Hade slängt dit en mysig? bild av mig och brorsbarnet, tänkte jobba lite med mina mjuka sidor.
Har varit sjukt ont om matchar på sistone.
Tog just bort den.
Tog oxå bort en bild med ett fritidsfordon(absolut inget värstings om man är i branschen)i bakgrunden med, som jag gillade med sol, vår och skratt?
Slängde in någon intresseaction från sommaren istället😎
Hört såna tips med🤙
Valde att byta till några bilder som var mer närbild, leende och tänder, no filter givetvis…
Men allvarligt… är man verkligen den dummaste i världen om man reagerar på att/om vi vuxna människor verkligen inte ÄR något mer än detta ger vid handen??
Det är klart! Nätdejting är extremt objektifierande! Det är ju det man har att gå på. Annars skulle man få ägna sig åt evigt sovrande om man måste vaska fram guldkornen vars kvaliteer inte syns på de där bilderna. Det är nätdejtingens baksida. Och raggningens baksida överhuvudtaget. Icke desto mindre så är det de inre kvaliteerna som avgör om det ska bli någon varaktig relation av det hela. Det vet nog de flesta innerst inne.
Måste erkänna att jag är tacksam för dem som informerar om vad de vurmar för typ:
bilar bilar
öl
kepsar
sina tatueringar
sin egen bringa
surfingbrädan
latex
… då kan jag glatt sovra bort dem.
Av samma skäl skriver jag inget själv om mina aktiva intressen för zumba, sömnad och att göra egna örhängen. Jag är övertygad om att ingen skulle vilja ägna sig åt det med mig. Förresten vill jag inte göra det med någon partner heller, då vill jag vara ifred.
Däremot är jag noga med att det syns att mitt hår är grått. Jävlar vad besvikna de blir annars.
När jag ändå håller på kan jag passa på att fråga varför så många män har bilder på när de kör bil. Vad är poängen? Gör kvinnor det med?
Jag blir faktiskt ganska chokad över denna reaktion . Hur hade du tänkt träffa den rätta? Via anonyma intervjuer och frågeformulär? Eller skojar du nu @Noomi
Jag undrar precis @Kristinaa! Jag kom aldrig särskilt långt i nätdejtarvärlden, men fascinerades över hur många män som tagit selfiesar i bilen via backspegeln. Bilderna kunde vara lite skeva och suddiga. Mannen på bilden hade ofta vänsterhanden åt ratten till och såg lite spänd ut; kan tänka att koncentrationen låg på att få rätt vinkel mellan mobil - backspegel - motiv. Man får hoppas att inte bilen kördes samtidigt.
Om du är en av bilherrarna - berätta gärna vad som är grejen!
All dejting är objektifierande! Från tiden med kontaktannonser till krograggning. Den sista är värst, där har man primärt inget annat att gå på än det intryck som man får genom den andres utseende och möjligen klädsel. I kontaktannonser - som väl är en slags föregångare till nätdejting - så kunde en halvsuddig bild förekomma och några få rader om en själv. That’s it. Inte mycket va?
I nätdejting däremot har man alla möjligheter att lägga ut flådiga beskrivningar och bilder i alla dessa former, allt för att ringa in och attrahera motparten och samtidigt avgränsa sig från icke intressenter. Man tar på sig sin fjäderskrud och viftar med stjärtfjädrarna efter bästa förmåga - visserligen väldigt exponerade och välbeskrivna men i grunden samma lockbete som den som är på krogen och vill ha napp utövar så vad är egentligen skillnaden? Det är t o m så att djuren gör på samma sätt så varför dissa fenomenet?
Att man sen i nästa steg måste lära känna människan för att kunna borra djupare i dennes egenskaper för att se om attraktion finns gäller ändå - oavsett hur man träffas men jag skulle vilja säga att det går betydligt snabbare och bättre att grovsålla när man kan läsa om en persons egenskaper i förväg.
Alltså, jag har inte dejtat på många år, men:
En människa har ju en kropp! Det är ju helt paket!?
Och attraktion och intresse och så småningom kärlek är ju något man känner för HELA människan. Det är klart att fysiken ingår? Och med den det man förmedlar i kroppsspråk osv. Vi är ju inte bara hjärnor som flyter omkring i något slags sciense fiction-landskap.
Sen skulle jag aldrig gå igång på någon som inte har tex intelligens och humor, ännu mindre om den var tvålfager. Då har man ju liksom aldrig behövt anstränga sig.
F.ö. kan utseendet ibland vara en nackdel åt andra hållet - det känns bra mycket bättre att bli vald för inre kvaliteer än yttre. Jag har alltid haft en rädsla att bli tagen för det yttre och sen ska man behöva bevisa att man har något innanför pannbenet (alltid roligt att överraska! ) alt. bli dumpad för att man inte var så himla dreamy när det visar sig att man också är en människa med både bra och dåliga sidor och inte ständigt går runt som en polerad trofé. Kan uppleva att det skrämmer människor att ha djup och inte bara yta.
Som väldigt lång, kurvig, bullrig kvinna med bra jobb och hygglig inkomst är jag efter mina möten med män irl som känner att de måste påpeka min storlek eller att jag tar plats så kluven till att presentera mig online på ett sätt som gör att jag ska slippa detta fenomen om vi träffas. Jag tror att detta paket säljs bäst irl. Rör mig hyggligt mycket ute i Stockholm och övar som bäst på att ta kontakt med män, känner mig uppskattad och det är roligt, men har inte blivit något mer med det än just flirt. (Det är svårt att öva upp skills man inte använt sen sent 80-tal )
Kanske för att jag inte heller känner att jag BEHÖVER en man just nu, händer det så händer det …
Den man jag önskar träffa ska vara omtänksam, snäll, självgående och ha en stor portion humor - detta kommer jag aldrig göra avkall på. Sen lång, kort, smal, kraftig etc skiter jag högaktningsfullt i. Nätet känns väldigt mycket yta, men jag kanske får ändra mig och prova om jag inte stöter på någon i något annat sammanhang.
Tänker att det är olika för alla - jag provar the old fashioned way ett tag till tror jag.
Synd att jag är för gammal och bor för långt bort, annars skulle jag be om en träff. Jag gillar starka, självständiga kvinnor som tar plats. Det du söker passar rätt bra in på mig, dock beroende på vilken typ av humor, där kan smaken vara delad. Jag gillar inte humor som går ut på att göra sig lustig på andras bekostnad.
Det låter som jag, men är nog mer medellång. Jag beskrev mig just så, och med några fler dåliga sidor när jag nätdejtade. Fick inte jättemånga kontakter men de som kontaktade letade inte bara efter ett “kuttersmycke” En passade till och med riktigt bra…
Själv tycker jag att förmågan att uttrycka sig är en av de viktigaste hos en partner. Jag har nästan blivit kär i profiler i forum jag har hängt. Faktum är att jag gillade hur min nuvarande sambo skrev på forum, långt innan vi träffats. Då var vi båda upptagna, umgicks som par. Ett år efter att vi båda blivit singlar, var och en helt oberoende av varandra, så kunde vi ta en ny början. Vet inte om vi hade fastnat för varandra på en dejtingsida, men via forum och sedan verklighet blev det bra!
”Rör mig hyfsat mycket” osv: där har vi en väsentlig skillnad. Finge jag välja så skulle jag söka irl. Men rör mig öht inte bland personer som fyllt 20. Jag har många fina kollegor men de är off limit av olika skäl. Så det blir svårt irl.
Såklart att jag inte skojar. Människor har ju faktiskt träffats utanför kontaktannonserna i dagspressen, nätdejting eller Tinder…och inte behövde de använda anonyma frågeformulär då heller… iaf. inte de som har/hade mål i mun.
Men jag anar att det här kanske mer eller mindre omedvetet har antagit formen av ett sorts skyttegravs-resonemang av någon anledning. Försvar kanske, för det verkar inte varit så välkommet att fascineras över denna närmast med stolthet presenterade utseendefixering som blir så påfallande och uppenbar även bland sedan länge vuxna och medelålders människor. Även om såklart jag oxå fattar att vi alla är ett helt paket osv. osv.
Det är i alla fall väldigt intressant att höra allas resonemang
) alt. bli dumpad för att man inte var så himla dreamy när det visar sig att man också är en människa med både bra och dåliga sidor och inte ständigt går runt som en polerad trofé. Kan uppleva att det skrämmer människor att ha djup och inte bara yta.