”Att inte förlora sig själv”… känns som jag håller på att göra det. Försöker verkligen att tänka framåt men ”ramlar” ofta tillbaka till ältande och tankar om mitt ex.
Känner inte att jag fick några bra svar av mitt ex vad som var fel och vad som fick henne att lämna mig.
Hon sa att hon hade kämpat (gått i terapi), men hon och jag hade aldrig någon dialog. Jag försökte och försökte, säga att jag finns här och vill lyssna, bad henne att öppna sig att våga släppa in mig, men fan det vill hon inte. På vår förlovningsdag för ett år sedan lägger hon ut en bild på oss på FB med texten ”Förlovad i ett år med denna fantasiska man. Älskar dig XXXX för att du gör mig trygg, lycklig och för att vi har galet kul ihop, Du och jag älskling” … samtidigt gick hon i terapi och diskuterade men terapeuft att hon tappat känslorna” för mig men inget jag fick veta förens ett par månader senare. Jag gick i tron att hon älskade mig men i själva verket ville hon lämna relationen. Fick i mars i år veta att hon och terapeuften kommit fram till två alternativ, utveckla eller avveckla relationen. Satt kom jag ihåg och väntade på hennes besked kändes som jag satt och väntade på att juryn skulle om dödsdom eller ej.
Men juryn fattade beslutet att hon bör fortsätta relationen, ge den en chans. Jag blev överlycklig och vi hade fin helg ihop. Men sedan var hon tillbaka i sitt gamla ”jag”, undvikande, ville ha distans och visade med hela sitt kroppsspråk att hon inte ville vara nära mig. Jag kände att jag inte visste hur jag skulle agera, kände mig väldigt pressad, men hade ingen mirakelmedicin. Kände mig helt maktlös, ville verkligen göra allt flr henne och för oss, men ”failade”. I början av oktober så kom så beskedet., hon lämnar mig (efter 3,5 år tillsammans). Mitt ex har genom att inte ge mig några svar på mina frågor vad jag gjort för fel, lämnat mig med en knäckt självkänsla, och skapat en massa osäkerhet inombords. Hon skötte inte separationen bra.
Livet känns så grått och mörkt, mörka tankar om framtiden mycket ångest och rädslor för framtiden. Vill verkligen inte leva ensam, men som det är nu är all min självkänsla borta och känner mig inte alls trygg i mig själv. Vet inte hur lång tid det kommer ta innan man börjar ”lyfta” och få tillbaka tron på sig själv och på livet och redo att möta ny 
.
Någon som kan ge tröstande ord? När började ni känna att det började vända?
Kram från mig 
Oftast är det ju två som skaver i en relation som tar slut, även om någon av parterna, eller båda, inte vill erkänna det. Men det verkar som om det där allra mest handlar om henne. Jag förstår din maktlöshet, du har verkligen inte kunnat påverka detta. Samtidigt så låter det som att hon faktiskt inte mår bra. Det måste vara väldigt ensamt att ha sådär svårt för intimitet.
Icke desto mindre så är du maktlös; det finns inget du kan göra. Om du försöker kommer du bara att bli mer förvirrad och ledsen. Var varsam mot dig själv och tillåt dig att det går upp och ner. Det kommer att vända. För mig tog det ungefär ett halvår.
Tack Kristinaa 
. Skönt med feedback. Det konstiga är att igår fick jag ett mess av henne, hon hade hittat en reservnyckel till min cykel. Hon skrev att det kanske är så bra om man skickar den via posten etc så mao ville hon vad jag tolkade att hon ville hitta ett skäl att kontakta mig, mycket möjligt att hon nu hållet på och landar. Enligt vad jag har hört så brukar personer med otrygg undvikande ankn.söka kontakt när den andre drar sig undan. Jag skrev ett ganska sakligt mess tillbaka med att det inte var så bråttom, skönt faktiskt att vara lite kylig i detta läge låta henne fundera lite:thinking:
Den som det visste!
Jag har ganska väl kommit över saknaden från mitt ex. Ett bra tecken är att det kan gå långt in på förmiddagen innan jag ens tänker på honom. I början golvades man ju av katastrofen så fort man slog upp ögonen efter en natts usel sömn.
Och jag kan hitta prylar som jag förknippar med honom utan att reagera nämnvärt. Kanske bara med lite vemod. I somras samlade jag ihop sånt som jag inte tålde att se och slängde eller gömde undan, för att ens kunna andas och existera. Så visst går det framåt.
Men det är långt kvar innan jag ens orkar tänka på en ny relation, det märker jag. Förra gången jag blev singel tog det över två år innan jag vågade satsa. Det kommer nog inte gå fortare den här gången.
@Trassel
Det kommer nog ta tid för mig med att våga satsa igen. Har fortfarande starka känslor kvar för mitt ex, känns inte som de bleknar heller. Fick rådet av min terapeuft att varje dag meditera 5 min då jag bara fokuserar på det som inte var bra med mitt ex, för att på så sätt inte bara tänka positiva tankar om mitt ex.
Tänk så det är man vill inget hellre än att leva i tvåsamhet… men man sitter fast i känslor i en person som dumpade en… känns som man blir så hårt straffad… bli lämnad, må dåligt, känslor kvar vilket sin tur gör att man inte bör/kan träffa någon annan. Ser ändå framemot den dagen jag kommit över mitt ex och då jag känner mig stark igen.
Lördag, Helgerna är jobbigast i allafll de jag intw har min son. För mycket tid för tankar, har en sjuk absistens just nu, vill skriva ett mess men vet att nollkontakt ör det som krävs föe att börja läka… sp jobbigt bara. Så många frågor jag vill ha svar på.
@MedLivetSomInsats
Vilken jobbig upplevelse du gått igenomz
Jag har själv varit den som lämnat i tidigare relation och då varit väldigt transparant pch ärlig mot min partner så att hah INTE lämnar denne med massa frågetecken då det ju gör dwt ändå svårare för den lämnade att kunna gå vidare. Men både du och jag blev låmnade sv personer som inte ville eller vågade vara helt ärliga mot oss. Precis som du fick hag inga indikationer innan, tvärtom mitt ex skrev hon strax innsn uppbrottet att jag var mannen i hennes liv och att jag gjorde henne lycklig och trygg. Men det var nog bara yta utåt. Men ändå jag känner mig helt vilsen och skadad pga detta vilseledande beteende från mitt ex.
Styrke kramar till dig
Ett par dagar har gått sedan jag skrev något här senast. Påväg hem på pendeln, varit på en AW… känner mig så låg. Känner att jag har svårt att släppa mitt ex, saknar henne 
. Fan hur ska jag kunna släppa taget och ta mig vidare?
Orkar inte tänka på framtiden, så tungt just nu.
@MedLivetSomInsats tack för fina råd och pepp🙏
Precis som du skriver så just vid hemgång från sammankomster så kommer känslor sv ensamhet och sorg.
Dessutom är nog lite extra jobbig period också när jul och högtider närmare sig… ser inte fram mot julen.
Ska prova din visualiseringsövning. Allt tips som kan hjälpa en att hantera jobbiga känslor och tankar tar jag till mig. TACK 
Det är klart att du har svårt att släppa henne, det har ju gått så kort tid. Det vore konstigt om du skulle ha kommit över henne redan.
Jag har varit singel i ett halvår och har fortfarande inte kommit över honom helt. Det är mycket mycket bättre än i somras, men det är en bra bit kvar ändå.
Saknaden har lagt sig. Jag trivs bra med mig själv och känner mig inte alls så där fruktansvärt ensam och övergiven längre. Men rätt vad det är bubblar det upp ilska eller besvikelse i mig från ingenstans.
Jag har nog ställt in mig på ett sorgeår. Tidigast till sommaren räknar jag med att jag ska vara på banan igen känslomässigt. Håll i, håll ut!
Tack @Trassel för ditt stöd🙏
Jag vet att kommer ta tid att släppa taget emetionellt… fick rådet nollkontakt av min terapeuft för att läka snabbare. Jobbigt, får nog praktisera ”sitta på händerna”
när det kliar som mest i fingrarna då jag vill skriva ett mess. Det är rätt sjukt att den person man älskade att prata med, messa till… den får man inte ha kontakt med mer… aldrig mer.
Jag vet att en bit av mitt hjärta 
föralltid blivit skadat efter denna seperation. Men jag hoppas att det finns en plats kvar i hjärtat att ge kärlek:two_hearts: till någon ny.
Jag är beredd att hålla med din terapeut, nollkontakt är synnerligen effektivt. Det fyller dessutom flera funktioner samtidigt.
Förutom att det går fortare att komma framåt, så återtar man känslan av kontroll och man får tillbaka stoltheten. Samt man säger inga patetiska dumheter när saknaden blir för stor, som annars är risken om man bibehåller kommunikationen.
Då skriver man sina nollkontakt-sms här på forumet istället, de där som man bara måste få formulera men inte ska skicka! 
Så där då är julafton avklarad… en dag som känt ångest för. Gick rätt bra då man firade med familjen. Dock så skickade ex:et sms och önskade god jul och det kan ju verkar oskyldigt och trevligt… men inte om
man praktiserar noll kontakt… kände direkt att ångesten kom tillbaka så fort jag såg sms:et.
Hur har ni andra som nyligen separerat och blivit lämnade hanterat er ångest en dag dom denna?
Snart ett nytt år. Sitter med gråten i halsen och ska om ett tag bege mig till en nyårsfest (enbart par)., inte alls sugen på det. Sörjer mitt ex väldigt mycket… försöket komma över henne men det är svårt.
Plågar mig själv med att titta på hennes FB sida och idag lade hon upp en summering av decenniet där hon beskrev att hon ”hann” med två separationer.
Usch vet inte hur jag ska orka vara glad en sån här dag… vill helst bara gå och lägga mig under täcket.
Skönt att skriva av sig här och tack för all pepp man fått. Vet att det är många med mig därute som just idag känner samma sak och har som har svårt att hitta glädjen… till er säger jag
Gott Nytt År 🥳 
och många varma styrke kramar
Gott nytt år och många styrkekramar till dig med!
Gott nytt år!
Jag känner precis i gen mig i vad Nysep skriver. Min man berättade att han ville skiljas för 3 månader sedan, idag är vi skilda och bor isär, allt har gått så otroligt fort. Han flyttade för 3 veckor sedan och sedan dess har jag mått riktigt dåligt. Vi träffades när vi var 17 år och har levt ihop i 36 år. han har gått i dessa funderingar under lite mer än 1 år, han har definitivt inte visat varken mig, våra vuxna barn eller på sitt arbete att han har mått dåligt, som han själv säger “haft pokerfejs”. Att vi har haft det lite mer slentriant det sista året är jag det första att erkänna och som min f.d. säger att det var passionslöst den sista tiden, men att bara göra slut på ett förhållande utan att ens ge det ett försök har jag så svårt att acceptera. Jag inser ju att jag måste tänka och se framåt, landa i detta, göra roliga saker, sörja, umgås med vänner, ja listan kan göras lång, jag fattar bara inte hur jag ska orka ta mig igenom detta. Jag vill ju bara att vi skulle ha försökt, det skulle ha känts så mycket bättre för framtiden, tror jag i alla fall. Ja, nu har jul och nyår passerat, nu är det bara ett år kvar med födelsedagar, semestertider m.m som man också måste ta sig igenom. Det blev ett långt inlägg, men det var skönt att få skriva på denna sida. Det finns många bra inlägg från er som stärker lite grann, några kan också stjälpa men vara nyttiga att läsa.
@Monalis, en lång relation du haft och förstår att det känns väldigt tufft nu. Det tar en stund att bearbeta sorgen av den man förlorat. Dessutom måste man finna sin nya identitet som singel. Jag tycker precis som du att man bör ge relationen en sista chans.
Är säker på att du kommer ta dig igenom detta och småningom komma stärkt ur det.
Styrke kramar 
Igår på årets första dag gjorde jag slag i sak och tog bort (blockerad) mitt ex från min Facebook profil. Inte förvånande kom det ett mess från exet som upptäckte att hon inte kom åt min sida, he he. Jag sade som det är nu så orkar jag inte/vill inte ha kontakt. Skickade också det mail jag tänkt skicka hela hösten… hur jag upplevt vår relation och min syn på det, det var ett sakligt mail, inga anklagelser etc. Tycker ändå att det är bra med feedback så man vet vad ska tänka på i nästa relation. Men förväntade mig inte något av henne… en person som inte kan prata känslor etc (med otrygg undvikande anknytning)… fick ett ganska kort svar där hon bara skrev att hon aldrig varit kär i mig. Kändes väldigt sårande då hon en gång sa att jag var det absolut bästa som hänt henne. Varför är vissa människor så måna om att såra den andre? Jag har inte jagat eller stalkat henne och hon visste det var sista vi skrev till varann. Hoppas hon landar någon gång och inser att behandla andra som man själv vill bli behandlad.
Det känns sjukt jobbigt att nu brutit på alla plan… men som många säger så är det väl enda vägen till läkning. Känner mig så sjukt och skadeskjuten… vet ärligt talat inte hur jag ska orka ge mig in i något nytt och våga lita på en kvinna igen. Bara less just nu…
Mm. En tuff tid väntar men utan kontakt går läkningen fortare. Med distans kommer realism och känslorna mattas av. Tiden är ens vän.
Å du. Vi finns här. Vi kvinnor som går att lita på. Vet inte om det är någon tröst men det är i alla fall ett konstaterande värt att ha med sig 
️