Ja, det kan det nog också vara.
Jag menar bara att det inte är svartvitt utan att det kan ha andra orsaker än att den andra helt plötsligt bytt personlighet och blivit iskall och elak. 
Jag kan bara prata utifrån mig själv som nog framstod som väldigt kall och effektiv för att inte ge min ex hopp.
Det är iofs också delvis av egenintresse eftersom det förlänger processen och gör det jobbigare att lämna när denna gör allt för att vinna tillbaka en - trots att man själv vet att det är lönlöst. 
Har varit en jobbig helg med alla dessa känslor. Har hållit mig och barnen sysselsatta med middag hos kusiner och hos kompisar. Yngsta dottern fick veta att bästa kompisen ska flytta till en stad en bra bit härifrån och det fick nästan mitt hjärta att brista för hennes skull. Fasen. Men hon verkar ta det ok och hon har flera fina kompisar.
Har varit betg och dalbana även idag men samtidigt fick jag en sådan här känsla. Nej , nu orkar jag inte med att vältra mig i det här längre. Jag kan få börja må bra. Jag har bra egenskaper och jag vill faktiskt leva och känna mig bra. Jag är värd det. Jag ska kämpa lite nu😌 vill skicka medmänsklig kärlek till mina medsystrar och bröder därute. Vi är inte ensamma och vi är värda att få må bra.
Startade dagen i samma positiva anda som igår. Åkte sedan iväg på jobbresa och trots sällskap av underbar kollega så känner jag dippen komma emot mig som ett slag i magen när eftermiddagen blev till kväll. Lämnade barnen imorse och känner mig så otroligt ensam. Xet har postat soliga bilder på sociala medier och tycks ha haft en toppenhelg. Det gör så ont. Fyra månader passerade och jag har sådana här helvetesdippar. Är livrädd att jag är för gammal och aldrig mer kommer att kunna känna tillit. Kanske är det vanligt med detta pendlande😌
Har du funderat på att blockera X på samtliga sociala kanaler omedelbums?
Undvik de dippar som går att undvika.
Jag har gjort det men fick det berättat för mig. Det var med goda intentioner min mamma berättade för mig. Hon menade nog att mina fantasier om vad som händer nog är värre än verkligheten. Jag hoppas att det på sikt ska ebba ut. Har gått fyra månader och en dag sedan uppbrottet. Jobbveckan på annan ort var både bra och smärtsam. Fint att se en fin stad som jag inte tidigare besökt. Var också med en kollega som blivit en fin vän. Dock kunde jag inte värja mig mot känslostormarna som också kom. En dag kom ett vårregn strax efteråt och då kände jag mig tillfälligt lugn och renad.
Ska nu tillbringa helgen i Stockholm med en barndomsvän och några andra vänner till oss. Hoppas på lite frid i sinnet och möjlighet att få känna att livet utvecklas i en positiv riktning 
Jag tycker du ska berätta för dina vänner och släktingar att du inte vill eller behöver höra om vad ex gör eller postar på sociala medier.
Det var med goda intentioner ja men gjorde så att du mådde dåligt och då är det bra att undvika det.
Förmodligen sant😌
Vaknade med käftsmällskänsla och försöker nu tänka att det bara är känslor och att de går över. Drömde att alltihop var en mardröm. Tillbaka till huset idag. Saknar barnen men det är så hemskt att vara i huset varannan vecka nu. Samtal imorgon. Försöker hålla mig stadig.
Den känslan är vi nog många som känner igen 
Ta en liten stund i taget och var snäll mot dig själv!
Tack för omtanken jag försöker. Ser att flera har de här tvära kasten i måendet.
Idag går det verkligen inte att bita ihop. Jag orkar inte det.
Det gör ju ingenting. Var ledsen och nere idag för att kunna må bättre längre fram.
Något bättre dag här idag men käftsmäll när jag ska till huset och trädgården som inte är mitt, för att ta hand om barnen. Igår fick jag ställa in för övertagandet av barnen innefattade dotterns dansavslutning och jag pallade helt enkelt inte att sitta där med grannar, skolföräldrar och hålla skenet uppe. Jag gråter just nu på både möjliga och omöjliga ställen och det går inte att stoppa trots ångestdämpande ( artarax) . Den här perioden kan vara den värsta i mitt liv med detta inslag av att vara utesluten ur mitt hem och mitt tidigare liv. Men jag andas och tar mig igenom denna period. Gick också till gymmet som en robot. Det blir bra till slut, det säger alla. Och materiell lycka som en trädgård får tyvärr avstås när den man lever med inte älskar eller behandlar en med respekt. Han hade nog kunnat sälja ut mig för lite intresse från någon random tjej som verkar intresserad och lättsam. Urk.
Precis så känner jag också. Känner mig så lurad.
Vissa personer trodde aldrig att det skulle bli så här, vissa blev inte förvånade.
Plötsligt är x ute på helgerna och gör massa saker, som han aldrig gjorde med mig även innan det krisade till för hans del. Han hade aldrig råd, nu plötsligt har han råd med allt…
Sicken fasad han har haft - så länge!!
Det blir för oss alla bättre i sinom tid och i sin egen takt!!
Har tragglat mig fram med upp och nedgångar i måendet sedan jag skrev senast. Nu med några lediga dagar så får jag panik för att behöva möta mina känslor. Jag har inte barnen. Känner stor oro inför sommaren och framtiden och just nu orkar jag inte planera. Jag blir som paralyserad och vill inte tänka på det fast jag vet att jag måste börja planera bit för bit. Mitt tonårsbarn är utåtagerande och vill inte göra ngt som jag föreslår. Att vara en bra mamma mitt i detta känns övermäktigt. Jag vet att jag nu självömkar mig själv och att jag på så sätt blir hjälplös. Ibland orkar jag bara inte och kanske är det då man ska ha det som benämns självempati. Jag ska jobba lite idag. Sedan åka till stugan vid havet där min syster och svåger också är. Första gången jag ska dit efter separationen och jag vet hur ledsamheten kan övermanna mig då. Jag har svårt att komma vidare och att släppa att relationen är bruten. Trots att det gått nästan fem månader. Ringde vårdcentral och sa att jag behöver hjälp med att ta mig vidare i detta med acceptans. Fick en tid i mitten av sommaren. Försöker verkligen göra rätt saker men ibland ger jag bara upp och känner att det vore lika bra att försvinna för gott för att jag inte vill gå igenom detta.
Det här känner jag igen. Jag har haft stunder där jag fått panik att jag inte ska orka och då kommer också det dåliga samvetet.
MEN jag har insett en sak. Mina barn mår precis som jag inte bra i det som händer. De behöver också utrymme och tid. Tonårsbarn är i vanliga fall inte det enklaste och under den perioden som varit har mitt tålamod varit begränsat.
Jag har valt att vara väldigt öppen tillsammans med dem. Barn är extremt bra på att känna av och vi har tillsammans kommit överens om att vi i nuläget ska vara extra snälla mot varandra. Det kommer bli fel ibland men vi försöker ta extra hänsyn och blir det fel kan man be om ursäkt. Det har funkat ganska bra. Vi växer tillsammans i det som händer och vår relation utvecklas också.
Du behöver inte vara en bra mamma just nu, du håller ju på att gå igenom ett helvete och när man är mitt i en separation som föranletts av ett svek så blir man rejält skadad, man går fullständigt sönder och många dagar går åt till att bara stå ut.
Det räcker att du är en ledsen mamma för det är vi ibland. Och kanske inte så kul att höra men 5 månader är inte så lång tid, släpp tanken på att det ska kännas på ett visst sätt vid en viss tid för det tar den tid det tar. Du kommer att komma igenom det i sinom tid, det är hjälpsamt att släppa taget och acceptera situationen. Undvik inte alltid att vara ensam utan de stunderna behövs också för att kunna ta avstamp från ”botten” Och för varje dipp så är man lite lite närmare ett normalt tillstånd.
Jag höll fast vid några rutiner som jag höll ganska strikt, gå till jobbet, äta, träna och klä mig snyggt… Jag levde ej utan bara överlevde, men bit för bit så tar man över sitt liv igen.
Bra att du sökt hjälp på vc det hjälpte mig att ha en samtalskontakt och även något att ”sova på”
Låt den här sommaren och semestern bli som den blir, det kommer fler semestrar och somrar.
Vad fint att ni kan tala så bra om det. Mina barn är rätt så tydliga med att de inte vill prata om vad som har hänt. Antingen är de nöjda med att vara med föräldrarna var och en för sig, eller så orkar de inte prata om det. Misstänker att det kan bli annorlunda när jag ska flytta och de ska bo varannan vecka hos oss vardera. Jag är ju förkrossad över situationen, men vill inte väcka ngt hos barnen om de inte har det behovet. Delvis är jag lättat att de åtminstone verkar acceptera läget, å andra sidan är jag orolig för dem. Jag har sagt till dem att jag är mkt ledsen för det som sker och att om de vill och behöver kan de prata med mig om vad de vill. Då brukar de säga att de vet det.
Du skrev precis orden jag behövde nu. Kan bli dagens ankare för mig. Tack.
Jag tycker att du verkar ha valt en klok linje med barnen! De kommer säkert att prata när de känner behov av det. I mitt fall var det ganska lite prat innan vi gick isär. Sen hade sonen och jag bra samtal, inte om separationen utan snarare om pappa, läget osv. Min dotter tog det ett år från att pappan flyttade ut innan hon landade. Det var ganska mycket ilska, tonårssur med mera. Det strulade med boende och en massa annat. Men jag fick bra stöd här i forumet om att jag ska stå trygg och lita på att hon snurrar klart till sist. Och så blev det ju. Nu har vi finfin kontakt och hon pratar om allt hon behöver prata om. Så låt dina barn ha sin process. För dem är kanske inte nuläget så mycket att prata om, men det kanske kommer sen. Vänta in dem! Och låt dem ta det ur sitt perspektiv. I mitt fall så var detta att pappa lämnar mamma inte det största för barnen, utan hur pappa beter sig mot dem. Förstås.och det blev ju tydligare efter separationen.
Jag tror heller inte att det behövs en massa semesterresor och grejer. Vi åkte korta turer till badplatser ovh liknande. Helt utifrån vad vi ville och orkade just den dagen. Tycker inte att du ska känna press att boka någonting nu om du inte orkar. Däremot så hängde jag (och delvis barnen) på mina föräldrar när de bokade, dvs när jag inte behövde fatta alla beslut själv. Barnen verkade nöjda med att det inte hände så mycket, det räckte väl med all omställning på hemmaplan. (Och den ganska speciella charterresan EFTER att exet släppt nyheten om sitt utträde ur familjen 
)