Jag var lika naiv som du! Jag ville också kunna vara vän, hjälpa varandra och samarbeta kring barnen. Trots att mitt ex varit otrogen och svekfull. Jag var tydlig med det!
Men det var också den inställningen som gjorde att gränserna överskreds. Vi var nog båda medberoende av varandra! Och efter så många år visste jag inget annat än de rutiner och de mönster som just vi följde.
Mitt ex klarade inte att låta mig gå, men han ville oftast inte att det skulle vara vi. Ingen var egentligen bättre eller sämre än den andra i denna process. Hade han varit stark och lite mer av en tänkare så hade han givetvis lämnat på riktigt när han lämnade, men han kunde inte. Och jag reagerade som jag tror att många som lämnas abrupt och till och med genom svek genom att klamra mig fast och göra allt för att få behålla liiite av tryggheten som rycktes bort, det i kombination med lite tråkiga upplevelser från livets start gjorde att styrkan hos mig inte fanns. Men jag ville inte heller ha tillbaka honom fullt ut.
Kanske var kringomständigheterna aningen mer ”dramatiska” eller vad jag ska säga. Utdraget var det i alla fall! Men grundprincipen tycker jag att man kan se är de samma. Om man är inne och rör i varandras liv allt för mycket efter att den första förlamande chocken har lagt sig så blir det inte bra. Mer eller mindre! Medberoende är ett bra ord som går att applicera på många! Forma ett eget oberoende liv som gör att man kan gå vidare på riktigt! Det kan man absolut göra, även om man samarbetar i föräldraskapet, men där bör man nog hålla isär barnens behov och allt annat.
Jag och min exmake har faktiskt lyckats vara vänner hela tiden. Vi skilde oss för sex år sedan och har sedan dess behållit en ganska nära kontakt utan konflikter.
Kanske var det lite för vänskapligt. Jag har läst inlägg här som går ut på att det inte är bra för barnen om föräldrarna fortsätter fira högtider ihop, till exempel. Att det blir förvirrande för dem. Den tanken har aldrig slagit mig, utan vi har alltid träffats på jul och födelsedagar. Det blir ju inte precis som förr naturligtvis, men jag och deras pappa har inte sett det som något problem för våra barn att vi äter gemensam julmiddag med släktingarna och delar ut julklappar tillsammans.
Men skilsmässan var ett gemensamt beslut och vi var aldrig osams. I vårt fall var det förmodligen avgörande för det fortsatta samarbetet att ingen utsatte den andra för ett oönskat uppbrott. Och det kom heller inte in någon ny partner för någon av oss den första tiden. Om det hade stått en tredje person där som ville fira jul, då hade det förstås blivit krångligare.
Nu är exmaken omgift och barnen är i övre tonåren, så traditionerna ändras undan för undan men vi går ändå fortfarande ihop och köper en gemensam födelsedagspresent, till exempel. Mest för att ingen av oss ensam har råd att köpa sånt som ungarna önskar sig!
Härligt att läsa om fall där vänskap och att komma överens inte innebär att man sitter fast i symbios eller är beroende av den andre känslomässigt. Det måste inte vara synonymt! Beror ju helt på hur båda kan hantera respekt samt vilka övriga ytterligare som är inblandade. Att dessutom kunna tillsammans ändra på hur man brukar göra utifrån hur livet utvecklas är ju superbra. Det låter som att ni båda är väldigt bra på att visa respekt för varandra! Unikt och fint! Och givetvis eftersträvansvärt (även om sådana som jag som strävade mot detta kunde glömma ömsesidig respekt och individuell utveckling som tyvärr skapade onödigt mycket lidande för alla, inkl barn. Ett helt annat grundmaterial hade krävts. ).
Jag håller på att läsa en bok som handlar om medberoende.
Intressant.
Detta kan man drabbas av inom många områden som inte bara sker inom en parrelation men kontentan är att man måste göra sig av med sitt medberoende om man ska kunna komma vidare på egen hand om relationen har brutits.
Smaka på ordet. Det är vanligt och ett förhållande som varat länge har man nästan alltid utvecklat detta i någon form.
Jag anser att jag har gjort mig kvitt det - mitt ex: inte. Hur ska man få henne att förstå att det är först när hon kommit dit som hon själv kan gå vidare?
Ditt inlägg idag och mina tankar det senaste fick precis en polett att trilla ner inom just detta område för egen del.
Jag har innan beskrivit hur jag och mitt ex var sammanflätade i ett system. Jag har först haft bilden av att mitt ex lämnade genom otrohet, men att vi levde i ett limboförhållande en lång tid. Jag har nyligen också beskrivit det som att först lämnade han och sedan förvandlades jag på något underligt vis till lämnare.
Och det var ju så det var! Han lämnade (nästan) fysiskt! Gick till en annan! Skaffade ny bostad (visserligen fick jag insistera på att han skulle flytta, men ändå.).
Sedan fick jag initiera och driva den mentala skilsmässan. Den där han inte längre fick vara med och tycka och styra min ekonomi. Inte fick tillgång till min kropp! Där han inte längre kunde och fick lägga sig i mina livsval. Där han var tvungen att respektera att jag bestämde över min del i det som hade med våra barn att göra. Där jag fick lära mig att sätta gränser och värna mina värderingar i förhållande till barnen. Där den information jag fick om mina barns upplevelser faktiskt endast kom genom och från mina barn själva. (Är man på semester har man en egen kamera i mobilen som sitter klistrad i handen som man själv kan ta foton med och visa för sin mamma om man känner för det. Osv!)
En av sakerna jag också lärde mig då var att jag kunde framföra min åsikt en gång. Jag kunde förklara vad jag såg och menade en gång. Men det var inte längre mitt ansvar om han förstod eller inte. Han fick börja ta ansvar för sin mentala utveckling och förståelse själv.
Jag har faktiskt skilt mig två gånger! Fast juridiskt bara en gång!
Ja, våra situationer har en del likheter. Men är det inte många som tror att man, även om man skiljer sig, kommer att ha massor med varandra att göra även efteråt? Man inser inte att man faktiskt skilt sig av en anledning och att mycket av beslutet faktiskt kan bero på att ens partner har egenskaper och ett beteende som man måste avskärma sig från för att kunna gå vidare? Men…vid tiden för separationen tror man kanske annorlunda (om man inte skiljer sig i affekt, då blir det nog inte så).
Ens fortsatta liv, beslut och leverne har ens ex faktiskt inte ett jota att göra med längre. Lika lite som man själv ansvarar för hur hen mår. Det är endast i saker som rör barnen som man måste kunna fortsätta samarbeta och ha en dialog.
I mitt fall krävdes en ny kvinna innan jag insåg detta.
För vissa sker detta kanske helt odramatiskt och naturligt men för andra kan det bli en långdragen process där ena (eller båda!) fortsätter “gegga” och leva nåt slags semi-familjeliv där man fortsätter att peta i den andres liv och beslut.
Skilt sig två gånger var en bra definition och det är väl ungefär samma sak som jag håller på med och att den andre förstår ovanstående ska inte behövas tjatas in.
Kanske har många (inkl jag själv) ett behov av att se på varandra och skilsmässan på det sättet när man precis är i starten av en skilsmässa med allt vad det innebär för att man ska orka överleva den, eller för att man ska stå ut med ev skuld, eller för att det helt enkelt känns konstigt eller kanske skrämmande att se annorlunda på varandra och framtiden som kommer. Ett mjukare steg, så att säga! Som i denna form inte blir hållbart, framför allt när nya individer tillkommer.
Har funderat lite på den här tråden och läst @Hej_och_h och @nizzehult senaste inlägg. Jag har svårt att först varför man vill vara vän med ett ex. Relationen har ju brutits av en anledning.
Mitt ex valde bort mig, av olika orsaker. Exet förändrades, valde en annan väg än vår gemensamma, alltså vad jag trodde var vår gemensamma får man väl säga då.
Jag gav upp efter 4-5 år av bråk och ovilja till förändring, och valde skilsmässa.
Varför skulle någon av oss ha en önskan om att vara vänner? Han har gjort sitt val och får stå för det och för konsekvensen av det valet.
Den livskamrat jag valde såg jag förändras och försvinna, istället kom en helt annan person fram. En person jag önskar minimalt samröre med.
Vår dialog sträcker sig till barnen. Det angår inte mig vad han gör och det angår inte honom vad jag gör. Så länge det inte rör barnen.
Det mest knepiga är kombon att x svikit å det grövsta, samtidigt som man delar den största kärleken och hjärtefrågan i livet - ens barn, och det är fint om man kan dela denna glädjen lite
@50-taggare
Som du beskriver det går uppbrott till för vissa, men långt ifrån alla.
I mitt fall där mitt ex lämnade för en ny visade det sig att han inte alls var färdig i den tanken, utan ville få stanna kvar…också. Och i mitt fall där jag länge hade kämpat för att vi skulle ha ett så fungerande förhållande som möjligt, där jag hade valt att se förbi alla fel och brister och fokusera på det positiva så klarade inte jag, till en början, att värja mig från min exmans omsorg och vilja att finnas där.
Vi hade även vuxit samman i en symbios, där den ene inte funkade utan den andre, många gånger i förhållande till barnen. Jag hade känslomässigt bundit upp min överlevnad på honom, där han och hans familj fyllt i det jag inte kunnat få från min egen familj.
Var jag började eller slutade hade jag sedan länge tappat bort! Vad som var vad i allt jag kände förstod jag ännu mindre, då.
För mig var det anledningen och bakgrunden, men för många andra finns säkert liknande eller varianter av förklaringar till varför man inte kan urskilja på vilket sätt man sitter ihopgeggade i gamla mönster när man är mitt i.
I samhället finns dessutom ett väldigt starkt uttalat ideal att man ska behålla nån slags vänskap. Det är en fin tanke, men för en sådan som mig blev det förödande! Jag tror att många hamnar i smått osunda relationer till sona ex, utan att de själva riktigt inser det. Dock har jag sett exempel på jättefina vänskaper ex emellan, men i t ex mitt fall fanns faktiskt aldrig den chansen om jag inte hade varit nöjd med att fortsätta bli tagen för given, bli trampad på, kompromissa ensidigt och fortsätta försöka banka in lite logik i ex huvud.
Klokt skrivet här av så många. Jag tycker man ser att många fortfarande inte lämnat sitt x ordentligt och på ett sådant vis att den nya man älskar ska känna tillräcklig tillit finns då kvar och vägs in i varje handling. Det skapar problem. Går man in i en ny relation måste man ha lämnat det gamla helt annars gnager det och man försöker vara till lags. Har man lämnat känner man inte behov att bräcka den andre (x:et) med presenter och högtidsdagar. Man lever sitt nya liv och planerar med den personen. Kärlek är ömsesidighet och viljan att verkligen känna lika mycket för den man älskar och om hur dennes känslor är, som man känner och är säker på sina egna känslor. Det är ju viljan att kunna sätta sig in i den andres känslor som partnern känner utav. Sådant blir ännu viktigare om båda bär på skam och sorgsenhet från ett tidigare förhållande. Lever man två separata liv ska man separera alla sådana händelser från sitt nya liv och skapa nya traditioner. Annars blir det så i större eller kanske mindre omfattning ( dock lika skadligt) att det du sökte i det nya förstörs av de gamla minnena skammen du bär. Du lämnar ledsamheten i samma stund du kommit vidare på riktigt.
Ja, jag håller med och det är också till denna insikt jag själv har kommit. Men det tog sin tid och kostade både tandgnissel och konflikter i min nya relation innan jag riktigt fattade detta. Under tiden har jag också sålt huset och flyttat så nu har jag både kommit längre ifrån henne rent fysiskt men även fått tillfälle att starta om i ett helt nytt boende och det skulle man nog ha gjort direkt vi separerade anser jag idag.
Idag har jag ingen och jag menar INGEN kontakt med mitt ex. Hon försökte nyligen en trevare att vi i alla fall skulle kunna umgås tillsammans med barnen ibland men jag dissade även detta och skrev ett rätt tydligt mail till henne där jag klargjorde detta och även varför det måste bli så och jag har inte hört av henne efter detta skrevs. Hon spelade ut sitt vapen där att det är barnen som mår illa av att vi inte kan vara sams men det genomskådade jag och ignorerade. Tyvärr verkar hon dock ha “lobbat över” flera av barnen på sin sida och där målar hon givetvis upp en bild av att jag är djävulen själv men det är inte så mycket jag kan göra åt det och barnen är så pass stora att dom får upptäcka sanningen själva. Hennes utspel beror främst bara på bitterhet.
Men sen kommer en delikat fråga: vad händer om t ex nåt av barnen får barn eller säg att någon av barnens mor- eller farföräldrar går bort och det blir begravning? Ska man förneka att den andre dyker upp eller så, att man inte kan vistas i samma rum typ? Hur man än vrider och vänder på det så har ju dessa personer figurerat i våra liv under en avsevärd tid och relationen till dem torde vara rätt oförändrad men skulle det vara opassande, felaktigt, dumt och rent av skadligt om jag dök upp på en av hennes föräldrars begravning - eller tvärtom?
Det är väl ganska stor skillnad på vad man menar med “vänner” tänker jag?
Menar man det som “Inte fiender, beter oss civiliserat och artigt när vi möts”
Eller som “Vi kan umgås ibland vid större sammanhang som födelsedagar och högtider, ev även göra någon utflykt tillsammans med barnen - för barnens skull”
Eller som “Vi är bästa vänner som pratar med varandra om allt och systematiskt umgås med varandra bara för att vi älskar att umgås med varandra, även utan barnen”.
Jag tänker att både 1 och 2 kan vara möjliga, även om 2 kanske kräver en period för att gå vidare ordentligt först. 3 har jag svårt att se ska kunna funka speciellt ofta, och lär vara något som ställer till problem med nya relationer till och med med de mest toleranta och icke-svartsjuka nya partners.
Kanske det men om jag idag märker att nackhåren reser sig och illamåendet inträder om hon finns i närheten så betyder det ju nåt. Att ha flyttat känns bra men stan är ändå inte tillräckligt stor för att vi ska kunna undgå att stöta ihop nån gång. Det känns sådär.
Jag har kommit fram till att det är hon som står bakom hur jag har mått och att det enda raka är att avskärma mig från henne så mycket som möjligt.
Att hon sen hade en annan vision om hur detta skulle gå när hon drog igång hela den här karusellen är en annan sak och jag misstänker att hon trodde att jag skulle be om att komma tillbaka eller nåt liknande.
Hon är uppväxt i en familj där man gjorde saker med barnen även efter dom lämnat hemmet. Inte jag. Inte så att jag har en dålig relation till mina föräldrar men när jag kapade navelsträngen så började jag leva mitt egna liv - och så hoppas jag även att mina barn tänker. Man träffas ibland och så men åker inte direkt på resor tillsammans eller har gemensamma event mer är kanske nån gång per år. I stället är det ens egna umgängeskrets som gäller. Rätt eller fel? Tja, vi är olika där men hon hade nog hoppats på en annan utveckling och detta är en av orsakerna till hennes bitterhet och hon vill hävda att barnen rent av mår illa pga detta. Bull säger jag, dom är myndiga och vuxna och har egna liv. Dom är alltså inga “barn” längre. Hade dom varit minderåriga hade det givetvis varit en annan sak.
Ehh som skilsmässobarn så kan jag faktiskt tala om att ditt ex har helt rätt!
Fast det är klart att har man som inställning att man inte behöver umgås med sina barn när de lämnat hemmet… ja då står vi väldigt långt ifrån varandra.
Du kan inte tänka att med den inställningen så behöver hon inte “lobbat” över barnen på sin sida. Du har klarat att putta över dem dit alldeles själv, du verkar ju inte direkt tycka att du har något med dem att göra längre? Varför skulle de då på något sätt “välja din sida”? Du är ju bara intressead avv ditt liv med din nya och dina vänner, tydligen viktigare än att ha en bra relation än till dina barn tolkar jag ditt inlägg som.
Vad gäller begravning av mor-farföräldrar så beror det väl helt på vad för slags relation man har haft med dem? Och hur du gör är helt upp till dig när det händer.
Mina föräldrar gick inte på den andras föräldrars begravning, inget konstigt eftersom de varit skilda flera år innan det hände och ingen reagerade på det. Har man däremot haft en egen stark relation med sin gamla svärföäldrar även efter skilsmässan så varför skulle man inte kunna gå på deras begravning?
Min nya kvinna är också skilsmässobarn och är utbildad och har jobbat med barn som haft svårigheter och hon säger motsatsen. Barnen vet sen inte exakt varför separationen inträffat och alla turer runt detta men självklart så vill dom helst ha tillbaka sin gamla familj igen - om det går.
Hennes pappa mer eller mindre reste sig och gick utan förvarning när hon var 7-8 år. Sen hördes inte föräldrarna igen på över 15 år. Det förfarandet kan man ju diskutera men grundorsaken var densamma: levde i ett dysfunktionellt förhållande och var olycklig så varför klänga sig kvar?
Jag säger inte att man inte ska umgås med sina barn, jag hälsar på dem ibland och pratar med dem ofta men min poäng är att dom ska ha sina egna liv och leva det som dom vill. Jag följde inte med mina föräldrar på semestrar efter jag fyllt 20. Brukar man det? Känner ingen annan som gjort det heller. Däremot har vi firat en del jular. Är inte osams med barnen men två av dem tycker att jag har lämnat mamman i sticket och inte bryr sig om hur hon mår efter separationen. Och där har dom rätt, jag varken kan eller ska ansvara för hennes mående när vi har separerat - och givetvis gäller det omvända. Sen kan jag säga att ett av barnen har förstått vad det handlar om och behandlar oss lika, har inte tagit parti eller klagar. Där hoppas jag även att dom andra barnen hamnar.
Måste säga att ditt förhållningssätt till din relation med dina barn känns främmande för mig.
Var det verkligen så du tänkte dig att relationen med barnen skulle vara när du skaffade dem? Att ni skulle finnas i varandras liv ett tag och sen inte ha så mycket med varandra att göra?
Jag tror det på något sätt hänger ihop som jag skrev egentligen oavsett om man är vänner eller inte. Det där uttrycket vänner får för mig en lite fadd smak eftersom det oavsett vem som känner mest skam, vänner är något annat än tidigare partners. Vänner är inte samma sak som den man var tillsammans med. Att finna ett nytt liv med en ny partner eller varför inte leta efter sina innersta förmågor och känslor för att finna ro i sin själ, det görs inte med upprivna tidigare partners. Finns så många andra människor, yrkesgrupper osv som kan vara till hjälp där. Begravningar och bröllop går nog in under samma kategori som ”högtidsdagar”. Skillnaden är väl att om kontakten inte finns kvar med svärföräldrar på samma sätt och barnen inte har kontakt som tidigare så känns väl en begravning nästan lite märklig att deltaga själv i om x ets föräldrar avses. Om barnens mamma vill ta med barnen så får det väl ligga på den personen. Begravningar i allmänhet behöver ju inte barn deltaga på om de inte känner till vad det är osv. Lärdomar i rätt ålder från det är alltid bra. Att kunna ta farväl kan ske på så många olika vis och behöver inte skapa ett deltagande i en begravning om man inte själv gillar den formen särskilt mycket.
).