Barn med autism som inte vill träffa pappa

Barn
21

Men jösses!! Men det där med diagnoser verkar vara ett väldigt kånsligt ämne för vissa. Vet inte hur gammal han är, men mitt ex som är 44 växte upp i en mindre stad med en morsa som absolut inte kunde tänka sig att det var något “fel” på hennes barn och det har ju varit ganska stigmatiserat i samhället jämfört med nu på senare år när det börjar accpeteras att det i varje klass finns minst en unge, om inte fler med någon sorts diagnos.

Jag har ju matat exet i flera års tid att jag kommer vilja göra en utredning på sonen inför skolan och det har under lång tid mötts med extrem ovilja från gubbens håll, men tillslut fick jag honom iaf att skriva på papper att han godkände utredning efter att i mååånga timmar fått honom att gå tillbaka till sig själv, hur jäkla jobbigt han hade det i skolan, han har dessutom någon lättare variant av dyslexi som han inte har fått hjälp med och gick då ut skolan med tippex över sina I i IG:t…

22

Ja exakt, han vill hävda sin (som han tror) rätt att ha honom 50/50, han vill inte att jag ska få bestämma allt längre, han vill inte betala underhåll, han vill visa upp sig utåt att han är en fantastisk pappa och kunna klappa sig själv på axeln för det.

Jo risken är ju precis det om jag skulle ta det till tingsrätt, med honom måste man lirka och framställa det på så sätt att det låter som något som är till fördel för honom själv. Han tror att han inte är egoistisk, men han gör bara bra saker för andra om det inte drabbar honom negativt på nåt sätt. Står det mellan att jag måste göra en uppoffring eller han väger alltid hans behov tyngre. Han har tex ett sånt fruktansvärt viktigt jobb att det absolut inte går att vara trött på jobbet så därför kan han inte ta några vaknätter…

Ja det hade absolut varit ett alternativ, för att få honom att känna på hur det är att faktiskt ta ansvar för sonen och alla dessa svärigheter som han har och som tvingar honom att göra avkall på alla sina aktiviteter han flänger runt på, men det tar emot så fruktansvärt i hjärtat att utsätta sonen på det sättet när han verkligen inte vill va där och när hans basala behov inte blir tillgodosedda. Han får som sagt nästintill panikattacker när han bara har spenderat 3-4 timmar med honom.

Ja jag ska absolut ligga på hårdare på habiliteringen, nu hamnade vi lite på att avvakta där eftersom vi är precis på slutet av förskoletiden och det inte går att förutse hur det blir i skolan. Så förutom kurserna hade de inte så mycket att erbjuda i dagsläget mer än att säga att vi kunde höra av oss om vi ville ha enskilt stöd.

Och än så länge finns det gott om energi, jag har ju haft riktiga skitår bakom mig där det har varit mycket frustration över att inte få hjälp, stöd och avlastning nu vet jag ju att det är jag som gör allting hemma och med sonen så har inga förväntningar som blir till besvikelse. Och sen när sonen är äldre och mer självgående kanske det funkar bättre med pappan.

23

Jo jag har ett dokument där jag skriver ner alla händelser och vid vilka tillfällen de faktiskt har träffats och hur reaktionen blev efteråt för att kunna ha som underlag, och den mesta av vår kommunikation går genom sms så det finns ju också kvar.

Tyvärr har han ju glidit genom livet utan att behöva ta särskilt mycket ansvar för nåt, andra har alltid ställt upp för honom för att han kan snacka. Men ett barn lurar du inte. Han märkte från tidig ålder hur pass dåligt engagerad pappan var i hans intressen och lekar så han har sagt ifrån att pappan inte får va med och leka och det har han ju glatt välkommat ist för att tänka att oj nu måste jag försöka göra nåt så att min son faktiskt vill umgås med mig.

2 gillningar
24

Precis som @leaf skriver så är sinnena liksom förstärkta. Han har en sensorisk överkänslighet. Exvis behöver hörselkåpor vid dammsugning, alltid keps eller solglasögon på, liten fjuttig babyklippare för naglarna för att det gör ont, duschskärm vid hårklippning för att det sticker om det kommer ner hår, bara leggings och mjukisbyxor för hårda sömmar och tyg skaver, all mat måste va typ knaprig för mjuka konsistenser växer i munnen. Jättekänslig för förändringar, möblera om eller byta möbler var i stort sett omöjligt när han va liten, han var sen med språket så det var väldigt svårt att diskutera med honom och ha nån form av resonemang. Vilket såklart har blivit mycket lättare med åldern och hjärnans utveckling.

Han är dessutom högkänslig så man får va väldigt försiktig med skäll och bestraffningar. Nu är han inte trotsig som de flesta andra ungarna är utan hans motsättningar går oftast att förebygga genom att förbereda honom på vad som gäller. Får han tydliga riktlinjer och ramar i god tid gör han det han “ska”. Man får säga till i god tid att det är sovdags och se till att det finns tid för hans rutiner och moment som tar tid.

Jag vet inte om de anpassningar jag gör för honom är dåliga, det får jag väl veta sen när han blir äldre om han behöver terapi. :wink: Men jag tycker, som mitt ex inte alls håller med om att om man kan varför inte minska på de krav man ställer. Han spenderar dagarna i fsk där han hela tiden måste anpassa sig efter andra. Han är inte utåtagerande och har svårt med sociala koder och samspel med andra och hamnar lätt i skymundan. Då känner jag att han kanske kan få styra leken som han vill ha den hemma sen. Känna att hans känslor och vilja tas hänsyn till. Få sin mat skuren på det sättet i den storleken som känns bra i munnen för honom. Jag vill stärka hans självkänsla och självbestämmande rätt trots att han bara är 6 år. Jag tycker inte att man behöver “härda” honom genom att göra saker med flit som han tycker är jobbiga, utan det kommer ske automatiskt att han utsätts för sånt. Men såklart att jag bestämmer om rent farliga grejer eller typ att man måste duscha även fast han tycker det är hemskt, men då får han en skärm så det inte hamnar vatten i ögonen.

Nej jag kan inte för mitt liv förstå att han är så totalt ointresserad av att få till ett bra samspel med sonen. Att han som vuxen vägrar anpassa sig efter sitt barn. Att om han tycker det e skitjobbigt att försöka pressa in sig i sonens fyrkantiga tillvaro inte kan förstå att det är lika jobbigt för sonen åt andra hållet. Eller så ligger det nåt bakom i stil med att han är bitter för att han inte fick någon förståelse eller stöd när han var liten och då inte tycker att sonen heller ska få det eftersom han är extremt självcentrerad och egoistisk.

Nej sä länge han inte tar hänsyn till hans behov och får honom att må dåligt vill jag såklart inte att han ska va där. Och absolut inte att gå från 0-100 med att han helt plötsligt ska bo där när de aldrig haft någon bra relation och han aldrig har varit intresserad av att va delaktig i att fixa mat, lägga, duscha etc. Jo vi försöker ju med samarbetssamtal, men de går ju sådär eftersom behandlarna också verkar ruttna på att saker inte går in och skjuter på det till efter semestrarna. Och habiliteringen tyckte inte vi skulle ha samtal tillsammans eftersom det bara blev tjafs. Så det står mest och stampar just nu.

1 gillning
25

Och här är det dags att läsa, fundera och lära innan man skriver “råd” utifrån sin egen värld.

Precis. Läsa, fundera och lära.

Nej. En väldigt vanlig slutsats från en normalstörd person. Läs, fundera, lär.

Nej. Läs, fundera, lär innan du gör normalstörda slutsatser.

Nej. Utgå från att barnet gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar och gör allt du kan utifrån dina förutsättningar.

Jag hinner inte skriva mer just nu men snälla, läs och lyssna på så mycket som möjligt som Bo Hejlskov Elvén har skrivet och säger. Fundera och lär. Sedan kan ni komma med frågor och funderingar innan ni slänger ur er normalstörda “råd” som bara visar att ni inte förstår andra personers förutsättningar.

26

Vet inte om jag tycker delvis okunniga råd från “normalstörda” är värre än att gräva ner sig i en offerkofta av att allt är omöjligt p.g.a diagnos. Må så vara att personer som inte själva har dessa diagnoser inte fullt ut kan förstå, men det är ju inte heller så att de som faktiskt delar dem vet och förstår allt heller. Alla är ju olika i slutändan.

Får nog säga att även jag tycker det låter som TS låst sig lite väl starkt vid att allt alltid måste vara precis så som sonen vill ha det. Sen låter pappans nonchalans och ointresse inför behoven också oroväckande, så det är inte så att jag tycker den inställningen är bättre. Det är inte så att ni liksom bägge grävt ner er i roller som bara blir mer extrema över tid TS? Att ni gräver era skyttegravar? Visst förstår jag att ett barn med autism behöver vissa anpassningar för att må bra som ett normalt barn inte behöver, men att låsa sig vid saker som att han varenda kväll måste få riva på ett ställe på din mage exempelvis tycker jag inte heller låter riktigt sunt. Jag förstår att du fortsätter att göra det för att det får vardagen att fungera för er, men att låsa fast sig vid att det MÅSTE vara så varje kväll för all överskådlig framtid tycker jag låter mer som att man fastnat i ett ångestladdat resonemang som i grunden är ohälsosamt. (Och jag förmodar att detta inte är den enda grejen).

4 gillningar
27

Det finns nog inget som Hejlskov har skrivit som jag inte har läst.

4 gillningar
28

Seriöst så kan vi väl alla bara utgå från vår egen verklighet, där den ene förvisso kan vara mer påläst än den andre… eller bara har tvingats genomleva den sortens livssituationen allaredan. Även du själv utgår ju från din egen verklighet med egna problem inom autismspektrat.

Till slut kokar alla relationer ner till hur mycket de ingående individerna iof kan och förstår, men viktigast av allt som de är villiga att fortsätta att försöka anpassa sig till varandra, i synnerhet om det är påtagligt ensidigt. Till slut tar nog ork, vilja, engagemang och inte minst kärleken slut. Även för en “normalstörd” utan funktionsnedsättningar när det gäller en vuxen partner oavsett vilken sorts dysfunktionalitet hen än har. Med ett barn så ser saken helt annorlunda ut, av naturliga orsaker.

För livet och livskvalitén för en normal person i relation till en funktionsnedsatt med NPF måste med automatik kunna anses ha samma värde och kan rimligen inte förväntas bestå av en livslång Golgatavandring. Där den normala tvingas äga i princip allt ansvar för att år efter år kämpa som en gnu för få en vuxenrelation att fungera utan ständiga problem och missräkningar som beror på den andre partens funktionsnedsättningar, eller andra dysfunktionella beteenden.

Det är nog faktiskt att begära för mycket, även av en “normalstörd” person.

2 gillningar
29

Vad menar du? Vilka normalstörda slutsatser tycker du att jag och de övriga drar? Och vilken av alla frågor jag ställer svarar du nej på?

Jag skriver tydligt att jag vill lära mig mer och ber på förhand om ursäkt för ev klumpiga frågor och jag frågar för att få svar och vill därmed läsa och lära (från de i tråden utan att plöja en bok, vilket skulle försena mitt lärande) som du ganska syrligt påpekar.

Jag fick dessutom svar av flera andra och även av TS och inläggen höll en bra och inkännande ton både från oss som inte har erfarenheten men visade också tålamod hos de som kunde lära oss mer.

Därför blir det ganska trist att få en trist kommentar som din, kanske är jag trött och känslig så här på fredag eftermiddag :kissing_heart:
Men helt ärligt tycker jag du svarar otrevligt och jag tar för givet att TS bör svara utifrån sin situation, istället för att du kommer in och mästrar oss ”normalstörda”.
Trevlig helg på dig och stort :heart: till alla som svarade innan ditt inlägg.

1 gillning
30

Tycker du är ganska otrevlig som skriver som du gör. Normalstörd? Vad sjutton är det?

Så att ha emapti och vilja stötta andra i behov är fel?
Du kanske ska se om ditt egna sätt att uttrycka dig innan du klagar på andra?

31

Jomen virrig är en sak, men ovilja, nonchalans och total oförståelse är en annan (menar min exman, inte din). Sen tycker jag att man som vuxen, även med diagnos har en skyldighet gentemot sina barn att faktiskt träna själv och använda hjälpmedel. Det finns massa appar eller bara använda kalendern och sätta påminnelser. Jag tycker inte det är ok att “skylla” på sin diagnos att man missar saker, som faktiskt är viktiga såsom läkarbesök eller mediciner.

Sen tycker jag lite tvärtemot dig, ja världen ÄR kaotisk och oförutsägbar och tuff för autistiska barn och därför tycker jag att när man har spenderat sin dag i denna snurriga värld kan få komma hem och landa i det trygga, kontinuerliga, stabila hemmet, får man aldrig en fristad från kaoset tror jag det landar i utbrända barn tillslut.

Och jag har täckt upp hela sonens liv och fått höra att jag har ett hemskt kontrollbehov som t.ex alltid packar extrakläder och grejer för att kunna förebygga utbrott när vi är iväg, och även snacks till exet som får blodsockerdippar och blir outhärdlig att ha o göra med om jag inte fixat sånt. Vid vissa väl valda tillfällen kunde jag dock få lite kredd för allt jag faktiskt har gjort för den här familjen och han tyckte det va jäkligt bekvämt att aldrig behöva handla eftersom det då kom hem fel grejer trots att jag tog kort på allt för att det skulle bli rätt, inte behöva tvätta annat än sina egna grejer eftersom saker krympte, blev missfärgade eller förstörda. Aldrig behöva ta ansvar för att hålla koll på planeringsdagar, bvc-besök eller liknande.

Men bara för att jag fått skit för att jag gjort allt och inte gör det längre tycker jag inte att det ska behöva drabba sonen och få honom att må dåligt över att han skulle va den enda som inte får matsäck med sig, eftersom han dessutom inte äter som andra så skulle det aldrig funka att få nåt av någon annan och han mår dåligt av att sticka ut från mängden och dra uppmärksamhet till sig.

Och han har en skitdålig finmotorik, har precis nu vid 6-års ålder lärt sig att dra upp en dragkedja. Kan fortf inte skära maten ordentligt, hålla en penna på rätt sätt eller klippa med sax, så att han skulle lyckas bre en macka utan att det blir klumpigt eller hål i brödet funkar inte på ett tag och återigen så tycker jag faktiskt att det får man som förälder hjälpa sitt barn med. Och det e ingen nyhet direkt utan han har velat ha det på samma sätt sen han började käka mackor, så gott om tid för en pappa att lära sig på, men han skiter i det. Och när sonen då vägrar äta mackan som pappa har brett som är det enda han får i sig i stort sett fram till middagen är det inte ok.

Absolut tycker jag att de ska ha kontakt, men sålänge han inte bryr sig om hur sonen mår av hans brist på engagemang och inte anpassar sitt beteende tycker jag att det räcker att de träffas på helgerna där sonen är mer rustad för kaos, där jag vet att han fått i sig ordentlig frukost innan de ses t.ex. Föräldraskap är för mig ingen rättighet utan du måste “förtjäna” det. Går inte att bara tänka på sig själv i 5 1/2 år och sen tro att man ska ha en toppenrelation och sonen ska glömma allt bara för att man flyttat ut, utan då får man faktiskt jobba lite för det.

2 gillningar
32

Jag startade en egen tråd: Autism

4 gillningar
33

Återigen kan jag relatera till det mesta. Jag upplevde ofta att mina barns pappa helt enkelt struntade i ungarnas behov. I min värld såg det ofta ut som att han prioriterade ned dem, för han kunde ju hålla andra grejer i huvudet trots sin adhd. Men sånt som rörde barnen, det glömde han. Jag kände att han liksom inte hade lust och ork att hålla på med anpassningar gällande mat, klädval och sånt.

Det var mycket knorrande och knotande. Många diskussioner på temat vad som är rimligt att begära av ungar i allmänhet och ungar med diagnoser i synnerhet.

Men ändå är min åsikt att barnen har mått bäst av att fortsätta vara hos sin pappa och behålla en vardagskontakt med honom. Trots allt strul det har inneburit med matkrångel och bortglömda rutiner och arga samtal till mig när något har skurit sig.

Idag är de i övre tonåren och det råder inget tvivel om att jag är deras trygga bas. Sedan högstadietiden har de bott övervägande hos mig. Men pappa finns där, inte bara som en utfasad helgfigur utan som en vardagsförälder.

Enligt mig är det oerhört viktigt för barnen, eftersom de inte har särskilt många sociala kontakter. Autismen medför att deras nätverk är litet, och jag har sett det som min uppgift att upprätthålla deras relationer med andra människor på bästa sätt.

Att sätta pappa på undantag när de var yngre hade visserligen underlättat allas vardag. Min, ungarnas och pappans. Men det hade inte gynnat barnen i det långa loppet. I så fall skulle han ha stått som ett blåbär idag och inte haft någon vettig koll alls på hur de fungerar och vilken typ av stöd de fortfarande behöver.

Tänk om något hade hänt mig, och barnen plötsligt hade blivit helt beroende av en pappa som enbart hade haft helgvårdnad? En pappa med en ny familj? Då kan man tala om trauma!

Och sedan är det inte enkelt att ha all vardagsomsorg om barn med särskilda behov ensam. Det sliter enormt på en, så av rent egoistiska skäl bör man också arbeta i riktningen att man delar på det. Man ska ju orka finnas för sina barn betydligt längre än vad föräldrar normalt behöver göra.

Jag har alltså inte alls haft pappans rättigheter för ögonen, utan barnens väl och ve. Och mitt eget mående.

7 gillningar
34

Jag är inte otrevlig. Jag har asperger. LMGTFY Jag är inte otrevlig. Jag har asperger - Google Search
och ja, asperger som “diagnos” är inte politiskt/medicinskt korrekt längre men det skiter jag i. För den som har kunskap och förståelse vet att det betyder att jag har NPF-problem (NeuroPsykiatriska Funktionsnedsättning).

“Normalstörd” är en person som inte har några större NPF-problem

Nej. Men att ge råd, oavsett hur välvilliga de är, helt utifrån sin egen uppfattning av världen är oftast fel. Ibland är det rätt men om man inte förstår något så ska man börja med att lyssna, fråga, fundera och lära innan man ger råd

Jag uttrycker mig precis som jag vill. Oftast blir det rätt, ibland blir det fel och jag har inga problem med att bli rättad. I detta fallet hade jag inte så mycket tid och var väldigt upprörd över de råd som gavs av personer som uppenbart saknade både förståelse och kunskap. Kunskap att veta vad det är man inte förstår…

1 gillning
35

Det är ingen tävling. Om en person väljer att “gräva ner sig i en offerkofta” så antar jag att det är deras sätt att hantera sina problem. Du verkar anta att personen gör något fel och att då ge råd utifrån att personen gör fel blir bara ännu mer fel. Enligt mig. Och du får gärna föra en diskussion med mig om detta i en annan tråd om du behöver det. Jag behöver det inte.

Det är ingen tävling. Du fortsätter att ifrågasätta andra personer. Det finns givetvis ingen som vet eller eller förstår allt. Men när det gäller sitt eget liv så är man den personen som vet mest om sig själv. Nu generaliserar jag (vilket jag alltid gör). Det finns alltid undantag och “gråzoner” mellan.

Det är fortfarande ingen tävling. Jag förstår att du menar väl i din analys av situationen men du drar väldigt normalstörda slutsatser och är väldigt fel ute. Jag får även en känsla av en nedvärderande ton när du börjar ifrågasätta TS förhållande till sitt barn. Det är hennes barn och du ska faktiskt hålla käften om du inte kan säga något som faktiskt stöttar henne.

Gå tillbaka till TS fråga och svara på den. Du kan ställa mer frågor men att börja ifrågasätta TS, hennes barn och hennes mans relation och sätt att hantera sina liv är att gå över en gräns som jag tycker det är bäst att du stannar bakom.

36

Jag har ett vuxet barn som diagnostiserades med Asperger på den tid då man innefattade nivån av intelligens i diagnosbegreppet, vilket man inte gör idag. Så jag antar att det är korrekt att hen har diagnosen Asperger, någon diagnos enligt de nya begreppen med nivåbedömning utifrån stödbehov har ju inte skett. Säger dock ofta autism utan intellektuell funktionsnedsättning, eftersom det är det som mer överensstämmer med dagens kriterier.

Denna kommentar är inte ovanlig att få om man har autism tror jag. För just ett av diagnoskriterierna är svårigheter med kommunikation. Mitt vuxna barns självförtroende har sänkts mycket genom att hen inte fått kommunikationen med oss ”normalstörda” (ett begrepp jag faktiskt gillar ganska mycket, för alla är vi ju lite störda ;)) att fungera. Hen förutsätter idag att man inte förstår hen och har sedan högstadieåldern tystnat mer och mer, från att tidigare varit charmig, glad och fylld med nyfikenhet. Själv kan jag uppskatta den rakhet och ärlighet som oftast sker i samtal med människor med autistiska drag. Det är skönt att slippa det manipulativa och beräknande som så många ”normalstörda” kan ägna sig åt.

Bekymret med krav på en del av barn/vuxna med autism är att flera av dem också har en känslighet för psykisk ohälsa. Det innebär att krav och miljöbyten som för ”normalstörda” verkar väldigt låga och obefintliga kan leda till depression, ångest och tvång. Jag har därför full förståelse för TS oro, eftersom hennes barn i tidig ålder verkar utveckla just psykisk ohälsa och därmed är svårare att ”lära upp” i andra miljöer/obekväma miljöer. Det finns barn med autism som inte har lika stor känslighet, TS:s barn verkar dock inte vara ett av dem. Mitt vuxna barn lider sedan ganska tidig ålder av psykisk ohälsa och hens utveckling har därför hämmats mycket och hen lever idag ett begränsat liv. Det begränsade livet gör att hen idag blivit av med depression och självmordstankar medan ångest och tvång kvarstår. Om en ”normalstörd” skulle få insikt i hur hen format sitt liv skulle vi se det som väldigt tokigt och onormalt, men idag kan hen hantera sitt liv och har också lyckats med lite av det hen företagit sig.

Mitt jobb som mamma har handlat mycket om att ifrågasätta vad som är normalt och vad som inte är det, vad som är viktigt och vad som jag måste blunda för. Om pappan kan avlasta dig @Npfmamma varannan vecka, så tror jag det är guld värt för dig längre fram. Men ibland går tyvärr våra vuxna behov tvärtemot det som ett barn med autism behöver. D v s en förutsägbar vardag med återhämtning från en ”normalstörd” värld. Jag tror att de enda som kan hjälpa dig att se klart över vad som är överdriven oro för din son och om du förstärker den psykiska ohälsan är de professionella som är insatta i just din sons svårigheter. Det kan vara så att just ditt barn inte klarar den press som det innebär att ställa om mellan två helt olika ”världar” så ofta som ett barn utan funktionsnedsättning över tid lär sig att göra.

5 gillningar
37

Jag förstår att du anser dig mer kunnig än alla andra. Kanske glömmer du att vi är många som har sisådär 20 års erfarenhet av att leva i NPF-familjer och alltså inte är ett dugg mindre kunniga än du.

Det betyder inte att vi har samma åsikter, däremot.

3 gillningar
38

Och det här du behöver applicera den kunskap du har fått från Bo även på din man. Vad är hans behov, vad är hans förmåga, vad är hans svagheter och hur kan man hjälpa honom att vara den bästa förälder han kan vara. T.e.x. vänd på ditt sätt att beskriva ovanstående.

Trots sin ADHD kan han hålla andra saker i huvudet men han klarar inte av att förstå barnens behov. Hur kan man hjälpa honom att komma runt sina problem när det gäller barnen?

Är det barnens behov just nu att han på egen hand ska klara av att förstå barnens behov av t.e.x. struktur och ordning? Eller är deras behov att ha en lugn och bra relation till sin pappa där han inte blir stressad, irriterad och misslyckas med saker hela tiden? Hur kan du hjälpa honom att lyckas?

Som ett tankeexperiment så kan man betrakta och behandla honom precis som du gör med dina barn. Och jag menar inte att du ska göra saker som han klarar av men att acceptera hans svagheter och tillsammans hitta lösningar som är de bästa möjliga för alla. Skulle han må bra av det? Skulle dina barn må bra av det? Skulle du må bra av det?

Och jag säger inte att det är lätt, att det är det enda sättet man kan få det bättre, att det måste vara så för alltid men att det kan vara ett sätt att få det bättre.

Sedan är det givetvis upp till dig hur du vill göra och hur du vill tolka det jag skriver…

1 gillning
39

Utan att gå in på detaljerna här, så är jag en autodidakt expert på ovanstående. Jag har “curlat” min man (sedemera exmake) i decennier för att hålla ihop hans relation med barnen utan att utsätta barnen för större påfrestningar än vad de klarar av.

Jag har vägt för och emot. Jag har trixat, vridit och vänt. Jag har tjatat, avstått från att tjata, ingripit själv, låtit bli att ingripa, tagit större ansvar, försökt tona ner mitt eget ansvar osv osv osv i år efter år. Hela tiden med insikten att han har adhd, och hela tiden med all min insikt om hans kapacitet inräknad i ekvationen.

Det har utan att överdriva varit en evig balansgång där barnens behov ligger i ena vågskålen och pappans förmåga ligger i den andra, och där deras relation har kunnat gå förlorad om inte balansen upprätthålls.

Med detta i bakhuvudet skrev jag mitt svar till TS, baserat på just mina erfarenheter av att tråckla ihop en familj där både förälder och barn har NPF, och där jag själv får sägas vara den mest neurotypiska medlemmen.

Jag är rätt säker på att TS kan ta till sig de delar som eventuellt kan ge henne en ny vinkel, precis som hon kan avfärda de delar som inte passar in i hennes familjs liv. Jag tror därför inte att du behöver hoppa in och läxa upp oss som har svarat henne.

4 gillningar
40

Jag fattar faktiskt inte hur du kan komma till den slutsatsen. Men jag bryr mig inte och är inte intresserad av varför. Jag har dessutom inget behov eller förmåga att sänka mig till din nivå av personangrepp.