Instämmer med @Trott. Du behöver/ska inte vara med på banken. Jag köpte ut mitt ex, och han var inte med, det är inte så det funkar. Tvärtom tror jag du ska vara på din vakt så att det inte är nåt fuffens. Ni ska först göra ett bodelningsavtal. Det ska vara korrekt upprättat så att banken kan använda det och så att det går att ta ut ny lagfart hos lantmäteriet m hjälp av det. Vi (jag) tog hjälp av jurist för detta, en jurist som vi hade telefonmöte med. Men i ditt fall så kanske det får ske på annat sätt, men det får juristen svara på. Bästa är i alla fall att ha samma jurist, om ni är överens om värderingen av huset, alla lån och tillgångar redovisas för varandra korrekt osv.
Mitt ex hade också bråttom, och han sa samma sak: Att jag skulle komma till banken så skulle allt lösas samma dag. Men de där stressade exen får allt ta saker i tur och ordning, som alla andra.
När jag sedan hade möte med banken så pratade vi ju om mina nya lån, hur de skulle läggas upp, ränta, amortering osv. Inget som mitt ex hade med att göra. Därefter gjordes en utbetalning från mitt konto till hans konto på det datum som bestämts i bodelningsavtalet.
Jag förstår att jag upprepar, men jag säger ändå som alla andra: du kommer ta dig igenom detta. Mitt ex hade träffat en annan, men jag blundade för det tills månader efter skilsmässan. Men på sätt och vis så blev det ett stålbad. Det blev så tydligt att han betedde sig svekfullt och grisigt. Den man jag tyckte om var borta, död, fanns inte.
Jag höll absolut inte ihop inför barnen hela tiden. Rödgråten och svullen lite när som helst, plus en panikångestattack som inte direkt var osynlig. Tror inte att det skadat barnen, men visa också att du fungerar, att du agerar, visa lite mer tro på framtiden än du kanske känner. Att vara mänsklig, visa att det som händer nu är inget som du tar lätt på, kan det vara fel? Särkilt när din familj finns där och stöttar dig, då visar du ju hur man kan hantera jobbiga perioder. Så bra att ni är iväg på skidresa, du visar ju att du fortsätter framåt!
Tillbaka hem till huset nu ikväll. Som jag ska lämna. Utemöbler framtagna. Vårlökarna som jag satt i hela trädgården börjar växa till sig. Kanske plågar jag mig själv men fxxxxn vad detta gör ont. Har en stark känsla att x har träffat någon när vi varit iväg. När är det min tur att få bli en värdig människa igen. Är så rädd att fastna och inte kunna ta mig runt detta svek som jag upplever det som. Kollar på dejtingsajter men blir ju bara nedslagen. Jag är inte redo för detta men känner att min tid i livet inte får rinna iväg. Värdig sa Bull.Jo jag tackar😅 Kanske nästa påsk.
Den senaste veckan har varit omtumlande. Varit nere och krälat i den djupaste av marker. Sådan som jag knappt snuddat vid tidigare. Fortfarande total iskyla från x. Han vill så snabbt som möjligt till banken för att skriva under avtalen och få mig ur sitt liv och ur huset. En plåga att vara där i denna vackra vår. En så vacker skådeplats för mardrömmen som pågår inom mig. Nu är det så att jag ska bo där varannan vecka fram till 1 juli. Slitas ut och in ur huset tills flyttdagen då jag ska dimpa ner i ett för mig okänt hem. Har samtalat med vänner och kollegor och samtlig säger att jag inte kan vara med någon som uppenbarligen inte bryr sig ett dugg om mig. Jag kan bara fortfarande inte förstå att det kan bli så efter 15 år och två fantastiska döttrar tillsammans. Igår hade yngsta dottern och x sett mig när jag höll till i stadsdelen. Det är första gången x sett mig sedan januari. Han har inte ringt mig en enda gång för att höra hur jag mår. Har skrivit två Mail med någon form av förklaring till agerandet. Han skriver i sms att han vill prata när jag känner mig redo och att han vill ha ett möte med mig ” överstökat ” för att det blir obekvämt att stöta på varandra i kvarteret annars. Jag är inte redo, vill ha distans tills jag har plockat ihop några bitar av mig själv i åtminstone , helst allihop. Det måste bli så. Inget går att säga för att ta bort det onda han har åsamkat mig. Det finns ingen tröst som är verklig att få därifrån. Brytningen är för alltid.Jag måste få denne man ur mitt huvud och mitt medvetande.
I fredags kväll och några stunder under gårdagen kunde jag känna att det fanns ett litet litet frö av att vilja växa själv igen, som en ny planta. En önskan och känsla av att jag kan få kasta av mig en del av det här oket. Att jag kan få tillåta mig att få må lite, lite bra igen och att det kan bli början av en ny etapp i denna resa. Förstår att det kommer att bli tufft även fortsatt och att plantan som så småningom kommer upp behöver mycket skydd och omsorg.
Har nu varit på banken. Hade en fin vän med. Har skrivit under avtalen som innebär att jag inte längre äger mitt hem. Fick ta lugnande inför detta och skrev helt enkelt bara på. Ska sedan dit till huset som inte längre är mitt för en vecka med barnen. Är rädd för hur reaktionen kommer bli när jag åker dit. En avgörande punkt är träffad för början till mitt nya liv. Samtidigt finns ingen återvändo till det som var min relation och mitt äktenskap. Behöver hitta mig själv under alla skärvor nu. Inte bara andas. Börja kunna leva och känna glädje. Hur har ni gjort? Går det att komma bra och utvecklad ur krisen? Hur?
Önskar dig all lycka till. När min exman helt plötsligt sa att gan ville skiljas sommaren 19 och att vi i princip skulle turas om att bo i radhuset varannan vecka direkt trots att jag inte ens hade släkt i samma stad så var det som att ingen glädje eller trygghet fanns. Så himla obehaglig känsla som man inte kan förklara om man inte varit där. Idag snart 3 år senare så skulle jag aldrig kunna tänka mig att gå tillbaka till honom och det tragiska är att jag inte ens har respekt gör honom. Idag kan jag glädjas och längta till saker som jag ska göra även om jag fortfarande kan ha lite jobbigt med ensamhetskänslorna de veckor jag inte har sonen. Det kommer att bli bättre håll ut och försöka att vara snäll mot dig själv och ta hjälp av andra.
Nähä? Obekvämt, menar han det?! Såååå synd om honom som kommer att ha det obekvämt. Men ett samtal bara, så är det obekväma borta! Vips! Vad praktiskt att ha ett så ytligt känsloliv… Ja, jag tillåter mig att raljera, göra mig rolig på hans bekostnad. För det är ett tips, jag tillät mig att raljera om exet, inte inför vem som helst, men inför mina föräldrar som ju kände honom väl och några nära vänner. Skapa lite mer distans, se honom utifrån, ur en lite mindre förlåtande vinkel än den man har som äkta makar.
Det går absolut att komma starkare ur krisen, som en uppgraderad version av sig själv. När det var som jobbigast så hade jag dels de där korta målen. Andas. Laga middag. Dels de väldigt mycket längre målen: om 10 år är mina barn 23 och 26. Då har vi en fin vuxen relation och firar högtider tillsammans. längre fram kanske jag får barnbarn, hur vill jag att mitt liv ser ut då, hur vill jag att min relation till barnen ska se ut osv. Låta vägen dit vara lite höljd i dunkel, men sätta ett avlägset mål. För mig var relationen till barnen viktigast, för det var ganska tufft ett tag för dem.
Men sen var det mycket av alla de vanliga råden, som låter så banala men är så viktiga: satsa på dig, gör roliga och kanske nya saker. Inte bara plikter och barnen först. Jag har blivit betydligt mer social de här två åren, trots pandemi. Jag har övat på tacksamhet, tränat regelbundet osv… Sen när du bor själv så tror jag att du kommer växa ännu mer, av att ta itu med olika saker. Jag vet ju inte hur ni har haft det, men lever man två så blir det ju ändå någon uppdelning av sysslor, och plötsligt står man där själv. Jag upptäckte i alla fall att jag kunde klara och lära mig en hel del som exet skött tidigare. Och gjorde det minst lika bra! Då växte jag väldigt!
Tacksam för era svar Studenten och Uppochner.
Klarade mig igenom kvällen igår och bestämde mig någonstans att nu behöver det bli en nystart för mig och jag tänkte att jag i större grad behöver ” bita ihop”. Vaknar nu på morgonen och känner mig mer hudlös och så är det så otroligt vackert i maj att det gör ont. Jag tänker att jag är tacksam för mina barn och att jag har ben och armar som fungerar. Och att det finns hoppfulla berättelser från andra, här på forumet och när det gäller andra i min närhet. Jag tänker att jag en dag på nytt ska få möjligheten att ha en trädgård att vårda och vara i. Jag tänker att jag behöver vara min egen vän nu. Och plocka fram mig under den här bråten som ramlat ner över min kropp och sinne. Vara mig själv igen😌 Jag längtar till dagen när såret börjat läka på riktigt. Det här med att det ska rivas upp hela tiden, det är så …. Obeskrivligt jobbigt, tortyr. Gick till jobbet efter utköpet igår och kände mig stark som fixade det. Sedan bröt jag ihop lagom till lunch i lunchrummet. Gör så ont att träffa människor där allt är som vanligt och där livet fortgår i den vackra våren.
Lider och känner din sorg… går igenom helvetet själv. Mitt liv är förstörd, min man har oxå varit otrogen med en vän till oss. De inledde ett förhållande bakom min rygg och vill fortsätta med den. Så jävla fult.
Känner med dig. Bor m min son där x har bott. Känner av det ff o väntar på ett svar, sen söker jag lgh för mig själv där x inte bott o börjar på nytt, ”i nya väggar”… jag långtar!!!
Ett så vidrigt beteende att bedra dig med en vän. Jag tror att ett sådant förhållande är utdömt på förhand och att det som kanske har känts spännande och förbjudet kommer i kapp dem. Håll ut. Skriv till mig om du vill. Ta hand om dig❤️
Säkerligen bra att ta det lugnt. Inte min bästa gren. Jag är som en rastlös orkan som inte vågar vara stilla. Vilar när jag springer. Till slut måste jag också lugna ner mig men det tycks inte vara nu. Heja dig❤️
Jag förstår dig. En skärseld på jorden att gå igenom. Men vi klarar det nog. Genom att leva oss igenom skiten en gång för alla. Har du möjlighet att bo kvar? Låt det ta tid för dig att känna efter och tillåt dig att få känna att både att flytta och stanna kvar kan bli bra. En stark position om du faktiskt kan välja att bo kvar. Vill sända styrka och medmänsklig kärlek till dig. Vi är inte ensamma med vad vi går igenom. Vi är inte misslyckade.
Hej igen. Brottas med tankar om att blockera x telefonnummer. I perioder kommer otaliga sms i strid ström. Det handlar bara om praktiska saker och självklart om barnen. Det är väl just detta som gör att jag inte kan blockera. Skulle ngt hända dem när jag inte är med måste jag ju se det snabbt: Men när dessa sms kommer så är det som att någon sticker mig med ngt hårt i magen varje gång och jag rubbas helt ur balans. Fungerar det att bara maila kanske.
Önskar jag kunde svara att jag trodde det ena eller det andra med någon säkerhet, men det kan jag inte.
Jag tycker din berättelse är såå tragisk både för din personliga del, men minst lika mycket eller mer för insikten om att trots att ditt ex är psykolog så beter han sig som ett praktsvin. Det stärker min personliga tro att vi kan vara egentligen vad som helst, som vi har intelligens, betyg, förmåga och möjlighet att läsa oss till… utan att egentligen ha den rätta och grundläggande personligheten och läggningen för att praktisera det vi läser oss till.
Man kan vara psykolog och likafullt bete sig grymt och beräknande, man kan vara läkare och vara nonchalant och likgiltig, man kan vara präst utan att ha en orubblig eller ens existerande gudstro. Man kan kort sagt se precis allting som ett strikt “jobb” som man (förhoppningsvis) kan sköta professionellt, men där man som privatperson blir/är/agerar som dess raka motsats. Och som i ditt fall… har möjlighet att förutse och diaboliskt nog även använda alla motpartens mänskliga krisreaktioner mot dem och till sin egen fördel
Så om svinen ångrar sig beror nog till 100% på vilken människa de i grunden är, vilket samvete de har (om de har ens) och hur stolta (läs tjurskalliga) de är och vilken förmåga de har att i grunden erkänna, äga och bära sin EGEN SKULD och kan förmå sig kommunicera det till motparten… men tyvärr, för vore det så då hade de antagligen inte varit och betett sig som ena riktiga praktsvin in the first place
Du har nog rätt i det här. Är tyvärr lätt att sätta människor på piedestal ( i alla fall tycks jag ha det i det här fallet till viss del). Inser egentligen att han länge här betett sig ganska otrevligt och nonchalant. Varit väldigt engagerad i sig själv. Om vi badat i månskenet på sommaren har han simmat själv och sedan gått upp och tagit en bild på sig själv med den vackra naturen som fond, för att lägga ut på sociala medier. Vet att jag i någon stund har trott att det kanske varit mig han fotograferat:sweat_smile:Mig har han inte upplevt stunden med och han har inte varit närvarande alls. Känns som att jag stått som en idiot utanför och viftat med armarna för att få kontakt. Detta är bara ett exempel och en symbol kring hur det har varit. Jag har tänkt om mig själv att jag måste vara särdeles grå och ointressant som behöver utstå sådana stunder och jag har känt mig så oälskad och osedd vid dessa tillfällen. Känt sorg och ensamhet och ibland har jag gråtit för mig själv och tittat på lägenheter i smyg. Varför har jag inte sett till att uppbåda min kraft till att gå tidigare. Mår riktigt dåligt när jag tänker på detta. Gör ont ont när insikten som jag har försökt förneka sköljer sitt vatten över mig som en våg som inte går att stoppa. Många år till spillo för mig. Men den här bearbetningsfasen är väl förhoppningsvis det som ska hjälpa min läkning på sikt och få mig att leva med ögonen öppna. Att våga leva med ögonen öppna. Hade det här varit en vän eller medmänniska som varit med om samma hade jag förmodligen sagt- ” glöm den här personen och gå vidare. Han har förbrukat sina möjligheter att få vara med dig för länge sedan”. Ta bara hand om dig själv och se inte tillbaka
Otåligheten eller kylan kan istället vara ett sätt att inte ge dig falska förhoppningar (vilket vore grymt) - alltså egentligen något snällt och omtänksamt även om jag förstår att det känns smärtsamt.
Så kan det kanske vara för vissa, iaf delvis… men jag tror att utpräglad kyla, distansering, tystnad osv. fram för allt är ett sätt att försöka skona sig själv och komma så fort och lindrigt undan som möjligt… oavsett pris.
Då växte jag väldigt!
Mig har han inte upplevt stunden med och han har inte varit närvarande alls. Känns som att jag stått som en idiot utanför och viftat med armarna för att få kontakt. Detta är bara ett exempel och en symbol kring hur det har varit. Jag har tänkt om mig själv att jag måste vara särdeles grå och ointressant som behöver utstå sådana stunder och jag har känt mig så oälskad och osedd vid dessa tillfällen. Känt sorg och ensamhet och ibland har jag gråtit för mig själv och tittat på lägenheter i smyg. Varför har jag inte sett till att uppbåda min kraft till att gå tidigare. Mår riktigt dåligt när jag tänker på detta. Gör ont ont när insikten som jag har försökt förneka sköljer sitt vatten över mig som en våg som inte går att stoppa. Många år till spillo för mig.
Men den här bearbetningsfasen är väl förhoppningsvis det som ska hjälpa min läkning på sikt och få mig att leva med ögonen öppna. Att våga leva med ögonen öppna. Hade det här varit en vän eller medmänniska som varit med om samma hade jag förmodligen sagt- ” glöm den här personen och gå vidare. Han har förbrukat sina möjligheter att få vara med dig för länge sedan”. Ta bara hand om dig själv och se inte tillbaka