Barn med autism som inte vill träffa pappa

Hej!

Ber om ursäkt på förhand för extremt långt inlägg.

Hur vanligt är det att Inte ha växelvis boende för barn med autism och separerade föräldrar?

Lite bakgrund: Sonen är 6 år och har autism nivå 2:1, exmannen har adhd och de har aldrig haft någon jättebra relation. Sonen var en high need baby och de första åren var hemska rent ut sagt, exet var sjukt egoistisk och var inte intresserad av att försöka avlasta mig när jag fick sova sittandes i sängen i 40-minuters intervaller dygnet runt. Han har aldrig haft något intresse för att lära sig sonens specialintressen för att kunna va delaktig i lekar. Avfärdat det med att det e ju skittråkigt att lära sig namnen på 100 dinosaurier, och likadant när intresset skiftat till nånting annat under lång period.
När sonen har sagt åt honom att han inte får va med utan han kan gå till sitt rum har han med glädje gjort det och tyckt att det va skönt att kunna ligga därinne o kolla på sport istället.

Eftersom exet har ADHD så har de ju extremt olika syn på hur saker ska göras också. Sonen vill ju ha allting likadant och exet kan inte för sitt liv bemöda sig med att t.ex göra hans mat på det sätt som han kan äta (har selektiv ätstörning så det är bara ett fåtal maträtter som går ner och superviktigt att det görs på samma sätt varje gång) eller torka honom på toa så att det känns bra (har även sensorisk överkänslighet). Sonen har dessutom aldrig sovit tillsammans med honom bortsett från ett par månader när han var pappaledig vid 1 års ålder och jag var helt paj av sömnbrist. Han behöver riva på ett födelsemärke jag har på magen för att kunna somna så de få gånger jag varit borta på kvällen vägrade han gå o lägga mig förrän jag kom hem igen, så jag har ju tagit alla läggningar.

Nu har vi varit skilda i ett halvår och sonen vill inte va med honom då han inte respekterar att han är trött efter förskolan och behöver komma hem efteråt för att varva ner och återhämta sig. Han är jätteledsen över att pappan inte lyssnar på honom och vill inte gå till förskolan de veckor pappan ska hämta. På grund av att exet går tvåskift lämnar den ena och den andra hämtar men sonen bor bara med mig. Ofta vill han inte träffa pappan på helgerna heller för han tycker att han bara håller på med sitt. Men exet är fast besluten om att målet ska va varannan vecka och tror inte på mig när jag berättar hur sonen reagerar och känner efter att de har träffats. Och jag känner bara att eftersom de är så långt ifrån varann i hur de fungerar skulle det va så mycket lugnare och stabilare för sonen om han bara bodde med mig och bara träffade sin pappa på helgerna.

Och jag tänker att det måste ju finnas fler barn som inte mår bra av att bo varannan vecka när det skiljer sig såpass mycket i hur rutiner följs och vardagen fungerar hos föräldrarna. Jag skolade dessutom om mig under 2 års tid och då skötte jag alla lämningar och hämtningar så det är ju vad sonen är van vid.

Nu funderar jag på att ta kontakt med en advokat för att stämma i tingsrätten då de hittills 3 samarbetssamtalen vi haft med kommunen inte har lett fram till något beslut om vart sonen ska bo och hur umgänget ska se ut. Finns det några som varit med om liknande scenarion där det har dömts till att inte ha växelvist boende?

Nu ska jag på en gång göra klart att jag inte har någon personlig erfarenhet från mitt eget privatliv av den här sortens problematik. Dock har jag en del erfarenhet från relationer där jag själv inte är/varit lika nära känslomässigt engagerad på samma sätt som om det hade varit min egen närmaste familj, så det är inte detsamma och det förstår jag naturligtvis.

Det här tänker iaf jag att du ska göra ALLT för att bibehålla, uppmuntra och vara extremt rädd om. Jag hade inte blivit förvånad om pappan hade tänkt tvärtom, men glädjande nog vill han faktiskt ha er son 50% och det kommer nog att vara bra för er alla. Inte minst för dig på sikt.

Att ha ADHD är ju inte med automatik förenligt med att inte kunna lära om, eller göra annorlunda per se. Även om uthållighet och tålamod inte är de strakaste egenskaperna. Alltså är då min tanke att pappan och sonen tillsammans successivt bör/måste ges alla möjligheter att hitta någon sorts gemensamt samförstånd på tu man hand tillsammans och med sig själva. Där de allt eftersom hittar vägar som funkar för de två tillsammans och där pappan såklart är den som måste kompromissa mest, vilket han säkert är kapabel till om han blir tvungen till det, men kanske att även sonen i små små steg i taget kan hitta alternativa lösningar som kan funka för honom oxå.

Alltså jag tänker 100% på dig, hur i all världen ska du annars orka med allt i takt med att sonen blir större, om du alienerar och utesluter den enda person i världen, förutom du själv, som är självklar när det gäller att orka, vilja och till sist kanske tom. även tvingas om det skulle behövas att praktiskt ta hand om den här sortens problematik över lång tid… så bränn för guds skull I N T E den bron till pappan, det är iaf mitt råd… isolerat för din egen skull :pray:

Jag funderar… när sonen är hos pappan, åker du dit varje kväll för att han vill/måste “riva på ditt födelsemärke/mage”, eller somnar han ändå där efter en stund?

Kan det vara så att du och din son med tiden har utvecklat något av en ömsesidigt symbiotisk relation… som på sikt inte alls kommer att gagna någon av er!?

Risken är ju påfallande att du med tiden blir helt urlakad och går både fysiskt och psykiskt i väggen på sikt om du inte försöker bryta de vanor som upprättats mellan dig och sonen och som kräver din egen fullständiga närvaro 24/7. Förlorar både sonen och pappan både kontakt och möjlighet för de båda två att adaptera sig till varandra och hitta egna vanor i nuet, då är det förmodligen varken enkelt eller ens självklart för någon av dem att pappan ska kunna steppa in om/när du som varit utan all egen möjlighet till återhämtning plötsligt inte orkar längre :worried:

Så behåll, uppmuntra och försök verkligen på alla sätt att få 50/50 att fungera redan nu, inte minst för dig själv… så att 50/50 boende blir den nya vanan som ni alla tre fortsättningsvis måste hitta sätt att förhålla er till, både inom er och sins emellan :muscle: :v:

3 gillningar

Jag har inte personlig erfarenhet av det du går genom men jag har suttit vid sidan om och sett hur en annan kvinna har slitit ut sig och brakat in i väggen pga något liknande. Mitt råd är att att du söker hjälp OMEDELBART!
Ta hjälp av socialtjänsten i din kommun. Lagen är extremt tydlig att det är barnets rätt till föräldern som gäller och inte förälderns rätt till barnet. Om din son abslut inte vill träffa sin pappa så kommer det att bli värre och värre och värre om ni inte får hjälp att styra upp situationen idag.
Ditt ex hade mått bra av psykologhjälp själv och kanske en föräldrar kurs för NPF barn? Jag vet inte vad det finns för alternativ men han är uppenbarligen inte kapabel att ta hand om ett NPF barn i dagsläget och ska det gå i framtiden så måste ditt ex ändra på sig och lära sig hur man tar hand om ert barn.

Pappan är ju villig att ha barnet 50/50, så DÄR ligger ju inte själva “problemet”…

Jag iaf tror ju att det här eventuella “problemet” har betydligt mer än en sida. Förmodligen är alla vuxna inblandade betjänta av hjälp, stöd, råd för att kunna hantera den här situationen på sikt… en livsvarig situation som sträcker sig över femton-tjugo år framåt minst.

Lyckades inte få till det med citat, men där du skriver att adhd inte automatiskt inte är förenligt med att kunna lära om…

Nej det är det absolut inte, men i det här fallet VILL inte pappan anpassa sig till sonen, han har ingen förståelse för hans ätovilja och sensoriska känslighet. Som tex att bre mackor slänger han på en stor klick smör utan att bre ut den och sen kaviaren i ett litet streck på mitten trots att sonen avskyr stora klickar med smör och vill ha kaviar över hela mackan och vägrar att pappan då ska göra i ordning hans mat. Och han tycker bara att han är bortskämd och att han får vänja sig, vilket ett autistiskt barn med stora matbesvär inte gör.

Och han tror fortfarande inte att sonen har såpass uttalade besvär som han faktiskt har och som utredningen visade, utan han försöker övertyga sig själv om att det är marginellt. Han gick själv odiagnostiserad och i förnekelse om sina egna problem hela livet fram till 40-års ålder då jag i stort sett tvingade iväg honom för utredning för annars skulle jag skilja mig. Han blev lugnare, men har fortf noll kapacitet att se andras behov och sätta sig in i saker som han själv inte upplevt, och tydligen även svårigheter att förstå sonens reaktion på skilsmässan och att det inte är smart att introducera en ny tjej bara några månader efter att han flyttat ut trots att hans mamma lämnade familjen när han var 18 år och då hamnade i ett alkoholmissbruk pga av sveket han kände.

Sen för min del är livet extremt mycket lugnare den tid som han inte är inblandad för då har jag ett barn mindre att ta hand om. Jag fick som sagt noll stöd och avlastning under de första allra jobbigaste åren utan han beklagade sig bara hur trist det var att komma hem till mig som var så sur o bitter, han ville minsann kunna träffa sina kompisar och åka iväg på resor utan att jag skulle ge honom dåligt samvete för det… medan jag satt hemma med en unge som skrek dygnet runt och gick upp o ner för trapporna med honom i bärsjal för att han skulle va någotsånär lugn och helst bara ville adoptera bort honom. Och efter att han flyttat ut säger han att han ska ha 50/50 för det är hans lagliga rätt och att jag minsann inte ska få bestämma längre så det är bara en prestigefråga för honom, för sen i praktiken går i stort sett varenda helg åt till att renovera lägenheten, träna, spela golf, poker, fisketurer mm…

Han har aldrig sovit där, än mindre varit en hel dag där. Eftersom han inte kan gå på toa med honom, äta eller sova skulle det ju i mina ögon klassas som barnmisshandel att tvinga honom att vara där. Det räcker med att jag måste ge honom underhållsdos laxerande de dagar pappan lämnar eftersom sonen då inte hinner gå på toa innan jag åker och inte vill gå med pappa eller på förskolan och blir då förstoppad.

Men det här var alldeles beside the point… vårt problem går så mycket djupare. Och det jag efgerfrågade var föräldrar till autistiska barn där barnet behövt den stabilitet, trygga förutsägbara rutiner och kontinuitet i vardagen att 50/50 inte funkat.

Vi går på samarbetssamtal hos kommunen som själva säger att vi inte kommer någonvart utan de har bordlagt det till efter semestrarna. Familjebehandlarna har också försökt få honom att inse att det finns inget som heter att man har laglig rätt till halva tiden med sitt barn, men det vägrar han lyssna på. De har också sagt att det kanske inte behöver vara 50/50 för alla barn när jag har gett som förslag att han bor hos mig och de träffas på helgerna istället. Eftersom sonen nu bara förknippar pappa med något negativt eftersom han inte lyssnar på honom att han är trött och inte vill fara runt bara för att det e fint väder och då “ska” man göra saker, så tycker jag att det e bättre att man försöker vända det till något att se fram emot på helgerna istället när han inte har varit på förskolan och är piggare. Men där gick man också bet för jag bestämmer inte längre.

Vi går på habiliteringen efter utredningen där vi är anmälda till en första kurs för att han ska få höra nån mer än mig berätta hur mycket energi det tar att hålla ihop en hel dag på förskolan utan ordentlig mat och att man då inte orkar göra en massa andra saker efteråt för då tar energin slut och han orkar inte gå nästa dag, men som exet först efter mycket om och men gick med på att gå för han kunde inte ta ledigt från jobbet. Men nu har han precis fått ett nytt jobb som huxflux ska börjas på om en vecka och kursen börjar om två veckor så det återstår att se om han kommer gå.

Han skulle absolut behöva träffa en terapeut, då jag inte längre ställer upp som det (har läst beteendevetenskap och psykologi på högskola). Vilket såklart gör honom ännu mer frustrerad och arg eftersom när vi var gifta var jag den som hjälpte honom att komma till insikt med väldigt många saker han inte hade reflekterat över och fick in honom på rätt spår och då i efterhand blev han “sur” över att jag alltid fick rätt, men det ledde till nåt bra. Nu vill han som sagt inte lyssna på det jag försöker förklara för honom för att han inte vill att jag ska få rätt igen. Vilket bara är extremt omoget och egoistiskt när det går ut över sonen.

1 gillning

Nej problemet är att sonen inte vill. Hans autism tas inte hänsyn till och han mår fruktansvärt dåligt av att bli pressad till att göra saker han inte vill eller orkar. Inte få veta i förväg vad som ska hända, planer som ändras plötsligt för att pappan sagt att de ska göra en sak som han inte kollat upp i förväg om det ens typ är öppet. Att hans invanda rutiner bryts för att pappan tycker man kan göra saker lite hipp som happ. Han har som sagt aldrig sovit med honom sen han var 14 månader. Och de dagar han har varit med pappan vaknar han ofta upp i panik på nätterna och är otröstlig.

Så ja det är klart att hjälp behövs, men saker tar extremt lång tid att få fäste i exets hjärna och under tiden det tar (vi pratar år) för att han ska inse sonens behov och begränsningar undrade jag hur det såg ut bland andra föräldrar som gått igenom vårdnadstvister och hur utfallet blev gällande växelvist boende.

1 gillning

Okej jag förstår att du tycker att min respons var alldeles uppåt väggarna sett till din situation.

Nåväl, du har till syvende och sist valt att skaffa barn med den man du beskriver, med alla hans för och nackdelar och du har därmed fått ett barn med extrema behov… men tror du att en vårdnadstvist om enskilt boende är vad som är bäst för dig, sonen och exet?

Jag var inte riktigt i samma situation men en liknande.

Mitt barn har autism grad 1 och pappan vägrar att ens erkänna diagnosen - än mindre ta hänsyn till den. I vårt fall är tyvärr pappan ett hopplöst fall. Han kan vara både trevlig och förstående och behandla andra väl om han vill. Problemet är att han inte vill. I stället är han rätt elak mot alla som han inte har någon nytta av. Ett barn med autism har han ingen nytta av, så han har aldrig föreslagit 50/50. Däremot har han krävt umgänge en helg här och där, oklart varför. Till och med det lilla umgänget har skadat min dotter och gett henne ångest. Han har haft raseriutbrott över hennes “egenheter”, kallat henne konstig och motbjudande, retat henne och hånat. Även hon kom hem med förstoppning varenda gång.

Min dotter har inte velat åka till sin pappa. Ett telefonsamtal i veckan har räckt för henne. Men hon har inte vågat säga det till honom och jag har inte kunnat neka honom, efter att han anmälde mig till socialen. Det vi gjorde i stället var att säga “Javisst kan du komma och hämta henne. Hon har magsjuka, men det går säkert bra!”. Han har inte velat ha besväret med ett sjukt barn, så då har han tagit tillbaka sin inbjudan. Jag har som sagt var aldrig nekat honom, men jag har gjort det besvärligt för honom.

Nu är hon äntligen tillräckligt gammal för att få bestämma själv, så hon har inte varit till honom på 2 år. De har i stället träffats på neutral mark.

3 gillningar

Usch jag lider med dig. Mitt ex är iaf inte elak rakt ut, även om han använder otrevliga argument för att få med sonen på grejer, typ nu har jag köpt jättedyra biljetter till djurparken för 1000 kr så då måste du faktiskt följa med. Och han vill nog egentligen inte ha 50/50 heller då han måste ge avkall på massor av hans aktiviteter. För om de ska göra nåt på helgen och sonen säger att han har ångrat sig så svarar han bara ok vi ses nästa vecka. Och är han sjuk då kommer han inte i närheten, om det inte gynnar honom såklart, som nu innan han bytte jobb då ringde han o sa att nu kan jag vabba för jag vill inte jobba.

Anmälde han dig till soc pga du inte lät honom träffa henne? Skrev ni nåt avtal sen gällande umgänget, hur mycket de skulle ses eller så?

Så skönt att hon kan bestämma själv nu, hur gammal är hon? Jag är lite orolig eftersom sonen bara är 6 år och de kanske inte tar hänsyn till hans vilja om det skulle gå till tingsrätten.

Herregud så tokigt allt kan bli @Leaf… det är nästintill ofattbart och obegripligt att ta in som utomstående, med ingen personlig erfarenhet av alla de där extrema konstigheterna hos en person som man valt att skaffa barn med…

1 gillning

Ja fast jag kunde ju inte i min vildaste fantasi tänka mig att han skulle va så fruktansvärt egoistisk när det blev jobbigt, och att han skulle va så totalt oförmögen att anpassa sig efter någon annan. Och jag trodde ju att om det skulle bli nånting skulle det ju bli adhd som nog hade varit mer kompatibelt med exet, inte en autist på helt andra sidan av skalan.

Och det är omöjligt att på förhand veta hur nån kommer bete sig efter att ha fått barn. Det är en så stor omställning i livet att det brukar klassas som en livskris. Och får man då ett barn med särskilda behov blir ju omställningen ännu större. Därför är det så många som skiljer sig under småbarnsåren.

1 gillning

Nej, det var en orosanmälan för att jag “lurade” min dotter att tro att hon hade autism och tog henne till BUP för utredning. En annan punkt var att jag gav henne specialkost (precis som din son så är hon väldigt petig med maten). Det var några punkter till också, som var lika konstiga. Anmälan avskrevs snabbt, men på socialen rekommenderade de mig att samarbeta med pappan så mycket som möjligt för dotterns skull.

Vi skrev inget avtal. Pappan ville inte binda upp sig till något.

2 gillningar

Ja, slutresultatet vg att skaffa barn med någon med diagnoser är nog närmast omöjligt att överblicka i förväg. Men så är det ju även utan diagnoser, finns inga garantier för något även om det finns sannolikheter. Nu återstår bara att handha situationen efter bästa förmåga.

Jag tycker att det låter som att pojkens pappa inte riktigt bottnar i sin önskan om 50/50. Kanske är det snarare en kamp för sin egen stolthet, slippa betala underhåll, att styra över dig eller något annat. På något sätt fyller hans krav en funktion i hans liv/psyke/mående, men kanske inte det som vi andra tror.

Om det är så, så skulle en maktkamp mellan er snarare befästa hans krav, få honom att aldrig vilja kompromissa. bara för att, liksom.

En alternativ strategi skulle kunna vara att gå med på ett försök om 50/50, där han verkligen ska ta 50% av ansvaret. Inte byta när det passar hit eller dit, utan ett schema. Att försöka få bort dig ur ekvationen. Neka byten eller att hjälpa till. Stålsätt dig. Han måste själv inse vad 50/50 innebär.

Samt att också försöka etablera en icke skamfylld väg för honom att retirera från sin nuvarande ståndpunkt, med hedern i behåll. Inte: ”vad var det jag sa, du karar ju inte detta.” Jag vet inte hur det skulle kunna se ut, men…

Strategin skulle alltså gå ut på att han efter en provperiod vill komma överens om ett annat upplägg, ja att han KRÄVER ett annat upplägg.

Jag tänker också att habiliteringen behöver ta 100% ansvar för att ge varje förälder det stöd/ kunskap som hen behöver. Du kan kanske lyfta det som oroar dig med dem, och de får sedan avgöra vad sonen behöver och hur de ska få båda vårdnadshavarna att ge pojken det. Obs, jag har ingen egen erfarenhet av habiliteringen, men väl av psykiatri, specialpedagog mfl som vänligen upplyste mitt ex om dotterns behov. Men om han vägrar inför vården, kring sånt som de bedömer är essentiellt, så har du plötsligt en extern part på din sida. Eller så får de pappan att förstå och lära sig en del, och det vore förstås det allra bästa. För även helgbesök kräver kompetens! Och jag håller med @Noomi, du har många år framför dig och kan behöva avlastningen för att fortsätta att vara den goda förälder ditt barn behöver.

3 gillningar

Jag tycker att du ska dokumentera allt som pappan inte har förmåga att göra för att ta väl hand om ert gemensamma barn.
Ta med all denna dokumentation nästa gång ni träffar soc o h förklara väldig tydligt att det han gör (inte gör när han vägrar ta till sig att sonen har särskilda behov) är barnmisshandel och om han inte steppa upp och sköter sig så kommer du ansöka om ensam vårdnad.

Han må ha adhd men han är vuxen och då får man ta ansvar!
Att inte gå på föräldrarkurs för att lära sig förstå sitt barns behov och allt annat du har nämnt här är under all kritik! Han beter sig som en egoistisk barnrumpa som inte tänker på barnets bästa!

1 gillning

Jag ska läsa denna tråd mer i detalj för jag vill förstå och lära mig mer om diagnoser. Jag har i princip ingen i min närhet med diagnos.

Jag vill inte vara klumpig, så ursäkta ev ”dumma frågor”. Ett barn med autism i olika grad, hur mycket är egentligen möjligt att ta en diskussion om och hur mycket beror faktiskt på diagnosen? Det vet säkert ni föräldrar bäst, men som en (dålig) jämförelse går ju många barn (utan diagnos) igenom perioder av trots eller liknande där de testar gränser och vill ha det på ett visst sätt. Jag menar absolut inte att förminska diagnosens betydelse utan vill lära mig mer. Inte meningen att ifrågasätta någon utan mer utifrån hur man hjälper sitt barn. Finns det några gränser när ens goda vilja att hjälpa barnet, istället ”stjälper”? Eller finns det inga sådana gränser? Hur vet ni/man?
Ett barn utan diagnos behöver man ju sätta gränser för t ex hur mycket de får bestämma, hur de uppför sig i olika situationer osv. Hur hanterar man det för barn med diagnos, vad kan man påverka osv?

Sedan måste jag ändå ifrågasätta din exman, en vuxen person med ADHD. Jag antar att han har ett arbete och fungerar i vardagen? Att skylla på sin/hans diagnos i hanteringen av situationer med sonen, är det verkligen en ursäkt som kan godtas? Detta måste ju gå att hitta en lösning på om pappan är mån om sin kontakt med ert barn.

Han må ha noll möjlighet att automatiskt förstå andras behov men med en diskussion och med sin självinsikt om sin diagnos, så måste det ju vara möjligt att förändra/förbättra, för det är väl inte den kognitiva förmågan som är begränsad? Jag tycker mer det låter som att han använder sin diagnos för att agera själviskt och utan respekt för sonens diagnos.

Då jag inte kan något om diagnoser så har jag inga råd, men ni verkar ju ha en underliggande konflikt mellan er vuxna som tas ut och går ut över ert barn.
Du verkar ju i grunden inte vilja att din son är hos pappan och pappan vill inte anpassa sig till sonens behov. Och dessa hänger ihop.
Dessa måste lösas om ni ska få till en fungerande lösning och ni vuxna måste kunna prata om det. Din exman behöver ju börja med att bygga upp sin relation till sonen. Han verkar ju inte ha haft det ens när ni levde ihop.

Jag vet inte om jag tycker att lösningen ligger i en eskalerad konflikt mellan er vuxna. Borde ni inte testa att prata med en tredje part om detta? Det borde ligga i ert intresse och vara det bästa för barnet.

1 gillning

Autism kan ge problem inom en massa olika områden, men där den ena kan pricka av 15 områden kanske den andra prickar av 25. Just det där med ätstörningar gäller majoriteten av dem med AST, men det finns fortfarande många som inte har problem alls med maten. Det svåra är att de inte bara reagerar på smaken utan också på färgen, formen och konsistensen. De med AST har förstärkta sinnen. Känselsinnet är starkare (kan t ex göra ont om man stryker på armen med fingret och duschstrålar kan kännas som att någon kastar spikar). Synen är på vissa sätt annorlunda och det är vanligt att de hör extremt bra; så bra att mammas röst drunknar i ljudet av fläkten, bilen som kör förbi fönstret, fåglarna som kvittrar, radion hos grannen osv.

Ooops, där blev jag avbruten mitt i avhandlingen. Jag får återkomma.

4 gillningar

Fortsätt gärna när du hinner, mkt intressant att läsa :+1:

Jag kan känna igen mig i din problembeskrivning, @Npfmamma, eftersom jag har autistiska barn och min exmake har adhd.

Visst har det krockat många gånger. Det har varit oerhört svårt för pappan att tillgodose barnens behov av förutsägbarhet, till exempel. Planering är ju en av hans svagaste grenar. Han är impulsiv, glömmer bort överenskommelser och kan ändra saker och ting i sista sekunden.

Inte alls uppskattat av barnen, kan jag säga. Ofta har jag tänkt att det vore enklare att bara ta hand om ungarna själv i så hög utsträckning som möjligt. Skapa egna fungerande rutiner och skydda dem från pappans lätt kaotiska adhd-tillvaro.

Men det är ingen bra väg att gå. Barnen behöver sin far, hur virrig han än må vara. Och världen ÄR kaotisk i största allmänhet. Även barn med autism behöver lära sig hantera det. För mina barn har det varit rätt bra att träna på bristande struktur i ett sammanhang där de ändå är trygga. Deras pappa kan visserligen inte fixa fram måltider på fasta tider och han kommer sällan ihåg sånt som mediciner, rena kläder eller friluftsdagar.

Men han är ändå en stabil person rent känslomässigt och ingen kan ju ersätta honom i barnens liv.

Som “normalfungerande” förälder måste man dock vara beredd att täcka upp det praktiska på olika sätt. Eller bara låta det falla. I vårt fall har det t ex hänt ett antal gånger att barnen har ringt till mig på en pappavecka och beklagat sig över att de inte fick med sig någon matsäck till skolutflykten eller något i den stilen.

Då har jag bara lyssnat och tröstat lite och sagt att sådär blir det ibland. “Pappa glömde det - sånt händer. Kan du få en macka av någon annan, kanske?” Och sen har jag släppt det. Jag har INTE lämnat allt jag har för händer, för att snabbt trolla fram en matsäck och sedan tagit bilen till skolans utflyktsmål. Inget barn tar allvarlig skada av att stå utan matsäck, gympakläder eller liknande nån gång ibland. Man måste ju förstås ha lite fingertoppskänsla från situation till situation också, men i praktiken är det sällan någon verklig fara på taket.

Det har ofta blivit trubbel med barnens mat för oss också. Som åtskilliga autistiska barn har de en hel del idéer kring vad som är ätbart och inte. Pappan har knorrat väldigt mycket över det. Han är mer inne på linjen att “de får väl lära sig!” och där har vi haft många diskussioner. Det har blivit helt onödiga fighter (i mina ögon) om maten. Men hittills har inget av barnen svultit ihjäl. :slightly_smiling_face:

I viss mån bidrar det ju även till att barnen lär sig själva ta mer ansvar. Det måste förstås vara på en rimlig nivå kopplat till barnets utveckling, men att t ex bre en macka på rätt sätt, som är viktigt för din son, kan ju även ett ganska litet barn börja ta ansvar för själv.

Rent generellt tycker jag alltså det är viktigare att värna barnens relation med föräldern än att skydda dem från det ofrånkomliga stök som följer med dennes adhd-diagnos. Sen kan det förstås finnas fall där det går för långt och där barnen kanske riskerar att fara illa på allvar. Men då får man ta hjälp av myndigheterna, tänker jag.

7 gillningar