Efter att ha följt otaliga trådar här på forumet är det nu dags för mig att skriva här och be om kloka råd. Har sedan min separation och besked om skilsmässa blev ett faktum för två månader sedan, försökt hålla ångan uppe. Inser nu att jag måste ha gått på adrenalin och någon form av förnekelse, för plötsligt slår sorgen och insikten emot mig med en enorm kraft.
Veckan efter nyår agerar min man märkligt och säger att vi behöver prata ” till helgen”. På hans sätt och tonfall förstår jag att ett hemskt besked förmodligen väntar och jag kräver att han ger mig besked direkt eftersom jag inte kan vänta från tisdag till lördag med budskapet som tynger honom.
Jag får veta att han vill lämna mig och att han inser att det är något som varit en process som kanske pågått ett år samt att han märkt att han blir attraherad av andra kvinnor. Han påstår sig ”älska” mig och drömma om mig, men han står inte ut med min starka vilja. Inte heller att jag har svårt att lita på honom. Detta har varit ett faktum för mig sedan hsn för 8 år sedan blev kär i en kollega som han blev intim känslomässigt med. Då ville han också skiljas, men talade inte sanningen om anledningen, dvs att han blivit förälskad. Då konfronterade jag honom med en Messenger konversation som jag sett och han medgav att han var kär. Det blev inget mellan dem eftersom kollegan istället valde en annan av deras gemensamma kollegor som hon nu är gift med. Denna händelse har varit svår för mig att smälta, men med minderåriga barn och en vilja att inte ge upp och en stark kärlek så valde jag att fortsätta i min relation. Har dock alltid känt mig osäker och att min kärlek inte riktigt uppskattas.
Nu upplever jag att jag återigen får stå med ett svek att härbärgera och en man som nog inte har gett mig hela sanningen.
Har varit igång som en speedad projektledare sedan beskedet. Har värderat huset, fixat lånelöfte, jobbat, gått på visningar och jag har försökt styrketräna efter bästa förmåga. Sömnen har varit urkass och i perioder obefintlig och att äta är mer ett jobb än något annat. Barnen är ju också där och jag vet ärligt talat inte hur de mår. Min äldsta fyller 14 år och har mycket tonårsrelaterade tankar och jag lider så med henne att hon ska tvingas gå igenom det här. Likaså min lojala elvaåring som grät hjärtskärande när jag berättade att vi ska skiljas.
Nu efter två månader så fullständigt golvas jag av sorg, ångest och skräck inför framtiden. Jag älskar fortfarande min man men han är kall och tycks ha bestämt sig. Skriver till mig ” att även om jag bittert kommer att ångra allt så måste jag stå fast vid mitt beslut” och att ” vår relation kommer aldrig överleva det här”. Vad ” det här” är vet jag inte, vi har inte setts på nio veckor. I huset bor vi varannan vecka var med barnen. Övriga veckor bor jag hos olika kompisar, men mest hos föräldrarna.Det är det ändå hos föräldrarna jag framförallt behöver bo så länge jag inte lyckas köpa en bostadsrätt,hyresrätt är uteslutet i staden för jag bor.
Jag och min man delar en tvåfamiljsvilla med min mans svägerska och nu ska min man och svägerska med man köpa ut mig ur huset. Jag känner mig så oerhört utesluten och sviken. Även om jag får ut en del pengar så är bostadsrätterna i Göteborg helt hutlösa och marknaden skenar.
Hela min situation, men framförallt sveket från min man gör att jag inte kan sova, jag har fullständig ångest och vore det inte för barnen så kan jag känna att jag funderat på att avsluta mitt liv när ångesten är som värst. Min man är glad och peppig och jag är bara ledsen och helt förstörd. Är så rädd att barnen inte ska vilja vara med mig, den svikna mamman. Försöker boka tid hos läkare för sömnen, går på samtalsstöd på företagshälsovården och försöker verkligen sätta den ena foten framför den andra med att träffa folk, jobba och träna. Detta bakslag och den panik som kommer skrämmer mig så. Är det normalt att reagera så starkt två månader efter den utlösande händelsen. Det vackra vårvädret känns som ett enda hån och idag kom jag inte ut, är som förlamad. Vad gör jag, hur ska jag överleva detta svek? Med mitt förnuft förstår jag att jag ska lämna och försöka glömma en man som sviker och är oärlig, varför kan jag inte stå ut med att göra det.
Kära du. Du kommer att överleva det här, så mycket vilja och handlingskraft som du har och visar prov på! Kanske är det så att det som hände för åtta år sedan redan har förberett dig för den situation du är i nu? Det är inte alls underligt att du reagerar med sorg ångest och skräck. Snarare normalt. Du är ju människa! Som har hamnat i en fruktansvärd situation. Låt dina känslor komma - och gå (för de försvinner, jag lovar). Från och med nu blir ingenting detsamma. I slutändan kommer allt att bli bättre än det var, men det är en bit kvar tills dess!
För att du ska orka vad det nu är som väntar måste du sova. Det är nummer ett! När jag sent omsider ringde vårdcentralen och fulgrät eftersom jag inte kunde sova pga blivit lämnad, trodde jag att de skulle skratta ut mig och min hjärtesorg. Det gjorde de INTE, de tog mig och min kris på största allvar och läkaren jag fick träffa spände ögonen i mig och sa “Du måste sova, Caro. Du måste äta. Du måste ta hand om dig, annars orkar du inte.” Jag skickar uppmaningen vidare till dig! För mig tog det några månader med Propavan (insomningstablett) för att landa i bra sovvanor, sova hela natten, vakna med energi som gjorde att jag ville och orkade leva, träna, jobba, äta, hitta på saker med barnen, träffa vänner, orka prata och berätta hur jag mådde. Allt börjar med sömnen. Se till att du får något att sova på redan imorgon!
Jag bor också i Göteborgs kommun. Bostadsmarknaden här är visserligen för jävlig, men ge inte upp. Jag bodde tre olidliga månader ihop med mitt ex innan mitt nya boende dök upp. Sedan två månader till innan jag fick tillträde. Åh vilken pina det var! Värsta månaderna i mitt liv, jag trodde faktiskt aldrig det skulle dyka upp ett boende som jag hade råd med i mitt hörn av kommunen, men det gjorde det. (Jag ville helst bo kvar för att underlätta för barn i grundskolan, men gissa om jag tänker dra härifrån den dagen när skolan är avklarad!). Även i den här frågan ger jag dig ett råd som jag själv fick: låt det ta tid. Han vill bli fri, han har bråttom. Du vill visserligen inte bo ihop med honom men du behöver ju tid för att hitta ett bra boende (som även ska funka för era barn, ju). Han får faktiskt ge dig den tid som behövs, stressa inte med försäljning och flytt! Min “storbank” var snorkig mot mig och mitt offentliga jobb och gav ett sjukt lågt lånelöfte. Uppstickarbanken hade en helt annan attityd, så kolla fler banker.
En fot framför den andra. Samtalsstöd är bra. Berätta för dina vänner och familj hur du mår, så kan de stötta dig i svåra stunder. Skriv av dig här på forumet - det hjälper! Vi är många, många härinne med liknande erfarenheter. Tiden är din vän, brukar en få läsa här på forumet. Kanske är det en kliché men det stämmer. Ge dig själv tid, och ge livet tid.
Otroligt trösterikt att läsa ditt svar. Har också den här känslan inför att ringa vårdcentralen, tänker att de ska be mig att ta mig samman. Tänker nu att jag måste får ordning på sömnen så att jag inte blir galen på riktigt. Hade ett riktigt bryt idag där jag nog gick över vissa gränser. Var också en budgivning som skenade iväg och så saknar jag definitivt besked från x om han går med på det bud jag gett honom för att köpa ut mig. Jag har dock medlet att köper han inte ut mig till det förslag jag ger så kan jag utlösa extern försäljning av hela huset med svägerska och rubbet. Den situationen vill jag ju förstås inte hamna i, men det är ett limbo att inte få klart besked. Hur har det gått för dig Caro, hur mår du idag och hur lång var processen att läka?
Var inte snäll och hygglig när det gäller utköpandet! Var tuff och tänk på att det är din framtida ekonomi du lägger grunden till och se till att du får det som är din rätt!
Det har nu gått lite drygt två år sedan livet kraschlandade för mig, och det har verkligen varit en resa. Många dippar, flest i början, ett bra tag sedan sist nu. Nya höjder. Ett bra liv. Vänner försvann, nya vänner kom istället. Fick lämna mitt hem (utköpt) men fick tag på ett nytt, där jag faktiskt trivs bättre. Jag förlorade min man och mitt äktenskap, men hittade mig själv igen. En ny kärlek lyckades jag också hitta, när jag var redo för den (efter cirka 1,5 år). På det hela taget skulle jag säga att jag bytt upp mig, brukar kalla det Livet 2.0! Läkningen tror jag sker gradvis, ärren sitter nog alltid kvar. Idag kan jag rycka på axlarna åt att mitt X har träffat en ny kvinna (igen - stackars henne). Han fattas mig inte längre, snarare är en lättad insikt att jag slipper leva med honom. Det är och kommer alltid vara en sorg att våra barn skulle behöva vara med om att deras kärnfamilj splittrades men de verkar ändå ha landat OK. Vi har varandra.
Fint att höra att du har gjort en resa som har lett till något bättre.
Möttes av kall och otrevlig ton angående utköpet från x. Visserligen jobbar han på saken, men jag slås ner så fullständigt av den kalla och hårda tonen. Mitt x är psykolog, men det märks inte i sättet att kommunicera med mig. Så jäkla hjärntvistande. Jag är en känslig person och har redan varit med om skit. Han vet det. Känner mig så ensam och avvisad. Jag har så mycket kärlek att ge och den spills.
Dessutom är det så brutalt för mig att behöva ha som målsättning att ” glömma” och göra mig fri från en person som jag levt så länge med och som jag har investerat så jäkla mycket i. Kan inte ta in att han sviker och kanske har varit oärlig hela tiden. Han var ihop med ett ex i sju år utan att älska henne. En svekfull person.
Att ha ett X som är psykolog och som känner dig väl, det låter som att du har en lite farlig fiende i situationen. Han har ju tillgång till precis allt som behövs för att manipulera och påverka dig.
Du behöver från och med nu se på honom som bara business, som ska avvecklas. Skit i hans ton och uteblivna kärlek, håll själv en saklig och korrekt nivå i kommunikationen. Reagera på hans ton och beteende kan du göra här på forumet hur mycket som helst, det är helt ovärderligt att ha forumet för att avreagera sig på! Det finns till och med en tråd som heter “SMS vi inte ska skicka - skriv dem här!”. Rekommenderas!
De där fantomsmärtorna efter X är fullständigt vidriga, men också fullständigt normala. Du saknar ju det liv och den kärlek du trodde hade, inte en svekfull partner som inte älskar dig. Det tar tid att ställa om och fullt acceptera att den där kärleksfulle partnern är borta för alltid, att han har haft tid att fundera på sin exit, att det till och med kan vara så att han har något nytt intresse som väntar i kulisserna (de brukar dock förneka det men att han är “glad och peppig” när en lång relation är under upplösning är högst misstänkt. Han borde ju också sörja den. Time will tell). Kom ihåg att det är fantomsmärtor! De kommer att gå över och du kommer att komma till acceptans så småningom. Ett professionellt samtalsstöd kan hjälpa till så att vägen dit blir lite rakare. Men det tar tid.
Ett tips kan vara att läsa på om narcissism. Oavsett om ditt X är narcissist eller inte (men det låter onekligen som att han har narcissistiska drag) så är det rätta sättet att hantera dem på väldigt bra även i hjärtesorg. Att hålla huvudet högt och alltid bete sig värdigt är något en aldrig ångrar i efterhand men det är väldigt, väldigt svårt att lyckas utan att ha bra strategier som ledstång.
ohh, så omänsklig han är - en psykolog? Då har han ingen självinstinkt, egotrippad känner jag. en sådan ska ju ha empati o allt det där som man ska vara på jobbet så kan man väl vara privat med.
Han var redan otrogen så har han bearbetat länge att nä nu går det inte… Det är inte du som svikit med tanke på barnen. Det är ju han som gjort det.
HomeQ, (finns i Göteborg, har en vän som fick det snabbt) finns en som om man har tur att få det snabbt att flytta ut om du inte kan bo kvar, men om du absolut ska ha bostadsrätt - leta efter korttidskontrakt under tiden du hittar en bostadsrätt. Bara du flyttar ut fort från idioten. Inte klokt med kostnader för bostadsrätter som jag har kikat på själv här i Göteborg.
Det är så tufft att bo under samma tak som idioten i tre månader - jag har varit med om det.
Du gör så mycket rätt Nina77, så var snäll med dig själv, sörj, ett steg i taget och viktigast - se till att få sömn.
Jag hade stora problem med sömnen mycket pga att mitt sociala umgänge försvann, hemarbete var nog det sämsta för mig under sorgeperioden. Men med tiden så orkade jag ta tag i det som jag vet man måste göra för att börja må bättre: Fysisk ansträngning, socialt umgänge och SÖMN.
Gruppträning var välgörande, där fick jag utbyte av att vara med andra, ta på andra, att andra tog på mig (ja det var nog inte helt korrekt under pandemin men otroligt viktigt för mig) och gav mig endorfiner så min sömn blev bättre.
Nu 2,5 år senare mår jag bra och är precis i en ny relation. Det blir bättre och till slut är det bra igen för de allra flesta!
Ovärderligt att höra era kloka och erfarna tankar. Var på väg att släppa taget igår och krisade ur helt fruktansvärt. Fick tid hos läkare för sömnen redan idag.
Jag bor som tur är inte under samma tak, vi kör varannan vecka i huset med barnen och övrig tid bor jag hos föräldrar, kan bo hos några kompisar enstaka nätter och så reser jag i jobbet ( förlägger nu de resorna när jag inte är hemma). Men inser att det kan ta många månader att hitta boende så korttidskontrakt är nog ngt att jag a ställning till. Tack för tips. Jag har inte träffat mitt x överhuvudtaget sedan beskedet kom. Han fick först sticka en vecka och sedan är det detta växelboende.
Jag kan inte föreställa mig att jag skulle kunna bo under samma tak och jag tänker att barnen skulle bli lidande. Eftersom svägerska och svåger också bor här så känner jag mig också, bara av den anledningen, i underläge. Min svägerska avgudar sin bror och de kommer gemensamt att köpa ut mig. Den här psykolog grejen är också outhärdlig- han är balanserad och rationell jag är en känslomänniska utan koll och som får vår dynamik förklarad gör mig och med ett kallt utlåtande att jag är fel som inte kan lita på min man. Grymt det här med affärsmässighet, men jag inser verkligen att det är enda möjliga strategin. Har egentligen lyckats hålla den linjen rätt många veckor, men med bl.a. sömnen och stressen som kostnad. Brakade som sagt helt ihop igår, men börjar idag etapp två i den strävsamma vandringen framåt. Otroligt tacksam att ni fina människor läst och stöttar mig. Tänk om man kan få bli en klokare människa som kan dela vidare. Jag önskar att det blir så
Man får väldigt mycket här och när du kan hantera saker bättre och kommit vidare så kan du hjälpa andra! Många av oss här som kommit längre får ju energi att ge andra hjälp och perspektiv.
Jag har växt och känt mig stark när jag tittat tillbaka på vad jag skrev i början och jämfört hur jag tänker och känner för tillfället, egenterapi som är väldigt bra, för det är lätt att känna att man står still och bara gräver sig djupare.
Fortsätt skriv, ta hand om dig själv och ha tålamod.
Det jag upplever så starkt är att mitt x måste vara hård och rationell och bryta ned mig för att själv kunna lämna. Eller så är det förakt som avspeglar sig i sättet. Han skrev för några veckor sedan att han drömmer om mig och att vi möts i drömmen på ett positivt sätt. Men budskapet är att han inte vill rädda förhållandet. Avfärdar i egenskap av psykolog också parterapi. Han vill helt enkelt göra sig av med mig trots att han säger sig älska mig. Jag begriper inte det.
Och jag betraktar inte mig själv som helt bakom flötet och omöjlig i relationer, även om jag har ömtåliga sidor och en del att bära på. Den här situationen får mig att känna mig så oerhört lurad och korkad och som om jag har orimliga förväntningar på en person jag levt med i 15 år och som är våra fina barns pappa. Han har under vår tid tjänat mindre än jag och totalinvesterat i sig själv och sina intressen. Så jäkla dum och efter känner jag mig. Nu har han ny tjänst och högre lön och passar på att lämna med luft under vingarna. Ja jag bara vräker ur mig min frustration nu.
Är rätt säker på att han inte är rationell, dvs han har inte kontroll på sig själv och sina känslor, även om han tror det. Att han är hård och kall är nog inte för din skull, utan för sin egen. Han skärmar av sig mot sina egna känslor, för om han inte är en komplett robot så virvlar det säkert skuld, sorg, förvirring, och tveksamhet inom honom. Så för att kunna fungera och driva detta praktiskt trycker han undan det. Men han kommer inte undan, det kommer komma en dag när det inte går att hålla nere längre. Men det får han våndas över den dagen det kommer. Du plågas nu, antagligen kommer du ha bearbetat det hela den dagen det brakar för honom. Bara så du är beredd på det. Och det är nog inte för att göra dig illa han beter sig såhär, utan för att skydda sig själv. Men syftet spelar ingen roll, det sårar lik förbaskat, det kan han gott få inse tycker jag.
Det sa min x oxå - en vän, men förstod inte vad respekt och hänsyn betydde på samma sätt som jag. Gick på sitt sätt som han tyckte… inte vad jag sagt eller tyckte.
Hur har ni gjort rent konkret när ångesten är som värst och när det känns som hundra år till en ljusning? Det är så hemskt att se sin tid rinna mellan fingrarna när man inte vill göra något annat än att fatta vad som hänt. Vissa dagar blir jag som helt paralyserad.
