På fullt allvar. Tror du att ett dåligt exempel för att försöka visa att det osynliga funktionshindret oftast totalt missförstås betyder att jag tror att alla normalstörda är helt IQ-befriade?
I vilken del av ditt bemötande av och påståenden om mig använde du din erfarenhet från ditt dagliga arbetsliv? Var det när du tycker jag är otrevlig för att jag använder order normalstörd eller var det när du skrev att jag anser alla normalstörda är IQ-befriade?-)
(Smily:n på slutet betyder att frågeställningen är ironisk och att jag inte förväntar mig ett svar då jag antar att du har missförstått mig från början ändå (var det en tydlig omskrivning som du kan acceptera?-))
1 gillning
Lägg till "tror jag " i första meningen och sedan byt “bara för” till “trots”. Jag skriver om.
För precis som ditt ex har han ingen lust att anpassa grejer, tror jag. Och då har iag så fruktansvärt svårt att låta honom “komma” undan med det trots att han har adhd.
Och jag vill jag inte ursäkta ditt ex. Han verkar inte vara speciellt insiktsfull i att han inte förstår sina barns bästa och jag tycker precis som innan. Ta hjälp av alla du kan för att få kunna hjälpa ditt barn till 100%. Ditt ex är redan bortvald av dig. Sedan ska du ta så mycket hjälp av honom du tror att han klarar av. Det blir en del extra jobb i förväg för dig men det ger lite avlastning när han väl är med barnen och dina barn kanske får en bättre relation till sin pappa än vad de har nu.
Ibland tror jag att du trollar när du inte konfronterar mina förtäckta ironiska påståenden om att du förespråkar avrättning av NPF-störda killar i förebyggande syfte så att de inte tror att de skulle klara av att ha en relation där de fortplantar sig.-)
Att ha NPF-problematik innebär inte att man per automatik är helt oförmögen till förändring. Det innebär att man kan ha svårt att förändra sig inom vissa områden.
På samma sätt så har man inte per automatik NPF-problematik bara för att man inte vill förändras. Men vill man förändras och inte klarar av det så kan det bero på NPF-problematik.
Jag kan hålla på i all evighet att försöka förklara NPF-problematik men det är inte bra för mig.
Äntligen tillbaka till TS så att jag kan svara utan att må sämre än jag redan gör.-)
I TS-fall så verkar inte hennes x klara av att anpassa sig till barnens behov och således får den andra skyldiga i föräldraskapet göra sitt bästa för barnen och i slutändan få en domstol att tilldela henne vårdnaden om x:et inte tar sitt förnuft till fånga.
I t.ex. mitt fall så klarade jag inte av att sköta hela frukostproceduren med barnen i vårt hem utan att barnen blev lidande. Det svåraste att komma ihåg var barnens olika preferenser för frukost var vid ett givet tillfälle eftersom förutsättningarna hela tiden förändrades. Men jag är bra på att följa order och givet rätt förutsättningar så hade jag inga problem att se till att barnen åt någon frukost. När mitt ex kunde anpassa sig till att skapa förutsättningarna så hade vi inga problem med barnens frukost. Varken med hennes ork eftersom hennes insats begränsades till att vara den som gjorde planen komplett med backup-planer om barnens preferenser förändrades. Så när ett barn inte ville äta den mat som jag förberett kunde följande scenario utspelas.
*** Pappa till mamma, pappa till mamma, kom ***
*** Mamma till pappa, kom ***
*** X vill inte äta sin frukost och jag hittar inte backup-maten. Ny plan frågetecken, kom ***
*** X kan nog tänka sig att äta xxx, finns nog längst ner i kylskåpet, kom ***
*** Vänta ***
*** xxx accepterat, bra jobbat, klart slut ***
*** Bra jobbat, klart slut ***
Och nu måste jag sluta skriva och äta frukost. Ni kan ställa mer frågor i en egen tråd eller i ett PM och jag kommer svara om jag har tid.
1 gillning
Sånt struntprat bemöter jag inte ens, oavsett om det ska föreställa ironi, självömkan eller ren elakhet/spydighet och jag ämnar inte gå i polemik för att utreda saken. Ett otrevligt sätt att uttrycka sig är det oavsett.
Men just det “du är ju inte otrevlig, för du har ju Asperger” så du ska ursäktas, förstås och accepteras för dåligt beteende och tro det eller ej så var det faktiskt det jag försökte göra när jag helt lämnade det åt sitt öde. Men då passade uppenbart inte det heller, utan du fortsatte att “inte vara otrevlig utan bara ha asperger”
Till din fördel är att du är föredömligt tydlig med att du har “osynliga” funktionsnedsättningar, så jag får se detta som ett utslag av ngn. sorts “kommunikationsvariation”.
Det finns en på tok för mesig chef där. För det den kollegan gör är att missköta sitt arbete.
Chefen ska ta ett samtal med de anställde och förklara läget. Om personen i fråga fortsätter då är det skriftliga varningar som ska göras (chefen ger den anställda skriftliga varningar) efter 3 stycken inom 1 år (eller om det är inom 6 mån, minnet sviker där) så är det fog för uppsägning.
Om inte chefen gör något, ta hjälp av facket.
3 gillningar
Helt rätt och överordnad chef har både samtalat enskilt många gånger, kontaktat företagshälsovården x flera och våndats över att det kanske bara är skriftlig varning som återstår. Absolut en kombination av mesighet, men även en överdriven och kanske kontraproduktiv vilja att vara snäll.
– / / / -
[EDIT] Rädd att beskrivningarna var för detaljerade och kan riskera att bli utlämnande, raderar detta.
Det är utmattande att ha dessa problem i en ganska tight arbetsgrupp, men nu har konsekvenser börjat uppdaga sig där några stycken sagt upp sig och arbetsmiljön är påtagligt försämrad. Tyvärr har även arbetsmoral smygande börjat naggas lite i kanten överallt, dagliga retoriska frågor/samtal om “hur skulle det se ut om vi alla betedde oss på det här sättet” osv. osv.
Jag har nog faktiskt börjat ge upp hoppet lite och försöker nu fokusera på mitt enbart och så får övrigt bli som det blir och det är jag inte ensam om, men storverk uträttas inte när alla börjar komma i det stadiet. Det är ju trots allt en arbetsplats och inte ens privatliv, men inte desto mindre så tillbringar man mer vaken tid på sin arbetsplats än hemma när man jobbar heltid och den här tombolan är slitig för alla normalfungerande 
1 gillning
Jag håller med i sak, men världen är aldrig svartvit. Folk med NPF är inte identiska. På flera områden har det faktiskt varit enklare för barnen att acceptera pappas svårigheter, än vad det har varit för honom att anpassa sig efter deras.
Men på andra områden har jag varit tvungen att kompensera på diverse sätt, eller försökt hjälpa pappan med olika strategier trots att vi varit skilda i många år. Han har vanligtvis gjort sitt bästa och ofta har det varit acceptabelt för barnen. De har förmåga att se hans ansträngningar även om det ofta har blivit rörigt.
Vad jag försöker säga är att det inte finns någon mall som bestämmer att det värsta alternativet är att NPF-barn utsätts för en oförutsägbar vardag.
Det går inte att säga att det alltid är bäst att skydda dem från det, även om det innebär en försämring av relationen med NPF-föräldern.
Men det finns givetvis fall där barnet far så illa av den hopplösa vardagen hos NPF-föräldern att man måste försöka begränsa tiden på något vis. Och det finns även fall där relationen redan är så dålig att det mest blir en destruktiv principfråga att tvinga fram en förbättring.
Jag försöker hela tiden ha barnperspektivet för ögonen och min övertygelse är att relationer är otroligt viktiga, särskilt för barn med olika funktionsnedsättningar. Går det att stärka relationen till den andra föräldern är det guld värt.
Om inte den andra föräldern är direkt skadlig för barnet (då tänker jag t ex på personlighetsstörningar, ett kraftigt missbruk, är våldsam eller liknande) så bör man sträva efter att barnet har en trygg relation till båda sina föräldrar. För barnets egen skull.
I mitt dagliga arbetsliv möter jag människorna ANSIKTE mot ANSIKTE. Du gick på som en ångvält med att du skriver vad du vill och hur du vill. Hur tror du att det uppfattas?
Har ni gjort tillbudsanmälningar? Gör det. Varje gång något händer så gör en anmälan.
Informera chefen att ni slutar täcka för personen ifråga och kommer inte lyfta ett finger för att rädda det han skulle ha gjort. Sen meddelar ni facket om situationen.
Jag har haft såna ärenden där inget har hänt förrän jag har hotat med anmälan till arbetsmiljöverket eftersom resterande arbetsgruppens arbetsmiljö har blivit så dålig att anställda har börjat må riktigt dåligt och sjukfrånvaron ökat. Först då har man sett att man får rädda gruppen framför individen. Det är en knivig situation. Men det går att hantera. För när en chef har gått så långt att göra ett rehab ärenende och arbetsträning så har man gjort allt man kan vilket är tillräcklig för fog för uppsägning.
1 gillning
Ja, och detta med företagshälsovården är dessutom tredje gången 
Tack, det känns för jäkligt alltsammans. Men personligen som ickechef så försöker jag nu bara distansera mig så mycket det någonsin går och hålla mig undan så mkt av cirkusen som möjligt.
Om du vill prata mer om detta så kan du skicka PM till mig.
Jag förstår om du vill hålla distans till alltihop men om det är något du skulle vilja ha lite input om så hojta till.
1 gillning
Tack snälla du 
Nej jag tror inte, han säger rätt ut att jag bara skämmer bort honom genom att bre mackan på det sätt som känns bra i munnen på honom och att sonen måste lära sig äta som vanligt. Att allt har med uppfostran att göra, att det är jag som har “lärt” honom att han kan få som han vill. Att sonen minsann lyder när han är med honom. Trots att vi nu har fått en utredning där det klart och tydligt står att han behöver anpassningar. Och att jag vägrar använda mig av denna auktoritära hierarkiska uppfostringsmetod som han tycker är lämplig, att ett barn inte ska höras, lyssnas på, inte ha rätt till sina egna känslor, inte få bestämma över nånting själv och va nästintill rädd för sina föräldrar.
Nej det är inte jag som har valt bort honom, jag har slitit i alla år för att få honom att vilja vara delaktig i familjen. Jag har fixat allt hemma medan han suttit som en parsa med telefonen i handen. Nästan varje gång vi skulle iväg och göra nåt fick man höra: “Måste jag följa med? Det är en match på tv.” Och sen väljer han att skilja sig för att han inte kan leva såhär olycklig när han aldrig får något beröm eller uppskattning från mig. Att han är social och behöver få vara iväg på sina grejer med kompisar utan att jag ska ge honom dåligt samvete för det. Att det inte spelar någon roll att jag sov i 40-min pass dygnet runt i 10 månader och därför var på jäkligt dåligt humör när han sen kom hem från jobbet. Att det var så tråkigt att jag var så bitter. Att han försökte komma på anledningar till att inte komma hem.
Vi har ju tyvärr ändå problem. Som jag skrev högre upp säger han rakt ut att han inte vill. Och jag har försökt, sonens frukost är den som varierat minst, det tar nästan ett år innan den ändras, så väldigt lång tid på sig att lära sig. Och jag har dessutom tagit kort på “kaviarmönstret” för att han ska kunna kolla om han glömmer bort hur det ska gå ut till kanterna etc, men inte ens då.
Så summa summarum är det nog inte adhdn som är det största problemet egentligen utan snarare att han är fruktansvärt självisk, egocentrerad, oempatisk och totalt ovillig att inse sonens begränsningar och behov av stöd. Och visst finns det bitterhet hos mig och ilska över att han varit totalt ointresserad medan han bodde här och nu tror han att han kan segla in och radera alla de åren och att sonen ska glömma hur han har betett sig mot honom, och det kommer säkert ta tid för mig att komma över.
Fick du gå nån anhörigkurs när ditt ex fick diagnosen?
Äter han redan eller har han testat adhd medicin?
De flesta blir väl olyckliga om de inte får vara den de är, om de konstant får höra att de gör fel och måste ändra sig.
Mer handlar detta om dig och dina känslor. För tänk om ditt ex sätt också kommer fungera givet tid? Tänk om sonen somnar hos pappan utan dig, eller kommer tillbaka och vill ha kaviarn på pappas sätt?
Tänk om andras sätt fungerar och inte bara ditt, om det är du som ska ta ett steg tillbaka och släppa lite på kontrollen?
Det är rädslan och känslan av orättvisa om sonen nu skulle trivas hos pappan. Den känslan äger du och får inte spillas över på sonen.
Även om 50/50 kanske inte fungerar nu så borde ni ha nån slags åtgärdsplan. För det är viktigt att sonen ändå har en relation till pappan. Oavsett fördelningen av %.
Skulle du vilja fortsätta vara gift med ditt ex? Nu var det han som tog initiativet men det verkar som när du beskriver honom vara rätt beslut även för dig. Egentligen.
Eftersom du skrev just det att han inte vill så tolkade jag det precis som du skriver att han är bla självisk och att det är snarare de bristerna framför ADHDn som påverkare. Det är därför jag menar att du ska ställa hårt mot hårt. Han är inte lämplig vårdnadshavare, han ser inte till barnets bästa och bryr sig inte ett dugg. Ta det med soc och kämpa för egen vårdnad!
Detsamma. Dina åsikter (som jag har svårt att se som ironi) ser jag som en beskrivning av din personlighet som jag inte gillar och som ett väldigt otrevligt sätt att uttrycka sig.
Du säger rakt ut att relationer med en person med NPF-problematik bör avslutas eller aldrig inledas eftersom att ha barn med en NPF-personlighet är som en Golgata-vandring. Fruktansvärd otrevlig slutsats enligt min personliga åsikt. Och ja, som en person med NPF-problematik blir jag provocerad.
Du tolkar fel. Livet för mig, som en asperger-personlighet, är en golgata-vandring. Inte mina relationer där vi tillsammans lyckats anpassa oss. Det som har hållit mig vid liv är två personer som valt mig trots att jag har asperger. Den första personen gjorde tillsammans med mig, precis som du beskriver, misstaget att vi trodde att vi skulle klara av ha barn tillsammans utan att ta hänsyn till min asperger. När jag inte klarade av att göra de anpassningar som normalstörda klarar av att göra när det gäller att ta fullt ansvar för barn så blev jag givetvis bortsparkad utan att ha någonting att säga om saken. Att jag inte klarade av uppfylla hennes förväntningar att helt ta ansvar som förälder. Att jag blev utsparkad ur äktenskap, familj och hus blev motiverat med att allt i grund och botten berodde på att hon tyckte att jag inte ville och bekräftade mitt självhat. När jag låg och funderade på hur jag bäst skulle kunna försvinna ur allas liv och samtidigt i.a.f. kunna ge mina oskyldiga barn en utbetalning av min livförsäkring så dök det upp ett hopp i form av en människa som förstod mig. Och jag finns fortfarande kvar, på min Golgata-vandring, gör så mycket jag klarar av med mina barn, misslyckas fortfarande i min exfrus ögon men det finns någon bredvid mig som förstår.
Och jag blir provocerad av åsikter som spyrs ut som så tydligt visar att de absolut aldrig har haft någon förmåga att sätta sig in i värld de inte förstår och verkligen lyssna på en person innan de häver ut sig sina felaktiga “välvilliga” råd.
Och snälla lyssna. Jag kan inte lägga mer tid på att du ifrågasätter mina personliga åsikter. Och ja, jag är otrevlig mot otrevliga människor för att sådan är jag, oavsett om jag har asperger eller ej. Jag använder aldrig asperger som en ursäkt utan som ett sätt att försöka få andra att missförstå mig rätt.
Jag vill vara tydligen med att jag håller med dig fullständigt och jag använde fel ordval när jag skrev om att välja bort. Lider med dig. Vill ge dig all styrka jag kan. Du är inte skyldig ditt ex någonting oavsett om han har ADHD eller ej. Du har gjort allt du kan och mer därtill för honom… Fokusera på dina barn, precis som du gör.
Av en normalstörd person så uppfattas det precis som du gjorde. Därför skrev jag att jag har asperger, inte som en ursäkt utan som en förklaring att jag i skrift ofta uppfattas hårdare än jag är och använder ord som normalstörd för att jag och många andra tycker det är ett bra ord som säger mycket mer än de enskilda delarna i ordet. Det är bra att kunna läsa mellan raderna. Något som många fler har problem med än de erkänner. Min tolkning är att de behöver mycket fler ord för att kunna läsa mellan raderna än vad jag klarar av att skriva innan jag tar bort min text och börjar om med en kortare formulering.
Det du skriver uppfattas som att du tycker att de du kallar “normalstörda” är skyldiga folk med diagnoser all möjlig förståelse, anpassning, tolerans och till och med ursäkter. Medan folk med diagnoser inte är skyldig någon ett skit utan ska få bete sig precis hur de vill hur det än går ut över andra eller sårar andra för de har ju diagnos så det är ju bara för resten att äta, tacka, se glada ut och fortsätta förstå, tolerera och anpassa sig. Och jo, jag tycker det är helt solklart att du anser dig att ha rätt att vara jävligt otrevlig för att du har asperger.
2 gillningar
Du har själv inte förmåga att inse att du aldrig kan veta vad som är felaktigt i någon annans liv. Därför bör du se upp med att döma ut andras råd som felaktiga. Du har inte heller all fakta, lika lite som någon annan.
3 gillningar