Eller om man inte har ett foto alls…en kille skrev i sin profil “Och du som tycker det verkar skumt att man väljer att inte ha ett foto - tänk på att det kan finnas en anledning till det”
Hm…låt mig tänka…vad kan det vara…?
Att du tycker själv att du är för jävla ful?
Att du inte vill att din fru/flickvän ska få reda på att du är där genom någon singelkompis som nätdejtar?
Att du är efterlyst för något brott?
Att du inte vill att ditt ex ska hitta dig där?
Att du inte vill att grannar och kollegor ska se att du är på nätet?
Jag har verkligen inget emot att folk inte har foto i sina profiler - det är helt upp till var och en. Däremot när han skrev just det där med “kan finnas en anledning till det”…det fick mig att fundera lite.
Sen stör jag mig enormt på de som skriver “Har du inget foto, så kontakta inte mig”
Jag vet, galet slösande med energi att störa mig på det.
Haha, ja det var verkligen ingen smart formulering, om inte syftet var att någon skulle höra av sig och fråga eller nått. Jag får väl erkänna att jag aldrig testat nätdejting och inte är insatt alls. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför avsaknad av bild. Å ena sidan, på stenåldern, när jag sist var singel och på nätet, så fanns ju inte riktigt nätdejting och då tyckte jag det var spännande att man kunde lära känna främmande personer på helt andra bitar än utseende, popularitet etc kring “riktiga saker”. Å andra sidan är det förstås så att på foton kanske man kan sålla på fler saker än bara det rent ytliga utseendet, alltså lite kan man väl läsa av folk från en bild också.
Kolla bara på alla amerikanska sit coms som rullar på helg-förmiddagarna…mannen i huvudrollen kan se ut precis hur som helst…men hans fru - wow! Då snackar vi goding!!
Sen har vi ju männen som är typ 55-65, men som i sitt sökspann har kvinnor mellan 30-45. Yeah, right!
Det är inte kroppen jag har komplex för - den tycker jag lustigt nog duger alldeles utmärkt med bristningar och allt - utan det är det här fejset som jag vackert får leva med.
När jag dejtade sist hade jag några bilder. Det var en bra period då, när jag tänkte att va fan. De andra är ju inte så undersköna själva heller.
Men de dåliga perioderna är fler, och de känns tyvärr som att de är mer mitt rätta jag. Som att de där rycka-på-axlarna-perioderna är tillfälliga undantag. Så i dagsläget känns det totalt uteslutet att ens tänka på nån ny. Inte kan jag utsätta nån stackare för mina udda anletsdrag, liksom.
Ändå vet jag att det till stor del är inbillning. Nån sorts dysmorfofobi kanske. Och mina två ex såg ju helt normala ut och verkade inte störa sig. Men det här handlar inte om förnuft eller fakta. Och komplimanger hjälper heller inte. Visst blir jag glad, men de förändrar inte min självbild.
Och jag har den olyckliga förmågan att ibland se bättre ut på bild än i verkligheten. Långt ifrån alltid, jag kan förstås se helt galen ut på foton också. Men om jag ser mig själv på en bild där andra säger att jag blev bra - då anser jag att det är falsk marknadsföring. Då tycker jag att den där personen på bilden, hon ser ju helt okej ut. Normal. Och det gör ju inte jag. Alltså är det lögn. Hänger ni med i min eminenta logik?
Till råga på allt skäms jag eftersom det är så ytligt och patetiskt att bry sig om utseendet när man är 40+. Jag vill stå över det. Jag vill vara en sån som är helt nöjd med den jag är. Jag vill att utseendet ska vara en icke-fråga. Men det är sällan jag lyckas. “Lätt att säga för alla andra som är snygga!” tänker jag istället.
Jag får hoppas på fler bra perioder framöver. Innan dess kommer jag inte kunna veta om jag innerst inne vill ha en ny relation eller inte.
Men hur kan du veta det? Du har ju aldrig sett dig i verkligheten? Så för mig låter det rätt konstigt =) Det låter nästan som om du har tvångstankar att INTALA dig att du inte är snygg, snarare än att det beror på något du själv ser i på bilder eller i spegeln?
Ja, det är antagligen något åt det hållet. Jag minns en typisk händelse ifjol när jag var ute på tågresa med tjejgänget. Nån tog en bild av oss allihop på tåget, ihopträngda på samma foto. Sen kollade alla på bilden och kom med de vanliga kommentarerna.
“Gud, jag ser inte klok ut!” “Ta ett nytt foto, jag gjorde en grimas!” “Men kolla jag då, vilken dubbelhaka!”
Och sedan det som sätter igång mina tvångstankar: “Men Trassel, hur kunde du bli så bra?”
I mina öron översätter jag det sekundsnabbt till “Du som är så ful i verkligheten!”
Det är klart jag fattar att mina kompisar inte menar något sådant. Men jag tolkar det som att de… jag vet inte. Råkar försäga sig, typ. Eller inte tror att jag ska ta illa upp.
Det är helt skruvat, jag vet. Men i min värld är det ännu mer skruvat att tro att jag skulle se normal ut. Och har man en sån självbild finns det rätt många skäl att inte dejta.
Tja, just den gången i alla fall. Och eftersom jag pysslar med musik och titt som tätt måste synas på affischer tillsammans med andra, kan jag få höra liknande kommentarer som ställer till det för mig.
På bild 1 ser inte person A bra ut. På bild 2 ser A och C bra ut, men inte B som blundade. Så där håller de på och väljer och förkastar. Och då kan de ju säga att “Trassel är jättefin på bild 2 och 3” men jag får bara ångest av alltihop och tittar inte ens.
Jag kollar mig i spegeln på morgon och på kvällen när jag borstar gaddarna…kanske en blick då och då under dagen när jag går förbi en spegel.
Är väldigt sällan med på kort - det är oftast jag som tar korten.
Så när jag tar en selfie eller ser mig på ett kort, så blir jag alltid förvånad över hur jag ser ut. “Ser jag verkligen så fläng ut?” Snett leende och min röda näsa…och …och …och…
Andra ser mig såhär precis HELA tiden och tycker inte jag ser det minsta konstig ut.
Såklart inte!
Jag tror att jag skulle må bra av lite foto-terapi. Ta en himla massa foton i olika situationer och med olika miner, bläddra mellan dem och och liksom vänja mig vid hur jag ser ut.
Det är väl det här jag måste hacka i mig på något sätt. Jag har ett ytterst socialt jobb, jag rör mig bland hundratals människor varje dag. Det finns en viss sannolikhet att majoriteten av dem inte ägnar en sekunds tanke åt mitt utseende.
Men har man Quasimodo-komplex så har man!
Men som sagt - på jobbet bryr jag mig nada. Där är jag bara den jag är. Gissa varför jag älskar mitt jobb?
Det är just när det kommer till män och dejting som jag tappar det totalt. Utan att ens veta varför.
Skulle t o m vilja vara så crazy att jag påstår att det är stor sannolikhet…
För 15 år sedan ungefär när jag var på Västanviks folkhögskola i Leksand på teckenspråkskurs, skulle vi en lektion spela in oss själva när vi berättade något och detta skulle sedan (VE OCH FASA) visas upp på stor skärm för resten av klassen.
När det blev min tur att visas i all min härlighet, så tittade jag inte en millisekund på vad mina händer gjorde utan enbart på ansiktet och valkarna under den enormt missklädsamma mjukis-tunikan. Det var väl en satans tur att jag inte såg mina knän, då hade jag väl retat mig på dem också även om de var jeansbeklädda!
Så märkligt att ingen annan noterade det.
Jag brukar tänka på den där stunden i klassrummet då och då och det borde ju kunna gjort att jag lärt mig det där att det är bara jag som är så kritiskt mot mitt eget utseende.Men det har det inte gjort…däremot måste jag säga att alla dessa Teams-möten som vi har på jobbet nuförtiden har puttat mig framåt i positiv riktning. Jag tror att jag har sett mig själv oftare under det här året än jag gjort på hela min livstid…
Hujedamej! Hur skulle jag hinna med det - jag var ju tvungen att avläsa vad de berättade?
Och om jag nu hade haft tid, så hade de väl sett ut som…vanligt?
Vi tar med oss den här lärdomen till kudden nu och i morgon säger vi “Tjena snygging” till oss själva när vi sömndrucket bligar i spegeln!
Läser ikapp inläggen och tycker att ni haft så otroligt kloka tankar!! Som vanligt
Jag tror att vi alla har våra fixed ideas, att vi tycker om något i vår kropp och har svårt för något annat. Eftersom jag gillar att vända underläge till framgång, så kan jag ge ett eget exempel här.
Jag är uppvuxen med en oerhört vacker mamma. Under hela min barndom togs detta upp av både främlingar och bekanta, men aldrig att jag hört att någon skönhet gått vidare i arv eller liknande. Så jag växte upp med en bild över att jag inte var vacker/snygg/söt och tänkte att då får jag väl charma andra med min personlighet i stället. Ett stort komplex för mig var mina ben. Min mamma har långa slanka ben och pratade (pratar fortfarande) om dessa och hur mycket beröm hon fått. Till mig sa hon alltid “du har ju ärvt pappas korta ben”. Så jag gjorde ALLT för att få dem se långa ut och i mitt huvud var de oerhört fula, tjocka och korta. Jag pratade inte om det här, men dessa tankar fanns alltid i mitt huvud.
När jag var runt 35 började en ny kollega på kontoret och en dag när jag precis kommit från träningen och var på väg in i mitt rum stannade han till och sa “vilka snygga spiror du har, wow”. Jag blev helt paff, mina korta tjocka ben? Han förstod ingenting utan sa att det var fel på mig eller min spegel och höll fast vid kommentaren. Från den stunden började jag tycka om mina ben. Kanske väldigt ytligt och löjligt, att en enstaka kommentar kan göra sådan påverkan, men det var starten till att något jag skämts över så länge har nu blivit något jag 100% är stolt över! Idag tycker jag att jag har starka och snygga ben!
Det jag menar är att våra tankar om vår kropp och vår personlighet sitter i vårt eget huvud. Vi kan ibland vara alltför hårda mot oss själva och det är så orättvist!
Jag vill uppmana ALLA som har någon typ av kroppslig komplex att börja jobba med att tycka om det och i stället se det som den finaste delen man har! Gör det till en grej att vara stolt över! Jag behöver knappast referera till motivationspsykologi, ni är kloka individer allihopa och förstår att motiverande ord, tankar och handlingar leder till resultat!
Det här är intressant. Jag har aldrig tänkt tanken att en vacker förälder kan påverka självbilden indirekt.
Om alla pratar om den vackra mamman och barnet aldrig får höra att han/hon är lik föräldern… Usch.
Jag växte upp med omvänt fokus. Min pappa var övertygad om att han var väldigt ful. Och den vanligaste kommentaren under min barndom var “Oj vad hon är lik sin pappa!”
Det gjorde mig inget på den tiden. Pappa var ju klok nog att inte snacka utseende med oss barn. Jag hade visserligen komplex redan som liten, men jag kopplade inte alls ihop det med kommentarena om likheten med min far.
Han såg ju helt vanlig ut och det var först som vuxen som jag förstod att han hade jättekomplex. Det var inget som framgick under min barndom.
Ändå har de här tankarna om ett defekt utseende gått i arv, inser jag.
Tänk vad man får nya perspektiv här. Jag har aldrig tänkt på att det kan vara ett problem att ha en vacker förälder, om den bekräftande jämförelsen uteblir!
Detta gäller inte bara utvändigt. Jag kämpar med att tycka om hur jag är invändigt men trots mina inre brister så säger många att de tycker jag duger som jag är. Hur gammal måste man bli för att fatta att man duger
Jag skriver samma tillbaka, väldigt intressant reflektion! Att din pappa hade komplex men att han inte pratade om det, men att komplexet ändå på något vis gått i arv.
Det blir tydligt vilken stor betydelse föräldrar och omgivning kan ha! Jag känner att jag inte hade behövt bekräftelse från omvärlden, men det hade varit viktigt för mig att någon gång få höra av mina föräldrar att det fanns något hos mig som är fint/vackert/snyggt/sött. Jag fick mycket bekräftelse för den jag är, mina prestationer, hur jag fungerade socialt och gentemot andra människor, vilket i sin tur byggt upp en trygghet som jag har nytta av både privat och på jobb.
Utseendet spökande ganska länge och det var först när jag flyttade från Finland som jag på något vis blommade ut. Det var ingen som visste vem jag var så jag kunde på något vis börja om och när jag insåg det, kände jag mig så fri! Plötsligt insåg jag att killar tittade på mig och jag fick kommentarer på mitt utseende. Då jag inte var van, så ledde detta till att mina tävlingsgener växte inom mig. Jag fastnade i det där ytliga och tänkte om jag kan få den här, så borde jag väl även kunna få den där! Med andra ord så kunde jag inte hantera det på ett bra sätt i början. Jag insåg att jag måste på något vis bygga upp den säkerheten om att jag är fin utseendemässigt inombords så den inte är baserad på bekräftelse från andra.
Så på något vis, som ett svar till @Surfarn så tänker jag att åldern inte spelar någon roll, utan det är hur vi jobbar med oss själva. Hur vi skapar en acceptans och stärker de sidor vi känner behövs förstärkas Vi kommer inte alltid höra det vi behöver när vi tvivlar på oss själva, därför är det viktigt att kunna gå inåt och tänka att jag är superfin och vacker både på insidan och på utsidan.
Jag kan idag, vid 44 års ålder, känna mig vacker både som person och hur jag ser ut och det känns oerhört skönt! Min gåva till mina flickor är jag stöttar de att tycka om sig själv, både hur de är och hur de ser ut. De är varandras motsatser i både utseende och i personlighet. Även det pratar vi om just för att visa att det är en styrka att vi är så olika. För mig är det viktigt att de hör mig säga positiva saker om de som personer men även om deras utseende. Och på något vis är det hela även läkande, jag får säga saker som jag själv inte fick höra. Att se deras leenden när jag ger komplimanger känns ända in i hjärtat…
Glad snyggfredag hela fina gänget här inne! Ni som har dejter i helgen, lycka till och kör hårt, ni förtjänar att må det bästa som bara är möjligt, ta det med er!
Angående diskussionen; ja vi bär med oss så mycket från föräldrar och uppväxtmiljöer! Jag har själv blivit intalad att jag både är fantastiskt vacker och bäst på det jag gör, alltid. Tyvärr har det i praktiken lett till en enormt hög ambitionsnivå som jag ”måste” hålla. Jag är ju ”alltid” den snygga, den som vet och kan mest om det mesta etc.
Och eftersom jag pysslar med musik och titt som tätt måste synas på affischer tillsammans med andra, kan jag få höra liknande kommentarer som ställer till det för mig.
