Idag blev det ett bryt i mitt tidigare agerande. Jag skulle ju bo varannan vecka i huset som jag är utköpt ur. Detta skulle pågå tom sista veckan i juni. Det har inneburit att ta mig dit varannan vecka och bo i mitt x saker. Sova i samma säng som han precis har sovit i osv. Det här har varit tortyr för mig. Jag kan knappt andas där längre och det är ett enda utdraget lidande att vara där och veta att det snart inte är mitt hem överhuvudtaget. Jag meddelade att jag inte gör detta mer, att jag kommer dit och packar mina saker inför flytten. Han får ta barnen dessa två veckor som det handlar om för jag pallar inte att hålla ställningarna nu. Jag kommer att se till att prata med barnen och träffa dem utanför huset och också låta dem komma dit där jag nu bor tillfälligt ( vilket är alldeles nära deras skola)Det bara tog stopp och jag inser att jag inte kan spela spelet som tidigare där jag ska ryckas ut och in och sömlöst, utan några som helst problem eller hänsynstagande till mig, spela spelet som x dikterat och där han kan ödelägga familjen utan att någon säger ett knyst. Tänker att detta blir symbolen för mig att jag faktiskt ska flytta på riktigt och skapa en nystart. Ett helvete är det men idag bröt det här igenom. Jag måste stå upp för mig själv för att bli en autonom människa och en bra, sund förälder. Jag har gjort våld mot mig själv, men har stått ut så här länge för barnens skull.
Bra!!! 
Nu vänder det - och det var DU som bestämde!
Tack för stödet kära du. Det betyder oerhört mycket. Jag kämpar emot tabut att som mamma sätta mig själv främst just i detta nu. Men vet ju med mig att det också handlar om att stå upp för mig själv, vilket leder till att jag orkar vara en funktionell människa och förälder på sikt och i längden 
Det är fruktansvärt tufft. Bara du ser till att få ut värdet ur huset åtminstone. Det är tufft ändå,jag vet. Om ett tag när man har gått igenom så borde det lätta. Men att härda ut under tiden….det får man väl helt enkelt bara göra och klara av. Vi klarar det på något sätt. Styrka till dig och håll huvudet högt.
Förstår precis. Hade varit önskvärt med det även för mig, men får tänka på barnen, precis som du skriver.
Fick nu besked från min fd att jag ska betala 7000kr i hyra för att inte bo i huset. Jag har nämligen lämpat över barnen på honom och tar samtidigt betalt av honom om jag inte betalar hans huskostnad. Allvarligt så orkar jag inte. Jag betalar och glömmer det här.
Och där ser du vilken fin och ädel människa han är… (obs, sarkasm). 
Gå din väg, de där pengarna är det lätt värt i slutänden.
What?! Nej, vänta! Kan detta verkligen stämma? Ska du inte andas, sova på saken?
Jag tänker att du har träffat en öm punkt hos honom med ditt självständiga, starka och fullständigt genomkloka beslut att inte sova där mer. Han svarar med reptilhjärnan. Stå fast! Be om mer underlag, vad är det för kostnader som han anser att du åsamkat honom? Även om han kanske har fog för sin begäran så ska han ju kunna specificera den. Först därefter tar du ställning till vad du ska betala, tycker jag. Skjut upp detta, och räkna det istället till en seger för dig. Du drar gränser, och får reaktioner. Så ör det med gränssättning, ett tecken på att du gör rätt.
Ja jag får tänka så och inte falla in i diskussion nu. Det är helt meningslöst och endast skadligt för mig. Så gick det när jag bröt tystnaden efter så många månader. Attans.
Ja, här blev det råd åt olika håll! 
Självklart är pengar inte allt. Även att betala med stolthet kan vara en seger.
Han hotar med att dra kostnaden från bodelningslikviden så jag orkar inte ta den kampen. Risk att han börjar bråka om annat i bodelningen och den behöver avslutas snarast.
Jösses! Nej, glöm mitt råd! Vilken galenpanna! Ta betalt för att du inte är i huset! Jag kan erkänna att jag betalade 2000 för att slippa stå och ”bodela” alla julsaker. Dyraste lådan med glitter nånsin…
Han är nog rätt ekonomiskt pressad som orkar tjafsa när det är så kort tid kvar tills du ändå flyttar (på hans begäran dessutom). Jag undrar jag, hur han ska ha råd med huset sedan på egen hand, men den kampen får du ta då, om han försöker få dig att betala för fler saker eller ta en större kostnad för barnen eller ngt annat orättvist.
Jag tycker inte det är rätt det han gör, märk väl, men se nu till att komma därifrån och ur hans klor. Det var det där med att vinna slaget eller kriget… 
Men vänta nu. Ni har gjort bodelning? Vad är det då han vill ha pengar för?
Så här. Jag har sålt min andel av huset och har möjlighet att betala hyra för två veckor i månaden tills jag har hittat ett annat boende. Hyresbelopp är ett snitt över årets kostnader för huset och jag betalar Mao nu också för vintermånadernas el osv.Jag får tillträde till min lägenhet om en månad. Har mått mkt dåligt över att flytta in och ut ur huset varannan vecka. Nu när jag sagt att jag inte fixar det längre så vill ( kräver med hot) x ändå att jag ska betala hyra för huset. Bodelningen exklusive husutköpet är fortfarande inte färdigt. Krångligt, jobbigt och mycket ledsamt. När jag nu betalat så ber x om ursäkt över att han var onödigt hård. Jag är oerhört ledsen och känner mig en en gång överkörd och tillplattad. Hålla i och hålla ut till flytten nu. Over and out.
Spara all mejlkonversation i en egen mapp. Kasta inget. Dokumentera!
Tänker precis som @Caro skriver. Spara konversationen.
Jag mådde fruktansvärt dåligt när vi delade upp saker och skulle komma överens om kostnader och bodelning och sa okej till i princip allt för att jag inte orkade. Det ångrar jag nu då jag ser att jag gick med på alldeles för mycket och tappade stora belopp.
Jag förstår att det inte är värt det och om du inte orkar nu, det är bara pengar, men som sagt spara ifall du ångrar dig.
Tack båda två. Jag tar till mig om rådet att spara konversationen. Försöker stålsätta mig kring att inte bli för ledsen kring denna händelse där min kommunikation om att jag mår väldigt dåligt tas emot med iskyla och hot. Jag vill verkligen inte knäckas men inte heller bli förhärdad. Måste hitta en väg som ger mig sinnesfrid. Det blev smärtsamt tydligt att mitt x tror och tycker att det är han som dikterar villkoren. Känner mig lite mer som människa här på jobbet idag.Hur kan ens fd livspartner bete sig så hårt, när det är han som svikit. Man skulle ju kunna tro att det är jag som betett mig och svikit. Tar hårt på krafterna att hela tiden hålla huvudet kallt och att avstå från kontakt. Snälla- låt mig få komma ur hel. Låt det få vända och gå i min riktning. Behöver ett positivt litet steg nu.
Tror det handlar om att han både vill ha egentid och så mkt pengar som möjligt också faktiskt. Han anser att han inte har några skyldigheter längre gentemot mig. Han blev förbannad när jag stör hans ordning. Han skiter fullständigt i hur jag mår. Fantastisk psykologisk kompetens. Det är han som blir orättvist behandlad menar han. Som får ta barnen lite extra och så låter jag honom dessutom betala. Upprepar mig. Är väl en del av ältandet för att förstå att det inte är jag som är helt orimlig. Har ju läst trådar där folk blir sina värsta jag i samband med separationer. Det är nog helt enkelt detta jag upplever. Medicin mot detta. Att föregå med gott exempel och minimera kommunikationen. Jag visste det från början men gjorde ett felsteg. Kan också lägga till att jag kommer att ha barnen boendes hos mig på ett annat ställe och även under helgen så hans egentid ruckas inte supermycket.
6 juni
Min process fortsätter förmodligen även om jag knappt märker det. Är fortfarande så tungt vissa stunder på dagen. Har haft fina dagar och kvällar med mina döttrar. Har träffat dem utanför huset eftersom jag inte klarat att vara där mer än för att packa inför flytten. X har tvingat mig att betala ockerhyra även om jag inte bor i huset som han ju nu äger. Hade jag inte gjort det hade han dragit av summan från bodelningslikviden har han meddelat. Jag har också fått beskedet att han struntar i hur jag mår och att jag ska skärpa mig angående situationen att jag inte klarar av att bo i huset nu för att jag mår så dåligt av det. Han använder sig tydligen inte av sin psykologkompetens på fritiden. Jag mår allvarligt talat fysiskt illa av det bemötandet.
Nåväl, har haft två fina kvällar med respektive dotter där vi har varit ute och ätit och sedan myst i lägenheten där jag tillfälligt bor. Har varit med äldsta dottern på skärgårdstur med övernattning med dotterns kompis och mamma och vi hade det fint med vandring i naturreservat, goda middagar, boule och glass. Hämtade sedan yngsta dottern på körläger och har tillbringat kvällen, natten och dagen i en stuga vid havet som jag har tillgång till. Trivs bäst när jag får vara med barnen och när jag kan umgås med vänner och bekanta. Men emellanåt är ångesten och känslan av att vara sviken och ensam så svår fortfarande. Har ett par veckor kvar i limbot innan jag flyttar och jag antar att jag i retrospektiv kommer att fatta att det inte är konstigt att jag just nu mår för dåligt. Egentligen tror jag inte att min läkning börjat på riktigt ännu. Lever ju fortfarande från dag till dag och har inte kunnat sätta mina nya rutiner. Är ändå oroad över att jag inte mår bättre fastän det gått fem månader. Har varit inne på någon dejtingsida och det är en hel del som tar kontakt. Fattar igen att jag inte ska vara där. Jag kan inte erbjuda någon något ännu. Det kommer förmodligen att ta lång tid. Det som gör mest ont är att döttrarna ser mig låg och ledsen. Ska försöka mig på någon mer konstruktiv loggbok här för att hålla mig på banan.
I natt ska jag sova ensam i den lilla stugan vid havet. Ska lägga mig tidigt för att ta bussen till stan och jobbet imorgon bitti. Har en del inplanerat i veckan. Träff med barndomskompisar, födelsedagsfirande med en fd kollega, handla avslutningskläder med äldsta dottern och själv gå till frisör. En träff med några här från forumet blir det också i slutet av veckan🙂. Har verkligen inspirerats av många loggar här och jag inser att jag måste upp ur självplågeri träsket och vara mer konstruktiv och så får det vara dippar emellan, för sorgen och smärtan måste ju komma ut också.