Hon är vacker. Det är hon verkligen. Hon har alltid fått så många komplimanger och uppmärksamhet för det, både från främlingar och från nära och kära.
Jag, däremot, hamnade i skuggan. Jag fick istället komplimanger för mitt intellekt, min ambition, min styrka.
Jag kände att jag inte dög i relation till min syster, inte minst för att vi har en del ytliga sidor av släkten där skönhet betyder väldigt mycket. Och jag fick aldrig höra något sådant. Av främlingar kunde jag få förvånade kommenterar om att vi ens var syskon. Och det sved ju.
Hon, har det visat sig, hade komplex gentemot mig. Hon hade så gärna velat få bekräftat från barndomen att hon var smart och stark och duglig. Hon kände att hon stod i skuggan av sin smarta och färgstarka lillasyster
Exakt som du alltså. En intressant tanke kring olika slags hang-ups från barndom och tonår kan vara att ställa sig frågan ”Vilket syfte tjänade den här tanken”? Man kan jämföra med det psykologiska skydd från hot eller krav som en överviktig person kan uppleva genom sin kroppshydda. Så även om man tror att man vill bli av med ett komplex så kanske det finns där för att skydda mot något svårare?
T ex kan man som kvinna som tror sig vara ful få en större frihet i att satsa på andra saker än traditionellt kvinnligt beteende som behaglighet, anpassning, erövra män osv. Man kan få tillstånd att vara mer intellektuell. Kan det finnas något där?
För ja, trots allt jag skrev i inlägget ovan blir jag faktiskt hellre bekräftad för min insida än min utsida
Jag ser exempelvis på deltagare i PH och liknande program med sympati snarare än avundsjuka. Jag skulle inte byta med någon som mest visar upp ett utseende
Och som du säger, jag blev peppad att vara smart och framåt. Visst, det kanske inte stämmer överens med våra könsnormer, men det är en roll som är betydligt roligare, friare och lyckligare än den klassiska kvinnorollen
Jag tror absolut att det kan vara så, men jag har inte hittat själva hooken än!
Något är det som gör att jag fastnar helt oproportionerligt i detta med utseendet. Kanske en flykt från något. Eller en inre övertygelse, hämtad från tonårstiden, om att man inte både kan vara studiemotiverad och snygg… Lustigt nog är jag inte alls utseendefixerad när det gäller andra. Jag är den sista att se om någon har klippt sig eller skaffat ny outfit.
Men idag har jag tänkt på den här tråden och bestämt mig för att ignorera utseendetankarna och fokusera mer på de runt omkring mig istället. Som vanligt var det effektivt.
Underbart kära @Trassel Blir så glad för din skull! Det är en befrielse att komma ifrån de tankar och känslor som håller en tillbaka. Jag har tänkt mycket på det du skrev om att du blir bra på bild. Jag tror att de andra menar det på ett helt annat sätt. På en bild fryses stunden in och jag tror tvärtom att dina vänner kanske känt att du var väldigt vacker och fin! Kan även vara lite avundsjuka där, även om det är vänner/bekanta. Så vänd på det, tänk att den du ser på bilden, den ÄR du! Och det är ju 100% sant.
Vad kommer efter snyggfredag? Bakislördag? (hehe),Nej då, gårdagen här blev väldigt lugn iom barnvecka.
I vilket fall, berättade i en annan tråd om mitt ”span” som jag blev visad en bild på vid ett tillfälle för över ett halvår sedan. Tänkte direkt när jag såg honom att ”honom ska jag ha”, men så mycket mer har inte hänt efter detta, han vet tyvärr inte om att jag finns och jag vet tyvärr inte om han ens är singel fortfarande.
Jag har nu bestämt mig för att försöka ta reda på om han är singel och eftersom han är lite halvt en offentlig person finns det ändå lite att googla på när man försöker. Har dock inte sett EN ENDA bild på en misstänkt flickvän, varken i nutid eller dåtid. Han är offentlig men samtidigt väldigt privat och vår enda gemensamma länk, som jag tyvärr bara är ytligt bekant med, är inte alls införstådd med att hen ska ta reda på civilstatus åt mig, haha! Så status är stiltje, men så fort jag får veta om han är singel så har jag tänkt att jag ska skicka ett mess direkt på sociala medier, det är min taktik!
Haha, tja, två män har uppvaktat mig med sina bilar på mina kvällspromenader idag och igår. Eller iaf väljer jag att tolka det så, bra för självförtroendet
Igår när jag var ute och gick fräste någon gubbe runt 45 förbi i vad som såg ut som en ny sportbil som skrek “medelålderskris”. Sen vände han bilen och kom körande förbi igen åt andra hållet, samtidigt som han varvade motorn så den lät som fan och glodde på mig.
Idag när jag var ute var det en lite yngre man på kanske 30-35 som såg ganska trevlig ut som stannade bilen och erbjöd mig skjuts. Kanske ren välvilja som han erbjudit vemsomhelst, men jag gick typ precis utanför mitt hus.
Bra där! Helt rätt, du har inget att förlora där Jag hade lite kontakt med den fotbollskändisen jag spanade in före jul, blev ju som sagt inget men ändå lite kul att kunna skicka en hälsning då och då.
Åh vad kul! Det blir så mycket roligare i verkligheten! Tycker absolut att du ska tolka dessa inviter som flirt Och kan tänka mig att det ger lite härlig energi inombords! Kanske något du ska skicka vidare? dvs flirta med någon du tycker är snygg IRL?
@Nimue Det låter helt klart som att du blir uppvaktad! Coolt, bara ta för dig av livet jag försöker ändå se det så, att det är jag som väljer och ”vrakar” (hehe fast så stort urval har jag tyvärr inte, är ingen allätare precis utan är rätt distinkt i vad jag faller för eller tycker är attraktivt). Men hur som helst, smörgåsbordet är ju vårt, och skulle vi inte få något gensvar på de personer som vi finner attraktiva, finns det ju inte mer att hämta utan man får gå vidare.
@Buenita Jajemän, jag har tänkt på det du skrev i den andra tråden och kommit fram till att jag ju inte har något att förlora. Jag skulle själv tycka det var vansinnigt spännande om en ytlig bekant hörde av sig till mig och uttryckte intresse (på ett trevligt sätt) och skulle gärna vilja träffa en likasinnad Och apropå att denna kille också är lite offentlig så kommer han antingen få hybris (inget att ha) eller ta det positivt och då får jag iaf reda på det väldigt snabbt.
Vad har ni för tankar kring players? Hur är de? Hur känner ni igen dem?
När jag började dejta var min bild av en typisk player en lite arrogant snygg vältränad kille som tänker att “alla vill ha mig men det är jag som väljer”. Jag tänkte även att en player hade ett visst sätt att texta och kommunicera, väldigt ytligt och väldigt direkt.
Efter att ha dejtat har jag ändrat mig. Jag har upptäckt att de som är verkliga players är väldigt duktiga på att få en att må bra, de ställer frågor och ger en känsla av att det finns ett djupare intresse men frågarna håller sig ändå på en någorlunda ytlig nivå, ett exempel på en sådan dialog jag haft här nedan:
-jag jobbar med självutveckling (han)
-vad intressant, utveckla (jag)
-ja du vet, varje år vill jag bli en bättre människa (han)
-ok, vad kan det innebära eller hur exakt? (jag)
-det kan vara lite allt möjligt (han)
En annan sak är att det inte känns som att man är med en player, just för att det finns tillräckligt mycket intresse för att hålla mig nyfiken men tillräckligt mycket utrymme så han hinner hålla på med sin “business”.
Det som jag märkt är fortfarande samma är att players helst inte vill ha mobilen nära, absolut inte ljudet på och inga meddelanden syns på skärmen.
Nyfiken på om det bara är jag som sprungit på dessa typer av män/killar eller även fler? Vad har ni för erfarenheter?
Lyssnade på Plånboken på P1 (ja, jag har passerat 30 med råge) och där blev det minsann lite relationstips. Men ur ekonomisk synvinkel.
Men budskapet i korthet var att kvinnor bör välja en man som är nära henne i ålder och ekonomi och som är inriktad på ett jämställt förhållande, om hon vill ha möjlighet att få ett bra jobb och en bra lön i livet och ändå ha kvar relationen. Ingenting särskilt chockerande, alltså, men utgångspunkten var att statistiskt sett ökar risken markant för skilsmässor om kvinnor tjänar mer än män.
Det är lite skrämmande!
Och när jag tänker på det så blev mitt ex lite störd när jag bytte jobb och fick upp min lön i samma veva. Han blev till och med väldigt störd över det.
Så ska jag ut och dejta igen vet jag vad jag ska leta efter=)
Kan också lägga till… i samma program har de även en pensionsexpert som svarar på folks frågor om pension, och hans budskap till kvinnor var glasklart:
Välj en något yngre man, om du vill ha en bra pension. Absolut inte en äldre.
Så relationstips kan man få även på otippade ställen
@onedaymore Oj touché, början till slutet av min relation med barnens far var definitivt när jag gick om honom i lön… Plötsligt var jag någon att hacka på, och kravet på att jag absolut INTE till något pris skulle råka ta hand om barnen mindre än 50 % av tiden blev plötsligt livsviktigt (men mer än 50 % gick såklart bra och så förhöll det sig trots att jag jobbade mer än heltid och han var arbetslös i perioder).
Jo man tackar, och tack för den söndagsinsikten, bäst att dra ner på åldersspannet i appen
Jag tror det hänger ihop med maskulinitetsnormen män hela tiden måste leva upp till. M.a.o, dom är helt enkelt inte stark nog att stå upp mot den och då blir det som det blir. Tyvärr verkar det vara så jäkla svårt att krossa den normen trots att den kostar oss alla problem på olika sätt. Nu för tiden är det ju snacket om alfa och beta män. En evig kamp för att bibehålla patriarkal struktur.
Men varför? Vad blir skillnaden? Den fattar jag inte.
för att de flesta män vill att kvinnor går i pension samtidigt som de själva går i pension
Och eftersom kvinnor redan har mindre i pension från början pga sämre betalt på arbetsmarknaden och mer hemma med barn etc blir tidig pension dödsstöten rent ekonomiskt.
Och det påminner mig om något jag läste i ett annat sammanhang också, nämligen att kvinnor med yngre män tenderade att även där gå i pension samtidigt som han - men då när han är 65 och hon några år äldre. Mao, per automatik tjänar hon då in till en större pension.
Sen behöver man naturligtvis inte göra så i sitt eget förhållande, utan den här experten pratar ju generellt utifrån statistik
Haha ja det fick jag höra som doktorand. De manliga doktoranderna får barn under doktorandtiden. De kvinnliga skiljer sig.
Men sen vet jag inte hur mycket som är att mannen störs av att kvinnan tjänar mer, och hur mycket som är att kvinnan tar mindre skit när hon är jämbördig (eller mer) ekonomiskt och vet att hon klarar sig själv. Jag kan ju bara gå till mig själv för att konstatera att även om jag var jävligt bitter över att vi var ojämställda kring hushållsarbetet och omsorgen om barnen så knöt jag näven i fickan mer när jag själv hade ganska låga inkomster och en osäker framtid karriärsmässigt. Någonstans trodde jag nog också att när jag skaffade ett riktigt, imponerande och kvalificerat jobb skulle han börja respektera min tid mer och inte behandla mig som en hushållerska. Så fel man hade där, det hade trots allt tydligen noll med saken att göra. När jag såg ojämställdheten hemma ur synvinkeln att jag faktiskt hade ett okej betalt, högkvalificerat jobb och han fortfarande uppenbarligen tyckte att hemmet och barnen det kunde väl jag sköta så han kunde slappa, så fick jag nog på ett helt annat sätt.
Kvinnor som sitter fast i lågbetalda jobb halkar nog lätt in på spåret att det kanske ändå är bäst om de tar hemmet och barnen så mannen kan jobba mer och dra in pengar. Och mannen, om han är en gris, har förstås allt att vinna på att övertyga henne om att hon ändå har det bäst så och nog inte skulle lyckas med studier eller karriär ändå.
Jag tänker fortfarande på att mitt ex var lite missnöjd när jag gick en specialistutbildning i min bransch, och fick ett mycket bättre jobb.
Han sa rent ut att jag borde gå tillbaka till mitt gamla, slitiga, lågavlönade jobb. När jag frågade varför kunde han inte svara.
-Jag bara tycker det, sa han.
Tur att jag inte var fullt så stollig att jag lyssnade på honom!
@Trassel
Igenkänning på det!
Mådde fruktansvärt dåligt på mitt förra jobb och var helt sönderstressad. Blev tillslut så dåligt att jag inte ens orkade jobba klart under min uppsägningstid.
Så då blev min kära livspartner glad för min skull när en kvarnsten lättade om halsen och jag äntligen fick må bra igen?
Tog han kanske till och med ut mig och firade, som jag hade tagit ut honom för att fira när han fick sitt nya jobb?
Nej, han muttrade om att det kändes som om jag kom för långt före honom. Och det var faktiskt i den vevan som en del saker började gå utför fortare. Lite saker hade märkts redan innan, men hans avstånd blev faktiskt mer märkbart. Och inte så långt efter tog det slut.
Jag hade lite kontakt med den fotbollskändisen jag spanade in före jul, blev ju som sagt inget men ändå lite kul att kunna skicka en hälsning då och då.
Och kan tänka mig att det ger lite härlig energi inombords! Kanske något du ska skicka vidare? dvs flirta med någon du tycker är snygg IRL?
jag försöker ändå se det så, att det är jag som väljer och ”vrakar” (hehe fast så stort urval har jag tyvärr inte, är ingen allätare precis utan är rätt distinkt i vad jag faller för eller tycker är attraktivt). Men hur som helst, smörgåsbordet är ju vårt, och skulle vi inte få något gensvar på de personer som vi finner attraktiva, finns det ju inte mer att hämta utan man får gå vidare.
