Efter att ha följt otaliga trådar här på forumet är det nu dags för mig att skriva här och be om kloka råd. Har sedan min separation och besked om skilsmässa blev ett faktum för två månader sedan, försökt hålla ångan uppe. Inser nu att jag måste ha gått på adrenalin och någon form av förnekelse, för plötsligt slår sorgen och insikten emot mig med en enorm kraft.
Veckan efter nyår agerar min man märkligt och säger att vi behöver prata ” till helgen”. På hans sätt och tonfall förstår jag att ett hemskt besked förmodligen väntar och jag kräver att han ger mig besked direkt eftersom jag inte kan vänta från tisdag till lördag med budskapet som tynger honom.
Jag får veta att han vill lämna mig och att han inser att det är något som varit en process som kanske pågått ett år samt att han märkt att han blir attraherad av andra kvinnor. Han påstår sig ”älska” mig och drömma om mig, men han står inte ut med min starka vilja. Inte heller att jag har svårt att lita på honom. Detta har varit ett faktum för mig sedan hsn för 8 år sedan blev kär i en kollega som han blev intim känslomässigt med. Då ville han också skiljas, men talade inte sanningen om anledningen, dvs att han blivit förälskad. Då konfronterade jag honom med en Messenger konversation som jag sett och han medgav att han var kär. Det blev inget mellan dem eftersom kollegan istället valde en annan av deras gemensamma kollegor som hon nu är gift med. Denna händelse har varit svår för mig att smälta, men med minderåriga barn och en vilja att inte ge upp och en stark kärlek så valde jag att fortsätta i min relation. Har dock alltid känt mig osäker och att min kärlek inte riktigt uppskattas.
Nu upplever jag att jag återigen får stå med ett svek att härbärgera och en man som nog inte har gett mig hela sanningen.
Har varit igång som en speedad projektledare sedan beskedet. Har värderat huset, fixat lånelöfte, jobbat, gått på visningar och jag har försökt styrketräna efter bästa förmåga. Sömnen har varit urkass och i perioder obefintlig och att äta är mer ett jobb än något annat. Barnen är ju också där och jag vet ärligt talat inte hur de mår. Min äldsta fyller 14 år och har mycket tonårsrelaterade tankar och jag lider så med henne att hon ska tvingas gå igenom det här. Likaså min lojala elvaåring som grät hjärtskärande när jag berättade att vi ska skiljas.
Nu efter två månader så fullständigt golvas jag av sorg, ångest och skräck inför framtiden. Jag älskar fortfarande min man men han är kall och tycks ha bestämt sig. Skriver till mig ” att även om jag bittert kommer att ångra allt så måste jag stå fast vid mitt beslut” och att ” vår relation kommer aldrig överleva det här”. Vad ” det här” är vet jag inte, vi har inte setts på nio veckor. I huset bor vi varannan vecka var med barnen. Övriga veckor bor jag hos olika kompisar, men mest hos föräldrarna. Mina föräldrar är änglar som ställer upp, men själv är jag uppvuxen i en destruktiv och kärlekslös relation som lämnat ett trauma hos mig. Nu är det ändå hos föräldrarna jag framförallt behöver bo så länge jag inte lyckas köpa en bostadsrätt, hyresrätt är uteslutet i staden för jag bor.
Jag och min man delar en tvåfamiljsvilla med min mans svägerska och nu ska min man och svägerska med man köpa ut mig ur huset. Jag känner mig så oerhört utesluten och sviken. Även om jag får ut en del pengar så är bostadsrätterna i Göteborg helt hutlösa och marknaden skenar.
Hela min situation, men framförallt sveket från min man gör att jag inte kan sova, jag har fullständig ångest och vore det inte för barnen så kan jag känna att jag funderat på att avsluta mitt liv när ångesten är som värst. Min man är glad och peppig och jag är bara ledsen och helt förstörd. Är så rädd att barnen inte ska vilja vara med mig, den svikna mamman. Försöker boka tid hos läkare för sömnen, går på samtalsstöd på företagshälsovården och försöker verkligen sätta den ena foten framför den andra med att träffa folk, jobba och träna. Detta bakslag och den panik som kommer skrämmer mig så. Är det normalt att reagera så starkt två månader efter den utlösande händelsen. Det vackra vårvädret känns som ett enda hån och idag kom jag inte ut, är som förlamad. Vad gör jag, hur ska jag överleva detta svek? Med mitt förnuft förstår jag att jag ska lämna och försöka glömma en man som sviker och är oärlig, varför kan jag inte stå ut med att göra det.
