Bra där! Helt rätt, du har inget att förlora där 
Jag hade lite kontakt med den fotbollskändisen jag spanade in före jul, blev ju som sagt inget men ändå lite kul att kunna skicka en hälsning då och då.
1 gillning
Åh vad kul! Det blir så mycket roligare i verkligheten! Tycker absolut att du ska tolka dessa inviter som flirt 
Och kan tänka mig att det ger lite härlig energi inombords! Kanske något du ska skicka vidare? dvs flirta med någon du tycker är snygg IRL?
@Nimue Det låter helt klart som att du blir uppvaktad! Coolt, bara ta för dig av livet 
jag försöker ändå se det så, att det är jag som väljer och ”vrakar” (hehe fast så stort urval har jag tyvärr inte, är ingen allätare precis utan är rätt distinkt i vad jag faller för eller tycker är attraktivt). Men hur som helst, smörgåsbordet är ju vårt, och skulle vi inte få något gensvar på de personer som vi finner attraktiva, finns det ju inte mer att hämta utan man får gå vidare.
@Buenita Jajemän, jag har tänkt på det du skrev i den andra tråden och kommit fram till att jag ju inte har något att förlora. Jag skulle själv tycka det var vansinnigt spännande om en ytlig bekant hörde av sig till mig och uttryckte intresse (på ett trevligt sätt) och skulle gärna vilja träffa en likasinnad Och apropå att denna kille också är lite offentlig så kommer han antingen få hybris (inget att ha) eller ta det positivt och då får jag iaf reda på det väldigt snabbt.
1 gillning
Vad har ni för tankar kring players? Hur är de? Hur känner ni igen dem?
När jag började dejta var min bild av en typisk player en lite arrogant snygg vältränad kille som tänker att “alla vill ha mig men det är jag som väljer”. Jag tänkte även att en player hade ett visst sätt att texta och kommunicera, väldigt ytligt och väldigt direkt.
Efter att ha dejtat har jag ändrat mig. Jag har upptäckt att de som är verkliga players är väldigt duktiga på att få en att må bra, de ställer frågor och ger en känsla av att det finns ett djupare intresse men frågarna håller sig ändå på en någorlunda ytlig nivå, ett exempel på en sådan dialog jag haft här nedan:
-jag jobbar med självutveckling (han)
-vad intressant, utveckla (jag)
-ja du vet, varje år vill jag bli en bättre människa (han)
-ok, vad kan det innebära eller hur exakt? (jag)
-det kan vara lite allt möjligt (han)
En annan sak är att det inte känns som att man är med en player, just för att det finns tillräckligt mycket intresse för att hålla mig nyfiken men tillräckligt mycket utrymme så han hinner hålla på med sin “business”.
Det som jag märkt är fortfarande samma är att players helst inte vill ha mobilen nära, absolut inte ljudet på och inga meddelanden syns på skärmen.
Nyfiken på om det bara är jag som sprungit på dessa typer av män/killar eller även fler? Vad har ni för erfarenheter?
Måste bra säga att jag gillt den här tråden. Blir liksom ytterligare en anledning till att inte släppa besöken på sidan. 
5 gillningar
Lyssnade på Plånboken på P1 (ja, jag har passerat 30 med råge) och där blev det minsann lite relationstips. Men ur ekonomisk synvinkel.
Men budskapet i korthet var att kvinnor bör välja en man som är nära henne i ålder och ekonomi och som är inriktad på ett jämställt förhållande, om hon vill ha möjlighet att få ett bra jobb och en bra lön i livet och ändå ha kvar relationen. Ingenting särskilt chockerande, alltså, men utgångspunkten var att statistiskt sett ökar risken markant för skilsmässor om kvinnor tjänar mer än män.
Det är lite skrämmande!
Och när jag tänker på det så blev mitt ex lite störd när jag bytte jobb och fick upp min lön i samma veva. Han blev till och med väldigt störd över det.
Så ska jag ut och dejta igen vet jag vad jag ska leta efter=)
Kan också lägga till… i samma program har de även en pensionsexpert som svarar på folks frågor om pension, och hans budskap till kvinnor var glasklart:
Välj en något yngre man, om du vill ha en bra pension. Absolut inte en äldre.
Så relationstips kan man få även på otippade ställen 
4 gillningar
@onedaymore Oj touché, början till slutet av min relation med barnens far var definitivt när jag gick om honom i lön… Plötsligt var jag någon att hacka på, och kravet på att jag absolut INTE till något pris skulle råka ta hand om barnen mindre än 50 % av tiden blev plötsligt livsviktigt (men mer än 50 % gick såklart bra och så förhöll det sig trots att jag jobbade mer än heltid och han var arbetslös i perioder).
Jo man tackar, och tack för den söndagsinsikten, bäst att dra ner på åldersspannet i appen 
2 gillningar
Jag tror det hänger ihop med maskulinitetsnormen män hela tiden måste leva upp till. M.a.o, dom är helt enkelt inte stark nog att stå upp mot den och då blir det som det blir. Tyvärr verkar det vara så jäkla svårt att krossa den normen trots att den kostar oss alla problem på olika sätt. Nu för tiden är det ju snacket om alfa och beta män. En evig kamp för att bibehålla patriarkal struktur.
Men varför? Vad blir skillnaden? Den fattar jag inte.
1 gillning
för att de flesta män vill att kvinnor går i pension samtidigt som de själva går i pension
Och eftersom kvinnor redan har mindre i pension från början pga sämre betalt på arbetsmarknaden och mer hemma med barn etc blir tidig pension dödsstöten rent ekonomiskt.
Och det påminner mig om något jag läste i ett annat sammanhang också, nämligen att kvinnor med yngre män tenderade att även där gå i pension samtidigt som han - men då när han är 65 och hon några år äldre. Mao, per automatik tjänar hon då in till en större pension.
Sen behöver man naturligtvis inte göra så i sitt eget förhållande, utan den här experten pratar ju generellt utifrån statistik
1 gillning
Ah, så klart. Logiskt.
Haha ja det fick jag höra som doktorand. De manliga doktoranderna får barn under doktorandtiden. De kvinnliga skiljer sig.
Men sen vet jag inte hur mycket som är att mannen störs av att kvinnan tjänar mer, och hur mycket som är att kvinnan tar mindre skit när hon är jämbördig (eller mer) ekonomiskt och vet att hon klarar sig själv. Jag kan ju bara gå till mig själv för att konstatera att även om jag var jävligt bitter över att vi var ojämställda kring hushållsarbetet och omsorgen om barnen så knöt jag näven i fickan mer när jag själv hade ganska låga inkomster och en osäker framtid karriärsmässigt. Någonstans trodde jag nog också att när jag skaffade ett riktigt, imponerande och kvalificerat jobb skulle han börja respektera min tid mer och inte behandla mig som en hushållerska. Så fel man hade där, det hade trots allt tydligen noll med saken att göra. När jag såg ojämställdheten hemma ur synvinkeln att jag faktiskt hade ett okej betalt, högkvalificerat jobb och han fortfarande uppenbarligen tyckte att hemmet och barnen det kunde väl jag sköta så han kunde slappa, så fick jag nog på ett helt annat sätt.
Kvinnor som sitter fast i lågbetalda jobb halkar nog lätt in på spåret att det kanske ändå är bäst om de tar hemmet och barnen så mannen kan jobba mer och dra in pengar. Och mannen, om han är en gris, har förstås allt att vinna på att övertyga henne om att hon ändå har det bäst så och nog inte skulle lyckas med studier eller karriär ändå.
5 gillningar
Jag tänker fortfarande på att mitt ex var lite missnöjd när jag gick en specialistutbildning i min bransch, och fick ett mycket bättre jobb.
Han sa rent ut att jag borde gå tillbaka till mitt gamla, slitiga, lågavlönade jobb. När jag frågade varför kunde han inte svara.
-Jag bara tycker det, sa han.
Tur att jag inte var fullt så stollig att jag lyssnade på honom!
5 gillningar
@Trassel
Igenkänning på det!
Mådde fruktansvärt dåligt på mitt förra jobb och var helt sönderstressad. Blev tillslut så dåligt att jag inte ens orkade jobba klart under min uppsägningstid.
Så då blev min kära livspartner glad för min skull när en kvarnsten lättade om halsen och jag äntligen fick må bra igen?
Tog han kanske till och med ut mig och firade, som jag hade tagit ut honom för att fira när han fick sitt nya jobb?
Nej, han muttrade om att det kändes som om jag kom för långt före honom. Och det var faktiskt i den vevan som en del saker började gå utför fortare. Lite saker hade märkts redan innan, men hans avstånd blev faktiskt mer märkbart. Och inte så långt efter tog det slut.
Önskade att jag skämtade
2 gillningar
Den här delen av tråden om hur era män har reagerat på er yrkes- och löneutveckling tillhör verkligen det mest deprimerande jag har läst på forumet! Vad är det för j—a mansroll som skapar den här helt orimliga reaktionen? Det känns så otroligt sorgligt och dumt och man frågar sig om det kommer att ändras i och med en yngre generation???
1 gillning
Alltså, man vill ju inte tro att de hade en sån inställning. Att de ville hålla en kvar i något sämre, bara för att själva framstå som lite bättre. Men vad skulle det annars bero på?
Jag försökte tänka att mitt ex avskydde alla förändringar. Han ville aldrig att något skulle bli annorlunda. Inte ens om det blev till det bättre. Han föredrog status quo, oavsett vad det gällde. Men inte kunde han väl önska att jag skulle sitta fast på ett sämre jobb än nödvändigt? Så ego kunde han ju inte vara?
Men nu undrar jag om han faktiskt upplevde min bättre position som ett direkt hot.
1 gillning
Jag tror helt enkelt att de inte vet vad de har att erbjuda en kvinna om de inte har en högre yrkesstatus och mer pengar. Och man kunde ju tycka då att de skulle fundera om de kan vara roligare partners eller dela bättre på arbetet hemma så att man ska se att de tillför andra värden som gör förhållandet värt att stanna kvar i. Men nej, den planen verkar inte så frekvent förekommande.
1 gillning
Ja, själv tycker jag det är så konstigt att jag letar andra förklaringar. Det verkar så orimligt att exet skulle ogilla att jag klättrade upp ett par pinnhål. Men samtidigt hittar jag inte någon riktigt bra förklaring heller. Och uppenbarligen var det så pass viktigt för honom att han t o m påpekade för mig att jag borde gå tillbaka till det gamla.
Att han inte såg min specialistexamen som ett skäl att fira eller gratulera eller uppmärksamma på något sätt, det var inte oväntat. Jag hade inte förväntat mig någon positiv reaktion, utan snarare inget alls.
Men den där uppmaningen att backa. Att återvända till jobbet som nästan tog knäcken på mig med de usla arbetsvillkoren, trots att jag var sprudlande glad över min nya tjänst och min nya lön… Det var riktigt märkligt gjort.
Det här hade jag kunnat förstå om jag hade haft synpunkter på hans jobb. Om jag hade pikat honom eller antytt att han också borde vidareutbilda sig. Men det skulle jag ju aldrig ha gjort. Han skötte sitt jobb med bravur och jag tyckte att han var som klippt och skuren för det. Ändå måste det ha smugit sig in någon sorts mindervärdeskomplex eller något. Jag tror aldrig jag kommer begripa just den grejen.
Ja, det är verkligen sorgligt, och jag förstod inte det själv förrän vi satt hos familjeterapeuten långt senare och samtalsledaren lite försynt påpekade att mitt ex nog kände sig lite ”hotad” av mig. Nej jag behövde inte honom av ekonomiska skäl. Jag ville bara vara en familj men det var för mycket begärt tyvärr 
1 gillning
Det sorgliga är att mitt ex ändå var lite yngre generation
Han var yngre än vad jag var, så det var ingen gammal pösig medelålders man. Och han var ändå vad de flesta skulle säga en normal, schysst man. Det vill säga, ingen alfahane som struttade runt och skulle äga världen.
Men det är sorgligt med denna mansroll.
Jag hade ju ingen tanke på att se ned på honom på grund av hans jobb eller lön! Tvärtom, jag var glad över att han hade ett jobb han verkligen trivdes med. Det var kanske inte högstatusjobb, men han var stolt över att han fick vara del i stadens kulturhistoria. Och han hade jobbat hårt för att få en fast anställning, vilket inte var så lätt i den branschen.
Men han började i samma veva att tveka över sitt jobb, så det hela måste ha tagit honom hårdare än vad jag först förstod. Eller snarare - jag kunde inte förstå varför han tog det hårt alls.
Jag har också tänkt så. Män kan erbjuda mig kärlek, stöd och vänskap. De kan vara min livskamrat och de kan dela livets upp- och medgångar på ett jämställt sätt. Det är vad jag helst av allt önskar av en man.
De kan dock inte erbjuda mig något av den klassiska mansrollen, för jag behöver den inte. Jag behöver inte någon som försörjer mig eller fattar beslut åt mig. Jag behöver inte honom som familjens överhuvud och jag behöver inte leva genom hans status, hans yrke eller hans pengar.
1 gillning
Även jag gick från låginkomsttagare till bättre betald efter en högskoleutbildning. Jag märkte tydlig skillnad i förhållandet efter det. Maktbalansen ändrade sig. Dock var det inga sura kommentarer om det, men just att jag hade hygglig ekonomi gjorde det ju så mycket lättare när det väl var dags att separera.