Den här delen av tråden om hur era män har reagerat på er yrkes- och löneutveckling tillhör verkligen det mest deprimerande jag har läst på forumet! Vad är det för j—a mansroll som skapar den här helt orimliga reaktionen? Det känns så otroligt sorgligt och dumt och man frågar sig om det kommer att ändras i och med en yngre generation???
1 gillning
Alltså, man vill ju inte tro att de hade en sån inställning. Att de ville hålla en kvar i något sämre, bara för att själva framstå som lite bättre. Men vad skulle det annars bero på?
Jag försökte tänka att mitt ex avskydde alla förändringar. Han ville aldrig att något skulle bli annorlunda. Inte ens om det blev till det bättre. Han föredrog status quo, oavsett vad det gällde. Men inte kunde han väl önska att jag skulle sitta fast på ett sämre jobb än nödvändigt? Så ego kunde han ju inte vara?
Men nu undrar jag om han faktiskt upplevde min bättre position som ett direkt hot.
1 gillning
Jag tror helt enkelt att de inte vet vad de har att erbjuda en kvinna om de inte har en högre yrkesstatus och mer pengar. Och man kunde ju tycka då att de skulle fundera om de kan vara roligare partners eller dela bättre på arbetet hemma så att man ska se att de tillför andra värden som gör förhållandet värt att stanna kvar i. Men nej, den planen verkar inte så frekvent förekommande.
1 gillning
Ja, själv tycker jag det är så konstigt att jag letar andra förklaringar. Det verkar så orimligt att exet skulle ogilla att jag klättrade upp ett par pinnhål. Men samtidigt hittar jag inte någon riktigt bra förklaring heller. Och uppenbarligen var det så pass viktigt för honom att han t o m påpekade för mig att jag borde gå tillbaka till det gamla.
Att han inte såg min specialistexamen som ett skäl att fira eller gratulera eller uppmärksamma på något sätt, det var inte oväntat. Jag hade inte förväntat mig någon positiv reaktion, utan snarare inget alls.
Men den där uppmaningen att backa. Att återvända till jobbet som nästan tog knäcken på mig med de usla arbetsvillkoren, trots att jag var sprudlande glad över min nya tjänst och min nya lön… Det var riktigt märkligt gjort.
Det här hade jag kunnat förstå om jag hade haft synpunkter på hans jobb. Om jag hade pikat honom eller antytt att han också borde vidareutbilda sig. Men det skulle jag ju aldrig ha gjort. Han skötte sitt jobb med bravur och jag tyckte att han var som klippt och skuren för det. Ändå måste det ha smugit sig in någon sorts mindervärdeskomplex eller något. Jag tror aldrig jag kommer begripa just den grejen.
Ja, det är verkligen sorgligt, och jag förstod inte det själv förrän vi satt hos familjeterapeuten långt senare och samtalsledaren lite försynt påpekade att mitt ex nog kände sig lite ”hotad” av mig. Nej jag behövde inte honom av ekonomiska skäl. Jag ville bara vara en familj men det var för mycket begärt tyvärr 
1 gillning
Det sorgliga är att mitt ex ändå var lite yngre generation
Han var yngre än vad jag var, så det var ingen gammal pösig medelålders man. Och han var ändå vad de flesta skulle säga en normal, schysst man. Det vill säga, ingen alfahane som struttade runt och skulle äga världen.
Men det är sorgligt med denna mansroll.
Jag hade ju ingen tanke på att se ned på honom på grund av hans jobb eller lön! Tvärtom, jag var glad över att han hade ett jobb han verkligen trivdes med. Det var kanske inte högstatusjobb, men han var stolt över att han fick vara del i stadens kulturhistoria. Och han hade jobbat hårt för att få en fast anställning, vilket inte var så lätt i den branschen.
Men han började i samma veva att tveka över sitt jobb, så det hela måste ha tagit honom hårdare än vad jag först förstod. Eller snarare - jag kunde inte förstå varför han tog det hårt alls.
Jag har också tänkt så. Män kan erbjuda mig kärlek, stöd och vänskap. De kan vara min livskamrat och de kan dela livets upp- och medgångar på ett jämställt sätt. Det är vad jag helst av allt önskar av en man.
De kan dock inte erbjuda mig något av den klassiska mansrollen, för jag behöver den inte. Jag behöver inte någon som försörjer mig eller fattar beslut åt mig. Jag behöver inte honom som familjens överhuvud och jag behöver inte leva genom hans status, hans yrke eller hans pengar.
1 gillning
Även jag gick från låginkomsttagare till bättre betald efter en högskoleutbildning. Jag märkte tydlig skillnad i förhållandet efter det. Maktbalansen ändrade sig. Dock var det inga sura kommentarer om det, men just att jag hade hygglig ekonomi gjorde det ju så mycket lättare när det väl var dags att separera.
Jag tror definitivt att det spelar in.
Som låginkomsttagare har man kanske inte ens en reell möjlighet att tänka i termer av separation (hörde någonstans att den vanliga frågan ekonomiska rådgivare får från kvinnor är “har jag råd att skilja mig?”)
Men i just detta reportage hade det tydligen framgått att många av männen i undersökningen öppet berättade att de tyckte illa om att hon nådde lika långt eller till och med längre än dem. Så utifrån denna undersökning verkade det vara just mansroll och synen på status och pengar i ett förhållande som spökade.
Har även för mig att de sa att det verkade spela en roll hur förhållandet sett ut från början. Ifall han var äldre än vad hon var, och ifall han från början hade tjänat mer var skilsmässa troligare än om de två hade varit hyfsat jämbördiga från början.
1 gillning
Kanske blev det någon sorts förskjutning även i min och exets balans. Men jag uppfattade inte alls det. Han kanske gjorde det, eller var rädd att det skulle bli så?
Den stora skillnaden för mig var ju mest att jag fick ett friare jobb och lite bättre lön.
Det var ju inte så att jag plötsligt fick en helt annan status i omgivningens ögon. Jag bytte inte livsstil eller blev en ny person. Det var bara min vardag som blev lättare att få ihop, med rimligare schema och lite stabilare ekonomi.
Hur kan någon inte glädjas åt det för sin partners skull? Helskumt.
Ja, det är helskumt, fast jag upplever svartsjuka, i alla fall av lite grövre sort, på samma sätt. Alltså när man inte vill att partnern ska gå på fest, åka på konferens, klä sig fin, ha vänner av bägge kön etc, för att det upplevs som ett hot mot relationen.
För mig ser det ut som motsatsen till kärlek när man vill att ens partner ska ha ett lite sämre liv för att man själv ska slippa känna sig hotad eller svartsjuk/avundsjuk.
3 gillningar
Mamma Mu dejtar… det skulle väl bli en ny bra bok🤣 nä, vet ni jag testar fb dejting. Oho, så mycket gillandet jag fått. Men…men… dessa män i 50 -60… ouunouu. Med fiskar, jooo, halvnakna… och… jösses.
Jag är ju finlandssvensk och kan finska förstås men… jag vill ha en man som pratar svenska. De finns inte… alla är purfinnar från någon insjö😝 Förlåt. Inget fel på det men, nej tack.
Skrev med en som sade han var från Sverige men bor i Finland men… han pratade plötsligt bara engelska… han var 52 och hade en 7 åring… no, no…
Tror definitivt inte dethär är något för mig. Nej:rofl:
Men… nu har jag testat och har inte ännu skrivit ut mig men snart nog:grin:
2 gillningar
Du får utvidga avståndet och locka in en svensk 
Skämt åsido, ge inte upp än!!
Jaa, du… tror jag väntar på nån irl istället. Kommer han inte , så är det ok. Dethär känns nog sååå konstigt och fel. Se på något foto och tycka ja eller nej… Är absolut för gammal för det här. Jag vill inte ha något med utseendet att göra mera. Det betyder inget. JAg vill ha nån som känns rätt.
3 gillningar
En fråga från en okunnig stackare som aldrig har dejtat en finländare…
Men vad är det för fel på dem som gör att de är omöjliga att dejta?
Jaa, en svår fråga. Men man dejtar gärna någon som pratar ens modersmål. Här i Finland har vi ju massa äktenskap som är blandade men jag känner att jag inte kan vara mig själv om jag inte får prata mitt modersmål. Jag lärde mig finska vid typ 10 års ålder …men det är inte JAG
1 gillning
Och jag är född här, mina föräldrar är födda här och alla före dem. Vi har 6% finlandssvenska i vårt land.
Låter som en dejt med påse över huvudet och hål för ögon och mun… 
Men, förstår dilemmat. Jag kan inte heller riktigt dejta över nätet då det känns så platt. Vill ju se kroppsspråk för att bli intresserad så jag väntar tills Corona är över.
2 gillningar
Det här är så intressant för jag är finska och flyttade till Sverige vid 19 års ålder. Jag har tvärtom blivit så försvenskad att jag inte känt mig lika bekväm med att använda finska, tycker min finska känns gammaldags nu. Men ändå, väldigt intressant hur mycket det betyder att vara bekväm i sitt språk. Oavsett om det är ens modersmål eller inte. Så jag förstår vad du menar🙂
1 gillning
Kyllä, ymmärrän täysin🤣
1 gillning
Jag tycker också detta är intressant för han ”offentliga killen” jag pratat om tidigare är finne 
jag är bara halvfinne själv och har svenska som modersmål men tänker att det är nog inga problem bara man är nyfiken och kan göra sig förstådd på något språk 
2 gillningar