Ja, det är precis den här förflyttningen som jag också gjort det senaste halvåret. Insåg att barnen visste vad de tyckte, så varför skulle jag komma och försöka förklara vad de borde känna om sin pappas nya hem? Lika rätt som det är att förutsätta att de ska se pappans hem som sitt hem, lika fel är det. Jag har fått en större respekt för barnens integritet och rätt att känna, tycka, även oönskade känslor. Inte förutsätta att dottern vill ha med pappa på utvecklingssamtalet, t ex. Det tog sin början i att jag var den som kände mig bortvald, och jag måsta respektera det. Men på samma sätt så måste jag respektera att de kanske inte alls känner samma familjekänsla hos sin pappa och hans nya, så varför ska jag hela tiden hävda att jomen visst, klart att de är din familj… klart att det också är hemma… Att tillåta dem att tycka olika mycket om de båda hemmen. Ja, familj känns ovant när det bara vi tre, men jag återtar ordet bit för bit. Har snart gått 1,5 år sen kraschen så…
Känner helt samma. Familjen är inte hel. Har ju barn med sambos, barnbarn… men utan farfar i huset så saknas ju en del… förstår dig väl. Vi kommer att fira jul tillsammans. Vet inte vad x nya ska göra. Kanske hon firar med sina två barn. Hon har ingen kontakt med sin x, det är allt jag vet.
Jag förklarade för 10-åringen ganska direkt efter separationen, att pappa inte ingick i min familj längre, men att hon själv avgjorde vilka som ingick i hennes. Så tog jag ett exempel för att visa det lite tydligare: vi hade en släkting som bodde hos oss några år. 2 av barnen växte upp med den släktingen här i huset, och de ser henne som en i familjen. Övriga syskon har inte bott med henne mer än en kortare period, och de ser henne inte som en familjemedlem. Så olika kan det vara t o m i samma syskonskara!
Min familj består av mig och mina barn, med släktingen ungefär som ett bonusbarn. Vi behöver ingen sur exmake i familjen.
Någon som har bra förslag på vad man kan sätta i en julkalender? Blandning av godis, aktiviteter och annat.
Jag har gjort en till barnen men har idetorka på vad jag skall sätta i luckorna
Ös på med förslag.
Tack
Vet inte hur stora grejer dina luckor rymmer, men när mina barn var små så brukade jag spänna upp röd/vitt snöre i några rader i bägge köksfönster och sedan klämma fast vita numrerade papperspåsar 1-24 på snörraderna med klädnypor. De hade var sitt fönster och var sin lilla papperspåse, en för var dag och där hade jag satt i småprylar som passade för deras ålder.
Till två tjejer var det inte så svårt, det skulle ju bara vara en symbolisk och pytteliten sak i var påse. Men det var hårklämmor, hårsnoddar, små prydnadsgrejer som små keramik/trädjur, änglar, tomtar, suddgummin osv. Godisbitar lite här och där, men inte varje dag. Bara krimskrams egentligen, men när de var mindre så var det så spännande att rusa ner och söka reda på dagens nummer och få öppna sin lilla påse till frukost 
Var så roligt även för mig, men får erkänna att efter ett antal år så var det en utmaning att hitta 48 småpryttlar som skulle passa deras ålder, så det var rätt skönt när de började känna sig för stora för den sortens överraskningar 
Jag gjorde en genväg…en kalender som min farmor gjort…3 barn…de fick något var 3:e dag😄
Jag minns att jag fick ett pussel med julmotiv när jag var barn. Vi var tre i syskonskaran, inget delande 
ca 1/5-del av bitarna i varje paket. Har försökt göra samma sak med Lego, men då får man ju klippa isär beskrivningen, sortera bitar och greja. Eller inte.
Jobbigt är det!! Att svälja allt skit som man måste stå ut med…dotterns kontakt med henne på Insta…att någon annan ska sitta där på högtider med ens egna barn…jag har genomlidit det där i 2 omgångar…fy f…den enda tröst (och den största segern…)som jag har haft genom åren är att mina barn oftast vill vara hos mig på de riktigt stora högtiderna…för jag har vänner, jag har inte haft bråttom med ny relation medans mina ex bara rusat in i nya famnar som sedan ofta har skitit sig…låt mig säga att det inte är så viktigt med en man i mitt liv… inte just nu i alla fall…jag har mina älskade barn och mina älskade goda vänner…men visst infinner sig dipparna då man undrar varför det inte funkade…ledsamt och sorgligt så klart! Men man får också lära sig mycket om vad som egentligen betyder något här i livet!
Värst måste väl ändå vara alla frågor om varför och tänk om? Att vissa saker man inte tänkt på plötsligt ploppar upp i tankarna. Är det för att det var så jobbigt under tiden att man gömt undan det men att hjärnan tycker att nu är det dags att processa detta, för släppa ska du inte.
När han stod här i min hall runt nyår och jag förmodligen försökte få svar sa han något om en tjej L, vem är det frågade jag då jag inte förstod vem han menade. Men jag kommer inte ihåg vad han sa och det stör mig. Har han inte älskat mig sen dess, borde vi gjort slut då (ja kanske) har han inte känt något för mig sedan dess, tror han att jag aldrig släppte och gick vidare och började lita på honom igen? Har han aldrig kunnat släppa det som hände? Eller varför drog han upp henne? Jag kan inte direkt ringa och fråga honom nu trots att jag vill.
Så… tillbaka ända till 1997.
Jag hade råkat ut för en olycka, vilket ledde till att jag blev hemma ett par dagar från jobbet. Ville inte vara hemma för länge så testade att gå men min axel klarade inte av de tunga lyften som krävdes så jag gick hem tidigare. När jag öppnar dörren är det första jag ser ett par stövlar som inte är mina. Han kommer ut naken från sovrummet, strax efter då det är enda vägen ut kommer då den här L som jag nu vet att hon heter, naken för att hämta sin kläder i vardagsrummet. Han sa att ni inte hade det bra sa hon. Det är väl så de säger, de otrogna.
Vi gick vidare efter detta förlovade, gifte oss skaffade barn. Hon föll i glömska och jag ägnade inte henne nån tanke. Givetvis påverkade det oss ett tag, men att han drog upp henne nu och jag inte kommer ihåg vad han sa.
Är det inte möjligt att din man har något av ett sex-missbruks-beteende? Det är ju i så fall troligen en del av svaret varför.
Mm om jag skulle skriva allt som hänt ja.
Han har ett rätt stort bekräftelsebehov från andra.
Så jag har nog en del att bearbeta i att det nog inte i grunden är jag som är svartsjuk. Mina reaktioner är nog inte helt onormala och de flesta skulle nog agera som mig. Om de inte lämnat tidigare själva.
Bearbeta allt som hänt och det blir nog det jag gör nu här, ingen vet allt för jag tar på mig allt själv.
Det blir alltid värre framåt natten…
Ligger vaken, tänker på dig…
Ja nu inte i några positiva tankar.
Var ute och sprang igår men fick ångest, andnöd och kändes som jag skulle kräkas så fick stanna och gå. Och känslan sitter i.
Vill bara veta sanningen hur länge de gick bakom min rygg. Oviktigt kan vissa tänka men hur länge känns just nu som att det faktiskt spelar roll.
Kan det varit ett, två år innan han stack som jag skulle överraska honom när han kom hem efter varit borta på konsert över en helg i Tyskland.
Tänkte tända ett oljemassageljus som han fått av mig. Men hittade det inte där det tidigare stått längst fram i en av garderoberna i sovrummet.
Frågade honom dagen efter och han sa att han nog lagt upp det i en låda på vinden med några andra grejer.
Givetvis hittade han det inte när jag bad honom kolla när han skulle upp på vinden i annat syfte.
Var det med henne eller någon annan han använde det med då? Låter bara så konstigt att han skulle lagt upp det där.
Så ikväll har det gått ett år sedan jag fick veta att han ville skiljas. Jag är tillbaka i mående som vid den tiden.
Jag mår illa och kan inte ens få i mig kaffet framför mig. Värken i bröstet går ned mot armbågen och tyngden gör att jag knappt kan andas.
Julafton gick sådär, lite julmat och barnen nöjda med julklapparna. Ska skicka tillbaka en grej bara. Under tiden jag skulle börja med maten fick jag ett mess från exet. Nåt fånigt om en dvdbox han ville ha och han avslutade med god helg.
Det fick mig att tappa fotfästet och panikångest fick mig liggande på golvet och grät.
Var han tvungen att kontakta mig? Det fungerade rätt ok fram tills dess och jag valde att inte svara. Det hade inte blivit ett bra lugnt svar.
Nej det är ingen god helg, du har förstört det din dumme fan. Bara för honom som det är toppen med sin utbytesfamilj.
Han skulle ha barnen igår. Var bara den äldsta som åkte dit. Han ringde men jag svarade inte, var tvungen att få ned hjärtslagen först. Ringde sedan upp och han frågade varför den yngsta inte kom. Trodde att hon själv berättat men tydligen inte. Fick ett syrligt “bra jobbat” och varför jag inte svarat på hans mess.
Förstår lite av hur du känner det, min årsdag är om två dagar.
Det är nog inte så konstigt att du mår dåligt igen runt årsdagen, speciellt denna första.
Bra att du inte svarar om du tvekar inför vad du ska skriva.
Likaså när han ringde. O barnen är väl så stora att de kan bestämma själva om de vill komma eller inte.
Det är väl bara att rida ut stormen o ta hand ol dig själv. Ta en promenad, kanske med något barn
Gör upp en eld. Håll dig sysselsatt.
Nästa år blir bättre o årsdagarna lättare.
Styrkekram💗
Tack
Ja är det något som ändrats är att jag inte svarar direkt. Blir så lätt i affekt att man svarar precis det man tänker. Likaså om han ringer, han vet ju om mina triggerpunkter. Som att säga bra jobbat till mig för att dottern inte åkte dit. Nu vet jag att åtminstone äldsta satt bredvid honom i bilen och han hade högtalaren på så då får man tänka till lite.
Dottern måste iaf åka hem till honom för att få sina julklappar.
Sänder dig en ”cyberhand” att hålla i, har inte gått ett år än för mig och har inga gemensamma barn med min fd otrogne make men att bli bedragen skadar en så j-a mycket. Har inte så många tröstande ord men det kommer bli bra, det kommer ta tid men sen kommer det bli bra det är jag övertygad om❤️
Det är inte ditt ansvar att diskutera detta med honom! Jag har nu ett par gånger svarat ”jag förstår inte varför du skickar den frågan till mig.” Han har hittills svarat att han kommer ta det direkt med barnet ifråga - men det sker inte. Så ta inte hans ansvar att prata med sina egna barn! Inte ens om du anar att det är en tråkig sak och du skulle säga det bättre… alltså ta inte hans ansvar ens för barnens skull. För han kanske inte ens ställer frågan till barnen. Det är kanske så att han känner att han kan köra med dig, och är det enkelt att ringa/sms:a dig. Måste han själv ta det jobbiga samtalet om varför ena barnet inte dök upp, ja då struntar han hellre i det.
Jag har också fått ångest med hjärtklappning vid sms från honom, men det är bättre nu sedan jag har en färdig strategi för hur jag svarar.
Jag vet, dotterns samtalskontakt sa samma sak.
Dottern har vad jag förstått slutat svara honom om det inte är så att han ringer. Hon vågar eller orkar inte säga att hon inte vill åka dit. Hon menar på att han lyssnar inte ändå och fortsätter tjata.
Hon säger att det känns som han pressar henne till att hon ska sova där. Då blir det mer att hon försöker undvika att svara och tycker att han ska förstå.
Tydligen så har han sagt att nu när hon har sovit där så ofta och det gick så bra sist att hon ska börja sova där varannan vecka.
Hon har sovit hos dem 2 ggr, och sist gick det vad jag förstår på dottern inte alls så bra så hon vill inte åka dit alls. Hon hittar på anledningar och jag föreslår lösningar men det hjälper inte.
Jag vet inte hur han tänker heller då det tar nästan 1h och 40 min enkelväg med kollektivtrafiken för henne till skolan från dem, förutsatt att allt går som det ska. Om han inte bytt schema så börjar han så tidigt på morgonen att han hunnit åka till jobbet innan hon går upp. Tanken är kanske att den nya ska ta det ansvaret förutom den dagen han har fridag.
Det gnällde han på när han bodde här att han fick se till att ungarna kom upp, fick frukost och kom iväg i tid till skolan på hans fridagar när han behövde sova ut.
Att jag hade flex att ta igen och ville komma iväg extra tidigt var inte anledningen nog.
Nej, där ser du ju. Du har gjort allt du kan och lite till, men det hjälper inte. Föreslå inga lösningar. Jag gjorde så jäkla mycket fel det första halvåret, hjälpte till, ryckte ut, fixade… ja det hjälpte kanske lite i stunden ibland, men det drog bara ut på eländet. Det gjorde det faktiskt svårare för barnen att läsa av sin pappa, eftersom jag fixade till ytan, smorde så att det blev mindre friktion.