verkligen kan kommunicera med. Men vissa dagar är jag rätt låg ändå…
Hur får jag stopp på detta i mitt eget sinne? Hon har föreslagit parterapi - vilket i sig känns skruvat då vi inte längre är ett par. Hon vill förstå vad som hände och varför och tills dess är allt, precis allt som hänt och hennes mående min skuld - och det känner jag av.
Eller måste vi bli rejält osams först? För det har vi nästan aldrig varit. Bråk var sällsynta under vår långa period tillsammans. En liten komplikation är att hon fortfarande har kvar en del prylar här…
Jag tror att vissa saker bör få värka ut, det får ta den tid det tar. Först därefter kan man iaf mötas på gemensamma framtida tillställningar som barnens bröllop etc. Låt det va som det är, varför börja rota i gammalt groll nu, hon må va bitter och en förlorare i skilsmässan men låt det inte påverka ditt liv. Du har gått vidare så satsa på den nya istället annars lär hon kanske ledsna och då är det du som blir ledsen.
Hade exet ställt upp på dig i en motsatt situation? Det finns en anledning till att vännerna har valt dig.
Jag och barnens far hade en bra separation och har gjort det du efterfrågar gemensamma jular etc och i somras var han och hans nya lilla familj, tillsammans med våra vuxna barn, till mitt och min nuvarandes landställe. Fungerade bra men då jag hör vissa av hans kommentarer till nya frun, så väcks minnen som verkligen påminner mig om varför vi separerade och han kanske känner lika då han hör och ser mig haha men som sagt det tog några år för att komma till den här ”leveln” .
Jag tänker så här. Att det som du beskriver som riktigt fånigt inte är riktigt fånigt alls.
För jag tror att du reagerar med viss typ av skuldkänsla för att du faktiskt älskar henne. Ni har levt ihop länge. På det ordlösa planet älskar du henne enormt mycket. Förstår du det inte nu så kommer den kärleken att utlösas senast då hon dör och du påminns om hennes innersta väsen.
Det är den delen av henne som får dig att reagera såhär, när du på ytan vill agera kylig och logisk och som en man med rätten på sin sida.
Pröva att ta den kärleken i beaktande, så kanske du kan mjukna i dina beslut.
Det är inte fånigt med medkänsla inför en mänska man levt nära hela livet.
Jag tycker det låter som att ni har fortsatt vara sammanflätade i varandras system på ett sätt som på olika sätt förlängt separationens process och som på lite olika plan faktiskt blivit fel och kanske till och med har gjort illa. Inte avsiktligt så klart, men ändå! Det har kanske inte varit så tydligt att ni har separerat? På ett plan kanske, men inte helt. Det är nog det dessa saker som sker nu efter ett långt tag står för. Och jag tycker även att de känslor du har haft och har och också hur det påverkat ditt nya förhållande visar på det samma. Fast det är svårt att säga så här på avstånd genom text, men en teori i alla fall.
Jag tror att respekt för varandra och en vänlighet och eventuell vänskap som faktiskt är jämlik och sund kräver tydlighet i separation. Isär med alla grejer. Ut med det känslomässiga engagemanget från varandras problem och angelägenheter. Detta för att kunna gå vidare! För att lösa sitt liv! Och få plats med en ev ny individ som snarare bör vara den som får motsvarande plats i de känslomässiga engagemanget.
Är/var ditt ex verkligen fri från dig? Har all denna vänskap och omsorg gjort att det har varit svårt att fullt ut och i alla sammanhang fatta att det inte är ni? Har ens du fullt ut fattat det?
Det där med parterapi kanske inte är så dumt? Kalla det familjeterapi om det känns bättre. Då får ni hjälp att styra upp samtalet och hon kanske kan få svar på några frågor. Det kanske ger henne, och dig, hjälp att få till ett avslut. Det låter inte som om du har så mycket att förlora eftersom du också har svårt att släppa taget. Att fortsätta vara vänner tror jag är svårt. Att bli vänner IGEN, efter att båda gått vidare, tror jag mer på.
ja det är helt omöjligt!
Ungefär lika behagligt som att sitta och fika med någon där en skallerorm ligger under bordet!
Eller som att ha en konversation med någon och hela tiden ha en känsla att det är något som dom döljer!
Det blir bara menlösa tomma ljud som kommer ut ur truten som inte betyder nåt.
Jag kommer aldrig att bli hennes vän igen! Jag vill helt enkelt aldrig ha med henne att göra igen!
Man inser mycket när man befinner sig där långt nere i gruvan! Vilka som är ens vänner riktiga vänner och dom som man inser aldrig varit det. Det är där och då dom visar sitt riktiga ansikte! Vilka dom är!
Man inser också att man klarar så mycket mer än man någonsin trott om sig själv och hur i många år man har varit rädd och fruktat något helt i onödan. Något som faktiskt visade sig bli väldigt bra!
Jag är hellre ensam och kompis med mig själv än ensam i ett infekterat förhållande där man envist håller sig kvar av rädsla för just denna ensamhet.
@Skyldig: Mja, det finns väl egentligen inget gammalt groll att gräva i utan det är nog mera den plötsliga förändringen i (hennes) liv som gör henne bitter. Hon är inte den extroverta typen och tycker kanske att andra (läs: gamla vänner) ska söka upp och stödja henne. Jag har gjort tvärtom; sökt upp dem i stället. Jag menar att en vänskap har båda parter skyldighet att underhålla men att hennes sociala umgänge blivit kraftigt begränsat är knappast nåt som jag kan klä skott för.
Sen började jag dejta rätt tidigt. Redan när vi formellt sett var skilda men fortfarande bodde under samma tak i väntan på eget boende så gick jag all-in på vissa dejtingsajter och ett tag efter hon flyttat började jag så småningom fysiskt träffa andra. Vi befinner oss rätt olika i processen och jag har gått vidare medan hon har en hel del kvar.
@Jane: Min nya tyckte först att vi inte var klara med varandra och hon vill inte höra talas om att vi ska ha middagar eller fira gemensam jul etc för det finns inte i hennes värld med hennes ex men däremot måste vi givetvis ha ett samarbete vad gäller barnen. Parterapi blir bara patetiskt menar hon och detta om något bevisar att vi inte är klara och jag börjar nästan hålla med henne. Jag har ju gått vidare men varför ska jag ansvara för att hon också gör det? Söka extern hjälp är ju upp till var och en.
@christina: Ja, vi har haft en mycket lång tid tillsammans. Nästan halva mitt liv och självklart så har det satt sina spår; vi har även haft goda stunder och mycket trevligt under vår tid tillsammans och jag varken hatar eller avskyr henne men jag kom till insikten att vi mest levde som syskon och inte var lyckliga emotionellt så varför fortsätta pinas? Älskar? Respekterar ställer jag upp på och det är inte så konstigt att det finns medkänsla med i bilden. Jag tycker hon är en vettig person och vill henne inget illa. Men varför dessa skuldkänslor?
Det känns konstigt att vi varit så överens genom hela separationen och sen är det en fånig och ekonomisk uppgörelse som hon kastar fram från ingenstans som gör att det skär sig totalt.
Eller är det ofrånkomligt och väntat?
Hej, nä det skrev jag nog inte. Reagerade på ordet fånigt.
Jag tycker inte att det är fånigt med motstridiga känslor i en skilsmässa.
Vi vill ofta låtsas så hårda och logiska och helst klippa av alla känslomässiga band. Men det som gör allting så svårt är ju att vi på många plan ändå faktiskt älskar de här mänskorna, och att vi kämpar för att inte låtsas om det.
Därför är det som sagt inte fånigt med en plötslig känsla av skuld eller annat som skvallrar om medkänsla för exet.
Snarare är det det mest logiska. Att sånt oxå finns.
Varför skulle det vara patetiskt om det leder till att någon kan gå vidare? Det är ju i så fall ett försök att reda ut frågor som hänger i luften. Det är väl inte patetiskt utan snarare moget? Man kan naturligtvis inte ta ansvar för någon annans process men man kan ju hjälpa till i den. Du kanske också har lättare att gå vidare då? Du skriver ju att detta tynger dig. Om ni samtalar har du ju i alla fall försökt. Som vuxet skilsmässobarn (jag var 27 när mina föräldrar skildes) så önskade jag att de hade rett ut mer. En bitter mamma är inte enkelt att hantera.
Förstår vad du menar men under vår separationsprocess som varade åtskilliga månader så förklarade jag ju för henne gång på gång varför jag ansåg att en separation var det enda vettiga och att vi nog egentligen skulle ha tillämpat detta då vi hade vår första riktigt stora kris 20 år tidigare (och då även otrohet förekom - från båda håll). Vi hade långa och många diskussioner om bakomliggande orsaker och vi var varken osams eller skrek till varandra utan det var sakliga förklaringar till mitt handlande och mina tankar. Dessutom var vi ju överens.
Jag förklarade bl a för henne att känslorna var borta och kommunikationen inte fungerade och jag kunde inte heller känna några känslor från henne. Nä, vi har dragit detta så många varv att jag inte tror att det blivit bättre om en terapeut också skulle coachat oss. Inte ens i efterhand.
Faktiskt.
Däremot tror jag mycket väl att hon skulle kunna börja må bättre om hon fick extern hjälp med vissa saker i hennes sinnen som jag redan har löst med mina metoder. Hänga här är ett av dem.
Det som tynger mig är kanske mer att jämställa med medmänsklighet och medlidande; ungefär som man mår dåligt av att någon har drabbats av något som man inte tycker att dom gjort sig förtjänt av (t ex en sjukdom)
men man känner sig oförmögen att hjälpa. För visst betyder hon nåt för mig fortfarande, att förneka detta vore verkligen att stoppa huvudet i sanden och hon är och kommer alltid att vara barnens mor.
Det var utifrån eventuell parterapi som jag refererade till att ”gräva i gammalt groll”. Det är väl så det går till tänker jag att man måste gå tillbaka för att komma fram till dagens problematik. Verkar onödigt i ditt fall.
För mig tog det tre år. Innan jag förstod att det var en katastrof som drabbade oss. Inte bara mig som blev sviken och bedragen utan även honom som blev blixtförälskad i en omöjlig dröm. Saker har lagt sig och drömmen krossades. Det finns kvar spillror och ärr hos oss båda men jag har bestämt mig för att jag vill ha en bra relation till honom. Ingen av oss vill och förstår att det inte kan bli vi igen men jag älskar honom fortfarande. Som far till mina barn och som en släkting, en bror. Jag vill att vi ska kunna ha en kärleksfull relation utan att vara i en kärleksrelation.
Jag är precis i början av dom tre åren. Om du har några erfarenheter, tankar, funderingar och tips som du tror jag skulle ha nytta av får du gärna dela med dig. Just nu känns det du skriver som en utopi. Själen är så sargad efter otrohet och lögner.
Jag kommer aldrig att kunna försvara en otrohet men det handlar också mycket om hur man beter sig efteråt. Känner man skuld, ånger, förtvivlan över skadan man gjort? Mitt X svek och ljög på värsta tänkbara sätt verkligen. Hur väljer jag att reagera på det? Först måste man få blöda. Det måste få göra ont. Man har all rätt att reagera på alla tänkbara sätt. Men blodet tar slut. Sorgen går över. Hur vill jag leva sen? Kan man kapsla in den här händelsen? De här åren? Låta bli att låta det färga av sig på det som var innan och det som kommer nu efter? Många omständigheter spelar naturligtvis in. Det finns ingen tredje part kvar. Hon hittade lyckan på annat håll. Mitt X blev sjuk av katastrofen. Han har fått betala dyrt på många sätt.
Jag vill kunna dela barnbarn om vi har turen att få några. Kunna fira barnens födelsedagar. Hjälpa varandra om det behövs.
Jag ser positivt på framtiden ändå.
Åh vad fint @Barajag!
Jag hoppas också att jag och mitt ex hamnar där. Han känner mig utan och innan, han vet mer om mig och mina ovanor än någon annan. Jag hoppas att vi en dag ska kunna ha en fin vänskapsrelation.
Jag är otroligt glad över att han och jag har barnen ihop, på så sätt kommer vi alltid ha en länk som binder oss samman.
Jag har ställt en liknande fråga i tråden jag har i min historia men för mig är allting väldigt, väldigt nytt.
Sambon meddelade att han ville separera och två veckor senare flyttade han. Helt och hållet på hans initativ och utan egentlig förklaring.
Han har hört av sig två gånger senaste veckan bara för att prata verkar det som och för mig blir det så klart väldigt jobbigt och massa frågor.
Vad vill han? Varför ringer han mig? Vill han att vi ska försöka igen? VAD??
Jag har inte hört av mig till honom ang ngt öht förutom barnen och kämpar varje dag med just det, att inte höra av mig. Tänker att är det slut så är det ju det och då ska man inte hålla på och ringa direkt efteråt…
Men detta är som sagt väldigt nytt. Har det gått längre tid blir det nog en annan fråga och ett annat svar
Eftersom ni gjort ett bodelningsavtal tror jag inte hon kan komma dragandes med nåt krav om pengar efter husförsäljning. Du har löst ut henne och det är klart iom det. Så det kan du lägga åt sidan.
Prylarna hon har kvar kan du samla ihop och be henne hämta eller skjutsa hem grejerna till henne - på avtalad tid. Vill hon inte kanske det finns nån vän eller annan släkting som kan förvara sakerna så länge? Du ska iallafall inte ha dem kvar.
Vill du henne väl - som du påstår - behöver ni faktiskt göra slut på riktigt. Vänskap funkar inte som du redan märkt och varför vänskap där ni pratar och smsar när du ändå inte vill ha henne längre?
Om du tröttnar på en vän - fortsätter du då hplla igång relationen iallafall?
Ni har vuxna barn, de klarar sej själva. Du finns för dem, hon finns för dem. Det räcker så.
Jag blir lite upprörd när jag läser det du skriver eftersom du låter som min fd man. Han lämnade mej, allt skulle bli bättre för oss båda … Han träffade en ny och mår oförskämt bra och är jättelycklig. Han är den som har god lön och lever bra och kan göra en massa roliga saker med sin nya… Kvar blev jag. Som stöttat honom under alla år då han förverkligade sej själv - i min enfald tänkte jag ju att uppoffringarna skulle löna sej när han fick bättre jobb och bättre lön. Men då bytte han mej mot en yngre … då var äktenskapet inget värt längre.
Du märker bitterhet hos henne… Ja tacka fan för att man blir bitter.
Låt henne vara ifred om du verkligen vill henne väl!
Samma här! Jag har uppoffrat mig under alla år. Velat att han ska må bra. Men då får han bakom ryggen med en ny. Tycker att jag kommer få det bättre utan honom . Han går vidare bara sådär och tycker vi ska vara vänner . Vill att jag ska må bra . Det rimmar illa i mina öron .
men som sagt det tog några år för att komma till den här ”leveln” .