Vi lär inte mötas eftersom han bor så långt härifrån. Han kommer inte att göra fler försök att ta kontakt, det är jag väldigt säker på. Det är säkert det bästa att han inte gör det.
Det rev upp mycket bara att han kontaktade mig och la fokus på att referera till att han det är “märkligt att hans vän är borta, men det är väl så det blir”.
Hans “vän” ja…det är det man var.
Mja, jag är verkligen inte lika säker på det som du. Det är väldigt vanligt att den som har brutit upp hör av sig så småningom. Inte bara en gång utan flera. Och då är det lika vanligt att den som blev lämnad börjar hoppas igen.
“Han skulle väl inte kontakta mig flera gånger om jag inte betydde något?”
I mitt fall är jag glad att jag hade läst på så mycket om mönstret i dessa kontaktförsök att jag inte lät mig luras när exet började ringa och messa lite försynt efter ett antal månader. Och rätt vad det var, hade han plötsligt ärenden till min stad. 
Oftast handlar det ju mest om dem själva, som vi redan har konstaterat. De har inte ångrat sig på det sätt vi hoppas, men de vill gärna ha tillbaka några av de positiva delarna av relationen.
Så ha en viss beredskap hur du ska agera om han hör av sig om ytterligare en tid.
1 gillning
Mmm…
Jag har förstått det än mer efter samtal med min svåger idag.
Har dock då himla svårt att ta in att mannen jag varit med skulle vara så respektlös…men han själv ser det Ju inte så eftersom han är över det hela och det bara var ett trevligt förslag att ses liksom…om jag vill…som är hans ”Vän”
Och förlåt nu för generaliseringen men att mäns reptilhjärnor är funtade som dom är.
Jag avböjde i alla fall att träffas och hör han av sig igen så har jag fått rekommendationen att inte ens svara.
1 gillning
Vad trött jag blir.
Han bara maler och maler i mitt huvud. Det är förfärligt.
Han är där precis heeela tiden hur mycket jag än försöker. Och det där jävla sms.et av svammel satte igång ännu mer och att mitt svar också bemöttes med tystnad. Känner mig illa behandlad.
Tar det slut? Hur gör man?
Ångrar nu att jag inte träffade honom men det är väl den lilla, destruktiva hoppfulla som talar. 
Igenkänning på den.
Jag har varit rätt duktig på att inte kontakta mitt X. Vi håller på att flytta isär. Ham bor hos en apa o jag kvar i gemensam lägenhet, så kontakt behövs bara i enstaka fall.
Men…så höromdagen skulle han hem hit o hämta nått o jag valde att stanna kvar.
Dumt dumt, tönkte jag efteråt. Men det tog npgra timmar, sen var det bra igen. Så den upprivande delen av att träffas blev kortare ä jag trodde.
Så det var nog rätt bra ändå.
Men… han har inte flutyat ut ur hjärnan! O det gör mig väldigt irriterad! Jag vet inte heller hur jag ska göra för att vräka honom!
Man maler o maler. Men det ör völ en del av processen antar jag…
Lycka till!
Känner mig så himla sårad, så bränd, att jag är ärrad för livet på ett sätt som gör att jag aldrig kommer att lita på någon igen.
Känner mig så otroligt sviken av honom.
Ännu värre nu…
Detta är så mycket värre än min skilsmässa, och jag sörjer så otroligt ju mer jag inser kring de senaste 2,5 åren.
Att tiden gör sitt …säkert
Rustningarna som åker på nu…usch vad dom skrämmer mig.
Han som tog av dom så fint satte på dom med dubbel kraft. Att han skulle göra såhär och hantera det på detta viset. Inser att han har haft mycket grundare känslor i detta hela tiden och jag har inte insett det och förstått…magkänslan att mina känslor var starkare har ju dock funnits.
Hatar att må så här.
2 gillningar
Jag funderar över om inte en viss del av den nästan oväntat starka reaktionen beror just på detta. Nu utgår jag från mig själv, eftersom jag också kraschade mycket hårdare efter den andra, kortare relationen än efter skilsmässan från barnens pappa. Trots att det “borde” ha varit tvärtom.
Precis som du skriver hade även jag en sorts föraning om att han nog inte var riktigt lika engagerad som jag ville tro.
Och att det tyvärr visade sig stämma bidrog kanske till att smällen blev extra hård. Som att jag får skylla mig själv för att jag var så dum och inbilsk.
Nej, jag vet inte. Jag bara tänker högt.
Men jobbigt är det. Jag kan definitivt relatera till känslan av att aldrig mer kunna lita på att en man menar allvar. Och jag kommer heller inte mer kunna lita på mitt eget omdöme.
2 gillningar
Precis så är det. Han har nog varit engagerad i nuet, men inte alls på det sättet som jag har trott.
För mig så skickar alla sammanhang signaler. Att umgås som familj med barnen, fira högtider, familjesemestrar o s v. Alla dessa saker skickar signaler till seriös, betydelsefull och en relation med massor av substans. Inte ett här och nuande som är härligt och trevligt. Hur skulle jag ha kunna tro något annat än att det bar tungt. Men lika lätt som det är att vara i det är det att ta bort det och snabbt bli färdig.
Han verkar tro att jag mår bättre efter bara ett par veckor och har ingen som helst aning om hur illa detta har gjort mig och vilken sorg jag bär på. Jag är ärrad för livet.
3 gillningar
Det är så hemskt detta. Känner ingen glädje alls över något. Går runt som en zombie och känner bara att en del av mitt hjärta har ryckts ut. Samtidigt så är det så vidrigt för jag vet ju att han inte alls känner så och jag sörjer någon som inte sörjer mig.
Gläds inte ens för de jag har…mina barn, eller annat och det är vidrigt att sätta ord på. Hur hamnade jag så himla illa? Jo, jag vågade lita på någon igen och gav mig hän fullständigt och mer än jag någonsin gjort. Jag var så glad och tacksam för jag kunde och vågade. Kommer aldrig våga igen.
Åh vad jag tänker på det du skrev där.
Det är ju hemskt.
Jag trodde verkligen att han vara så himla djupt investerad i detta och har bara skickat signaler att det var så…i min värld så går man inte in så om man inte har en djup förankring i det hela.
Fy vad detta ha skadat mig.
Känns som det är så mitt liv ser ut att jag förlorar människor där jag går in fullt investerad som sen tydligen lätt kan säga hej då till mig och det skapar enorma hål i mig. Att säga hej då till mig är inte svårt verkar det som.
Ingen som helst självkänsla kvar.
Den alldeles för långa processen mot läkning handlar mycket om att få in de delar i hans personlighet som du kan se nu, i din helhetsbild av honom. Den där sorglös- och tanklösheten fanns där långt innan ni träffades, och har ingenting med dig att göra. Det ansvarslösa agerandet beror inte på dig, den handlar bara om honom. De egenskaperna du kan se idag är kanske inte egenskaper som du skulle älskat i längden?
Och viktigast - du har förmågan att älska djupt och innerligt. Det är en alldeles fantastiskt egenskap som inte försvinner, hur det än känns idag.
3 gillningar
Vet ju att du har rätt men någonstans så vill/kan jag inte sänka honom för denna helhetsbild. Han har ju gjort mig lycklig, fram tills tiden innan det slutgiltiga uppbrottet.
Alla har vi svagheter liksom och jag hade älskat honom ändå. Tillsammans med mig kom andra sidor fram…men hjälp mig gärna mer att ”se det”.
Ja, självkänslan fick sig en rejäl törn.
Plötsligt kände jag mig som en person som inte var värd respekt ens från den jag verkligen litade på. Och dessutom har jag tydligen uselt omdöme. Jag blev från ena dagen till den andra en klantskalle som inte kan hitta en vettig partner ens i medelåldern, medan det kryllar av människor som hittade rätt redan som 22-åringar.
Det stämmer inte med min självbild. Jag trodde ju att mitt första äktenskap skulle hålla livet ut. Jag är en sån som stannar! Men inte heller nästa relation fungerade. Jag gav mig själv en ny identitet som relationsinkompetent.
Det har absolut inte gått över. Jag kommer känna så väldigt länge, antar jag.
Men - jag bygger just nu upp självkänslan på de delar där jag faktiskt har valt klokt. Båda mina män är t ex vänliga och varmhjärtade. Där bedömde jag dem rätt. Mitt första intryck av dem båda visade sig stämma i hög grad med deras verkliga personligheter.
Med första exet missbedömde jag främst att vi skulle utvecklas åt totalt olika håll, och det må väl vara hänt.
Med det senaste exet missbedömde jag hans engagemang och intentioner. Det är lite värre.
Men samtidigt missbedömde jag alltså inte deras karaktärer på djupet. Där vågar jag med andra ord fortsätta lita på min magkänsla och mitt omdöme. Alltså vågar jag lita på människor i största allmänhet, som jag alltid har gjort.
Mitt tvivel handlar enbart om framtida parrelationer. Och då får det vara så, helt enkelt. En dag kanske det ändrar sig. Det vet jag inte. Tills vidare lever jag livet ändå, med alla andra former av familje-, vänskaps- och kollegierelationer som min tillvaro är fylld av.
2 gillningar
Klokt skrivet.
Just nu kämpar jag så med att få ut honom ur huvudet. Han är där precis hela tiden. Vad jag än gör…och att se på honom med mer kritiska ögon lyckas jag inte med. Framtiden jag hoppades på försvann ju och oavsett hans oförmågor så hade jag velat utforska den med honom.
Har du fått ut ditt ex ur dina tankar? Du verkar träffa honom och skriver om honom ofta.
Det är ju detta jag är rädd för, att han ska vara och förbli i mitt sinne så lång tid framöver…just nu går det knappt någon minut. Går inte att viljestyra bort honom.
Jag vet att han är i det förflutna och att bara mina minnen bär med honom in i framtiden.
Hur tusan suddar man ut dessa
7v på fredag och jag får t.o.m. fysiska känningar i kroppen av tankar på honom som dyker upp.
Vet att många kämpar här…det är så himla svårt och så mycket värre denna ggn.
1 gillning
Har inte kommit så långt ännu nu ca 2.4år efter den " fula " liknande din seperation. Men tänker att när man varit med om detta så är det väl inte så konstigt att man reagerar som du nu gör. Tror jag kommer reagera lika om den dagen kommer. Vi blev ju så jävla lurad av den vi lita på mest av alla.
Du har redan sett det. Det svåra är att få det som finns i hjärnan att nå hjärtat. Det kämpar vi alla med här.
1 gillning
Ja, i princip har jag fått honom ur tankarna. Inte fullständigt naturligtvis. Det har jag inte med ex-exet heller. Ibland dyker även han upp i något minne som sätter igång funderingar hos mig.
Men ingen av dem bor längre i mitt huvud. De tittar in ibland, och kommer garanterat fortsätta göra det länge. Men de styr varken mina tankar eller känslor.
För ett år sedan rev ett sms från exet upp hela min dag. Och nästa dag.
Nu läser jag, rycker på axlarna och fortsätter med det jag höll på med. Det är den stora skillnaden.
1 gillning
7 v och han upptar min hjärna hela tiden.
Hur lång tid ska det ta?
Är så besviken på att han nu med sin sista kontakt på sms bara svamlade om att ses men när jag nekade kom det bara ett ”ok, förstår”. Och nu är det tyst
Var det det sista som skulle utväxlas mellan oss och bli det sista han sa till mig?
Så sorgligt.
1 gillning
För mig har det gått 8 månader och han finns i mina tankar hela tiden. Våra sms har blivit kortare med tiden. I början sågs vi rätt så ofta , nu är det mera sällan.
Ikväll skall han komma och kolla oljepannan. Eller kanske han gör det då jag är på jobbet. Får se.
Vi är inte ovänner men har ju också märkt att jag mår bättre då vi inte ses. Det gör så ont ännu fortfarande…
1 gillning
Man kan ju också fråga sig vem man helst vill vara: en person som är öppen och litar på människor, eller en som är cynisk och misstänksam. Att du litar på människor och ger dom en chans säger ngt väldigt fint om dig. Jag vill hellre vara sådan.
1 gillning