Ja det är verkligen en av mina farhågor. Men ska försöka se det här som ett sällskap för några timmar. Just nu är fötterna iskalla men har ju lovat att ge er en rapport här sedan så jag ska inte hoppa av…!
@Mirah. Gjorde min första dejt för någon helg sedan. Så läskigt och svårt att hantera de tankarna. Se det som en kul grej att det är okej från båda håll att backa om det inte känns helt okej. Samtidigt som fantasierna springer iväg längre…den där längtan som finns…tänk om…men vill jag…är jag redo…??
Lycka till och väntar med spänning på att höra hur det gick. 
2 gillningar
Vid dejt var tydlig att man vill ta det försiktigt och lära känna först, då hålls förväntningarna nere och man kan slappna av. Lycka till😊
2 gillningar
Ja, skönt att haft lite kontakt innan och varit tydlig i vad man har för förväntningar.
Dejtingtips: lyssna på Mark Groves Podcast avsnitt Damona Hoffman -Dating is a learned skill. Mycket lärorikt och intressant!
T ex pratas det om att de flesta människor förväntar sig dejtingapparna ska sköta dejtingen medan man själv lägger in en halvdan insats, blir besviken och sedan säger ”dejtingappar funkar inte för mig”. Om du känner igen det, lyssna 
1 gillning
Det är tur att vi har dig här, @Buenita, som är ständigt konstruktiv! 
Det är så härligt att läsa vettiga, reflekterande inlägg om dejting från någon som är optimistisk men ändå har fötterna på jorden.
Själv tror jag snarare att jag la in för stor insats i dejtingapparna. Och så trodde jag att alla andra gjorde likadant. Det var som en chock att upptäcka hur extremt många det finns som har totalt andra syften med att regga sig än vad jag hade.
För mig var det något jag gjorde när jag kände att jag verkligen var på banan igen. NU kan jag börja dejta! typ.
För många andra var det mer ett sätt att försöka kravla sig upp på banan igen. Testa marknadsvärdet, få bekräftelse, hitta tidsfördriv… Helsike vad mycket tidsfördriv jag blev åt andra. Jag blev Jack Killian. En röst i natten åt en massa trasiga själar.
10 gillningar
Hej gänget! Vill bara kika in lite kort och berätta om gårdagens dejt. Det var inget som var av intresse från min sida eller så men jag är glad att jag vågade ge mig ut och träffa en ny människa helt förutsättningslöst.
Tusen tack för det, utan er pepp hade jag inte kunnat gå in med den avslappnade attityden… Vi tog några glas vin och pratade ganska avslappnat om livet, drömmar och våra upplevelser av Tinder varpå vi följdes åt en bit hem innan vi sade hej då och gick åt varsitt håll. Jag lärde mig lite mer om mig själv av detta och det är absolut ett steg framåt i livet…!
9 gillningar
Vi får hoppas att din insats lett till bättre mående personer!! Håller med dig om att det är många som samlar på likes…inte kul att upptäcka men som det sägs på olika poddar, gäller att bli bra på att upptäcka en ”fel” personer tidigt så man investerar sin tid åt rätt person!
Och tack 
för fina ord!
1 gillning
har laddat ner Tinder och lagt upp lite bilder en början iaf sen hörde en kille av sig och ville ses då fick jag panik , känner mig som femton år igen …funderar på att radera appen igen …
2 gillningar
Japp sådär kände jag första gången jag laddade ner appen också. Allt är nytt och skrämmande och man har lika bra (dålig) koll som när man var 15…!
@Lotus2: det är fullt normalt! Framförallt i början. Det blir lättare sen, tror det är vi själva som sätter för stor press på oss själva, på dejten och på den andra. Om du lyssnat på HappyDajtings podd så är tipset att börja med dig själv <3
@Lotus2 haha, hög igenkänning! Börja inled lite trevliga samtal. Ta en fika/promenad med någon om det känns rätt. Annars, avvakta och öva!
En grej som irriterar mig är att jag tycker att jag är för ful för att dejta.
Jag har jobbiga utseendekomplex. Kanske inte helt verklighetsförankrade alla gånger, men det spelar ingen roll. Känslan av att jag är rent eländigt ful har följt mig hela livet. Vissa perioder mer påfallande, andra perioder bara någonstans i bakhuvudet.
När jag har bra perioder känner jag att “vad tusan, jag ser rätt knasig ut men who cares?” Men under dåliga perioder är jag övertygad om att mitt utseende sabbar alla chanser.
Och att lägga ut mitt nylle på nån dejtingapp…? Skulle inte tro det.
Just nu vill jag inte dejta oavsett. Jag är inte riktigt hel än, och framför allt har jag inte kommit fram till om jag vill ha någon mer relation eller om jag vill vara singel för gott. Men jag vet att det här med utseendet spökar oavsett.
Det är nämligen sannolikt att mina utseendenojor kommer övertyga mig om att jag INTE ska ha någon relation igen. Bara för att slippa utsätta mig för obehaget att bli bedömd. Det kommer alltså hindra mig från att ens försöka, om jag nu skulle känna längst där inne att jag nog vill ha en livskamrat ändå.
Om jag vill vara singel hädanefter, då spelar det ingen större roll. Jag har inte sådana komplex att jag inte vågar leva ett vanligt liv. I diverse vardagssituationer struntar jag i utseendet. Jag är visserligen övertygad om att även människor jag möter i vardagen tycker att jag ser jättekonstig ut, men där tycker jag inte att det har någon nämnvärd betydelse.
Det är bara i dejtingsammanhang som den här känslan tar över. Den blir som en fobi. Överskuggar allt. Och då är det ju bekvämt att undvika att ens närma sig en sådan situation.
Jag försökte faktiskt prata med min psykolog om det här, men jag visste inte riktigt hur jag skulle lägga fram det utan att låta som att jag gick med håven och tiggde komplimanger. Okej, han var ju proffs, men det blir ändå konstigt. Bara känslan av att han kanske skulle tro att jag ville höra protester mot min självkritik… Ja, ni fattar.
Är ni andra lugna med att ni duger till att dejta? Går ni aldrig runt och tror att personen ni ska möta kommer rygga tillbaka?
2 gillningar
Då jag har varit på nätet har jag haft foto på mig och då blir det ju knappast någon överraskning hur jag ser ut när vi väl möts. Jag har visserligen ett profilfoto där t o m jag tycker jag ser helt OK ut (annars är jag dösnygg i spegeln, men ser ut som en rugguggla på dekis om jag tar ett foto i exakt samma positition 30 sekunder senare).
Sen har jag övriga foton i lite olika valören…t o m någon där jag är osminkad.
Och jag är verkligen ingen snygging (och går inte med håven heller nu)…utan helt vardagligt utseende.
Så jag har inte tänkt att han ska lägga benen på ryggen när vi träffas för mitt utseendes skull. Eller egentligen inte heller för att han inte tycker jag är så rolig och härlig IRL som han upplevt mig i skrift. För finns det inte en rolig och härlig kommunikation i mailandet, så tänker jag banne mig inte träffas heller. Been there, done that, got the T-shirt.
Sen behöver det ju inte bli något mer än en dejt för det.
Nu springer jag inte på dejt stup i kvarten, men när jag varit på dejt har jag alltid känt mig säker på mig själv och att jag är bra som jag är.
Lite märkligt när jag tänker på det - för det är verkligen inte så att jag går omkring i en aura av härlig självkänsla dagarna i ända.
2 gillningar
Hahaha. det är något magiskt med det där!
Jag tycker själv också att jag är supersnygg i spegeln, men tar jag en bild med mobilen så… tja, inte lika fabulous. Kan bero på att jag har en väldigt ljus hy, så med kamera på ser jag ut som ett spöke.
Men jag lade också upp både bättre och faktiskt mindre bra bilder när jag nätdejtade förut, för att ge dem en ärlig chans att rygga undan i god tid. Men det var inte så många som bangade, faktiskt, vare sig via profilbilder eller när vi sågs på riktigt.
Och ändå har jag precis som @Trassel aldrig trott att folk i allmänhet kan se mig som särskilt snygg, vilket säkert åtminstone delvis beror på att jag hela livet blivit jämförd med en väldigt naturligt vacker syster. Så det har ju följt mig hela livet och påverkat min syn på mitt eget utseende. Men i de flesta fall har jag ryckt på axlarna åt det och nöjt mig med att utstråla ett bra mående från insidan ut istället.
Men efter senaste uppbrottet fick jag en jättedipp och kände mig fulast i världen. Jag ville knappt gå ut för att utsätta min omgivning för mig.
Idag vet jag inte riktigt vad jag tycker och tänker, faktiskt. Jag har ju inte speglat mig i någon annans åsikt på länge, så att säga, eftersom jag aldrig ens försökt att dejta. Då kunde man ju ändå få lite bekräftelse, i bästa fall, men det har jag inte fått på rätt länge.
På det sättet är jag nog inte orolig. Nu känner jag mig inte redo att dejta än. Men jag tänker ju att det är en fördel att ha lite bilder ute på nätet, dom som valt att ta kontakt/svepa åt nått håll eller hur det nu funkar förmodar jag då tilltalas av utseendet, eller iaf tycker det är okej. Då kan jag tycka att det vore konstigt att rygga tillbaka när man ses? Iaf förutsett att man har någorlunda ärliga bilder, tar man bilder där man ser helt annorlunda ut än sitt riktiga jag finns väl skäl till oro såklart.
Sen är det klart att man blir mer medveten kring utseendet just när det kommer till dejting och kärlek. I så fall hade jag kanske oroat mig mer för när man ska bli intima, vad han har för förväntningar på utseende utan kläder. Fast egentligen tror jag att jag ser rätt bra ut för en 36 årig tvåbarnsmamma och att det vore rätt udda av en snubbe att förvänta sig att jag ska se ut som en 18 årig underklädesmodell när kläderna åker av. Men det skulle jag nog isf oroa mig mer för, hur man ser ut i trynet vet han ju redan om han sett mig på bilder.
Nåja, jag är ingen modell och har nog aldrig sett utseendet som mitt främsta företräde i sammanhanget, men tänker ändå att när man kommer uppåt medelåldern borde det bli mindre ytligt? Klart att det spelar viss roll fortfarande, men utgår ifrån att män i min ålder mer värderar kompabilitet på andra plan än vad de gjorde i tonåren (när jag sist var singel). Så det är väl mer på andra plan än gällande utseendet jag oroar mig för att uppfattas som en jävla utomjording som ingen vettig människa kan vilja komma nära.
…och sen ser ju den där snubben med stor sannolikhet inte heller ut som en 20-årig Adonis!
En kille jag träffade under ett par månader i höstas sa “Det är tur att det man tycker är attraktivt förändras med åldern”. Sen la han snabbt till “Ja, jag tänker ju mest att det är tur för min egen del” 
1 gillning
Fast jag har fått för mig lite att många män ställer bra mycket högre krav på kvinnors utseende än på sitt eget?
Jag har träffat många män som ärligt talat inte varit några superhunkar, för att uttrycka det fint, men som ändå tycker att de ska ha en ung, snygg tjej vid sin arm. Som den självklaraste saken i världen.
Haha nu förstår jag inte vad du menar, självklart ska jag ha en 20 årig Adonis om man nu ens ska orka hasa sig ut på scenen igen som tant!
Jag får väl erkänna att jag lekt med tanken iaf. Kanske inte en 20 åring, det känns lite som barnarov, men 25-30 kanske kunde testas 
1 gillning