Autism

Barn med autism kom upp i en annan tråd, men det kändes lite som att vi kapade tråden. Därför tänkte jag ta det i en helt egen tråd. Kopierar in inlägget jag skrev där:

Autism kan ge problem inom en massa olika områden, men där den ena kan pricka av 15 områden kanske den andra prickar av 25. Just det där med ätstörningar gäller majoriteten av dem med AST, men det finns fortfarande många som inte har problem alls med maten. Det svåra är att de inte bara reagerar på smaken utan också på färgen, formen och konsistensen. De med AST har förstärkta sinnen. Känselsinnet är starkare (kan t ex göra ont om man stryker på armen med fingret och duschstrålar kan kännas som att någon kastar spikar). Synen är på vissa sätt annorlunda och det är vanligt att de hör extremt bra; så bra att mammas röst drunknar i ljudet av fläkten, bilen som kör förbi fönstret, fåglarna som kvittrar, radion hos grannen osv.

3 gillningar

Det vanligaste vid autism är att också ha en utvecklingsstörning, men det får någon annan gå in på. Jag har mest erfarenhet av det som tidigare kallades Aspergers. Då har man allt från normal till extremt hög intelligens. De med hög intelligens kan ofta leva ganska normala liv med fin utbildning och välbetalt jobb. Andra kanske tycker de är lite knepiga; att de har udda intressen, konstig humor och är totalt opraktiska, men det ses mer som personliga egenheter.
Numera säger man sällan Aspergers, utan man klumpar i hop alla med autism till en enda stor grupp, fast de är så olika och har olika förutsättningar.

I vår familj använder vi förkortningen AST (Autismspektrumtillstånd).
De flesta av egenheterna som många med AST har, kommer sig av att deras sinnen är känsligare. Petiga med maten för att maten smakar fel, känns konstig i munnen, har en färg som ger huvudvärk osv. Vägrar att duscha för att duschstrålarna gör ont. Skriker om man petar på dem, för att det gör ont. Vägrar att ha andra kläder än ett visst tyg med viss färg, för att andra tyger klias och färgen stör. Kan inte vara i ett visst rum för att det luktar läder från soffan. Kan inte sova i ett visst rum för att det låter för högt - ett ljud som andra inte ens lägger märke till. Kanske det är en klocka som tickar, en köksfläkt som hörs dit in eller en trafikerad gata som fönstret vetter mot.
Det här är inte inbillning eller att barnet är bortskämt och gnälligt. För barnet är det ett riktigt problem som kan ge huvudvärk, klåda, ont i magen, illamående, ångest, svimningar. Att träna upp barnet för att bli mindre känsligt är något som tar åratal.

4 gillningar

Nu har min son ADHD men en del saker stämmer in även på honom. När vi var hos psykologen första gången för utredning så hade han en väggklocka som tickade. Tror det tog mindre än 5 min innan sonen frågade psykologen om han fick plocka ur batterierna från klockan. Att sortera ut intryck är svårt för honom, alla ljud låter lika högt. Vilket leder till hans problem i skolan.

Likadant med kläder. Här är det sweatshirt byxor som gäller fortfarande.

Även maten har varit problem när han var yngre, inte fören senaste året har det lossnat.

Psykologen sa till oss att problemet i sig är inte bara diagnosen. Det är andra människors fördomar, förutfattade meningar och brist på förståelse.

2 gillningar

Så sant. Dessutom har samhället förändrats. När mina föräldrar gick i skolan, så var det viktigaste för eleverna att lyssna och lyda och följa reglerna. Tyst i klassrummet, inget spring, inga större överraskningar eller förändringar. Inget problem för barn med Aspergers. De var ofta bäst i klassen, gick vidare till högre studier och fick så småningom prestigefyllda högavlönade jobb.
Numera ska eleverna tänka själva. Mycket grupparbeten, spring i klassrummet och prat. De ska själva planera sitt arbete och gärna vara kreativa. Som gjort för misslyckanden för barn med AST. I stället för att vara bäst i klassen har de svårigheter att ens klara godkänt, och många behöver ha en resurs som hjälper dem på lektionerna.

4 gillningar

Vad tänker du @Leaf om det faktum att alla, oavsett diagnos eller inte, till varje pris ska undervisas på samma sätt i samma klassrum?

Vad är det som omöjliggör att man anpassar undervisningen för det antal i varje klass som inte kan hantera varken klassrumssituationen eller studiemodellen?

Inte för att det var något direkt spring och skrik i mina barns klassrum, förutom av de 2-3 stycken med adhd diagnos som sällan och aldrig kunde sitta still och vara tyst mer än några få minuter, vilket gjorde miljön väldigt stökig för alla. Under en ganska lång period fick de övriga ha hörselkåpor på sig för att ha någon möjlighet till koncentration då det var ett ständigt ropande och farande omkring. Dessa 2-3 hade dessutom flera resurspersoner så att ordna en bättre anpassad undervisning i mindre grupp och i egen lokal skulle väl knappast kräva mer personal heller som läget ser ut idag.

Det är svårt detta och min upplevelse är att många familjer med barn med diagnoser förefaller vara emot andra undervisningsupplägg för sina barn, varför kan man undra… anses det stigmatiserande månne?

Fast som det är nu så förefaller ju många barn med NPF-diagnoser till och med bli hemmasittande med 100% frånvaro, det måste ju vara den största katastrofen/slöseriet av allt tänker jag.

1 gillning

Jag förstår tanken att ingen ska behöva känna sig utpekad och utanför. Ändå är det så att många barn med AST åtminstone (ADHD törs jag inte uttala mig om), gärna sitter vid ett eget bord och äter lunch och jobbar avskilt från resten av klassen under lektionerna. Förr fanns det spec.klasser, där de hamnade som inte klarade av vanlig klass. Nu ska alla vara tillsammans och göra samma saker, och det kan bli väldigt fel.

När jag jobbade på skolan, så hade jag hand om frukosten för fritidsbarnen. Alla skulle sitta tillsammans och allt skulle vara så himla trevligt, men det var det förstås inte. Det var bråkigt och stökigt och slutade ofta med att 2 av barnen vägrade att äta. Ingen av dem hade en diagnos (än), men det var uppenbart att en hade AST och en ADHD. Jag frågade pojken med AST om han ville sitta själv i ett litet angränsande rum och äta. Han blev jätteglad och åt sin frukost varje gång. Flickan med ADHD fick pröva att stå vid bordet i stället för att sitta på en stol, och det fungerade fint. Hon stod där och marscherade på stället medan hon åt.

Men nej, jag fick order från högre ort om att det här inte var tillåtet. Barnen skulle inte pekas ut som annorlunda, utan de skulle sitta vid samma bord som alla andra. Det kändes väldigt osmidigt alltihop!

Min egen dotter fick aldrig vara i fred på rasterna. Hon ville gå omkring ensam och vila hjärnan (fast det kunde hon inte riktigt uttrycka då i lågstadiet), men rastvakterna hämtade henne hela tiden och sade att hon skulle leka med de andra. Till mig sade skolan att det var viktigt att hon inte skulle känna sig utanför och att det var bra med social träning. Tyvärr gjorde det min dotter olycklig och trött, och det var nog inte så det var menat.

5 gillningar

Som om det inte vore tillräckligt med social träning att bara ta sig till skolan och vistas där.

Men ingen kan övertyga mig om att det verkliga skälet till borttagna specialgrupper i skolan är något annat än besparingar. Man gömmer det bara bakom pedagogiska floskler om inkludering, likvärdighet och andra vackra ord.

Det är kortsiktigt billigare att stoppa in så många många elever som möjligt i vanliga, fullstora skolor. Dyrt med speciallärare och särskilda undervisningsgrupper med bara några få elever. Så länge man undviker att räkna på vad det kostar i förlängningen att tvinga in alla i samma lösning, förstås.

3 gillningar

Intressant att läsa och det känns ju allt eftersom det framkommer fler och fler exempel på barn som helt enkelt inte går till skolan alls, exakt vad som är orsakerna vet jag inte men att skolan inte passar är ju uppenbart, så kanske kan det äntligen separeras på något sätt så att undervisningstiden blir bättre anpassad utifrån de barn med diagnosers egna behov.

Kanske mkt kortare men till antalet fler “lektioner”, som avlöses av många pauser osv. med möjlighet att röra sig fritt och rasa runt ett tag. Kanske skulle koncentrationsförmågan då fungera bättre…

Som det är nu så blir det uppenbart inte bra för någon och även många elever utan diagnos får inte heller möjlighet att komma till sin rätt och visa sin fulla potential för att miljön är så groteskt stökig i vissa klasser.

Jag jobbade deltid medan mina barn gick lågstadiet och var rätt mkt på korta besök i skolan för att lite hålla ett öga på hur det gick iom att klassrumsmiljön var väldigt stökig och otillfredsställande. Som vuxen skulle man ju inte stått ut många minuter i den miljö som barnen ska vistas hela dagar i, och i synnerhet inte när alla vuxna pedagoger ter sig närmast bakbundna. Som närvarande förälder fick man ju många gånger sitta på händerna och bita sig i läppen för att inte agera och försöka styra upp… men det fattade man ju direkt att sånt var fullkomligt tabu och det skulle bara komma surt efter. Ett under egentligen att inte fler barn (och den vuxna personalen) blir mer traumatiserade av skolmiljön än de verkar bli…

2 gillningar

Hur vanligt tror ni det är att flickor inte blir diagnostiserade?

Jag stördes alltid av tickande klockor, nyköpta sängkläder (sträva och obehagliga, ville alltid ha flera år gamla sängkläder som var “söndertvättade”), gick alltid och drog i och rättade till mina kläder, kan inte ha polotröjor på mig (känns kvävande), inte heller t-shirt som “sitter åt” runt halsen osv. På högstadiet var jag grymt understimulerad och rastlös, såg det som en förvaringsplats och som en ålderdomlig institution. Hatade grupparbeten.

Härmade andras kroppsspråk och sätt att prata.

Något jag absolut hatade var surrandet och ljuset från lysrör, mådde illa och blev stressad, blir fortfarande det av lysrör. Och dom jäkla kontakterna, ni vet dom stora fyrkantiga, surrandet från dem stod/står jag inte ut med!

Älskade att vara hos min mormor som bodde på en liten bondgård långt ut på landet, där var så tyst! Sen satt jag ute bland grisarna och lyssnade på deras lugna andetag när de vilade. Ljuvligt. Jag kunde sitta stilla i timmar och bara vara i mitt huvud som barn. Gjorde upp hela världar, hela samtal och karaktärer.

Kan fullkomligt gå in i en text eller film, har fotografiskt minne gällande texter, läser hellre instruktioner än får det i bilder eller förklarat för mig. Har OCD och hade återkommande depressioner genom livet, första i tidiga tonåren.

Hur går en utredning till? Och vad är nyttan med en diagnos sen man är vuxen? Jag slutade på mitt gamla jobb, blev helt överbelastad av intryck. Nu utbildar jag mig inom “trädgård”. Naturligt ljus, fysiskt arbete = hjärnan blir avlastad, inte fullt så stressigt.

Jag gjorde ett aspergers test på nätet och fick mycket höga poäng, men ett test på nätet säger ju ingenting. Har för mig att det krävs en lång utredning, men jag vill inte göra en massa tester på tid, blir så stressad.

4 gillningar

Vinsten med diagnos som vuxen är väl att man kan få stöd via LSS om man faller inom autismområdet.

Vad nu det ger för skydd i dagsläget. :face_with_raised_eyebrow:

1 gillning

Mycket vanligt enligt BUP. Flickor med AST har inte samma beteende som pojkar, och det syns inte utåt på samma sätt. Pojkar med Aspergers blir ofta beskrivna som “små professorer”. Flickor smälter in i stället. Härmar andras beteende, ordval, gester, tonfall.

Din beskrivning av dig själv är egentligen skolboksexempel på en tjej med Aspergers. Om du klarat dig upp i vuxen ålder utan att gå sönder, så vete sjutton om du behöver en utredning. Väntetiden för vuxna är flera år, och det du får ut av en diagnos är lite goda råd om hur du kan underlätta din vardag. Utan utredning kan du i stället lära dig så mycket du vill genom böcker, artiklar och föreläsningar på YouTube. Jag och min dotter har fått massor av goda råd därifrån också. Hon prenumererar på 3 YouTube-kanaler med personer som själva har AST och delar med sig av sina kunskaper.

Internet-testen är inte så dumma. Vi har gjort ett test hela familjen. Jag och sonen har aldrig tvekat om att vi är normalstörda, och vi fick 8 resp 10 poäng. Dottern, som då fortfarande inte var utredd, fick 30 poäng. Det avgjorde saken för min del och jag kontaktade BUP för en första bedömning.

1 gillning

En riktigt bra föreläsning. Tyvärr på engelska, men det är åtminstone brittisk engelska och lättare att förstå.

1 gillning

Nackdelen kan vara att man blir av med jobbet som man klarat av bra i flera år om man får en diagnos.

Känns ibland som vi måste sätta etiketter på människor än att se oss som ett gäng med olika förutsättningar.

Mycket vanligt. Tillräckligt vanligt för att det finns många föreläsningar om det:

1 gillning

Du behöver inte berätta för någon att du fått en diagnos. Du är fortfarande samma människa som du var innan fast nu har någon annan bedömt att du har tillräckligt mycket NPF-problematik för att få en diagnos. Fördelen är att har du en diagnos så måste arbetsgivaren göra mer anpassningar innan de kan avskeda dig.

De nackdelar jag kan komma på är de totalt vansinniga kraven som finns när du ska ansöka om t.ex. körkortstillstånd eller livförsäkringar och måste ge tillstånd till att de får läsa dina medicinska journaler.

Du måste bekosta ett läkarintyg för körkortstillståndet och jag fick dubbelt så hög kostnad för min livförsäkring än min dåvarande fru pga en diagnos som någon doktor felaktigt hade skrivit in i min journal.

Det var mycket det jag syftade på:

Körkortstillstånd, lokförare, busschaufför, taxi, lastbil, polis mm.

En med asperger, eller högfungerande autism borde generellt vara en riktigt bra lokförare eller lastbilschaufför för att de ofta har ett speciellt särintresse i de saker de gör (alltså de kontrollerar att allt fungerar perfekt inom deras arbete) och kanske inte har det sociala behovet, som gör dessa ensamarbeten till något bra.
Dessvärre är det mycket svårare att få igenom, som du skrev, körkortstillstånd mm. för att få gå dessa utbildningar och att få dessa arbeten.

1 gillning