Ok.
1 gillning
Jag har aldrig sagt så till någon när jag har mött människan ansikte mot ansikte. Då är det mycket enklare att läsa den man pratar med och ställa frågor om man undrar något än att få kastat i ansiktet över ett anonymt forum att man är normalstörd. Och btw, inte heller något jag skulle säga eller skriva till någon alls för jag tycker att det låter sjukt otrevligt!
En av mina bästa vänner har aspergers. Hen hade aldrig uttryckt sig så som du har gjort här.
Jag tycker att ordet normalstörd inte låter särskilt trevligt.
Mina råd baseras på det enkla faktumet att barnet behöver en vuxen som tar barnets behov på allvar. Att pappan har ADHD innebär att pappan måste ta ännu mer ansvar för att kunna tillgodose dessa behov. Jag anser absolut att man ALDRIG ska tvinga ett barn (diagnos eller icke diagnos) till umgänge med en vårdnadshavare om barnet inte vill. VAR någonstans anser du att det är fel att ge den typen av råd?
Vet inte om vi missuppfattar varandra. Den delen av mitt inlägg ville bara synliggöra svårigheten med kommunikation, inte ordet “normalstörd” som sådant för det har jag full respekt för att man kan bli illa berörd av. Att just uttrycka sig “rätt” kan vara en av svårigheterna vd autism och många av de som har autism jobbar väldigt hårt med att “se över sina egna sätt att uttrycka sig på”, men misslyckas ändå om och om igen eftersom de i grunden saknar verktyg för att få det rätt. Mitt vuxna barn har därför löst det med att bli tystare, istället för att såra andra eller bli missförstådd och själv fara illa.
1 gillning
Och det omvända måste också gälla.
För livet och livskvaliteten för en NPF-person i relation till en normalstöd måste med automatik kunna anses ha samma värde och kan rimligen inte förväntas bestå av en livslång Golgatavandring.
Livet för en Asperger är oftast en bokstavlig Golgatavandring. Komplett med törnkrona och den efterlängtade döden på korset som man burit själv. Depression som symptom är ofrånkomlig. Tjejer svälter sig och försöker ta livet av sig. Killar försöker inte utan de gör det. Självmordsstatistiken är tydlig. Finns överallt inom forskningen.
Där blev det fel igen. Ditt felaktiga antagande är att jag ska vara som din vän. Från någonstans på internätet…
Anekdotiska bevis
Att försöka bevisa något med enstaka fall är ett mycket vanligt fel. Anekdotiska bevis är också en vanlig ingrediens i moderna myter och vandringssägner. Till exempel:“Bilbälten är livsfarliga. Min kompis granne använder dem aldrig. Tack vare det överlevde han en bilolycka eftersom han snabbt lyckades ta sig ur det brinnande vraket.”
Precis som någon annan skrev här så är det en vanligt att jag upplevs som otrevlig för att jag skriver som jag vill, kortfattat, ärligt och rakt på sak. Till skillnad från personer som använder ord som “hen” för att bli uppfattade som politiskt korrekta. Jag säger som Ricky Gervais Shut up i don't care - YouTube
Stämmer. En vuxen.
Nu blev det fel. Igen. ADHD är en “hjärnskada”. Man kan hitta sätt att komma runt det men det blir definitivt inte enklare att leva med av att bli förälder.
Jag tar det sämsta och mest effektiva exemplet jag kan. Jag kallar det för “Inga armar, ingen kaka”.
Vi har det funktionshindrade stackars barnet som föddes utan armar. Den välmenande personen håller fram en kakburk och bjuder barnet att ta en kaka. Barnet tittar upp på personen och säger “Inga armar, ingen kaka”. Personen håller då fram en kaka till barnets mun.
Sedan har vi det funktionshindrade stackars barnet som förlorat rörelseförmågan i bägge sina armar. Den välmenande personen håller fram en kakburk och bjuder barnet att ta en kaka. När barnet försöker men inte klarar av att ta en kaka så säger personen “Nu måste du försöka mer. Bara du tränar så kommer du kunna ta en kaka en dag. Det kan alla med armar”.
Sedan har vi det funktionshindrade stackars barnet som föddes med asperger. Den välmenande personen håller fram en kakburk och bjuder barnet att ta en kaka. När barnet tittar i burken, inte blir direkt intresserad av någon av kakorna, vänder sig om och går därifrån säger personen “Vilket ohyfsat och otrevligt barn. Ouppfostrat också. Det kommer aldrig bli något av det barnet med sådana föräldrar”…
Vad den välmenande personen glömde bort var att ställa den underförstådda frågan “Vill du ha en kaka?” Då hade personen fått ett trevligt “Nej tack” tillbaka…
Att leva med ett osynligt funktionshinder kan vara ett helvete. Det blir en speciellt ensamt helvete om folk runtomkring inte förstår. Så lyssna, fråga, fundera och lär.
Men nu har ni normalstörda lurat mig att svara igen.-) Jag ska svara TS och sedan inte svara på något mer felaktigt normalstört påstående i denna tråden. Jag kommer att få sitta på händerna, bita mig i tungan, blunda och tänka på annat.
Tack för ditt inlägg. Jag håller med dig. Tråkigt att du tog bort det men jag fick en kopia via mail. Jag kan klippa in det här om du vill men det är ditt val.
Det enda jag riktigt ångrar i mitt liv är att jag sa okej när min dåvarande fru sa att hon ville bli gravid. Det skapade min livsskuld. Mina barn som fick en del av min arvsmassa. Ena tvillingen tappade livslusten för första gången vid 5 års ålder. Slutade äta, stannade i vikt och längd. När han fyllt 8 sa han för första gången att han inte ville leva mer. Det är jobbigt att höra när jag är den direkta orsaken till att han överhuvudtaget finns och är den han är. Jag var några år äldre när jag för första gången formulerade min egen dödslängtan i mitt egna gigantiskt ensamma huvud. Det tog väldigt många år av självhat innan jag klarade av att säga det till någon som också , precis som jag, förstod att depressionen är ett symptom av min asperger. Och då var det redan försent, jag var “vuxen” och “förälder”. Jag önskar ingen att gå i mina skor. Om jag bara hade sagt nej den dagen så hade jag kunnat ta livet av mig för längesedan. Men jag skulle ju sluta svara.
Till TS-fråga.
Troligen inte så vanligt men jag är helt övertygad om att barn mår bra av att ha minst ett hem, en trygg plats och en förälder som alltid finns där. I en perfekt religiöst styrd heteronormativ värld med bara normalstörda människor så är det optimala att det finns en manlig och en kvinnlig förebild i hushållet.
Det finns inget som säger att det är bättre att ha två hem bara för att föräldrarna inte kan leva med varandra och ta gemensamt ansvar. Snarare så är det bättre att barnen får behålla den tryggaste punkten och den andra föräldern anpassa sig efter barnens behov.
Så har jag löst det men jag är inte normalstörd. Jag är bortvald av henne, utsparkad ur hus och hem, utan arbete, utan pengar till att kunna välja mitt boende. Jag gör det jag klarar av efter dagsform, hämtar, lämnar, dyker upp, loggar in, utflykter, betalar underhåll och annat jag klarar av. Sedan packar jag inga väskor, inga mellanmål, tvättar inte deras kläder. Men det klarade jag inte av även när jag fick vara en del av familjen och bo i huset.
När han inte inser barnens bästa så ta all hjälp du kan för att få ensam vårdnad. Det betyder inte att han inte får träffa sina barn och göra allt han kan. Det gör bara att du kan koncentrera dig och se till barnets bästa under 100% av tiden. Idag så kan du bara göra det till 50% och det är barnen och du som lider.
Jag ska sluta skriva men jag svarar om du har några frågor och funderingar riktade till mig.
2 gillningar
Man hade ju önskat att många fler hade haft din beundransvärda nivå av självinsikt 
Inte bara vg din specifika omständighet, utan även när det gäller många andra svårt komplicerande livsomständigheter som gör att det egna livet blir en mer än tillräckligt stor utmaning att försöka, orka och klara av att hantera över tid.
1 gillning
Jag använde “hen” för att skydda min vän. Har inget som helst med “politiskt korrekt att göra”
Ja för vems skull åker ungarna fram och tillbaka mellan föräldrarnas hem? Vem är det som ska tillfredsställas?
1 gillning
Jag tolkar det du skriver som att du menar att livet som autist är en livslång Golgatavandring oavsett relation, vilket är oerhört sorgligt och ledsamt men det är inte desto mindre ändå ett faktum när det gäller många, för att inte säga alla, grava funktionshinder oavsett fysiska eller psykiska.
Men tolkar jag dig rätt så kan inte jag se det som annat än att om/när en relation innebär en Golgatavandring för båda inblandade… för den normala som har alla chanser att må bra utanför relationen och även för autist/NPF som om jag förstår dig rätt oftast inte mår bra någonstans… då bör relationen avslutas omgående. Alternativt aldrig inledas öht, men det är lättare att vara efterklok än föreklok.
Alternativet som jag ser det blir annars att den normala får alla krav/förväntningar lagda på sig. Av sig själv, av den funktionsnedsatta som behöver ständig repetitiv hjälp med mkt av det som måste ses som basic av vardagslivet levande och relationsbeteenden mellan vuxna personer, av samhället etc… helt enkelt för att som du säger autister/NPF kan helt enkelt inte “steppa upp” eller fungera annorlunda än de gör i allt väsentligt.
Då återstår enbart den normala som då ska slå knut på sig själv, sina egna behov, förväntningar och önskemål och transformeras om till ett unikum av oändlig acceptans, förståelse, anpassning, hjälp&stöd-funktion och ngn sorts totalt reservationslös kärlek till en vuxen partner, förutom ev kommande barn som oxå behöver hjälp i varierad form/grad oavsett om de är friska eller har diagnoser. Vuxenrelationen blir då en form av kärlek/relation som är mkt mer att betrakta som en villkorslös mammakärlek, men till en annan vuxen… eller ett professionellt vardagsstöd som yrkesfunktion… än en vuxen kärlekspartner/relation.
Jag tror faktiskt ingen normal orkar det i längden utan att gå under själv, eller iaf väldigt få.
2 gillningar
Din jämförelse med kakor var inte den bästa. Du utgår ifrån att den som håller i burken är helt blåst och saknar förmågan att använda hjärnan.
Varje gång man möter en individ så får man läsa av den individen vid det tillfället. Om ett barn inte vill ha en kaka så är det finemang för mig. Inte sjutton tycker jag att barnet är hopplöst och aldrig kommer att bli något. Om en person saknar armar och ben får man banne mig ta reda på hur man gör bäst för att bemöta den personen.
På fullt allvar. Tror du att man är helt iq befriad för att man är, som du kallar det, normalstörd?
Det var nog för att försöka visualisera skillnaden mellan synliga och osynliga funktionshinder.
Precis som du bemödar dig med hur du ska bemöta en person som saknar armar och ben önskar de med osynliga funktionshinder bli behandlade.
Men då det är osynligt så vet vi med erfarenhet att det allt för sällan görs.
Jag tror att har du ingen erfarenhet av just detta så vet du inte hur barn och vuxna med osynliga funktionshinder blir bemötta. Det är väl bara att se på svaren här eller i andra trådar. Bristen på förståelse för att de faktiskt kanske inte kan ändra sig och ta en massa ansvar som den normalstörda tycker är rimligt att anta, för att de utgår från sig själva.
2 gillningar
Fast handlar inte reaktionen snarare om vilket ansvar den “normalstörda” förväntas orka ta?
Att den som inte är diagnosticerad med något särskilt då förväntas att besitta fullständigt övermänskliga förmågor och ork. Även en person utan direkta funktionshinder är ju mänsklig, orkar, tål och klarar inte av precis vad som helst.
Som syskon till en person med flera svåra funktionshinder och grav autism så är jag faktiskt ganska bekant med den problematiken skulle jag säga, fast från andra sidan så att säga.
2 gillningar
Även om det kanske framstår som att jag inte förstår nåt alls, så ser jag naturligtvis svårigheterna för de med “osynliga” (för helt osynliga är det nog oftast inte) funktionsnedsättningar.
Min tanke är varför inte (äääääven om jag någonstans fattar även det) de med dessa osynliga NPF-funktionsnedsättningar är mer tydliga med vad de kommer att behöva i en relation, vad de klarar och inte klarar osv. Nog fattar jag att man vill framstå i sin bästa dager, det vill alla och såklart gäller samma här.
Men någonstans så leder det ju ofelbart till alla dessa ständiga missräkningar för alla inblandade. Om den normala inte förstår till fullo redan innan relationen inleds, eller har tillräckligt med närmast professionella bakgrundskunskaper alternativt redan inser den fulla problembilden efter att ha genomlevt problematiken på annat sätt som i ursprungsfamilj etc. Om sedan den som äger hela den osynliga problematiken å sin sida inte heller är öppen och tydlig, utan mörkar graden av svårigheter och hjälpbehov… det blir ju som ett hopplöst moment 22 för alla inblandade. Som iof blir allra mest påtaglig och påfrestande för den normalfungerande individen i en 24/7 parrelation, men den existerande och never-ending problembilden är ju i högsta grad ständigt närvarande även på arbetsplatser.
Men där får man ju som normalstörd iaf stämpla ut efter arbetstidens slut och får åka hem och slippa bli ofrivilligt involverad i allt trassel som ofta följer som en skugga i kölvattnet, oavsett hur man som kollega än försöker påminna, guida, tipsa, visa, assistera, överse och ursäkta etc. 
Jag arbetar med människor dagligen och har fått lära mig att bemöta och hjälpa ALLA (med och utan diagnos, människor i extrem nöd, arga, ledsna,depserata, fulla, höga, förbannade osv osv osv osv). Det kanske är därför som en diagnos inte bekommer mig för jag ser individen. När jag möter någon så vet jag inget om den personen, om den har några diagnoser, utan jag får arbeta med det jag har - vilket är en människa som behöver hjälp. Detta har gjort att jag bryr mig inte om om en människa jag möter har en diagnos eller inte. Jag ser en individ som ska bemötas utifrån dagsformen.
1 gillning
Jag tror att jag förstår hur du menar och så tänker nog vi alla mer eller mindre som jobbar med många olika människor som vi har ganska skilda relationer till. Vissa grunder som lågaffektivt bemötande vid högeffektiva beteenden osv känner nog de flesta till.
Det jag tycker är svårt är de där man faktiskt inte (iaf inte initialt) riktigt vet, även om man anar, varför de gör och beter sig som de gör, gång efter annan. Då är det oftast i exv yrkesmässiga kontakter/situationer som det kommer till uttryck.
De säger vanligtvis ingenting själva heller. Jag har en nära kollega sedan många år som varit väldigt öppen med sina diagnoser och vilka saker/situationer som blir problematiska för henne. En annan i arbetsgruppen som är en energitjuv av stora mått däremot, han påpekar alltid att det är inget som helst fel på honom, allt det som ständigt medför problem för resten tillhör “bara hans personlighet”. Han ter sig oemottaglig för den irritation och frustration som hans beteenden leder till för många andra som tvingas täcka upp i tid och otid. För att han har försovit sig för tredje gången samma vecka, plötsligt som en blixt från klar himmel kommer på att NU bara måste han avvika ett per timmar tidigare… för då har han köpt nåt igen som måste avhämtas, eller skyller på sina ungar (oxå med diagnoser), mkt frånvaro, går aldrig att lita på kommer nästa dag, drar igång en massa men slutför aldrig, hafs och slafs, ständigt surrande, farande omkring men mkt lite verkstad i praktiken, färdigställandet får andra göra osv. osv.
Medan hon som är öppen och forthcoming när det blir lite jobbigt, där går det ju hur bra som helst för alla. Men den andre, han är ju faktiskt helt hopplös att hantera i ett teamarbete. Han har ju utan en sekunds tvekan långtgående “osynliga funktionshinder”, men där är det dessvärre så pass osynligt att han inte sett dem själv och vägrar acceptera det som något annat än hans personlighet och alla har bara den personlighet de har 
Hur hanterar och bemöter man sånt, företagshälsovården har varit inkopplad, just nu på tredje svängen på 7-8 år… dessvärre hade vi inget att säga till om, han blev anställd på en annan avdelning där de inte tyckte sig kunna ha kvar honom av samma anledningar som nu och vi var lite kort om personal en period och på den vägen var det, det “utlånet” gick såklart inte att lämna tillbaka när även vi insåg vidden av problematiken.
Ditt resonemang är tyvärr lika sant som deprimerande. Det är bara att läsa här på forumet hur kille efter kille med NPF-problematik blir sågad vid fotknölarna, avfärdade som odugliga barn som bara snyltar och curlas av sina normalstörda respektive. De lever inte upp till sitt ansvar som förälder, vuxen eller människa. De är osexiga, bortvalda, frånskilda, utsparkade och när den respektive till slut blivit fri från bördan av den NPF-störda mannen så blir det ändå inte bra eftersom situationen är precis som innan. En förälder som tar allt ansvar.
[EDIT: Lägger till det som jag syftar på eftersom postaren tog bort sitt inlägg]
Det är att ALDRIG skaffa barn med någon med NPF eller Autism för det slutar i princip aldrig väl och den “normalstörda” blir for life bunden till den hyperstörda genom barnen… som med stor sannolikhet dessutom har ärvt samma problematik i någon form.
Så det bästa är då givetvis ett nackskott på killen med NPF-problematik. Avsluta hans lidande. Så att han aldrig får chansen att träffa någon som han kan älska och bli älskad av. För när insatsen blir högre och det ska bildas familj så kommer han fortfarande att vara samma person som innan och inte på något magiskt sätt bli av med sitt funktionshinder. Trevlig människosyn.
Eller finns det ett alternativ där man accepterar varandras styrkor och svagheter. Tillsammans kanske man kan hitta vägar runt. Och ja, att göra barn när ena partnern redan mår dåligt är inte en bra ide.
1 gillning
Det kan man ju hoppas att det finns, hur det alternativet ser ut för att inte köra slut på den “normalstörda” vet jag emellertid inte. Uppbrotten talar sitt tydliga språk, just ingen verkar ha hittat den gyllene medelvägen.
För en medelväg kräver såklart anpassning från båda håll och jag vet inte riktigt hur det ska gå till om en part är oförmögen till förändring.
Har du själv något tips på hur människor i denna prekära situation borde göra/gjort som tillfredställer båda två och inte kräver närmast omänskliga ansträngningar och uppoffringar från enbart den normala?
Så du menar att om den normalstörda ändå ska leva ensam och då av naturliga orsaker är ensam ansvarig som förälder, så kan hon lika gärna fortsätta att vara ensam ansvarig även för sin partner så att relationen kan fortgå? Eller missförstod jag ovanstående?
Ja just det här är ju ett problem. För precis som ditt ex har han ingen lust att anpassa grejer. Och då har iag så fruktansvärt svårt att låta honom “komma” undan med det bara för att han har adhd. Jag tycker inte heller att det e superkul att hela tiden behöva anpassa allt och vara förutseende och rodda allting. Men jag gör det, för mitt barns skull, och vissa saker för min egen skull för att jag helt enkelt vet att det blir kaos om jag inte gör det. Och exet skyfflar ju bara över kaoset på mig, han vänder upp och ner på allt, sonen håller det jobbiga inom sig så exet tror att allt är bra och så exploderar allt när han kommer hem. Och när man diskuterar vad som är rimligt att begära av barn med diagnos, måste man ju tänka vad som är rimligt att begära av en vuxen med en annan diagnos och där tycker jag att det faktiskt alltid ligger mer ansvar på den vuxna. Man kan inte kräva av ett barn att den ska anpassa sig när den vuxne inte gör det. Hur svårt det än må vara för den vuxne.
Och här hade de ju knappt någon vardagskontakt ens när alla bodde tillsammans, han jobbar tvåskift så ena veckan gick han hemifrån innan vi hade vaknat och andra veckan kom han hem precis innan läggdags. På helgerna behövde han sova ut (vem hade inte behövt det) så trots att jag tände lampan på hans rum kom han nästan alltid upp efter att vi redan va klara med frukosten. Efter middagen eller under den har han nästan alltid gått in på sitt rum för att kolla sport och aldrig tagit hand om kvällsrutinerna.
Och att han skulle stå som ett blåbär utan nån aning om hur nånting fungerar om det skulle hända mig något var han mycket väl medveten om när vi levde ihop, det sa han själv flera gånger att jag fick absolut inte gå o dö för då skulle de va körda. Och skulle det hända mig nåt nu hade mina föräldrar fått steppa in, de har tusen gånger bättre koll på sonens behov och rutiner. Och de är även mycket bättre avlastning för mig i dagsläget då sonen faktiskt vill vara där till skillnad mot att va hos pappa.