Jag är en kille som precis blivit lämnad av vad som jag trodde var min livs kärlek. Haft några riktigt tunga veckor och känns som det kommer ta lång att komma över detta. Har tidigare haft ett antal relationer bakom mig, bl a genomgått en skilsmässa för 15 år sedan, och sedan dess levt som varannan veckas pappa. Har därmellan haft ett antal relationer. De senast 15 åren har riktig berg-och-dal bana, aldrig känt att jag fått landa riktigt i någon relation efter min skilsmässa.
Den nu senast spruckna relationen trodde jag dom sagt var min landningsbana, dvs att jag skulle leva med i lång och varaktig relation men det gick inte, det blev 3,5 år sedan lämnade hon mig. Har förstått att vi hade olika anknytnings mönster, hon = otrygg undvikande, jag = otrygg abvivalent. Blev som en katt och råtta lek. Hon blev undvikande vad gäller närhet och jag ville ha närhet. Hon hade svårt att prata om sina känslor medans jag hade lätt för det. Ville så gärna komma in innanför hennes skal men det gick inte. Hon ville inte släppa in mig i sitt hjärta.
En del säger att man blir starkare av motgångar?, jag vet inte för min del känns det som efter varje smäll så förlorar jag lite mer av mig själv. Går till en coach för att nu stärka min sargade självbild. Försöker att hitta på saker med vänner, men jag känner inte någon riktig glädje. Tränar för att försöka må bra fysiskt och för att dämpa min ångest. Sover väldigt dåligt efter separationen. Vaknar upp ångest och tankar om mitt ex.
Har svårt att riktigt släppa mitt ex, har kvar henne på sociala medier men känner att jag inte mår bra att se hennes flöden med glada bilder från nattklubbar etc. Vet att jag borde städa bort henne, men det är svårt att klippa alla band. Vill bara gå vidare, släppa taget och må bra utan ångest.
Funderade på att börja dejta, men det går inte då jag ju har starka känslor för mitt ex. Hur går man vidare utan förlora sig själv? … och hur blir man stark igen?
Man får ta en dag i taget. Det är kämpigt som tusan vissa dagar och andra dagar är det lättare.
Man kan inte rå för sin känslor. Men något jag tror e viktigt att göra och som många glömmer är att sörja. Låt dig själv vara ledsen. Försök identifiera varför du är ledsen. Framför allt. Sörj klart.
Skriv ner alla känslor du känner på ett papper.
Det är ingen idé att gå in i något nytt om du inte är färdig med det gamla.
Under denna tid kommer du även behöva göra saker som gör dig glad. Vad tycker du om att göra?
Hitta glädjen igen är svårt. Men jag lovar dig att den finns där och du kommer att komma närmare och närmare för varje dag som går.
Har du någon/några du kan prata med? Själv gick jag till en psykolog och det har hjälpt mig otroligt mycket.
Tack Gitarristen för pep-talk och god tåd…
…det behövs i stunder som dessa. Jag försöker att hitta på saker, träna, träffa vänner, börjat spela gitarr etc. Men svårt att riktigt känna glädjen. Har över en natt förlorat en person man älskade och även förlorat det liv som fanns runt henne, hennes vänner, familj etc.
Måste försöka hitta en ny identitet. Går till en coach för att bygga upp min sargade självbild. Har tappat tron på mig själv efter ett antal misslyckade relationer.
Det är en tuff resa nu, skönt att det finns sådana här forum där man kan stötta varandra.
Jag känner igen det där med vännerna. Man känner sig tom och tråkig, har ingenting att ge.
Ang dating: jag gav mig in i ett nytt förhållande innan jag var redo. Det har varit sååååå mycket smärta i det så jag skulle verkligen inte rekommendera det. Men kanske har det ändå fört mig vidare efter skilsmässan. I skilsmässan ville jag bara träffa en ny, hade svårt att tänka på något annat. Nu känns det snarare som att jag aldrig vill bli kär igen. Och det känns bra mitt i smärtan: kanske är det NU mitt i smärtan som jag äntligen på allvar kan fokusera på mig själv.
Det är ungefär två är sedan som skilsmässan började.
… Kristinaa, ja kanske är det som du skriver värt att nu ta hand om sig själv, lära känna sig själv på djupet. Något som jag upplever att man inte gör när man lever i en relation, då 2 blir 1 och därför är mer fokuserad på den andre personens mående. Jag är kluven på det här med dejting… jag pratade med en relationscoach som menade på att det också kan vara läkande att få någon annan än sitt ex att fokusera sina tankar på, dock sade han samtidigt att det är viktigt att bearbeta sorgen och låta det ta sin lilla tid. Dock saknar jag närhet och någon att dela vardagen med väldigt mycket. Vet att jag måste våga ge mig in i en relation igen, även fast jag nu är lite rädd för man vet ont det gör den dagen det tar slut.
Jag hade verkligen slutat fokusera på mitt ex när jag träffade min nuvarande (eller vad han nu är). På riktigt, jag ville inte ha honom längre och jag vill det verkligen inte nu.
Men när tvivel och oro slagit till i den nya relationen så har det gjort det med sån enorm kraft att jag inte kan hantera det. Jag mäktar inte med smärtan med att inte vara förstahandsvalet. Han har en femåring och otroligt mycket jobb så det finns egentligen inget att klandra honom för, men jag känner mig bortprioriterad och smärtan i det är så stark att jag inte mäktar med längre. Och jag tror att smärtan till stor del beror på sorgen efter att faktiskt ha blivit lämnad, relativt nyligen. Men sorgen kan pågå i åratal, sägs det.
Jag känner igen mig i mycket som du skriver.
Det är lätt att bara fokusera på sina misslyckanden när man står inför ännu ett uppbrott, och jag har också lagt oerhört mycket tid på att älta varför jag inte lyckats få en lång, sund relation. Men ältandet har inte lett mig någonstans, mer än att bryta ned mitt självförtroende.
Så även om det inte ger någon direkt glädje att umgås med vänner och hitta på aktiviteter tror jag ändå att det kan vara ett bra sätt att bryta destruktivt ältande på. Att sörja är en sak, men när det leder till att man inte bara sörjer sitt senaste uppbrott utan även börjar lägga på alla uppbrott man varit med om (och kanske även alla misslyckanden och besvikelser i livet) är det lätt att man bara fastnar i att piska sig själv under en period i livet då man snarare bör vara extra snäll mot sig själv.
Det där med att dejta igen… efter mitt första riktigt tuffa uppbrott dejtade jag direkt. Det var dels för att jag hade sådan stark längtan efter närhet och dels i ren trots, för jag ville inte att det (hemska) exet skulle hindra mig från att hitta kärlek igen. Men det gick åt helvete, för mina tankar var ändå hos mitt ex hela tiden och jag sårade tyvärr en fin man under mina själviska försök att komma på banan igen.
Den här gången har jag undvikit att dejta, utan nu får jag sörja klart mitt uppbrott först innan jag försöker hitta någon ny. Jag tänker Inte ge upp tanken på ett förhållande framöver, men så länge exet finns i mina tankar vore det fel att involvera någon annan.
Den första tiden efter uppbrott inget annat än fasansfull, men något man måste lida sig igenom. Allt man kan göra är att söka små, små lättnader i sorgen. För mig har den största hjälpen faktiskt varit att hänga på det här forumet=)
Jag förstår hur du känner Kristinaa. Att bli lämnad/bort val är hemskt och påverkar ens självbild och egen värde väldigt mycket på ett negativt sätt.
Det sätter så djupa sår, jag undrar också om
jag någonsin kommer komma över detta, troligtvis men just nu känns det inte så. Vill bara radera mitt ex från min hjärna. Men hon finns överallt på sociala medier, dyker upp även fast jag tagit bort henne via vänners sidor. Klarar inte av att se på gamla foton från alla våra resor. Vill inte se henne mer för jag mpr bara dåligt.
Tack onedaymore… känner precis som du. Det känns nu som jag inte bara sörjer min senaste separation men att allt annat nu kommit ikapp och att jag sörjer mina senast 15 år med ett antal misslyckade relationer. Börjar tvivla på mig själv, har inte svårt att träffa någon men väldigt svårt att träffa någon som köper mig för den jag är. Känner att jag inte vill dejta på ett tag samtidigt som jag saknar närhet och vardagspraten. Precis som du skriver så känns det som ältandet bara bryter ner ens självkänsla.
Ska ut ikväll mer en kompis, måste bara få något annat att tänka på.
Styrke Kram till dig
Idag är det en sån där piss dag. Sjuk ångest och längtan efter mitt ex. Hade dock en bra dag igår, gick på spa, sedan middag med god vän. Men nu är man tillbaka i samma jobbiga sinnesstämning som tidigare. Kan inte koncentrera mig på något, kolla film, läsa böcker etc inget funkat. Tankarna och längtan snurrar i mitt huvudet… fattar inte hur jag ska komma vidare. Försöker tänka på att hon inte värd dessa tankar men det funkat inte heller. Vad göra, hur ska man tänka för att ens ex inte ska äta sig fast i hjärnan? någon?
Var snäll, snäll, snäll mot dig själv! Du FÅR ha dessa ältande tankar. Det är FULLT normalt att ha dessa tankar. Och det KOMMER att gå över.
Jag trodde att jag skulle gå under i skilsmässan. Jag kunde inte förstå att han valde bort mig. Och jag försökte med alla medel att få honom att förstå sitt misstag. Han skulle aldrig få någon som älskade honom som jag. Och vi kunde lösa det, för det fanns så mycket kärlek mellan oss.
Nä, sa han. Jag vill bort från det här.
Och vet du vad? Ett år senare var det inte bara över för min del utan jag var till och med tacksam mot mitt ex för att han tagit detta svåra beslut. Japp, tacksam! Jag har insett att jag inte var attraherad av honom längre. Jag hade vantrivts så länge i hans sällskap utan att vilja se det. Jag hade tappat attraktionen och tilliten men var fullkomligt övertygad om att jag inte ville leva utan honom. En så otroligt falsk bild av mig själv och mina behov.
För många tar det åratal att komma över sin skilsmässa och vissa gör det aldrig utan fastnar i bitterhet livet ut. Jag kan inte värdera det. Alla måste göra sin resa. Jag tror att det är extra svårt om otrohet finns med i bilden. Jag har turen att ha ett ex som behandlar familjen respektfullt och tar sitt ansvar för barnen och det underlättar oerhört.
Men jag tror att ju mer du skäller på dig själv för att du har desto jobbiga tankar, desto större är risken att du fastnar i självskadebeteende, börjar bygga en bild av att du är värdelös etc. Gör inte det. Du ÄR värdefull. Ta konsekvenserna av att värdera dig själv högt! Hon behandlar inte dig så som du förtjänar. Det är bra att hon försvinner ur ditt liv.
Men inse också att en separation gör ont. Tänk dig att du gör illa foten. Det gör jävligt ont. Inte börjar du säga då: ”Fan, jag måste sluta tänka på min fot. Varför kunde jag inte gå smartare så att jag slapp göra illa foten! Jag står inte ut med mina snurrande tankar på smärtan i foten. Skitliv som gav mig den här jävla skitfoten.” Nej, du går någonstans och sätter dig för att avlasta foten. Kanske tar lite chips och kollar teve när du ändå inte kan röra dig. Och du ser till att vila tills foten har återhämtat dig. Kanske går du med kryckor ett tag, för att kunna jobba och inte fastna i tevesoffan. Klagar lite på att du är trött på allt krångel som smärtan medför. Men du skäller inte på foten och på dig själv. Det hände. Det gör ont. Och det går över.
Tack Kristinaa, lindrar att läsa ditt mail.
Jag slår mycket på mig, funderar hela tiden på vad jag kunnat gjort annorlunda. Fick också ett infall och messade med ex:et om ett kvitto jag saknade (svepskäl för att få konrakt) blev några mess men hon var rätt kort. Vet att det inte var bra att kontakta henne. Saknar våra dagliga vardagssamtal.
Idag kom mina föräldrar på besök/midddag för att fira fars dag. Jag rasade ihop fullständigt, grät hejdlöst kände mig rätt patetisk men samtidigt var det skönt att släppa ut smärtan genom att gråta.Men ju inte så kul att rasa ihop inför familjen.
Det är så jävla vidrigt just nu, det gör så ont jag vill känna mig glad och harmonisk, vara 100% närvarande med min tonårsson. Vet att det bara att kämpa sig igenom sorgen och smärtan, vet inte alls hur långt tid det kommer att ta. En dag kanske jag mår bättre och kan kanske börja dejta igen, dock inget jag ser framemot (sååå less på nätdejting)
Sovit ok, har fått ångestdämpande vilket hjälper för en bättre sömn. Vet inte riktigt varför jag rasade ihop igår… kändes som om allting kom ikapp mig igår.
Alla mina separationer som genomgått efter min skilsmässa (15 år sedan), har velat få harmoni i livet tillsammans med någon… men så har det inte blivit. Istället en rad misslyckade relationer… vill inte ge upp drömmen att träffa någon att bli lycklig med… men det känns som om jag inte hittar någon som köper mig för den jag är. Är supersnäll person som gör allt för sin partner… men det räcker inte. Fick höra det av min ex att jag var den snällast person som hon mött…MEN det räckte inte hela vägen ut säger hon.
Nu vill hon nätdejta för att hitta någon ny. Så jävla lätt att byta ut någon idag när det finns sådant utbud online. Hon får mig att känna mig så jävla värdelös. Hon kan inte tala om något om varför hon från att vara förälskad och upp över öronen kär imig, till att tappa känslorna. Jag lämnas i virvarr av frågetecken och massa jobbiga känslor, ångest. Hon har gått med denna mörka hemlighet ett tag och bearbetat sina känslor och är nu klar och redo för jakt efter ny man.
Fyfan
Du skrev i TS att du är otrygg ambivalent. Välkommen till klubben. Vi dras till, och drar till oss, otillgängliga personer, som du vet. Emotionellt eller fysiskt otillgängliga, som distanserar sig så fort man kommer nära. De otillgängliga behöver lära sig att gå emot (den störda) instinkten att lämna när man kommer nära, våga vara kvar i närvaro med en annan människa. Men det är inte vår uppgift att lära dem det. Det är faktiskt omöjligt. Ju mer vi försöker, desto mer drar de sig undan. Obönhörligen.
Vad vi måste göra, käre olycksbroder, är att gå emot VÅR störda instinkt att välja, eller låta oss väljas av, en otillgänglig partner. Det är inte det lättaste. Jag har inte lyckats. Men vi måste vara extremt varsamma om oss själva när vi går in i ett förhållande. Du behöver hitta en som är supersnäll mot dig och gör allt för dig. Det kräver en del arbete från din sida. Du behöver känna igen dina mönster, förstå mönstren och göra nya saker.
Det där med att hon blir upp över öronen förälskad och sen plötligt inte är det är så otroligt sorgligt. Men de gör så, de människor som har den där otillgängligheten. De gör så. De längtar precis som vi efter kärlek och släpper alla tvivel när de tror att de har hittat den rätta. Sen är det dags att komma nära, och det är så smärtsamt för dem att komma nära att de inte står ut, de stänger av och vänder om. Några hävdar att de inte är värda sin partner, eller agerar så att de faktiskt inte blir värda sin partner. Det är sårande men de gör det instinktivt och sällan med avsikt. De blir till sist rätt ensamma, eller fastnar i kärlekslösa förhållanden, om de inte gör upp med sina sår. Och det finns ingenting, absolut ingenting som vi kan göra åt saken. Vi kan bara rädda oss själva, inte dem.
men hon dyker upp i andra vänners flöden, vi har 30+ vänner på FB.